Samförstånd efter Samförstånd?

I dagens DN skriver Jacob och Marcus Wallenberg en debattartikel där huvudtemat är att vi behöver varandra och att det är dåligt att peka finger när tiderna blivit svåra.

Receptet kan sammanfattas med artikeln sista rader:

”För att kunna ta till vara de möjligheter som dåliga tider skapar behöver vi varandra. Vi behöver en saklig dialog mellan staten och näringslivet för att gemensamt skapa förutsättningar för ett starkt Sverige i en global värld. Låt oss återuppliva den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning!”

Tiderna förändras.

I princip talar familjen Wallenberg om att det har hållit på länge och om vi sitter still i båten så kommer allt att bli bra i framtiden.

De passar också på att meddela att bonusar nog kommer att behövas i framtiden.

Det som slår en är att imperier hur stora och välorganiserade de än är har en tendens att komma och gå. Det är naturligtvis trevligt att familjen Wallenberg hör av sig efter ett halvår eller så på detta sätt.

Problemet är att artikeln saknar idé.

Folk som nu sitter med krympande pensioner, utbildningar utan jobb och en hastigt krympande välfärd vill inte höra att allt ska bli bra i framtiden om vi bara gör som vi alltid gjort.

Vi veta alla att göra som vi alltid gjort inte fungerar. Exakt vad Jacob och Marcus menar med att ”återuppliva” en svensk tradition av samförstånd och gemensam problemlösning är svårt att förstå.

Är det en ny Saltsjöbadsanda, nya avtal om att hålla tillbaka lönehöjningar till förmån för en eventuell framtida pension och tryggade jobb. Vi har ju prövat just denna samförståndsmodell som innebär att arbetare avstår först till pensionssystemet och på senare år genom att pensionssystemet som helhet furnerar näringslivet med riskkapital.

Idag har vi gigantiska förluster i pensionssystemet med sjunkande pensioner som följd och en tvåsiffrig arbetslöshet i sikte med utsikter som påminner om 30-talet.

Svensk industri och ekonomi har under bröderna Wallenberg m fl visat sig vara just så känslig för en kris av det slag som vi nu upplever som man borde befarat för länge sedan.

Vad man skulle vilja veta är när Wallenberg familjen anser att den svenska traditionen svimmade alternativt dog så att den behöver återupplivas.

Faktum är att vi har haft en tjugoårsperiod med extremt marknadsorienterad ekonomi där marknadsorienterade lösningar tagit över stora delar av den offentliga sektorn med ”bolagisering”, ”outsourcing” och ”konkurrens”.

Här har LO och den så kallade vänstern i princip lagt sig platt på rygg.

Att förtroendet för Mona Sahlin och Vanja Lundby-Wedin saknar förtroende hos mer än 90 procent av Aftonbladets läsare enligt en färsk poll är ingen överraskning. De har just satsat på den ekonomiska politik där samverkan villkorats till ökad liberalisering och avreglering.

Nu när det hela har havererat så vill människor trygghet och det verkar vara samma sak med Jacob och Marcus Wallenberg.

Men det är en aning sent påtänkt.

Jacob Wallenberg uttryckte nyligen i SVT:s Agenda uppfattningen att vi har bra regler inom finansvärlden men det gäller att de följs.

Jag tror att svenska folket vill ha lite säkrare odds den här gången.

Det finns en obehaglig känsla av att det totalt saknas idéer om hur framtidens samhälle ska se ut och vad som ska förändras för att vi ska slippa se de här återupprepas.

Till att börja med borde man inte alls vispa över ansvarsfrågan. Det är ingen naturkatastrof vi talar om utan vissa konkreta ekonomiska och politiska beslut som lett oss dit vi är idag. Det är inte bara att tala om samförstånd när det gått åt helvete utan man bör kanske anstränga sig att komma upp med en och annan hållbar idé som övertygar oss, det så kallade folket att detta inte kommer att återupprepas… någonsin!