Jonathan tyckte jag borde studera Karin Petterssons ledare i Aftonbladet. Så det har jag gjort. Tack för tipset.
Om den var anmärkningsvärd? Ja, det kan man nog påstå.
I princip så är det ju en populistisk tidnings uppgift att svepa med kvasten över vad man hittar och röra upp lite damm som sedan lägger sig ungefär där det fanns från början.
Det är ju mera en policy eller ett slags marknadsföringsstrategi om man så vill. Indignation!
Pettersson vispar runt ordentligt med kvasten. Så bra att hon verkar ha förlorat både syn och orientering.
Lite anmärkningsvärt med tanke på hennes bakgrund som sakkunnig på finansdepartementet och kommunikationsansvarig för socialakrobaterna.
Hennes senaste ledare ett mått på hur vi oftast blir serverade analyser av den värld vi befinner oss. Fragmentariska uppkast där man rycker loss olika bitar som tillsammans blir ett stycke indignationsjournalistik utan vare sig synbar form eller innehåll.
Alla vet att det är problem med en rad ekonomier inklusive USA:s.
Man skulle kunna beskriva vårt nuvarande ekonomiska system som en kräftskiva. Vad krävs för att det ska bli en kräftskiva. Kräftor till att börja med. Snaps? Det kan gå utan men svårligen. En stark ost. Kan gå utan men svårligen. Ja och så glada människor som vill vara med.
Det finns ”måsten” enligt analytiker/politiker oavsett ifall de heter Anders Borg eller Karin Pettersson.
Ett måste är likt kräftorna, att prata om full sysselsättning, men samtidigt veta att den aldrig kommer, ungefär som Godot.
När Karin Pettersson skriver att det faktum att en av sex som vill jobba saknar heltidsanställning är en kris för den amerikanska demokratin kunde man skrivit något liknande om vilket land som helst inklusive Sverige.
Oavsett ifall vi har fullfart i ekonomin eller lågkonjunktur som det kallas så skiljer det bara några procent på arbetslösheten.
Det finns ingen full sysselsättning och har inte funnits någonsin om man ska vara noga. Det spelar ingen roll om vi har en ekonomi som den svenska som i år ligger på över fem procents tillväxt så är det ändå en hög ungdomsarbetslöshet och många som vill ha heltid får inte det.
Men i Petterssons resonemangsvärld är det alltså kris i USA. I hennes värd där demokrater och republikaner kämpar i något slags riddarvärld heter draken självfallet Wall Street och De Rika. En demokratisk kris inducerad att några rika som inte vill vara med och betala för sina jetplan. För att återge Petterssons tankegods. Det är sant och riktigt att det i USA blivit fler rika under Bush och för den delen Obama, precis som det blivit fler rika i Sverige under en lång rad år under såväl Persson som Reinfeldt.
Vi har under tiden från 60-talet och framåt i princip genomlevt en period där såväl vänster som höger tagit till uppgift att slimma organisationen och där kostnader satts före kvalité.
På den vägen är vi nu. På den tiden Pettersson själv ”kommunicerade” budskapet var det inte så skiljt från det vi hör idag från Borg och hans ”kommunikatorer”.
Högern kom på att det går att driva socialdemokratisk politik och ändå vara ett borgerligt parti. Det var nämligen vad socialdemokraterna alltid gjort.
Men Pettersson som tja, sosse kanske, borde veta bättre. Det är osthyveln som gäller. Vill man skaffa intäkter till ett land så gäller det att hålla kort koppel på de breda massorna. Det är genom många och fiffiga avgifter och skatter som man kan klå folket på pengar. Att sno pengar från de rika är bara kosmetika för nationalräkenskapen.
Den principen har alltid sossarna och deras vänsterpåhäng tillämpat, delvis framgångsrikt. Precis som den så kallade alliansen. Nu pratar Borg om ett nytt jobbskatteavdrag(det femte).
Konsumtionen och bostadslånen ska subventioneras.
Det ska sparas i det offentliga. Ingen vet hur det ska gå ihop med en bra skola. En utbildad lärare tjänar i snitt 27 000 kronor i månaden. Kanske en sång kan pigga upp?
Patron Persson såg till att lärarna hamnade i händerna på giriga kommuner och att lönerna individualiserades så att alla tjänar olika dåligt.
Den nuvarande krisen är såvitt jag förstått enbart en försmak av att vi inte ska vänta oss så mycket av våra politiker vare sig de finns till höger eller vänster efter nästa val.
Pettersson beskriver därför i molokna ordalag ECB:s insatser med stödköp av statsobligationer i Italien och Spanien.
”..nu återstår att hålla tummarna för att det ska räcka” i Petterssons värld.
Lite krismedvetande är alltid bra för arbetsmoralen i de breda folklagren.
Det finns inte pengar att rädda deras ekonomier, tillägger hon för säkerhets skull.
Om man nu inte tror att Pettersson har lösningen genom att vispa runt i en verklighet som är komplicerad så kan man läsa nobelpristagaren Paul Krugmans resonemang i NYT i helgen som rör just skillnaden mellan Irland, Grekland och Italien och Spanien. Det är enligt Krugman stor skillnad. Det som skiljer är tillgångarna. Skulder och tillgångar alltså.
Det hade inte Grekland som intecknade framtida lotterivinster för att hålla de kokta böckerna igång.
Men värst är det i USA såklart enligt Pettersson. Pettersson skriver upprört om att börsen i NY backade med 5,5 procent i går.
” På andra sidan Atlanten ser det om möjligt än värre ut. Efter att ha visat att man hellre sätter världsekonomin ur spel än accepterar att miljardärer ska slippa skatteavdrag på sina jetplan, är förtroendet för det politiska systemet kört i botten.” skriver Pettersson.
Ursäkta!
Så nu är det USA:s fel att EU:s högt betalda politiker och tjänstemän inte lyckats hålla sina medlemsländer i örat när de festat om på det kollektiva kreditkortet.
USA har strukturella problem och problem som är övergående. När de drar sig ur krigen i Afghanistan och Irak kommer staten att spara stora belopp. Det är ett övergående problem. Det landet spottar ur sig nobelpristagare och tekniska innovationer. Enda intäkterna för de där krigen är möjligen att de kunnat utveckla ny teknologi inom ramen för krigsapparaten som sedan kan säljas till andra länder. Själva krigen har varit dyrbara för statskassan men betydelsefulla för att skapa en stabilare värld om man nu inte tror att gud fader sköter om den saken bäst(eller talibanerna), ett projekt som flera kunde deltagit i med lite större entusiasm, t ex EU men också andra stormakter.
USA problem har också sin grund i en rövarekonomi där staten saknat ordentlig kontroll över finansmarknaderna. Det kan tyckas att det är statens bord men frågan är vilket ansvar marknaderna själva har. Inget såvitt man kan se.
Vi har inte sett särskilt skarpa förslag om åtstramning av kreditsystemet vare sig från höger eller vänster, vare sig i USA eller i Europa.
Anders Borg lade ut lite munväder om girighet för några år sedan men i hans senaste intervju i Affärsvärlden verkar problemen kvarstå.
Där säger han att svenska banker hållit bra i de stresstester som gjordes nyligen inom EU området. Därför att svenska staten finansierade deras överlevnad ja. Samtidigt påpekar han att Sverige har en relativt stor banksektor med kortsiktig finansiering och ett stort utlandsberoende.
Nyckelorden är alltså tre år efter den senaste bankkrisen. Stor banksektor, kortsiktig finansiering och stort utlandsberoende.
Lägg därtill att vi är extremt exportberoende även inom övriga sektorer av ekonomin.
Flera banker har också dessutom annonserat ökat risktagande i volatila områden som Baltium.
Vi får betala kalaset om det smäller precis som förra gången.
Men att som Pettersson påstå att det är bankkrisen för två år sedan som skapat den nuvarande krisen är en mild överdrift. Istället är det svaga politiker som tror att finansvärlden inte behöver regleras. I Sverige leddes den utvecklingen av Petterssons partikamrat Kjell Olof Feldt som såg till att vi fick den första i en lång rad finanskriser inducerade av just bristande kontroll och självkontroll.
Pettersson har rätt i en sak. Att det krävs tillväxt. Men också i ett land som Sverige med stark tillväxt är det svårt för pensionärer, sjuka och arbetslösa att få det att gå ihop. Det får inte jag att gå ihop. Är det inte det som kallas fördelningspolitik.
I slutet av sin ledare hyllar Karin Pettersson diktaturen Kina som lyckats där Europa och USA misslyckats:
”Om finanskrisen 2008 var en kris för kapitalismen, så är det vi ser nu en politikens kris – kanske rentav demokratins. Klyftan mellan medborgare och folkvalda ökar. Det är en farlig situation.
I diktaturens Kina fortsätter man att satsa i infrastruktur och utbildning medan man förundrat ser på hur USA och EU – världens två starkaste ekonomier – systematiskt förstör sina egna framtidsutsikter. Det är ingen vacker syn.”
Skillnaden mellan Kina är bland annat att man inte behöver bry sig om val och annat krafs. Som ett resultat av demokratin byter vart fjärde år namn på cirkusen.
Att klyftorna ökar är inte ett resultat av att Kina är bättre på att överbrygga klyftor utan på att de politiska systemen i Europa och USA inte förmått klara av att skapa en tillväxt utan arbetslöshet, där folk kan leva hyfsat på sin pension. Men var finns förslagen till lösningar i Petterssons ledare.
Ingenstans. Den skulle bara röra upp lite damm. Status Quo.
Inlägg
