tisdag 31 augusti 2010

Suck!



Mosaikrävens familj är i teve.

Elsa och Helene.

-Elsa är en posör, säger mamma.

Elsa har aldrig haft byxor. Det gör henne unik. På ett intressant sätt kan man tänka.
Hon ser ut som en ”Freulein” från tidigt tyskt femtiotal. Det är bra ölsejdlarna som fattas.

Ernst har tyskt påbrå från modern sida får vi veta.

Intressant.

Varför orkar man inte höra på det här? Varför känns det inte ens lite intressant och originellt. Aldrig haft byxor?

Mosaikrävar som faller sönder efter några år och flickor som fiskar med örhängen.

Materiallära.

Jag tror att mina fyrkanter har en bra chans. Jag ska bara skaffa mig en tysk farmor och dra av mig brallorna.

Skapa något unikt.

Ta mig ut i världen. Uppträda, bli en posör. Finns det kurser?

måndag 30 augusti 2010

Blått ljus..Blått ljus...



Helgen förflöt på landet. I Kungsberga City.

Men fredagen inleddes med ett glas på Hålet. Eller Nya Hålet får man kanske säga. Det kändes både som upp och ner. Det vidriga turkiska kopparsticket där Öland och Gotland saknades och Island befann sig på drift Turkiet aldrig varit större har som tidigare meddelats tagits bort och tack gode gud för det.

Men ersättningstavlan föreställde en sekelskiftesmiljö på Söder och… ja den var inte bra. Nu hade den bytts ut. Någons fru hade fått reda på att en viss tavla i vardagsrummet föreställde gruppsex och då åkte den bort. Så nu hänger den på Hålet.

Den passar perfekt i färgskalan men det blir för mörkt.

Mitt förslag är att låta Konstfackelever hänga ett verk under en månad som sedan byts ut. Som ersättning för det utmärkta förslaget tänkte jag själv hänga min enda tavla där under den första månaden. Vi får se hur direktionen ställer sig till det förslaget.

Pizzorna kostar nästan en hundring numera efter renovering. Men de använder nuförtiden riktiga råvaror och de smakade inte dåligt innan heller. De har bra käk helt enkelt och efter femton år med tvåliters flaskor vin från Grekland och Turkiet ser det äntligen ut att ljusna.

Landet. Hittade en Stolt fjällskivling och en Karl Johan. Två svampar.

Jag är lite osäker så jag passerade Svågern. Han är ingen klippa i svampfrågan och jag tror helt ärligt att den enda svamp han skulle våga plocka är röd flugsvamp. Den känner han igen.

Men han har andra tillgångar. Han är en duktigt skådespelare och en jävel på hästar.

I lördags knep hans delägda galoppör Alvena Quling andraplatsen i Breeders Trophy på Täby, en nos från nästan 500 000. Men 250 000 spottar man inte åt heller.

Enligt Per som också födde upp Alvena Elise som Carina och Svågern hade ihop och som är mamma till Alvena Pampas som haft en fin början på sin karriär, så snodde Svågern runt när han fick se Quling i hagen på Tofta. Den passade inte in, stack ut. Hoppade över staket och tillbaka igen när de andra inte ville följa efter. En helt egen ras och det var du därför Svågern tyckte hästen stack ut. Alla de andra hästarna var travare, varmblod medan Quling var ett engelsk fullblod.

Allt det där förklarade Per som också deläger Quling som nu alltså fyllt tre åt och redan sprungit in 400 000. Så man kan säga att Svågern har ett fint öga för hästar.

Svamp var det.

Jag var lite osäker på den där fjällskivlingen, men Tofta-Per tog en bit och sa att det inte var något snack. Äkta vara alltså. Sen gick det en minut innan han föll ihop. Vi blev riktigt oroliga men sedan så gjorde vi en omelett som inte alls var dum.

Han är lite lurig den där hästmannen från Tofta.

I lördags var det nära igen. Vi garderade Torvald med Commander Crowe och Lisa America på ett litet system och hade fem hästar i sista.

Från början hade vi sju men tog bort…Avanto.

Smart! Så det blev bara sex rätt. Trots att båda våra spikar Minos Vang och Hallsta Lotus vann.

Nu får det snart vara vår tur. Det har varit lite för många ”stolpe ut”.

Major Björklund skulle gissa ord. Först chansade han och blev lite stöddig när det gick hem. Sedan bommade han på två ganska enkla ord. Sensmoralen är väl att man inte ska ropa hej...

Så fort man slår på teven så är det go politiker som gör ett utspel.

Igår var det debatt mellan Eliasson och Bildt.

Jag har aldrig gillar Eliasson sedan den gången på 90-talet när han satt och skröt uppe på sitt tjänsterum på UD om hur mycket han gjort för kurderna.

Självklappat kött varde förbannat!

Eftersom jag var där kan jag intyga att denna sorgliga händelse verkligen inträffade. Jag antar att Eliasson menade Oil-For-Food programmet. Ett avtal som gav Saddam alla trumf på handen.

Nu skulle Eliasson försvara den rödgröna alliansen och trupptillbakadragandet från Afghanistan 2011.

Det gick inte så bra.

Efter Agenda var det en väldigt bra dokumentär om Pakistan var utveckling är central för utvecklingen i Afghanistan.

Befriande med lite hårdvaluta och inte bara en massa känslopjunk som tyvärr för det mesta överflyglar fakta och analys i viktiga debatter i vårt land.

Carina tipsade. SvD hade en krönika idag om valet i Sverige och möjligheterna för svenska medborgare i Irak att rösta. Det visar sig att trots att Sverige bygg Ambassad för 60 miljoner i Bagdad och öppnat ett honorärskonsulat i Erbil i den kurdiska delen av landet så har inforamationen med röstinformationen legat till sig från i midsomras(26/6) till den 25 augusti.

Så nu ser det inte ut att bli några röstkort och själva utlandsröstningen börjar den 26 augusti alltså dagen efter informationen kommit ut i Irak.

Får man gissa att ambassadpersonal och honorärskonsulen varit hemma och ätit sill och färskpotis, sörplat kräftor och njutit av den svenska sommaren.

SvD gissar att det nu blir cirka 10 000 utlandssvenskar som troligen går miste om sina rättigheter bara därför UD inte fått arslet ur vagnen.

Läste för en tid sedan att den nye svenska ambassadören i Bagdad inte ska ta med sin familj. Det lät som att han inte tyckte det var så säkert i Irak för barnen och frun.

Så varför bygger vi då en ambassad för 60 miljoner som inte känns säker för en ambassadör och hans familj och vilka signaler skickar vi ut.

Sanslöst!

Överhuvudtaget ser Sverige ut att tappa mark i Irak. Varför är obegripligt?

Nu när amerikanerna åker hem borde det finnas utmärkta möjligheter för Sverige att både göra insatser för att bygga upp institutionella funktioner som att göra rena affärer.

Precis som i Afghanistan kommer upprättandet av demokratiska institutioner att vara avgörande för om landet ska lyckas utveckla eller avveckla den formella demokrati som åstadkommits sedan 2003 och i Afghanistans fall sedan 2002.

Om EU och USA inte lyckas få fram en politisk struktur i Irak och Afghanistan som respekterar grundläggande demokratiska värderingar innan den militära närvaron försvinner så är risken överhängande att irakier och afghaner tackar för kaffet och närstridsutbildningen genom att använda vapen och utbildning till att kriga sig till fördelar för gruppen, klanen, familjen, snarare än att bygga upp en demokrati.

Att avveckla militära insatser i ett läge där talibanerna växer sig starkare är ingen lösning.

Man borde nog se sig om efter någon som inte är Kharzai och hans klan. Innan de växer sig alltför ekonomiskt starka för att kunna avpolletteras.

Vad som behövs både i Irak och Afghanistan är mindre korruption och mer handfasta grepp om den ekonomiska utvecklingen. Folk behöver något att tro på, ledare av Gandhis typ snarare än av Kharzais. Men de behöver framför allt jobb och ekonomisk tillväxt för att kunna välja bort charlataner som talibanerna.

Gotlänningen hade inte alls blivit svampförgiftad visade det sig efter tre sekunder.

Han bara filmade och skam till sägandes gick vi nog på det.

Spiken träffade Lasses och Biggans nya valp igår. En tretton veckor gammal portugisisk vattenhund. Fullständigt bedårande!

En annan tant som jag brukar se på hundrundan blir allt sämre. Hennes enda större glädje är hunden och nu åker hon ut och in på sjukhuset och hon har inte så många att lämna hunden till och rätt som det är blir hon liggande på sjukhuset och sedan nått hem.

Får man ta med sig hunden in i himlen, var väl frågan.

Men borde inte äldre tanter och farbröder få ta med sig hunden även om de är lite krassliga. Borde inte vårdinrättningar kunna rasta lite hundar åt folk när de inte orkar så mycket längre.

Jag tror stenhårt på Hundpartiet och ska göra ett seriöst försök till nästa val. Med 800 000 hundar i Sverige borde det finnas en halvmiljon som till skillnad från utlandssvenskarna i Irak har fräscha röstkort i händerna.

Det finns många frågor att driva.

En dum jävel, Bosse någonting hade gjort ett reportage igår på nyheterna. Bl a gjorde han sig lustig över att man skulle tänka på avståndet mellan vagn och plattform som ropas ut på tunnelbanestationerna i Stockholm.

Nä, det var ju löjeväckande enligt reporter Bosse. Vem trillar emellan vagn och perrong och fram med tummaträet och mäta. Ha, ha!

Reporter Bosse har nog missat ett och annat när han sitter i sin lilla A4 på väg till jobbet.

Dels att man faktiskt kan åka ner med ett ben på rätt många ställen, speciellt om man står parallellt med tågets riktning och snubblar till. Dessutom finns det barn och hundar som kan halka emellan.

Spiken halkade emellan med bakdelen när vi skulle på tåget från Lund i somras och där fanns ingen ”tänk på…”

Så TV4:s reporter Bosse Lindwall borde kanske fundera på hur skojigt det är att meta chiuaua medan t-bane dörrarna slår igen.

HQ hade tydligt varit på obestånd i två års tid.

Hur kan sånt få fortsätta? Men enlig Peter Rawet på SVT ekonomi så är HQ den lilla boven. Bankerna, SEB och Swedbank sänkte Sveriges ekonomi med sina huvudlösa Baltaffärer. Men de fick fortsätta.

I valrörelsen får vi veta att Alliansen räddade Sveriges ekonomi. Som då bankerna hade förstört om man får tro Rawet m fl.

Huvudlösa affärer och sedan räddar Alliansen Sverige och bankerna. Men vem betalade kalaset och vad blev bättre. Många frågor.

Guldet är på väg upp igen.

Det regnar och Zlatan är glad igen. Jag tror Zlarre kommer att göra succé i Milan och ta den där jävla…

Det kostade Zlatan 37 miljoner om året att bli av med tränaren i Barca, Josep ”Pep” Guardiola.

Det regnar ännu mera och Spiken ser lite deppig ut. Lite letargisk. Slickar en tass och suckar. Det är måndag hela dagen.

fredag 27 augusti 2010

Debattklimat!



Kikade på utfrågningen av Mona Sahlin igår.

Faktum är att jag tyckte lite synd om henne.

Det framkom rätt tydligt att SVT:s egen lilla gnäll & gny reporter Anna Hedenmo och Mona Sahlin inte är kompatibla och förmodligen inte kommer att skicka varandra julkort.

Hedenmo tjatade och var insinuant.

Knutsson däremot skötte det hela professionellt.

Alla vet att de här utfrågningarna är viktiga.

Nu var det i och för sig 1 600 000 svenskar som valde Fångarna på Fortet istället för att följa utfrågningen på SVT( 700 000).

Så när Mons Sahlin och Anna Hedenmo vässat varandra under hela debatten tog Hedenmo chansen på slutet och påminde Sahlin om hennes dåliga oponions siffror och producenten släppte igenom PK-Jesus Axel Gordh Humlesjös lilla slamkrypare om hon tänkte avgå ifall hon förlorade valet. Den vidarebefordrade Hedenmo som lök på laxen.

Allvarligt talat. Ta bort Hedenmo om hon inte klarar formatet.

I ett format där alla partiledare ska utfrågas kan man inte tjata om opinionssiffror och eventuella avgångar. Det vi vill veta är var partierna tycker i sakfrågor.

Dessutom handlade den övervägande majoriteten om skattefrågor.

Jag slår vad om att inte Fredrik Reinfeldt får frågan om hans opinionssiffror eller ifall han ska avgå ifall de förlorar valet.

Det här formatet kräver att förhållandena är så lika som möjligt.

Suck, ja…

Annars tycker jag att Sahlin klarade sig rätt bra. Att hon inte visst alla siffror hit och dit talade till hennes fördel.

I morse var hon i rutan igen. Nu kom de Geers fråga i hennes knä och att nämna fyra nu levande och verksamma kvinnliga konstnärer. Hon körde nödbromsen och petade in Pernilla August och Liza Marklund tillsammans med Marie Louise de Geer-Bergenstråhle-Ekman eller vad hon nu heter(tror det är Ekman).

De här frågorna som författas av gäster dyker upp. Så vad gör de högt betalda partistrategerna. Det hade varit enkelt att dubba in frågorna i tombolan.

Fast att Liza Marklund är en konstnär var ju skojigt.

Sen kom ju tjatet om de amerikanska baserna upp igen.

Jag tror inte att sossarna gått med på att ha en programförklaring där man kräver att USA ska minska sina militärbaser. V har hållit pennan och det är ett misstag. V kuppade igenom att det skulle stå militärbaser för det passar deras sorgliga världsuppfattning.

Sossarna är nog överens om att USA:s kärnvapenbaser ska bort men det är en fråga och militärbaser en annan. Det finns ett antal länder där USA:s militärbaser har en lugnande effekt på krigsherrar och statskupper.

Ska USA ta bort sina militärbaser i Afghanistan och Irak. Ja, säger V. Jag har väldigt svårt att tro att Urban Ahlin skulle tycka det.

Robert Gustafsson berättade om sitt liv i soffan. Hans trick att framkalla en förkylning genom att gå in i bastun när man känner sig krasslig och vill bli av med eländet. Enligt Gustafsson gick man in på lördagen ifall man ville bli helt frisk till onsdagen.

Verkar var ett bättre tips än att ta svininfluensavaccin.

Nu verka de allvarliga biverkningarna dugga tätt. 15 fall av narkolepsi i Finland. Liknande rapportering från flera andra länder bl a Sverige.

Ställ den ansvariga inför rätta. Det har inte saknats varningstecken. De köpte ett helt oprövat vaccin mot bättre vetande.

Det är för jävligt. FÖR JÄVLIGT!

Till sist en blomma till överklasskärringen som hade sina ungar på Sigtuna och därför visste att många som har ”oerhörda mängder pengar” funderar på att flytta utomlands.

Det var enda gånger jag såg lite gammalt hederligt klasshat i ena ögonvrån på Mona Sahlin i morgonsoffan.

Det handlade om förmögenhetsskatten som Alliansen avskaffat( 7 miljarder) och Monas gäng vill återinföra(3 miljarder).

Det handlar om att ta in 3 miljarder av en liten klick som har 1 300 miljarder på banken.

Saken är den att överklasstanten visade varför ”ÖK” som August Strindberg uttryckte saken inte alltid är bäst skickade att lägga fram sin sak.

”Oerhörda mängder pengar”. Hur dum får man vara? Hade hon ingen självbevarelsedrift. Hon lär inte bli klassmamma på Sigtuna apskaftet i varje fall.

Saken är den att ÖK alltid hotar att flytta utomlands och sedan sitter de ändå och sörplar kräftor vid den här tiden på året.

Vilket påminner mig om att jag inte ätit en enda kräfta i år.

Hålet har varit utsatt för en genomgripande renovering. Spiken och jag var inne och inspekterade igår.

Det ser både bättre och sämre ut.

Ikväll ska vi pröva virket.

Om ni kommer dit så har de rivit bort kopparsticket som täckte hela väggen med en europakarta där Island flutit iväg och Öland och Gotland saknades. Däremot var Turkiet jättestort.

Nu sitter det en målning på väggen med Södermotiv. Kolla gärna barnet och den gamla kvinnan på den vänstra trottoaren.

Eugen Jansson skulle blivit ledsen.

I helgen åker vi ut till landet. Svågerns lillflicka fyller år. Hon ska få digital kamera. Hennes storasyrra går på fotolinjen såååååå….

Maggan inunder gjorde ett misstag.

Carina hittade hans tjej och barnen på gården igår. Hans tjej försökte kryp a in i lägenheten via fönstret.

-Magnus har rest bort, väste hon mellan tänderna.

Hon kom in och Maggan som ifrågasatte min bojkott av Konsum i veckan när jag väntade utanför med Spiken medan Carina handlade. Jag är emot kollektiva familjebeslut och för individuell frihet och Carina tvingar alltid personalen att öppna en manuell kassa.

Den är nog snart två år sedan jag var inne på svindyra Konsum.

Maggan kommer att få en jävla utskällning när de får tag i honom. Det är glädjande.

För er som undrar. Maggan hade snott med sig nycklarna till lägenheten ut på landet.


Trevlig helg!

onsdag 25 augusti 2010

En tidnings hjärta och andra frågor




Avsätt Oscar! Stod det att läsa i Aftonbladet 1848.

Oscar var vår dåvarande kung och Aftonbladet och dess grundare Lars Johan Hierta inga varma anhängare av kungahuset.

Idag slickas det flitigt i rumpan på kungahuset från den numera norskägda tidningen.

Vems fel?

Mja, det kan ju konstateras att LO sålt ut både tidningen och sitt inflytande. Jodå, på kultursidorna får man fortfarande…

Där kan gamla vänsteraktivister med mer eller mindre snurrigt förflutet fortfarande häckla staten och kapitalet.

Tror man.

I dagens New York Times finns en stort uppslagen artikeln om svenskarnas minskade förtroende för kungahuset.

I artikeln har man bl a intervjuat serietecknerskan Nina Hemmingsson som efter den här intervjun antagligen hamnar på svarta listan.

Hon karakteriseras som en svensk R.Crumb och berättar att hon kontrakterades för att bidra med teckningar inför bröllopet av Aftonbladet.

Hemmingsson berättar för NYT att hon alltid varit kritisk till kungahuset:

“They are so special, people don’t even think they go to the toilet,” she said of the royalty. “Yet, they’re a symbol of a time in history that was not democratic, so they’re a bad symbol.”

Ganska kul men den verkliga godbiten kommer direkt efter:

At first, she said, Aftonbladet gave her a free hand. “Then they said, ‘Don’t call the princess in your cartoons ‘Victoria,’ just ‘the crown princess,’ ’ and then, ‘Just princess,’ ” she said. “And they said from the start, ‘No sex.’ ”

Alltså man anställer en tecknare som är kritisk till kungahuset och stallordern är att hon inte får kalla Victoria för Victoria utan ”Kronprinsessan” eller ”Prinsessan”.

Och inget sex alltså!

Det är så man spyr!

Ja, ifall serier nu är kultur förstås.

Självcensur är annars en rätt utbredd folksjukdom i Sverige.

Vi lägger oss i mittfåran, håller upp pekfingret och kollar var det blåser åt för håll. Va, fan man vill ju inte hamna i kylskåpet.

Igår var det politisk debatt i SVT med Sverker Olofsson & Co plus ett gäng politiker av vilka de mest namnkunniga var Östros och Borg, våra kandidater till posten som finansminister.

Vi pinade oss igenom hela debatten. Ibland måste man höra vad de säger.

Det var en galant uppvisning i vad man lär sig på universitetets 80 poäng i Förvirrningsmetodik.

Man ska göra saker om ekonomin tillåter. Skattesänkningar mot skattehöjningar.

Resultatet ska då bli 100 000 nya jobb enligt socialdemokraterna.

Att lova 100 000 nya jobb är ju bussigt.

Alliansen ordnade väl det och mer därtill på bara ett år efter de tillträtt. Ja, ordnade och ordnade. Det var skjuts i världsekonomin innan krisen slog till.

Vad handlade debatten om igår? Jo, ifall vi höjer bensinpriset, a-kassan, minskar avgiften, sänker inkomstskatten, höjer pensionerna, satsar på ditten eller datten.

I morse var det Carl Johan de Geer och Marianne Lindberg de Geer.

Carl Johan undrade om det skulle bli hål i vägarna när pensionärerna skulle kompenseras eller så.

Det är väl just det man undrar efter gårdagens debatt. Höja, sänka, sänka och sedan höja eller ligga kvar för att sedan höja eller sänka.

Men De Geer har rätt.

Om jag utvecklar temat så borde vi alla fåhem en lapp i brevlådan i dessa tider där det står:

Vi inom X-partiet vill:

Höja pensionerna medhjälp av 10 000 hål i vägarna

Sänka arbetsgivareavgifterna med hjälp av 25 dagisbarn per grupp



Då vet man var pengarna kommer ifrån.

Idag är det som bäst fromma förhoppningar och svammel.

Det regnar ute och Spiken vill inte gå ut. Han lämnar raka besked i varje fall.
Vem vann debatten?

Det gjorde nog Alliansen.

När Östros började blanda in cancer i leken var det nog många marginalväljare som tyckte han passerat några gränser.

Men inte någon gång under gårdagens debatt diskuterade man de stora övergripande frågorna.

Om jag har räknat rätt så behöver vi inte 100 000 eller 200 000 nya jobb utan 250 000 enbart till ungdomar. Totalt cirka 750 000 nya jobb.

Det lär inte sänkt moms på restauranger fixa eller några webbkurser i kreativ bloggredigering.

Noterar att utländska besökare spenderar mer i Sverige än vi utomlands och att utländska besökare spenderar mer än fordonsexporten tillsammans.

Carina var ute och åt lunch med en kulturchef.

Jag minns inte exakt ifall det var 16 flera språk men faktum är att Stockholms Stad anordnar Millennium (trilogin av Stieg Larsson) vandringar på massor av utländska språk. Det går som smör. Man vill se var Lisbeth Salander bor et c.

Utmärkt. Men varför bara på sommaren.

Man kan utveckla det. Man kan få en riktigt Salander tattoo, dricka en Blomqvist öl, t-shirts, kortlekar, nyckelringar, läderjackor, örhängen, datorer, USB-minnen.

The sky is the limit…

Henning Mankell, Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Jan Guillou, Åsa Larsson…

Eller kanske Strindberg, Carl Larsson, Fröding, Albert Engström eller vandring med Elin Wägner, Barbro Alving, m fl

Eller invandrarförfattare. Eller att man tar hit Nobelpristagare som får berätta om författarskap under en vecka på sommaren. Med kringarrangemang, trevliga middagar, utflykter m m

Problemet är att våra egna författare oftast sköts av små inkrökta litterära sällskap som har kunskap men ingen eller liten förmåga att marknadsföra sin ikon till en bredare publik. Att trycka upp Strindbergtröjor och sälja in en restaurang där man kan äta det som Strindbergs litterära figurer åt t ex i boken Röda Rummet är inte det första sådana sällskap tänker på.

Att tänka i nya banor.

Inse att vi inte ens ytligt använder våra kulturella tillgångar och trots det säljer de som smör.

Eller ta jakten. Börja med vildsvinsjakten. Där kan det väl knappast vara tal om utrotning.

Eller bär. Nästa år är det väl ingen risk att det dyker några banglisar och vill plocka blåbär. Ta hit tyskar och ryssar som får plocka själva och sedan får de köpa till om bytet blir skralt. De får lära sig att sylta och safta och göra svenska rätter och kan ta med sig hem sylt, marmelad och saft.

Skapa en marknad, kringevent och låt folk från andra länder uppleva Sverige. Stötta lokala initiativ, hjälp till att ta fram säljbara produkter.

Vildsvinsstek med hemlagad rönnbärsgelé…mmmmm

Att sänka eller höja skaten med en femtiolapp än ingen lösning. Det har inte varit det under min livstid och jag ser ingen orsak att ändra uppfattning i den frågan.

måndag 23 augusti 2010

Syster Fejan!



Måndag.

Såg sista delen av Sagan om Ringen igår eller snarare i natt eftersom det är så förbannat mycket reklam att en lång film blir oändlig.

Jag kom första gången i kontakt med Ringentrilogin i tonåren, på 60-talet.

Jag köpte sedan böckerna till mina farföräldrar i julklapp vill jag minnas. De älskade böckerna.

Ofta brukar filmer som bygger på böcker vara sämre snarare än bättre. När det gäller Ringen såär både böckerna och filmerna i en klass för sig.

En bra bok kan man läsa och sedan efter några år läsa om igen. Så gjorde mina farföräldrar och när de dog 87 och 93 år gamla var böckerna väl tummade och tunna i omslagen.

Så gör jag nu också med filmerna. Varje gång man ser filmerna dyker det upp nyheter, små detaljer.

Jag vet inte om ungdomar tittar på filmerna eller gäspande bänkar sig vid fejan eller modebloggen.

Man jag tror att ungdomar också har utbyte av Ringen. De är helt enkelt i likhet med Pippi Långstrump, den Lille Prinsen och ett antal andra sagor alldeles för bra för att hoppa över. När Tolkien skrev dem seglade nazismen upp i världen.

Böckerna handlar om i princip alla viktiga värderingar. Men framför all om den lilla människans betydelse, krig oh dess konsekvenser och om girighet efter makt och vad människan är beredd till.

Bäst är dock beskrivningen av hur ringen långsamt eller snabbt tar ett grepp om sina bärare. Hur girigheten äter ur människan.

Länge leve Ringen!

I morse var morgonsofforna tillbaka. Det kändes som höst på riktigt. Skolorna är igång.

Debatten i ena kanalen handlade om den press som många unga upplever.
Krav.

Panelen som bestod av en ungdom, en psykolog, en som jag inte fattade. Han verkade hålla på med nätet.

När inslaget var slut funderade jag på hur man kommit på det på redaktionen.
Gick det till så här:

Redaktionssekreteraren: OK, nu ska vi fylla måndagsmorgonen. Första måndagen efter skolstarten. Vad ska vi köra på?

Innerstadsreportern: -Jag tycker min dotter är så stressad. Jag kommer inte ihåg att vi var det när jag växte upp. Det är messande, datorcom, kläder, smink, kompisar och nu blir det läxor och skolan krav också.

Redaktionssekreteraren: Toppen. Det tar vi. Skolungdom som känner en massa krav och sedan en expert och någon som kan ge perspektiv på nya medier.

Så blev det i alla fall.

En ung flicka som hade så mycket att göra. Hon ”måste få tid till fejan, bloggen, vännerna..”

Sen vittnade psykologen. Jodå det var som flickan sa. En massa krav och nu hade vi en ny skolag sedan augusti som kräver att det finns ett helt team på varje skola, ungefär som det var när jag växte upp. När försvann det?

Internetkillen sa att det fanns subkulturer på nätet som underlättar för unga.
Till sist snurrade det i huvudet på mig.

Direkt efteråt krävde en annan ung student en lägenhet i nyheterna. Det är som vanligt brist på studentlägenheter.

”Måste hinna vara på fejan, måste hinna blogga, måste…”

Det är aldrig lätt att vara ung. Har det någonsin varit lätt att vara typ 18 år. Det tror jag inte. Mina föräldrar pratade sår i mina öron om hur de fick lämna bort sitt barn som var jag eftersom jobb och lägenhet saknades på samma ställe. På så sätt kom jag att växa upp i Helsingborg och mina föräldrar flyttade till Göteborg i sju år.

Mina farföräldrar föddes 1901 och 1902. Inte heller deras uppväxt var helt problemfri med tonåren i första världskriget.

-Det är så många beslut som måste fattas när man är ung idag, ylade psykologen.
Tänkte på olika uppväxter som jag stött på.

Tänkte på beslutet ifall jag skulle slå ihjäl mina föräldrar eller inte. Då var jag väl elva eller tolv. Eller hur jag skulle förklara för mina kompisar att min farsa hade handlat ett par foträta skor till mig 1967.

Eller när min farmor berättade om hur det serverade mögligt bröd hon hennes moster där hon levde under slavliknande förhållanden under ett antal år, utackorderad.

Jag tänkte på hur min farsa enligt sin egen uppgift tvingades rensa rovor på somrarna och delade barack med några som BirgittaTrotzig skrivit om i en bok. De har bilder på sina döda döda på väggarna. Alltså de tar bilder på sina döda när de är döda och hade dem på väggarna. En slags bärplockare fast på fyrtiotalet.

Enligt min farmor ville min far själv åka ut på landet och jobba. Jag håller en tia på min farmor. Hon brukade inte ljuga.

Eller en gemensam vän i Ryssland som brukade åka och knulla sin morsa efter skolan. Beslut som måste fattas.

Eller en av mina före detta flickvänner från Eritrea som hade blivit a med sin clitoris i unga år och dessutom något ironiskt blev tvungen att prostituera sig för att passera några länder innan hon kom till Sverige. Många måsten och beslut att fattas där också som ung även där.

Eller alla barnsoldater som ska fatta olika beslut vilka de ska skjuta, tortera eller bara gå förbi.

Eller alla barn som angivit sina anhöriga för ett paket tuggummi nu senast i Irakkriget. Ska jag ta tuggummit och visa var sprängdegen finns?

Eller alla barnarbetare som ränner runt bilar i rusningstrafik och tvättar rutor. Ska jag springa nu eller senare och bli överkörd.

Eller alla barn som det begås olika typer av övergrepp på. Ska jag ge igen, tiga eller berätta.

Så, visst fejan och bloggandet ställer stora krav.

Eller gör de det.

Eller sminket, frisyren och kläderna.

Det är där jag blir snurrig i kolan. Min generation bestämde att de kunde ha vilka kläder som helst.

1967 var det inte så roligt att ha Kalle Anka skor från broderlandet i söder. Men senare spelade det ingen roll och det borde inte spela någon roll för en femtonåring idag heller.

Jag ser ungdomar som har helt olika kläder idag. Så det spelar ingen roll om man bestämmer sig för det. Vår generation bestämde att jag kunde ha rosa tenniskläder när jag spelade squash. Jag färgade dem själv och ingen mobbade mig.

Ett tag hade jag färgat håret med burken svart tulpan. Det var på 70-talet. Jag tog över en del av min morsas kläder på 60-talet, speciellt de med blommor och mystiska motiv och klippte av hennes gamla fårskinnspäls, hade slokhatt, runda fisheye solbrillor och slips från John Stevens på Carnaby Street.

Jag bar en röd tröja med Che Guevara också den från Carnaby dit skolresan gick 1969.

Jag köpte också en LP med John Lennon och Yoko One nakna. Det var ingen som krävde det. Jag var den enda på skolresa som gjorde det och ingen mobbade mig. Alla på skolresan lyssnade på BBC och Edison Lighthouse den veckan.

Tvillingarna sprayade alla sina kläder innan de åkte hem eftersom de rökte.

Det fanns säkert de som upplevde krav då på 60-talet, i början av 1900-talet och under andra världskriget.

Men ärligt talat. Den generationen som nu växer fram fick hör att de var bra och kunde allt. De fick inte höra att de skulle göra allt. Att allt var deras uppgift.

Jag måste inte vara på fejan och blogga.

Om vi tar mig som är 40 år äldre så väljer jag bort sånt som jag inte har tid med eller uppskattar. Så jag använder inte fejan men bloggar en hel del.

Jag har slutat twittra. Booooorrrriiiing!

Jag har haft en miljon mobiltelefoner och har slutat med det. Skönt.

Jag har ingen bil och har i stort sett klarat mig bra utan i Stockholm under snart trettio års tid.

En massa beslut måste tar enligt psykologen. Ja, sånt är livet. Fejan är inget krav.

Det blir bara det ifall man bestämmer det.

Jag försökte en period blogga varje dag.

Det går ibland och ibland inte. Ibland har jag inget att säga. Ibland har jag annat att göra.

Om de unga idag tror att fejan och bloggen är krav likställda med att man måste bära huvudduk eller stjäla för att få ett mål mat i andra länder så har något gått hemskt fel med föräldraskap och skolan.

Men jag tror inte det. Man kan välja bort saker och det finns en knapp på teven, datorn, mobilen.

Ibland behöver man tänka på det och då kan det var bra om teven, datorn och mobilen är avstängd.

Gnäll inte ungdomar. Ta vara på det arv som finns och lämna något bättre efter er ifall det inte passar.

Krav är något ni själva skapar.

Trots allt tror jag det är lättare att bära ring i örat och ha en Pridetröja på nattskiftet i Gällivare idag är 1955.

Men krav och valfrihet är ingen exakt vetenskap.

Jag vet att risken är stor att låta som att det var bättre förr. Inte i Gällivare.

Det var som nu fast annorlunda och på många ställen sämre.

Times they are… som Dylan skrev.

Ett problem idag är att oviktiga saker tillåts bli viktiga. När jag växte upp så var det föräldrarnas uppgift att fråga om man gjort läxorna, hur det gick o s v.

Jag kanske hellre ville lyssna på Paranoid. Det gällde för mina föräldrar att övertyga mig om att jag behövde lite pluttifikation också.

Sociala media är inte viktigare och finare än radio, teve eller en Walkie Talkie, bara annorlunda.

Man brinner inte upp och försvinner i en gul rökpuff bara för man stänger av datorn en dag.

Man kanske får syn på ett levande rådjur eller hittar sitt livs kärlek på gatan.
Sånt händer varje dag.

söndag 22 augusti 2010

Take a Leak?



Julian Assange the Leak.

Igår morse kastade Carina Expressens löp i knäet på mig.

Det är inge hemlighet att jag har en ytterst kluven inställning till WikiLeaks och dess grundare, australiern Julian Assange.

En kompis från SR skickade en länk till WikiLeaks för något år sedan. Ett ställe dit folk kan läcka feta skandaler. Toppen tänkte jag och sedan dess har jag följt avslöjandena från och till.

En tid innan avslöjandena om det amerikanska helikopterteam som pepprar på ett gäng misstänka terrorister på marken i en stadsdel av Bagdad försvann plötsligt WikiLeaks och blev en tiggarbod för pengar till sin verksamhet.

OK, jag har all respekt för att idealister kör slut på stålarna. Jag har under större delen av mitt liv sysslat med Pro Bono projekt. Från 70-talet när jag sa upp mig från ett välbetalt arbete på 6000 kronor i månaden och måttliga insatser till att vada runt i arsenikslam och svavelångor på Boliden Kemi för 3200 kronor i månaden.

Att jobba för en sak är absolut inte obekant. Att stödja kurdernas befrielsekamp har inte varit gratis om man säger så.

Men det har varit mitt val.

Så att WikiLeaks gick ut och tiggde pengar med löfte om fler avslöjanden ifall tiderna förbättrades var inget konstigt.

Sen svepte de ut sitt helikopterknäck som fick mig att kommentera saken på Newsmill. Det blev en häftig och intressant debatt.

Redan då kände jag vindar från WikiLeaks som var illavarslande.

Att kunna ta del av hemliga källor för en journalist är kanske en av yrkets förmåner och samtidigt ett av de mest delikata delarna av den journalistiska gärningen.

Journalisternas jobb har ofta liknats vid en tredje statsmakt vid sidan av den politiska och juridiska får man gissa.

Vi som jobbat i yrket ska vara medborgarnas sista utpost när det juridiska och/eller det politiska sviker, tappar formen eller blir korrumperat.

Vad skiljer journalisten från vem som helst? Journalisten förväntas ha en yrkesetik som gör det möjligt att tillsammans med kunskap och viss intelligens bedöma vad som kan publiceras eller inte.

Det betyder att ifall jag får hemliga uppgifter så måste jag bedöma dem och ifall uppgifterna innehåller namn på enskilda som samarbetar med talibaner eller amerikaner så kan jag inte publicera dem. Ja, ni läste rätt.

Varför? Låt mig förklara. De namn som WikiLeaks publicerade med de hittills publicerade 75 000 sidorna hemliga militära underrättelser innehöll namn på afghaner som samarbetade med den sittande regeringen och USA.

Det har WikiLeaks fått kritik för. Dess grundare och ansikte utåt Julian Assange har tillbakavisat detta inte som journalist för det är han inte utan som publicist för det är han.

Han säger att om de inte får hjälp av Pentagon, ett särdeles korkat uttalande så kan de inte göra korrekta värderingar av innehåller för det har de inte kapacitet till.

Så de publicerade namnen på afghaner som riskerar dödas av talibaner, inte idag eller i morgon utan under hela sin livstid. Det är Assanges val. Hans ansvar och det får han leva med.

En journalist hade aldrig gjort så och det gjorde varken Der Spiegel, The Guardian eller New York Times. Så enkelt är det. Assange och WikiLeaks har ingen publicistisk ryggrad, kunskap eller vilja förutom att skapa uppmärksamhet. De är moderna cyberklottrare som struntar i konsekvenserna.

Assange menar vidare att ifall 20 000 dött i kriget så spelar det ingen roll att några till dör eftersom kriget som är fel gjort att 20 000 dött. Ett intressant resonemang.

Nu är vi inne på politik och väldigt långt ifrån journalistik. Jag menar att kriget i Afghanistan är rätt om man inte vill att kvinnor ska vägras rätten till skolgång.

Sedan är det då frågan ifall man kan gå i krig mot en regim som underhåller terrorister som al-Qaida?

Jag anser det.

Däremot är jag tveksam ifråga om USA:s handgångne man Kharzai är rätt val.
Men tillbaka till WikiLeaks och Assange.

Assange driver opinion med sina avslöjanden. OK, fine! Ifall den slår åt alla håll, fine. Jag skönjer en tendens. Grilla USA och den elaka kapitalismen.

Låt talibanerna ta ihjäl några bybor i kampen mot USA.

Eller påstå att det var civila i helikopterincidenten. Det var en ren lögn och det kan man se på bilderna. Dessutom redigerades den video som visades kraftigt så att de som hade vapen försvann i kortversionen. Dessutom hade amerikanska förband beskjutits under hela förmiddagen den aktuella i området av motståndsmän/terrorister som svarade på beskrivningen som misstänkta. De journalister som dödades gick tillsammans med terrorister på marken och saknade helt markering.

Dessutom hade en liknande händelse inträffat med just Reuters reportrar tidigare som hade diskuterats flitigt mellan Reuters och USA:s militär.

Reuters använde billiga lokalanställda som kanonmat trots varningar. Det var det som var scoopet inte att några civila mejades ner samtidigt.

Men WikiLeaks lyckades driva politik i detta ärende. Irakiska skitstövlar som spränger marknader med landsmän, kvinnor och barn i luften, använder efterblivna eller köper självmordsbombare från föräldrar besitter en högre moral än ett helikopterteam som dessutom får klartecken från överordnade.

Mot denna bakgrund kan man tycka att jag borde hoppat runt och varit glad åt att Julian Assange åkt dit på en våldtäktsanmälan.

Eller rättare sagt två anmälan från två olika kvinnor.

En för våldtäkt och en för ofredande.

Generellt kan jag säga att jag anser att Sverige har gjort sig till åtlöje över hela världen. Sverige har återigen framstått som lallarnas Mecka.

Idag borde tidningarna som annars är så skickliga att fylla 2,4,5,6,7,8,9 med vilken skitskandal som helst varit fyllda av förklarande artiklar.

Två kvinnor har anmält Assange. Ingen av dessa har mig veterligen tagit tillbaka sin anmälan.

Det betyder att två kvinnor har anmält Assange. En anser att hon blivit våldtagen och den andra at hon blivit ofredad.

Den som anmält för våldtäkt säger att hon tror att Assange saknar en del, i princip har en del indianer lämnat kanoten. Han förstår inte ett nej.

Plötsligt släpper svensk media alla koncepter idag. Först var alla i stort sett knäpptysta och hoppades att det var en ond dröm. Undantag Expressen som spräckte nyheten och SvD. Två vitala intressen hade kommit i konflikt med varandra för resterande media. Ungefär som när Ted Kennedy körde av bron. Vi borde lärt oss något av den händelsen.

Skilja på äpplen och päron.

Först och främst är jag osäker på ifall man borde namngett Assange. Har borde liksom alla andra fått en möjlighet att försvara sig i utredning och rätt.

Nu valde Expressen och flera med dem att gå ut med namnet och hänvisade till att han är en känd person.

Några timmar senare framställts det hela triumferande i svensk media som att Assange inte längre ska anhållas.

Plötsligt är tidningarna fyllda av information.

Aftonbladet som helt nyligen anställt Assange hade säkert några svettiga morgontimmar. Den nyanställde visade sig vara en våldtäktsman.

Internet började genast flöda av olika konspirationsteorier. Från Flashback till…

Så vad hände? Ingen vet och ingen verkar helt plötsligt ha kapacitet och vilja att utreda saken.

Plötsligt presenteras en svensk lösning. En grön mellanmjölkslösning. Assange är inte länge eftersökt för våldtäkt. Vad som ändrats vet ingen.

Jo, den jouråklagare, Eva Häljebo Widstrand som handhade anmälan från början har blivit ersatt med en av Sveriges främsta åklagare Eva Finné.

Ingen frågar sig hur Eva Finné fick hand om fallet. Var det naturligt? Stod hon på tur. Lottades det hela till hennes bord eller hamnade det där.

När jag googlar på Eva Finné slår det mig en sak. Oavsett om Finné som är chefsåklagare eller inte gjort en korrekt bedömning eller inte så är hennes varumärke att hon generellt ställer höga beviskrav.

För det är ju som hon själv sagt en bedömningsfråga.

Så Assange är fortfarande misstänkt men för vad är oklart.

Den avgörande frågan är varför kvinnorna uppsökte polisen efter att ha stött på Assange. Som det verkar hade en av dem sex med Assange.

Det verkar ju som om det sexet inte avlöpte till hennes tillfredsställelse om man säger så.

Något gick fel.

Annars skulle hon väl inte gått till polisen eller dragit tillbaka sin anmälan. Om inte…

Ja, då är vi inne på tesen att kvinnorna fått låt säga 100 000 spänn för att anklaga Assange lite löst. Enligt Assange så har han blivit varnad för provokationer.

Det har i så fall tydligen inte fastnat i skallen på honom.

Medias uppgift är klarklar. Dels ska anmälningarna granskas, dels ska kvinnornas motiv bedömas och till sist ska den rättsliga bedömningen och gången där gås igenom.

För är det så att målet styrts till en åklagare som är känd för att avvisa mål där inte mördaren tasmed kniven i handen så är det en skandal större än själva våldtäkten, ofredandet eller vad det nu handlar om.

Det innebär att mål kan styras och detta kan endast överträffas av att CIA skulle mutat två kvinnor att anklaga Assange.

Så vad mig anbelangar har vi knappt sett början på den här affären.

Låt oss börja med frågan hur Finné fick fingrarna på målet. Är det alltid så att chefsåklagare Eva Finné hanterar våldtäktsanmälningar och anmälan om ofredande?

Det tror jag inte.

fredag 20 augusti 2010

The Legacy



Några rådata om Irak och dess oljeekonomi.

Före 2003 var produktionen cirka 2,5 miljoner fat(ett fat är 225 liter) råolja per dag. Det var relativt lågt och hela industrin behövde renoveras och moderniseras.

Idag sju år efter att Saddam störtats ligger produktionen i stort sett på samma nivå efter att ha sjunkit med så mycket som 25-30 procent under tiden efter kriget.

Irak anses ha kända tillgångar på cirka 115 miljarder fat råolja vilket gör att Irak anses sitta på nästan tio procent av världens samlade kända oljereserver.

Inkomsterna beror alltså på råoljepriset som skiftar från dag till dag.

Om vi för enkelhetens skull antar att råoljepriset i snitt ligger på 75 dollar per fat så skulle 2,5 miljoner fat per dag bli cirka 175 miljoner dollar i intäkter per dag. Om man pumpar olja varje dag vilket man gör och produktionen var konstant utan avbrott för underhåll, sabotage etc så skulle det ge ungefär 5,25 miljarder dollar per månad och 6 miljarder dollar per år med nuvarande/antagna produktionstakt. På årsbasis blir det 63 miljarder och exporten är beräknad till 1,9 miljarder fat. Även om det finns kostnader för utvinning så skulle själva intäkten för export bli cirka 52 miljarder dollar 2009.

Iraks BNP är beräknade till 115 miljarder av vilken oljan utgör cirka 55 procent.

Med nuvarande utvinningstakt skulle Iraks kända reserver räcka drygt hundra år.

På papperet ser det alltså bra ut. Inte bara har landet stora energitillgångar, vatten, jordbruksmark och vattenförbindelse samt en mer förmånlig närhet till den europeiska marknaden genom sitt geografiska läge(Kirkuk och möjligheter att styra om distributionen över Turkiet än te x Saudi, UAE, Iran, Ryssland m fl.

Tar man däremot vad varje enskild person producerar i Sverige och Irak så är förhållandet 1:10.

Sedan har vi då alla olika faktorer som påverkar i olika riktningar så vi inte riktig vet vad siffrorna visar.

Ta Sverige t.ex. Under detta år har man grävt upp gatorna kring Hornsgatan där jag bor.

Syftet har varit att byta ut gamla ledningar av olika slag. Ett sådant byte beräknas hålla i femtio-sjuttiofem år.

Irak står inför sådana uppgifter i hela landet. Så vi kan räkna med att Sverige som genomför den här typen av översyner regelbundet har mindre långsiktiga investeringsbehov än t ex Irak.

Det gäller över hela ekonomin.

I Sverige upphandlas projekt professionellt med en rad olika fundamenta i botten.

Det finns hållfasthetsnormer som ska beaktas och följas, allt för låga anbud studeras och analyseras. Ibland köper man dyrare alternativ av kvalitetsskäl etc.

I Irak gäller antingen det billigaste anbudet, vilket t.ex. leder till att läggning av asfalterade vägar ofta får göras om et gång per år eller mer eftersom anbuden strippats på kvalité. Om en bra läggning av ett vägparti kostar 100 i Sverige så kan alltid någon lägga den för 50 i Irak. Att vägen inte håller i tjugo år som i Sverige är ingen intresserad av för om tjugo år kan Saddam vara tillbaka, ministern sparkad för korruption etc.

Så när beställaren klagar så saknas det kontrakt och specifikationer. Kostnaden blir i andra omgången 75 och innan den svenska vägen tjänat ut har irakierna betalat sin väg tio gånger om.

De enda vägar som fungerar ordentligt är de betongvägar som Saddam byggde(jmfr Hitler) som skulle fungera att transportera tungt artilleri sommar som vinter.

Orsak: skräcken för att bli av med nacken och att en funktionalitetsparameter fanns angiven i förutsättningarna.

På plussidan i Irak finns en inofficiell ekonomi baserad på det faktum att landet är världens tredje mest korrumperade ekonomi efter Haiti och Myanmar.

Detta i kombination med att det saknas statistik och tillförlitliga ekonomiska data och även en svag vilja att upprätta sådant skapar en närmast tropisk växtlighet inom detta område.

Det är först de förskingringsnummer som sker på central nivå. Det smugglas olja över gränserna, köps in undermåliga produkter i brist på inköpsrutiner och kvalitetssäkringssystem.

Alla får en liten del av kakan och inblandade ministrar den största delen.

De större summorna flyttas till internationella bankkonton på Cayman öarna, Kina eller i Dubai.

Så när ansvarige minister känner att det börjar bränna under fötterna så försvinner de. Många har långvarig vistelse i exil och brittiska, amerikanska eller varför inte svenska pass. I annat fall har de skaffat sådana.

På så sätt försvinner stora ”fallskärmar” varje år till olika bankkonton.

Man kan fråga sig hur det kan komma sig att de två stora kurdiska partierna lyckats starta varsitt telekombolag, ett antal andra konglomerat inom olika områden som täcker allt från cigaretter till bilhandel.

Äger de inte själva så tar de betalt genom att hindra andra eller att driva projekt på halvfart till någon släkting hinner ta över.

Problemet hade varit mindre ifall det handlat om statliga företag. Men nu handlar det om politiska partier som tillskansat sig stora förmögenheter till partierna men framför allt till ledande personer och deras släktingar och förtrogna.

Att AB Kurdistan domineras av familjerna Barzani och Talabani känner de flesta till.
Vad jag vet har de inte gjort något för att skilja ut partiernas ekonomiska ställning, ägande, inflytande från de regionala räkenskaperna som borde sortera under det regionala parlamentet och regional kontroll utanför partierna och framför allt ledande politiker.

Att en ledande politiker i ett land som Irak har en bra lön och pension, livvakter och ett säkert boende, bilar m m har jag inga synpunkter på. Men att de driver banker, telefonbolag, fabriker, handelsbolag, får delar av olika affärer m m gör dels att investeringsviljan hos såväl inhemska som utländska investerare svalnar.

Kurdistan Regional Government(KRG) har tjatat om Kurdistan som ”Gateway to Iraq”.

Faktum är att jag tror att det var jag som myntade begreppet en gång i tiden.

Men jag underströk samtidigt för döva öron som det skulle visa sig att det var oerhört viktigt att man i de nya relationer manskapade med utländska investerare och affärsmän skapade långsiktiga relationer.

Långsiktighet är antingen ett evigt pågående diskussionsämne i Irak som kurdernas ställning som del av Irak eller inte eller också inte alls.

Jag har träffat många, både kurder, araber, européer och amerikaner som stött på den outsägliga och pyramidabla girighet som genomsyrar det irakiska samhället i affärer.

Det var därför inte förvånande i Irak jag lärde mig uttrycket ”Att ha ormar i fickan” med syfte på den ficka irakiern förvarar plånboken.

För var och en som har minsta lilla hum och hur affärer går till så framstår det irakiska systemet som skrattretande och kontraproduktivt.

Men inte för irakierna. Det är väldigt osäkert om de här metoderna fungerar någonstans utanför Mellanöstern.

Open for Business är en annan slogan som man drivit hårt i den norra kurdiska delen av landet.

Jo, men vems business och på vems villkor.

Med banker som själ pengar och ATM maskiner som själ pengar utan skimmer och en total oförståelse för fundamenta i en ekonomi. Så sent som för fyra år sedan förstod de högsta ansvariga i Sulemaniya inte betydelsen av en bankförbindelse. De trodde på fullt allvar att ett av Tysklands största tryckeriföretag(MAN Roland & Heidelberg) skulle leverera, montera och sätta i drift ett tryckeri på cirka 80 miljoner utan en bankförbindelse. De skulle betala när det var klart sa de utan att blinka.

Nu kan man ursäkta irakierna med att de har levt under en diktatur där man fick beställa en bordsfläkt ett år i förväg för 125 USD, samma fläkt som du idag kan köpa för tio dollar på marknaden.

Ett sektoriserad halvsocialistiskt eller om du så vill statskapitalistiskt system där det saknas en fungerande marknad.

Jag skulle kunna köpa det resonemanget 1991 efter första guldkriget. Eller under Oil-For-Food spektaklet. Till viss del i varje fall. Men efter 2003, aldrig.

2004 framförde jag tankar om att inrätta ett landregister och fick ett positivt gensvar. Mitt argument var enkelt. Irak har från 1958 och framåt genomgått en rad olika förändringar. Mark har delats ut, omfördelats, förstatligats, delvis konfiskerats och delats ut igen.

Många människor tror att de äger en tomt eller mark men i många fall är marken omtvistad.

I en ekonomi där det saknas pålitliga kreditinstitut, folk har en massa olika inkomster från olika delar av ekonomin. Man säljer och köper varor eller jordbruksprodukter m m. Någon egentlig självdeklaration existerar inte eftersom det saknas i ett ordentligt skattesystem, uppgifter om inkomster annat än för statliga anställningar som också erhåller viss pension etc.

I en sådan ekonomi krävs stabila fundament. Att de tillgångar som finns kan värderas rätt och användas som belåningsgrund för affärsverksamhet, byggnation eller som säkerhet i största allmänhet.

Om de irakiska politikerna varit tusendedelen så intresserade av dessa frågor hade den ekonomiska utvecklingen varit helt annorlunda enligt min uppfattning.

Ta det utdelande av tomter till martyrer i de tre norra provinserna Duhok, Erbil och Sulemniya av den kurdiska regionala regeringen(KRG) som skedde efter 2003. Hade någon dött genom Saddams försorg eller i motståndskampen mot honom så fick många en tomt om cirka 1000 kvadrat.

Tanken var väl att folk skulle kunna bygga upp ett hus i första hand.

Exakt hur den ekonomiska och demografiska fördelningen såg ut vet jag inte. Ett skäl är att det inte görs undersökningar, uppföljningar och utredningar som i Sverige.
Samtidigt delade också den kurdiska regionala regeringen ut en massa andra tomter på olika ställen.

Till skillnad från martyrerna så hade detta utdelande föregåtts av olika affärsmäns svada om vilka framgångsrika företag de skulle etablera på dessa billiga alternativt gratis tomter.

I vissa fall delades också tomterna ut helt utan motprestation och i många fall användes tomterna som rena handelsvaror och kvadratmeterpriset steg från dag till dag.
Utan att föregripa den analys av dessa och hundratals andra politiska åtgärder så tror jag att läget för många martyrer idag ungefär som innan tomten delades ut.

Många sålde tomten direkt eftersom det saknades landregister, bolåneinstitut, fungerande banker etc. och köpte istället en importerad begagnad Opel Vectra eller BMW 518 från Tyskland och en mobiltelefon av senaste märke. När bilen rasade en efter några år gick resterande åt att köpa reservdelar och betala mobilkort, vars intäkter gick till KDP och PUK och bensinpriserna sköt i samtidigt höjden som en raket.

De nya företag som startats efter 2003 är oftast rena import och exportföretag, handelsföretag etc.

Den klassiska profilen är att man importerar billig elektronik från Dubai som i sin tur kommer från Kina, Indien eller Taiwan. Denna elektronik säljs sedan i hård konkurrens i de olika områden där elektronik säljs.

Här finns en annan av Iraks lustiga fenomen. Min dåvarande affärspartner drev en databutik i centrala Erbil.

Den var murrig och oattraktiv och hade ett litet internetkafé i lokalerna med 20-talet datorer.

Efter att jag blivit partner i rörelsen byggdes butiken om till en ljus modern butik med glasskåp och visningsbord från IKEA där olika datorer, skärmar, hörlurar, USB minnen, skrivare och vad vi nu sålde kunde visas.

Jag köpte en massa annonsmaterial, neolappar i olika färger, fisklina för att hänga upp skultar med erbjudande etc.

I samband med ombyggnaden stängdes internetcaféet. Det var inte lönsamt, gick inte minus men inte gav inte heller någon vinst att tala om.

Vi köpte delar till datorer, kabinett, hårddisk, processor och olika kort, grafik, ljud et c.

Sedan monterades datorerna i källaren av tre eller fyra anställda.

Vi lämnade ingen garanti och alla datorer utrustades med alla program son kunderna ville ha.

Under det första året köpte amerikanerna och delar av administrationen större volymer. De prutade sällan utan köpte av företag som de litade på och eftersom vi hade rätt stor uthyrningsverksamhet av civila bilar till Kirkuk, cirka 250 fordon som mest och dessutom hade serviceverkstad inne på deras bas så tjänade affären en hel del pengar första året. Sedan drogs snöret åt och alla började konkurrera.

Marginalerna krympte eftersom alla de flesta datoraffärer låg på samma gata, Sultan Mozzafaraya Street så skiljde det marginellt både mellan priser och produkter.

Ibland kom folk och köpte en hårddisk i vår affär, en skärm i nästa och ett headset i en tredje samt en skrivare i en femte.

Sådant som paketpriser hade folk svårt att hålla reda på.

Marginalerna var sällan mer än 10-40 dollar per dator. Jag vet inte vad marginalerna är idag fyra år senare men förmodligen inte större.

Själva prissättningen styrdes av de minsta butikerna. Där fanns det killar som satte ihop datorer, tog 20 dollar i påslag. De sålde tre datorer i veckan men en lön efter inköpskostnaderna och hyra på 240 dollar i månaden var det möjligt att leva på för en irakisk familj 2003. Idag går det knappast.

Den här typen av prispressaraffärer är irakier skickliga på. Det är ett slags modern torghandel där tomaterna sällan ligger i olika prisklasser och marknaderna alltid är konkurrensutsatta.

De flesta tomater skulle dock kunnat inbringa betydligt mer inkomster bara genom att de packades annorlunda eller tvättades ordentligt. Därför är de ofta jordiga, dammiga och packas i trettio centimeter höga backar med påföljden att en fjärdedel eller mer krossas och inte kan säljas.

Så irakiska affärsverksamhet hämtar filosofisk näring från grönsaks- och råvaruhandel där priserna pressas när nollmarginaler och det saknas intresse för att utveckla hantering och marknadsföring.

Turkarna och de kristna i Ain Kawa har infört en bättre marknadsföring.

Det är stor skillnad på en kurdisk/turkisk grönsakshandel i Turkiet och en kurdisk/arabisk i Irak.

Det finns bra exempel på att jordarna och klimatet i Irak under vissa tidsfönster skulle kunna konkurrera på den europeiska grönsaks- och fruktmarknaden i Europa, t.ex. i Amsterdam där de stora utomeuropeiska inköpen görs för resten av Europa.

Problemet är att irakierna saknar förmåga dels att ta sådana kontakter eller ens viljan att fråga andra med bättre kunskaper och till sist lyssna på de råd som andra ger.

Det finns undantag. Ett sådant är dadlar. Iraks andra största exportprodukt.

Men Irak skulle med sina bördiga jordar, tillgång till bra vatten kunna vara Mellanösterns frukt och grönsaksbok.

Sätt något i den näringsrika jorden och det fräser upp på stubinen.

Men för att lyckas i Europa, eller ens i resten av Mellanöstern så krävs det satsningar i form av utbildning inom jordbruksutveckling, långsiktiga investeringar, kunskap, marknadspenetrering, förvarings och förpackningskunskaper. Det vill säga allt det som irakierna saknar och i många fall inte ens vill lära sig.

Viljan att inte lära sig saker och ting är slående. Av rapporter från övriga delar av landet som är dominerade av arabisk befolkning kan man dra slutsatsen att denna inställning förekommer inte bara hos kurder.

Det skulle alltså vara ett irakiskt drag eftersom såväl turkar som iranier är synnerligen adaptiva. Vad kurder och araber i Irak fått av det adaptiva tänkandet är att de ska lösa saker och ting på sitt sätt och att det alltid är det bästa sättet.

När saker och ting går fel, vilket det gör titt som tätt, eftersom det saknas grundläggande kunskaper inom de flesta områden så blir en irakier deprimerad. Kurderna brukar säga ” Det blev dåligt!”

Det här lite förutbestämda resonemanget har nog viss del i islam, att Gud har bestämt så, att vi inte vet hur han resonerar och att han är större än oss. Ungefär som vi förr upprepade i Sverige och man fortfarande kan höra äldre människor säga ”Outgrundliga äro Herrens vägar!”

Hur det nu ligger till med den saken så är resultatet att irakier verkar ha svårt att analysera misstag för att resultatet ska bli bättre nästa gång. Här finns ett enormt utbildningsproblem.

De norra delarna av landet är relativt bergiga med berg på upp till 3 500 meter på gränsen mot Iran.

Från Iran köper man mjölk, en massa snask, chips och det gör man också från Turkiet.

Från Syrien och Turkiet köper man oliver eftersom irakierna inte lärt sig att odla oliver. Det finns irakiska oliver, små skrynkliga saker som smakar skit.

Skit smakar de för att man inte lärt sig att behandla oliverna. Små är de för att man inte odlar dem på rätt sätt eller har rätt oliver.

Irak är på många sätt efterblivet men har stor potential för att ta sig ur denna efterblivenhet.

Landet skulle behöva en större och starkare medelklass där det fanns småföretag i förädlingsleden till de traditionella näringarna. Det finns vidare utrymme även för medelstora företag inom verkstad, kemi och andra förädlingsdelar i närheten av oljeutvinning och raffinering.

Irak skulle kunna erbjuda sammansättningsfabriker för den europeiska marknaden. Med billig och subventionerad energi skulle man kunna utveckla en del energikrävande industriproduktion och på så sätta skapa nya sektorer som ger arbete åt den unga och snabbt växande befolkningen.

Men då krävs en rad strukturella åtgärder. Först och främst måste de irakiska beslutsfattarna börja värdera kunskap som en vara och inte något som man får eller som finns i luften om man har tillräckligt stark entusiasm(jmfr flyplantillverkaren i gårdagens blogg).

Det finns stor kunskap som tagit andra århundraden att förvärva. Irak har möjligheter att förvärva den men måste självfallet betala för den.

Irakierna har genom Saddams mångåriga styre fått en diffus uppfattning av hur man skapar ekonomisk framgång i ett modernt samhälle. Det gäller tyvärr inte bara de irakier som levt i Irak utan till stor del de som levt i exil. Många har återvänt och fått höga poster utan att ha nödvändiga kunskaper och när vetandet brustit har de varit för stolta och fega för att fråga andra.

Jag har under åren förberett många projekt inom olika områden som olika makthavare efterfrågat i Irak(dock inte Saddam).

En mycket lite del av dessa projekt har sedan genomförts. I vissa fall har förstås timingen varit dålig. Det politiska läget har ändrats, nyare teknik har ändrat förutsättningarna. Men ofta har det inte funnits några formella hinder. Utredningen, kostnadsunderlaget eller rekommendationerna har helt enkelt bara kommit bort, fördröjts eller ingen vet vad som hände med dem.

Det tog många år innan jag som relativt godtrogen svensk insåg att en del människor som själva saknar kunskaper gärna använder valda delar ut andras skafferi i betydligt blygsammare sammanhang än att genomföra en förändring. Det kan handla om att använda generella slutsatser som sin egna tankar eller förslag för att imponera på sina överordnade. Eller också försöker man övertyga sin överordnade om att ett visst projekt borde genomföras under supervision och ekonomiskt ansvar av en själv.

I stället för att presentera en konsultrapport fristående och lita på att ens överordnade ger en uppdraget även om man inte omfattar eller förstår alla delar så försöker tjänstemannen dra någon egen hopkokad variant för sin överordnade, minister etc. Det som förklaras i rapporten men som presentatören inte omfattar eller också hade kunnat utvecklas med en konsult, rapportskrivare på plats blir istället en obegriplig rappakalja som ministern varken förstår eller tycker låter genomförbar.

Irakiern måste lära sig att säga: ”Jag kan inte det här. Kan inte du förklara detta".

Stället tänker irakiern: Om den där killens namn och kunskap lyser från papperet så kanske jag blir av med jobbet, nån tycker jag är en idiot som inte kom på det själv eller jag förstår inte hälften så jag behåller rapporten och hänvisar till det jag förstått.

På så sätt försvinner 75 procent av alla rapporter, utredningar och annat som hamnat på irakiernas beslutsbord under de senaste sju åren.

Irakierna måste börja ställa krav på sig själva om var konstruktivt självkritiska.

Ett annat problem är irakiernas ständiga förmåga att överdriva allt. Jag skulle kunna säga ljuga om allt men det vore kanske lite överdrivet. Men faktum är att det ljugs någon helt förskräckligt i det där landet. Hela det allmänna medvetandet är ett gungfly av halvsanningar, överdrifter med tiopotenser, missuppfattningar, strategiska lögner, förhoppningar som förväxlas medsanning och fjärde rangs rykten som presenteras som regeringens vilja osv.

Att skapa ett underlag för beslut i en sådan miljö är självfallet dömt att misslyckas snarare än motsatsen.

Under tiden tappar folk förtroende, fart och vilja att planera för något utanför cash on delivery och därmed sjunker kreativiteten med avsevärda implikationer på nationens samlade ekonomiska tillväxtmöjligheter.

Irak behöver ett självförtroende byggt på kunskap och respekt för kunskap och insikt som faktiska begrepp och kvalitéer att jämföra med likviditet och att känna en ministers brorson.

Irak behöver ett systematiskt bygge av stabila och väl fungerande institutioner som bankväsende, stabila finansiella instrument, långsiktig utbildning av en bred kunnig och insiktsfull medelklass.

Dessutom måste man visa tydligt att de korrupta skurkarna inte har en plats i landets ledargarnityr.

Det finns kunskap inom de områden jag talar om men Irak måste själva prioritera och förstå att detta är det irakiska folkets enda framtida möjlighet.

Utan stabila institutioner inom som nämnts den finansiella sektorn, inklusive oberoende kontrollerande funktioner inom olika ekonomiska sektorer kommer Irak att sjunka tillbaka till ett korrupt tjuvsamhälle där Ali Baba regerar. Förr eller senare kommer folket att skrika på en ny Saddam och sedan när man åter tillbaka i ruta ett.

Med en parafrasering av USA:s förre president John F Kennedy: Irakiska politiker och affärsmän ska inte fråga sig vad omvärlden kan göra för dem utan vad de kan göra med hjälp av omvärldens kunskap för det irakiska folket.

Först då kan vi se en demokrati som inte bara finns i omtalade konstitutionen utan också i kommuner, inom utbildning och hälsovård, i banker och oljebranschen, bland dadelodlingar och småindustri, bland politiska aktörer och affärsmän.

Jag tror inte på Iraks nuvarande utveckling som bäst handlar om att skaffa fördelar åt den egna klanen, religiösa gruppen, politiska partiet eller helt enkelt den egna släkten eller familjen eller varför inte sig själv helt enkelt.

Varken USA, Kina eller Japan byggdes av deras presidenter. De byggdes av en bärande idé.

Deras välfärd byggdes av en anda fylld av personliga uppoffringar och en idé om vad som skapar ett land att leva ifrån vaggan till graven.

Hur de lyckades kan man debattera. Men dessa tre länder är idag världen tre starkaste ekonomier. Irak har förutsättningarna men saknar idag viljan.

Gärna en flygindustri men först en rejäl kunskap om hur man svetsar i aluminium och aerodynamikens grunder.

Irak kommer att behöva kunskap men också kapital för att utvecklas. Den internationella bankvärlden har just skrivit av Saddam äventyret som vi alla får betala. Var så vänlig och ställ krav inte bara på att skatterna ska vara låga och reformerna måttliga. ställ lite krav på hederligheten hos mottagarna också för en gångs skull. Vad sägs om öppenhet och redovisningsskyldighet till att börja med!

Jag menar det är ju ändå resten av världen som får betala kalaset. Chefen för banken får en fallskärm och skriver en bok om saken. Eller har jag missat något?

torsdag 19 augusti 2010

Plan A eller C




Idag lämnade de sista stridande amerikanska förbanden Irak.

Kvar finns cirka 50 000 amerikanska män och kvinnor som ska hjälpa irakierna att bygga upp bl a ett försvar.

Egentligen ska de sista stridande förbanden vara ute den sista augusti, så nu lämnar de alltså före tidtabellen.

Samtidigt har irakierna fem månader efter valet i våras inte ens lyckats få ihop en regering.

I dagens Aftonbladet har tidningen gjort en snabbenkät för att undersöka om deras läsare tycker att invasionen var rätt eller fel. Med tanke på hur mycket skit AB har kastat över USA under dessa sju år är det förvånande att 40 procent tycker att det var rätt av USA att invadera. 60 procent tycker det var fel.

Det betyder att 60 av Aftonbladets läsare tycker att Saddam borde fått sitta kvar, att FN kan man skita i och att den nuvarande konstitutionen är sämre än den som fanns under Saddam.

Det är intressant och samtidigt illavarslande.

Om en fascistregim tar makten i Norge, skjuter folk på gatorna och börjar gasa samer i Alta så är det Norges sak.

Läser en Nemir Kirdars bok ”Saving Iraq”.

Kirdar svärmar för tiden före 1958. Under kung Faisal II tid på 50-talet. Då var landet på rätt väg men sedan dök Nasserfolket upp och gjorde en militärkupp och mördade Kirdars vän hashemiten Faisal II.

Sedan avlöste kupperna varandra och till sist tog Saddam makten.

Kirdar är kritisk mot kurderna och de som försöker dela eller splittra Irak. I Kirdars värld finns det ett Irak. Ett demokratiskt Irak där man lever sida vid sida som irakier.

Han beskriver hur hans släkting var en betydande man i Kirkuk. Problemet är att Kirkuk är en kurdisk stad. Det var den när hans släkting var en betydande man där också.

Det var engelsmännen och Nationernas Förbund som skapade Irak och gjorde det till ett brittiskt protektorat. Irak blev självständigt 1932.

Behöver Irak en upplyst despot, en kung som i Jordanien, en ny Saddam, en teokrati som i Iran eller ett demokratiskt samhälle.

På papperet har man idag en konstitutionell demokrati.

En demokrati som tar hänsyn till minoriteterna.

Men man saknar en enande kraft, en stark politisk ledare. Irakierna skulle säkert gå fortare framåt med en sådan man eller kvinna, men troligare man vid makten.

Det hörs ni glädjande nog också en del självkritiska röster bland irakierna.

Tidigare har man sugit på karamellen som handlat om att USA ställt till problem, eller andra grupper ställt till problem, eller utländska intressen(USA, Iran, Turkiet, Syrien).

Nu står irakierna där med sin fina konstitution och ett land där alla drar i repet för sina intressen.

Plötsligt säger USA: Vi har gjort vad vi kan och nu är det upp till er att bygga vidare!

USA har bekostat det irakiska folkets frihet oavsett vad Aftonbladets läsare tycker eller inte.

Några av Blair, Bush, Cheney och Rumsfelds och deras polare har fått ett och annat oljekontrakt. Men jag har väldigt svårt att se att dessa ytterst osäkra tillgångar skulle försvara den insats som USA gjort. Inte ut ekonomisk synvinkel i varje fall.

Det är korrekt att den ekonomiska modell som nu finns i Irak på papperet är en marknadsekonomi där det råder fri etableringsrätt för utländska företag som vill investera. På papperet är det så.

I verkligheten är situationen helt annorlunda.

I verkligheten saknas inte bara en modern infrastruktur i form av institutioner som kan bära upp en modern demokrati. Det saknas också i all väsentlighet viljan hos det nuvarande ledargarnityret att etablera sådana institutioner.

I praktiken verkar inte de nya irakiska ledarna ens förstå vikten av en demokratisk infrastruktur.

Orsakerna kan var flera men den främsta tror jag är bristen på tillit till det demokratiska systemet som sådant.

De flesta känner till uttrycket ”Not Invented On My Backyard”.

När jag arbetade som rådgivare och konsult åt den kurdiska regionala regeringen(KRG) som styr över 4,5 miljon kurder, turkmener, araber, assyrier, syrianer m fl i de tre nordliga provinserna Duhok, Erbil och Sulemaniya så var jag mycket noga med att understryka vikten av att man inte bara genomförde demokratiska val och tillsatte en regeringen utan också skapade en demokratisk infrastruktur.

Idag sju år senare när USA är på väg att lämna är det inte mycket som blivit bättre. När jag upptäckte att viljan och ambitionen att förändra saknades så avbröt jag mitt engagemang som vid det laget pågått från och till sedan början av 80-talet. Det var kostsamt både personligt och ekonomiskt men alternativet hade varit ännu värre.
Det här är naturligtvis inte unikt för Irak. Det finns många utvecklingsländer där man inte inser sitt eget bästa om man får utrycka saken lite drastiskt.

Problemet i Irak är att man lider av något slags helt opåkallad hybris.

Detta i kombination med en styrande klass som helt eller delvis saknar erfarenhet av att administrera en demokrati. Till detta kommer att många också saknar vilja.

För många irakier som idag sitter i olika maktpositioner innebar Saddams frånfälle vid makten enbart ett maktvakuum som skulle fyllas. Så länge de talade med USA och dess allierade så gällde det att övertyga dessa om att irakierna suktade efter en västerländsk demokrati.

När sedan USA och dess allierade satsade tusentals miljarder på dessa irakiska försäkringar hamnade de i ett träsk av olika särintressen. Religiösa, ekonomiska, etniska och klanmässiga för att ta några exempel. Plötsligt var dessa skillnader överordnade viljan att skapa en fungerande demokrati för alla medborgare.

Mina erfarenheter gäller till lejonparten det som hänt i de kurdiska områdena men av vad jag läst och på annat sätt tagit del av i olika rapporter och utvärderingar så har det gått till på samma sätt i de övriga delarna av landet.

Irakierna har inte saknat möjligheter att ta emot råd från kvalificerade experter inom snart sagt alla områden inom ett samhällsbygge.

Under de här åren har omvärlden lyssnat på irakierna som aldrig förr. Delegationerna har avlöst varandra. Varje vecka har nya plan landat med högt uppsatta näringlivs- och utvecklingdelegationer som samtalat med de nya irakiska ledarna om framtiden.

Irakierna har speglat dessa besök i media. Här sitter vår president, premiärminister, minister, ledamot och samtalar med den och den.

Jag har som jag tidigare ytligt berört haft olika uppdrag som rört utvecklingen av Irak efter 2003. En del av uppdragen har jag själv formulerat i samråd men myndigheterna under olika ministerier eller direkt med ansvarig minister eller tjänstemän vid ministerierna.

Mitt sammantagna intryck är att man saknar verklig vilja att genomföra förändringar.

Speciellt förändringar som kräver långsiktigt och målmedvetet arbete. Snabba lösningar på svåra problem är man däremot oväntat öppna inför.

Att det förhåller sig så är ingen hemlighet. Däremot är frågan hittills obesvarad när det gäller varför?

Är det så att alla dessa år av kontroll under en brutal diktator som Saddam Hussein skapat en inbyggd aversion hos irakierna mot sådant som av andra länders medborgare anses normalt som Att man vet hur många medborgare som finns i landet(folkräkning) eller vem som är vem(identifikation) , vem som äger jorden(landregister), hur många bilar, cyklar, tvättmaskiner, teveapparater som finns i landet och vilka som äger dem(statistisk centralbyrå).

Problemet med den här typen av förhållningssätt är oavsett dess orsak att all samhällsplanering vilar på bräcklig grund. Om man inte vet exakt hur många sexåringar som ska börja skolan(folkräkning/statistik) om tre år så hur ska man då vet hur många, skolböcker, skolbussar, skolsköterskor, lärare, skolor, skolpsykologer, pennor, suddgummi och skrivblock som ska hållas i beredskap.

Följaktligen går elever idag i skolan i Irak i skift, ibland upp till treskift.

Ingen vet hur många kurder, araber, assyrier, turkmener etc. som det finns i Irak.

Jag hade ett uppdrag att göra ett underlag för den tekniska delen. Det fick jag 2004. När det visade sig att totalkostnaden låg runt 75-80 miljoner USD och den tekniska biten på cirka 7-8 miljoner lades projektet på is eftersom ett rykte gjorde gällande att amerikanerna ville betala 225 miljoner USD för en folkräkning.

Dessutom fanns det olika särintressen som bromsade. Kurderna vill skjuta upp räkningen eller åtminstone tillförsäkra sig om en kompensation för de kurder som deporterats från Kirkuk och ersatts av inflyttade araber under Saddamtiden. De kristna som tutat i åratal om att de är flera miljoner skulle liksom turkmenerna få bita i det sura folkräkningsäpplet. Samma med kurder och i vissa fall till och med araber.

Huvudet i sanden och där är vi nu när USA lämnar landet.

Många av de som nu lyssnat på irakierna i sju års tid och längre är trötta på dessa ständigt gnällande irakier som ständigt har olika problem som de vill att andra ska lösa.

Nu börjar frågorna dyka upp. Var finns vårt eget ansvar? Vad vill vi? Varför sker det inga framsteg med korruptionen, elektriciteten, jordbruket, samhällsbygget och den politiska oenigheten.

Många kommer att trumla på som vanligt. Det är USA:s alternativt Saddams fel eller bådas.

Men ifall inte irakierna lyckas vända skutan som fejats med många sköna skattemiljarder från USA och andra länder kan Irak inte vänta sig något djupare förståelse i framtiden. You´re on your own!

Många däribland Sverige har skrivit av irakiska miljardskulder(Sverige 1,5 miljarder) som kunde använt till att göra det lite skojigare för våra pensionärer som slitit ihop till vårt välstånd.

Det har vi inte gjort för att minister efter minister ska stoppa i fickorna till det rinner över och de får sparken.

Irakierna har ett ansvar att ta tag i sina problem.

Irakiernas stora problem är inte ifall de får en shiamuslimsk regeringen eller en sunnimuslimsk eller ifall kurderna styr i Kirkuk eller inte. Irakiernas stora problem och det gäller alla irakier är att de saknar förmåga, kunskap och insikt på i stort sett alla områden som krävs för att skapa en bestående ekonomi och demokrati.

Läste en artikel i en kurdisk daglig tidning på engelska som heter Kurdish Globe.

Brukade läsa den när jag bodde i Irak och skummar Kurdish Globe nu också med jämna mellanrum. Den artikel jag fastade för var så typisk att jag inte vill undanhålla den för mina läsare.

Artikeln handlar om en ung kille, Anwar som ska starta en flygfabrik.

Han ska bygga 500 flygplan och anställa 150 personer. Presidenten och premiärministern är oerhört imponerade enligt killens uppgifter och han har fått 36000 dollar för att förverkliga sitt projekt.

Han har redan byggt sju plan. Det första när han var fjorton. Men det fungerade inte. Däremot det sista han byggde. Det kunde både lyfta och landa.

I artikeln finns en bild på killen framför ett sportplansskelett utan motor och allt som ska ingå.

Jodå, killen har byggt sitt plan i hemlighet för att överraska sin flickvän och nu ska han starta en flygindustri. Han har om jag uppfattar artikeln rätt sammanlagt tre månader och åtta dagars erfarenhet av att flyga organiserat, bla i Kina och så han en tysk som heter Martin hjälpt honom.

Han har också flugit högt. En gång flyg han så högt att luften tog slut och planer vobblade.'

Det låter som testpiloten Chuck Yeagers(”Det Rätta Virket” och självbiografin ”Yeager”) beskrivning av gränsen mot rymden på 80 -100 000 meters höjd.

Eller också ett litet sportplan vars pilot tuppar av utan syrgasmask.
Man får välja.

Nu ska alltså Anwar som killen heter starta en flygindustri och serietillverka irakiska plan. 500 ska han bygga i första svepet och han ska anställa 150 personer alltså. Men dessa behöver enligt Anwar ingen formell utbildning. Bara de är talangfulla och entusiastiska så lär Anwar dem resten eller de lär sig själva.

Oklart vilket.

När man läser artikeln skrattar man på sig. Men den är inget skämt. Någonstans har det blivit fel och inte lite fel.

Den här killen ska alltså tillverka 500 flygplan som ska forsla tjänstemän bl a från tull och polis som bevakar gränserna m m.

Tänk om han verkligen har snackat sig till den här ordern. Ett skäl kan vara att han kanske sagt att han ska bygga 500 plan för 36 000 dollar eller i varje fall till halva priset för en normal Piper Cub.

Men grabben har stora visioner. Han ska bygga så kallade STOL plan, mindre plan som startar och landar på extremt korta landningsbanor. Normalpriset för ett sådant plan inklusive motor på den öppna marknaden som inte är Anwars garage är cirka 200 000 USD , alltså 1,4 miljoner. Med 500 plan i orderstocken har Anwar utan utbildning, med 150 outbildade tekniker och ett plan som kan lyfta och landa som referens fått en order på 700 miljoner svenska kronor.

Så var spricker den här historien?

Överallt kan man säga och tyvärr är det inte den första man läser i irakisk press.

Jag betvivlar inte ett ögonblick att Anwar finns och är intresserad av flygplan.

Han har kanske till och med flugit ett sportplan efter en tre månaders utbildning i Kina. Ingen aning.

Först och främst faller ansvaret på reportern och redaktionen som publicerat Anwars mundiarré.

Anwar kommer nu att gå runt och hävda att det som står är sant. Det är inte sant och det kan inte vara sant.

Efter Anwar kommer en annan irakier som ska bygga en ubåt, transplantera hjärnor eller har uppfunnit en perpetum mobile.

Vad Irak behöver är inte typer som Anwar utan medborgare som förstår att man inte kan starta en flygindustri och bygga 500 egentillverkade STOL plan utan förkunskaper.

Varför? För att det kommer att bli fel och planen kommer att störta. Människor kommer att dö.

Irak behöver unga människor som är beredda att lära sig saker och ting från grunden.

Varför skulle STOL planen vara bra för just Kurdistan. Jo, därför det är speciellt varmt och kallt där enligt Anwar. Eller hur? På somrarna är det +53 grader Celsius och på vintern -25 grader Celsius. En skillnad på nästan 80 grader! Du får ta dig till Ryssland och Skandinavien för att hitta sådana skillnader. Inte ens på Antarktis hittar du det!

En ny kader av beslutsfattare som inte tar första bästa genväg utan kan förstå att kunskap har ett egenvärde och att allt som är billigt inte är bättre bara för det är billigt.

Jag tror inte USA och alla andra rådgivare och hjälpsamma människor fått irakierna att förstå den saken under de nu snart sju år som den utländska närvaron pågått. Det finns inget som tyder på att så skulle vara fallet, särskilt inte att en stor engelskspråkig tidning publicerar en artikel som den bifogade.

MEN och där är jag ödmjuk. Det finns och det ska jag villigt erkänna en liten mikroskopisk möjlighet att den här killen Anwar lyckas med sitt projekt, bygger 500 plan och startar Iraks första flygindustri.

Jag skrattade länge åt kycklingförsäljaren som skulle bygga ett kraftverk för tre miljarder. Enligt en av Carinas vänner som var med och finansierade saken lyckades han verkligen bygga ett kraftverk.

Men man kan inte bygga upp ett land av kycklingförsäljare och limdoftande modellflygplanstillverkare.

Varför ska man ha skolor när det räcker med en lagom mix av mytomani, talang och entusiasm?

Då är vi tillbaka till tomaterna på torget.

Varför är hälften ruttna eller krossade?

Så många frågor som irakierna nu måste svara på själva.

Jag vet svaret men det är inte mina tomater och irakierna får klara sig bäst de kan vad mig anbelangar. Något flygplan från Anwars STOL fabrik lär jag aldrig sätta mig i utan en skarpladdad pistol mot huvudet. Det är jag i varje fall helt säker på.

Jag väntar fortfarande på en dementi från Kurdish Globe som säger att Anwar rymt från någon institution och att reportern satt på samma ställe.

onsdag 18 augusti 2010

Gardera...



Pissväder. Mulet och grått. Ungefär som humöret.

Plötsligt får jag inte igång en av våra laptoppar . Det mesta finns lagrat på andra backuppenheter MEN 200 sidor korrad roman och 25 nyskrivna sidor sitter nu inuti plastburken som annonerar att det är ett diskläsningsfel och att det bara är att trycka ctrl+alt+del. Det låter ju enkelt.

Sedan dyker samma meddelande upp igen när man gjort så.

Man blir så jävla trött.

Förmodligen har det blivit nått vaj med kontrollsumman för den stämmer inte om man går in i BIOS.

Ett gott råd kamrater. Har ni en viktig text i datorn så skicka den för säkerhets skull som en bilaga till hottan,gmail eller vad ni nu har för e-post system. Risken att de ska braka ihop är obefintlig.

Läste ut ”The Terrorist Hunters” i morse. Intressant bok av Andy Hayman och Margaret Gilmore. Hayman var chef för Londonpolisens antiterroriststyrka 2005-2008.

Gilmore vet jag inte riktigt men hon är väl antagligen den som sammanställt det hela.
Boken spänner över tunnelbanebomningarna och de misslyckades attackerna några veckor senare samt mordet på ryssen Alexander Litvinenko.

Är man intresserade av ämnet så kan man få en god inblick i hur polis och underrättelsetjänster arbetar.

Noterar att en av de inblandade terroristerna lånat sin svärmors burka och en vit handväska.

Spiken och Carina är ute på stan.

Det börjar bli dags att sätta ihop en V75:a. Hoppas att vi har lika bra tur som i lördags och gärna med några nollor extra.

Tänker i varje fall gardera Maharajah. Det är en jättefin häst men…

Nej, nu ska jag fortsätta att redigera i en bok som jag inte förlorat tjugofem sidor av.

Gardera eller inte…

måndag 16 augusti 2010

Blanda rätt saker!



Solen lyser men det börjar kännas i luften att hösten är i antågande.

Vet inte riktigt vad det är men det känns direkt när sommaren vänder. Det kan fortfarande bli varma dagar men det är inte riktigt samma sak.

Nu väntar vi på att vårt Karl Johan ställe ska återhämta sig. I morgon eller onsdag bli nog bra.

Fly High Kemp.

Vad gjorde Forsgren, var hästen sjuk? Där missade vi V65:an.

Vår tur att göra raden på onsdag eftersom det är extra omgång på V75.

Ser inte helt enkelt ut.

Ibland måste man korrigera sig. Fördomar. Det var en finne som vann Midnattsloppet i helgen.

Jag var tvungen att gå ut med Spiken mitt under målgången. Där låg löpare kors och tvärs över gräsmattorna simmandes i bananskalshögar. En söt banandoft spred sig över hela Söder. Två dog. Tragiskt. Men sådana saker kan hända. Det kan vara något som brister, många dricker för lite eller fel saker.

Vodka och energidryck funkar tex inte.

En sak som slog mig när jag såg på reportaget runt Midnattsloppet igår var att vätskekontrollerna inte hann med att hälla upp vätska. Löpare väntar inte på att servicepersonalen ska hinna hälla upp.

I alla evenemang utvecklas det med tiden en viss rationalitet. Den bör man nog se över i Midnattsloppet.

Sen har jag en liten uppfinning, ett slags multitappkran som fyller upp en hel bricka med muggar i ett huj. Ett slags variant på moderna ölkranar som tappar exakt vad som behövs. Då blir det inga problem när det kommer sjok med löpare. Inom fem sekunder har du hundra muggar fyllda och…

OK, ring ifall ni är intresserade av detaljerna. Vi är beredda med patent och en lansering worldwide. Det finns mer där det här kommer ifrån.

Det verkar också vara fallet med Isabella Löwengrip alias Blondinbella. Den såg ut som en Teen Chic Lit med alla tantsnuskattributen på omslaget inklusive någon kursiv variant typ Pristina som skänker karaktär.

I morse skulle Blondinbella som numera tar avstånd från de sämre delarna av varumärket.

Det som är bra med Blondinbella II är att hon slåss lite för unga kvinnors självständighet även om det låter som ungmoderaternas gamla valslogan: Satsa på dig själv – Runka i Motvind!

Men Blondinbellas stora bidrag till ungdomen att man ska festa järnet, shoppa fett och äta gratis krävs det nog mer än en rosa bekännelseroman för att sudda ut.

Idag har Blondinbellas tron övertagits av Kissie och andra som visar mer så att säga. Insatserna höjdes. När Kissie visade sina nytejpade pattar på bloggen efter bröstförstoringen var liksom loppet kört för Bellan. Fröken Löwengrip fick segmentera om i målgruppen.

Jag är glad att jag slipper brottas men möjligheten att Blondinbella kan vara en förebild. Jag är glad att snart fylla 56 och var hopplöst utanför målgruppen.

Hade jag varit 18 idag så är det fara värt att jag suttit och vaskat hamburgare i någon förort.

Är Isabella Löwengrip en förebild. Kanske. Hon är en entreprenör i egeocentrism branschen och en framgångsrik sådan. Hon har nog inte tjänar riktigt lika mycket pengar på sitt bloggande som folk tror men hon har fått en massa kläder, smink och annat och kunnat köpa ännu mer på grund av att hon kommer från överklassen och inte vuxit upp i Värmland utan med gåavstånd till Stureplan.

Drivkraften är det inget fel på. Men vad exakt tillför hon. Nu vill hon ändra på bilden av sig själv som partyböna med dyra vanor.

Fine.

Men vad skiljer henne från en haschlangare. Är inte haschlangaren en entreprenör som lever av folks dåliga självförtroende och behov av att fly bort i drömmar om ett bättre liv. Det är exakt vad som tilltalar de som levt genom Blondinbellas verkliga eller inbillade liv.

Men i grunden så behöver vi varken haschlangaren eller Bellans gratissmink.

Haschlangaren kan kanske i bästa fall leva på sitt dealande precis som fröken Löwengrip men det tillför inga perspektiv, inget som kan lösa ungdomsarbetslösheten, eller unga människors alienerade uppfattning om det samhälle de lever i.

Bellan kommer säkert att synas inför valet och förmedla det som unga politiskt medvetna överklasstjejer alltid förmedlat. En lagom blandning av du bestämmer och det är roligt att shoppa gratis.

Om fem år sitter Bellan i Riksdagen.

Vi får nog dras med Bellan. Min generation fick leva med Alice Timander. En vacker blond yrkeskvinna som gillade kläder, att festa gratis och dessutom var frispråkig.

År tids Alice är Bellan. Jag sätter en hundring i fast penningvärde på att Bellan kommer att överleva sin konkurrent Kisse.

Därmed är vi tillbaka i verkligheten.

Jag ska inte tjata om valet men det ser ut att bli tråkigare än på länge.

Politikerna oavsett gröna blå eller röda verkar inte har förstått vari politikens kris består.

Folk misstror politiker för att de lovar saker som de inte håller.

Det här valet handlar om skattehöjningar eller skattesänkningar. Ja, och lite om jobb.

Mona lovade att jämna ut skatten för pensionärerna om de vinner valet.

Det skulle kunna vara ett vallöfte som många pensionärer och även icke pensionärer skulle kunna köpa.

Man ber om ursäkt för Perssons stöld som skulle återbetalas och som inte har återbetalats ännu. Värnskatten.

Så vad gör Mona? Hon ber inte om ursäkt och sedan lägger hon till två bisatser.

Pensionärerna ska få samma skatt som andra ”Ifall ekonomin tillåter” och det ska ske ”under mandatperioden”. Sen skulle alltsammans finansieras av skatter(och vilka betalar skatt).

Det är inte ens ett löfte utan mer något som man brukar få med försäkringsvillkoren.
Det finstilta som upphäver allt man kan läsa på reklambladen.

Varför inte lova pensionärerna återställning av skatterna från den första oktober 2010. Finansieringen då?

Glöm inte bort att det här är pengar som redan stulits från pensionärerna. Eller ett lån ifall man ska vara lite fin i kanten.

Jag och många med mig efterlyser en rak politik där man lovar saker och genomför saker.

Att utlova något ifall ekonomin tillåter under en mandatperiod är intill förväxling likt rent skitsnack.

Jag ser nog mer av det jag kallar kontraktspolitik. Raka löften och brott mot dessa ger inget nytt förtroende.

Idag uppmanade de politiska partiernas strateger de politiska profilerna att inte göra bestämda utfästelser. Då kan man bli anklagad för svek.

”Om ekonomin tillåter…”

Är det inte just det vi har politiker till? Att se till att saker och ting blir av och att vi har en ekonomi som förbättrar medborgarnas levnadsvillkor.

Om ekonomin tillåter talar ju främst för att man kommer överens om vad som krävs för att ekonomi tillåter och sedan lägger man ner riksdagen och slopar partistödet.

Kvar blir det som Ekonomiverket spottar ut ifall ”ekonomin tillåter” en gång i månaden.

Men det var nog inte det anfäderna till de politiska partier som idag befolkar vår riksdag hade i tankarna när de startade dagens politiska partier en gång i tiden.

Det är jag helt säker på.

Så jag gör som de flesta politiska partiers grundare förmodligen skulle gjort ifall de varit i livet – röstar blankt!

Och för guds skull börja inte med harvet om att en blankröst är en röst på SD(alt, såssarna, bårgarna).

I left that building years ago, som Elvis skulle ha sagt.

Nej, om ekonomin tillåtit skulle säkert de utländska bärplockarna fått mänskliga löner också.

Heders åt bärplockarna och näringsförbud åt de giriga företag som utnyttjat dem. Försök själv plocka 90 kilo bär om dagen ett bra bärår.

Avslutnignsvis över till något roligare.

Jag har haft många spännande minuter framför teven under Sim EM. Ett stort grattis till alla i det svenska landslaget, tränare och andra bakom denna fantastiska framgång. Det har varit så jäkla roligt att följa.

Grattis!

lördag 14 augusti 2010

Det Stora Svamplöpet



Utanför fönstret håller Stockholm på att ladda för Midnattsloppet.

Efter midnatt kommer Zinkensdamm att se ut som ett slagfält av flaskor, bananskal, kalsonger och svettiga motionärer.

Att gå ut med hunden är en direkt livsfara. Förra året trampade en idiot på Spiken.
Det är egonas stora dag och bara att uthärda.

Spiken är trots övergreppet optimist. En gång snappade han upp en 150 grams cheeseburgare som någon deffad motionär sumpat.

Man kan säga mycket om det positiva med ett evenemang som Midnattsloppet. Bra för folkhälsan osv.

Ändå är det något som inte stämmer. Det är inte ens kul att vara i närheten av dessa adrenalinstinna uppenbarelser.

Så jag ska ut nu med Spiken. Innan helvetet börjar och chorizostanken breder ut sig över Zinken.

Carina stack ut med en kompis vars dotter ska springa lilla Midnattsloppet.

Jo, det finns ett sådant och Ronald M var redan på plats vid ettrycket idag.

Om jag har tur kommer Carina tillbaka om några timmar och då ska vi göra varma mackor.

Igår var vi ute i skogen.Det var en heroiskt insats. Såg inte en enda kantarell och bara en massa skitsvampar. Efter två timmars klafsande i det som vi trodde var en svampskog var vi trötta fulla av fästingar och granbarr och våra tomma plastpåsar slaskade depressivt i våra händer.

Det var då jag såg den!

En två decimeter stor Karl Johan svamp!

Och bredvid den en till och en till och en till och…

Vi for som troll fram och tillbaka under granarna. Resultatet blev cirka 3,5 kg Karls Johan och därmed var ju alla gula löv som såg ut som kantareller glömda.

Det finns säkert en miljon sätt att tillreda Karl Johan. Men vi smörstekte svampen, salt och peppar och hällde upp ordentligt på lätt rostade skivor av formfranska och på med Västerbotten ovanpå och en sallad med finhackade färska tomater och saltgurka. Jo, ett gott rött vin till.

Heja Karl Johan och vi är helt överens om att nästa vecka kommer det att vara lika mycket till på samma ställe.

Ibland har man tur.

Det hade vi idag också. Spikade Go On Pale och Hallsta Lotus. Helgardering i andra med villkor på den som inte vann och Minos Vang i sista.

Ibland behöver man vinna ett par enkla segrar i spelet. Så det blev två V75:or och Svågern hade den goda smaken att spela V7. Vi spelade faktiskt inte mer än för några hundringar.

Såg Järvsöfaxen på teven. Vilken snygg häst! En riktigt raggare om det nu finns några Kallblodsdisco.

Nu stiger sorlet utanför så jag får nog ta och hala mig ut innan det är för sent.

Det blir ändå som vanligt. Först kommer två Giacomettilöpare från Etiopien och sedan kommer ingenting så långt ögat ser och resten är en halv kilometer efter.

Boring!