Det är sent på natten. Jag borde egentligen gått och lagt mig för länge sedan. Om jag skulle öppna fönstret nu så skulle det snabbt bli kyligt i rummet.
Spiken har somnat vid mina fötter i sängen.
Han är lite orolig nu när tjälen släpper och det dräller av löptikar i grannskapet.
Jag bläddrar lite och lyssnar på mitt senaste album som jag satte samman i helgen. Jag har nu fyra stycken med blandad musik. Den här skulle man kunna kalla för, tja, jag vet faktisk inte.
Det är inte upbeat i någon större utsträckning, lite soft, relaxed, rökig krog med lite sorl och några som skålar med vinglas av kristall. Ni vet prat.mummel@krogen.då. Inget allvarligt, bara lite lugn och ro i själen.
Jag var inne lite på Ludvig Wittgenstein. Dom hade en artikel om honom i The New Yorker. Men det var så förbaskat deprimerande. Alla i hans familj verkade ta livet av sig. Då var historien om hans gravsten roligare.
Jag har börjat min lista med James Carter som jag talat om och som jag gärna gör lite mer reklam för. Vi hittade de här låten på FNAC. Den heter Round Midnight och det låter just så.
Trasig sax. Sedan har jag petat in Jimmy McGriff och låten Blue Juice.
Leaving you Behind med Hello Saferide passar väl med de första två. Sedan kommer Jeff Buckley och krossar allas hjärta med Hallelujah(liveversionen)Nicolai Dunger med Been Cheating följd av Enigmas Morphing Thru Times. Maybe There´s a world med Yusuf Islam, vilket är likamed gamle Cat Stevens. Men han har rösten i behåll och det låter bra. No reason for you med Kutiman och lite mer sax med fransmannen Éric Séva från en ny skiva. Så lite wake up call med Black Joe Lewis and the Honeybears, Master sold My Baby. Blues så det förslår. Fylltratten Peter Doherty med Lady Don´t Fall Backwards. Oklart om det var Kate Moss eller Amy Winehouse han syftar på med det låter hur som helst smällfint. People got a lotta nerve med Neko Case. 6th Avenue Heartache med The Wallflowers och som avslutning på en skön stund vid högtalarna. Hidden med Buscemi(inte Steve).
Leaving you Behind med Hello Saferide passar väl med de första två. Sedan kommer Jeff Buckley och krossar allas hjärta med Hallelujah(liveversionen)Nicolai Dunger med Been Cheating följd av Enigmas Morphing Thru Times. Maybe There´s a world med Yusuf Islam, vilket är likamed gamle Cat Stevens. Men han har rösten i behåll och det låter bra. No reason for you med Kutiman och lite mer sax med fransmannen Éric Séva från en ny skiva. Så lite wake up call med Black Joe Lewis and the Honeybears, Master sold My Baby. Blues så det förslår. Fylltratten Peter Doherty med Lady Don´t Fall Backwards. Oklart om det var Kate Moss eller Amy Winehouse han syftar på med det låter hur som helst smällfint. People got a lotta nerve med Neko Case. 6th Avenue Heartache med The Wallflowers och som avslutning på en skön stund vid högtalarna. Hidden med Buscemi(inte Steve).
Jo, Wittgensteins grav var jag inne på. Det är en enkel sten i Cambridge.
På gravstenen har folk lämnat lite av varje. En skinkpaj, en massa en pence mynt, ett nepalesiskt bönehjul med mera. Som grädde på moset en liten miniatyrstege som tarvar en förklaring.
Det har inget med alla de där självmördarna i släkten att göra utan syftar på några strofer i ett av filosofens huvudverk Tractatus Logico-Philosophicus:
"My propositions are elucidatory in this way: he who understands me finally recognizes them as senseless, when he has climbed out through them, on them, over them. (He must so to speak throw away the ladder, after he has climbed up on it.) He must surmount these propositions; then he sees the world rightly."
Faktiskt när jag tänker närmre på saken så var nog artikeln med alla självmorden skojigare.
Men ovanstående är inte så dumt som tanke.
Det finns en bok om Wittgenstein av Gunnar Fredriksson på svenska. Jag tror att den gavs ut på Bonnier typ 1993.
Wittgenstein lyckades i varje fall överleva trots att även han flitigt umgick med självmordtankar.
Han hade också konstiga matvanor. Ett slags asketism som tog sig märkliga uttryck.
Han irländske värd och vän Maurice Drury skriver följande:
“Thinking my guests would be hungry after their long journey and night crossing, I had prepared a rather elaborate meal: roast chicken followed by suet pudding and treacle. Wittgenstein rather silent during the meal. When we had finished [Wittgenstein said], “Now let it be quite clear that while we are here we are not going to live in this style. We will have a plate of porridge for breakfast, vegetables from the garden for lunch, and a boiled egg in the evening.” This was then our routine for the rest of his visit.”
Så vart leder det oss?
Jo, det spelar ingen roll hur smart man är. Man kan vara en social katastrof i alla fall.
http://www.newyorker.com/arts/critics/books/2009/04/06/090406crbo_books_gottlieb?yrail
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar