söndag 27 februari 2011

Vädret påverkar


-Tänkte kila ner till torget och snacka med grabbarna men så började det regna...

Det finns någon slags doft i luften denna morgon som lovar ett slut på denna till synes oändliga vinter. Koltrasten i hörnet av Ringvägen och Hornsgatan verkar glädjande nog ha samma uppfattning.


Det var i mitten av november som vintern tog fart på allvar och då hade det ändå snöat en sväng i oktober.

Men vi behöver sådana här vintrar. Det är de vintrarna som får barn att som vuxna säga;

-Jag minns min barndoms vintrar. Då var det kallt och jättemycket snö. Nuförtiden är det mest blidväder på vintrarna.

Om man tänker noga så går det ungefär typ tjugo år mellan varven.

Jag är femtiofem och när jag var liten så pratade man om de bistra krigsvintrarna i början på 40-talet. Då kunde man gå mellan Helsingborg och Helsingör.

Sen var det i mitten på sextiotalet. Min farbror körde långtradare och satt fast i en jättekö av långtradare mellan Köpenhamn och Helsingör. Jag fick följa med när han äntligen skulle kunna komma över det igenfrusna Öresund. I slutet av 70-talet var det snökaos i Skåne men det räknas kanske inte. Det var då ”Snö-Carsten” fick sitt namn på Radio Malmöhus.

I mitten av 80-talet var det dags igen. Ett par riktiga svinkalla vintrar. Då hade jag flyttat till Stockholm. Minns att termometer vid Norrtull stod på 23 minus.

Sedan blev det en rad ”normala” vintrar med något undantag.

Fram till idag 2020 och 2011. Vintrar som vi kommer att prata länge om. Som barnbarn kommer att beskriva som vintrar då det fanns gigantiska snömassor.

Men 2011 blir troligen ihågkommet utanför Sverige för något helt annat än den bistra väderleken.

2011 kommer att gå till den moderna historien som året när Nordafrika och Mellanöstern gjorde uppror mot självhärskartyper som Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Ghaddafi.

Folken gjorde uppror. Krävde demokrati, frihet, yttrandefrihet, jobb och ett drägligt liv.

Idag står vi mitt i den utvecklingen. Ingen vet vad som händer efter Libyen. Vem står näst på tur? Yemen, Bahrain, Algeriet, Marocko, Syrien, Irak eller Iran? Alla? Fler länder!

Det som hänt i nämnda länder och det som troligen kommer att hända i flera andra länder ställer inte bara frågan om vad demokrati egentligen är eller varför det här hände just nu, utan blottlägger en vidare diskussion som gäller vilken typ av samhälle det utvecklade ekonomierna i väst(och öst) egentligen vill ha som handelspartner.

Så här långt vet vi att inget land(USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige m fl) hade minsta lilla invändning mot möjligheterna att utöva demokrati i ovan nämnda länder före nyåret 2010/2011.

Tvärtom hade vi tagit till oss Libyen som en möjlig partner inom WTO och sanktionerna hade hävts efter Libyens ekonomiska uppgörelse om Lockerbie samt sitt frivilliga avstående från kärnvapenproduktion.

BP och ELF Total m fl var på väg att teckna eller har tecknat mångmiljardkontrakt med Gaddafi.

Idag säger BP att de bara var i början av något som kunde bli ett engagemang. Man gör allt man kan för att distansera sig från Gaddafi, väl medvetna om att nästa regimen kan vända på kuttingen och vägra samarbete med bolag som samarbetat med Gaddafiregimen.

Vad den del av världen som Sverige tillhör borde fundera över, är vad som egentligen är acceptabelt för att vi ska handla med ett land.

Vilka gränser gäller? Länder som tillämpar statsterrorism? Ska vi handla med dem ifall de betalar eller vi får köpa billig olja och gas? Om de använder vapen mot civila som demonstrerar. Ska vi handla med dem då eller ska vi handla med dem och uppmana dem att tillämpa demokrati.

Det är högst påtagligt inte bara Nordafrika och Mellanöstern som bör fundera över vilka principer som ska gälla utan i lika hög grad Sverige, Norge, USA och Frankrike.

Det finns ett momentum där man kan sätta upp vissa kriterier. Eller inte.

Om vi ska hålla truten i utbyte mot ett oljekontrakt, en stor order på det ena eller det andra så kräver nog framtiden att vi noga kan redogöra varför en handelsförbindelse är viktigare än att landet ifråga upprätthåller minimikriterier ifråga om mänskliga rättigheter. Eller mera konkret; Hur mycket tortyr, censur av yttrandefrihet, korruption och icke demokratiska metoder kan vi suga i oss i utbyte mot ekonomiska fördelar.

Det blir ju lite för att uttrycka saken lindrigt patetiskt att höra Obama, Bildt, Cameron, Sarkozy m fl tala om hur upprörda de blir när de ser konsekvenserna av de styren som de av olika skäl accepterat under årtionden.

Jag har ingen patentlösning på hur det här ska fås att fungera och aktivt bidra till att länder med svag uppfattning om behovet av demokrati ska fås att utvecklas snabbare i en demokratisk riktning men att å ena sidan stå upp i FN och andra forum och tala om hur vi i Sverige m fl länder står bakom tanken på att alla människor har rätt till demokratiska styren i sina länder för att sedan dagen efter skriva under ett samarbetsavtal med typer som Saddam, Mubarak eller Gaddafi underblåser det som redan finns alltför gott om i dessa länder, nämligen dubbelmoral.

Om inte länder som i varje fall på papperet och till viss del i verkligheten tillämpar demokratiska principer kan sätta streck och stopp för att gynna förtryckarregimer av ekonomiska skäl så är inte vår demokratiuppfattning trovärdig i dessa folks ögon.

Därför är de folkliga upproren vi nu ser också en möjlighet för de utvecklade demokratierna att skapa kriterier för att mera konkret driva diktaturer och självhärskardömen mot ökad demokrati.

Om vi inte gör något åt våra demokratikriterier och hävdar att det är dessa länders egen sak så kommer de som vi nu ser som förgrundsfigurer i ovan nämnda länder om tjugo eller trettio år vara de som kastas ur sadeln av samma skäl och av lika uppretade folkhopar som de som nu kastat Mubarak, Ben Ali och rimligtvis Gaddafi ur sadeln.

Vi i de utvecklade länderna med långvariga demokratiska traditioner är en del av problemet. Frågan är om vi vill eller orkar bli en del av lösningen.

Till stor del handlar det om vilken moral och etik som det internationella näringslivet och finansmarknaderna lyckas uppbringa. Är trehundra döda gränsen eller tusen? Är ett oljeavtal värt 80 miljarder mer värt än 400 människoliv? Är vi beredda att hävda vissa absoluta gränser för mänsklig samvaro eller har allt inklusive demokrati ett förhandlingsbart pris.

Vad vi vet om det område som folken nu tröttnat på sina ledare är att där finns cirka 100 miljoner unga människor i tjugoårsåldern som vill ha jobb, utbildning och ett liv som kan försörja en familj.

Jag har inte sett ett enda konkret förslag till hur de ska kunna få några delar av den delen uppfylld.

Det spelar ingen roll hur demokratiska valet i Egypten, Tunisien, Libyen m fl blir eller hur fin deras nya konstitutioner kommer att se ut. Kan de politiker som väljs leverera? Det är den springande punkten.

måndag 21 februari 2011

Information åt alla - alltid!


Sociala medier.


Begreppet har sedan några år cirkulerat bland makthavare, media förstås och den akademiska världen.

Så här beskrivs social medier på Wikipedia:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknik, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, communities, bloggar, wikier, gruppvara, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster. Egentligen inget nytt alls, bara benämningen, som är ett inlånat uttryck.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

En tredje definition är "Sociala medier definieras av de miljontals samtal som sker på webben varje dag, samt konsten för hur de förs."

Hm…

De senaste veckornas händelser i arabvärlden har satt fingret på vilken betydelse modern IT kommunikation kan ha för folkliga uppror av den typen vi sett i bl a Tunisien och Egypten.

Utan Twitter ingen revolution.

Sant eller falskt.

Varken eller skulle jag vilja påstå.

Jag har sedan mitten av 90-talet hävdat att Internet varit den största reformen sedan den allmänna rösträtten i Sverige.

Det är ju illustrativt och hjärtknipande att se alla dessa unga människor i Egypten som sitter och Twittrar och bloggar och lägger ut klipp på YouTube medan det egyptiska folket sitter och tittar, läser och reser sig ur sofforna för att reagera på det som förmedlats via nätet.

Så gick det naturligtvis inte till.

Först och främst tror jag att de främsta förmedlarna av information varit teve och telefoni. Inte Internet.

Skillnaden mellan bilderna som Aljazeera förmedlade och de som den statliga Mubarakstyrda televisionen där man i en delat teveruta på Aljazeera kunde se samma plats(Tahrir torget) men från två olika vinklar betydde säkert mycket för de egyptier som hade tillgång till Aljazeeras arabiska kanal Mubasher.

Aljazeeras engelska kanal som jag följt under den här tiden har också varit utomordentligt skicklig att använda sig av internet och modern telekommunikations alla möjligheter. Man har lagt ut fördjupningar på sina hemsidor, intervjuat vittnen via enkla mobiltelefoner, bett folk komma med SMS, bilder och vittnesmål.

På så sätt har Aljazeera kunnat skapa en mosaik av informationsflöde som ingen annan kanal kunnat.

Generellt har inte det egyptiska folket tillgång till Internet. Så förutom teve har det egyptiska folket kunnat bilda sig en uppfattning om händelserna främst via mobiltelefoni och sms.

Messandet är en enkel tjänst som varken kräver smartphones eller avancerade tjänster. Det är dessutom billigt att använda och används mycket frekvent i hela mellanöstern.

Vad internet framför allt bidragit med är att informera människor utanför Egypten, Tunisien m fl om vad som händer inne i landet.

Och omvänt. När USA vice utrikesminister PJ Crowley Twittrar om amerikanska UD:s uppfattning om konflikten når den blixtsnabbt ut till tevekanaler och folk ute på gatorna i Egypten.

Flera länder däribland Egypten har under konflikten använt sig av möjligheten att stänga av Internet, mobilnätet m fl tjänster i syfte att strypa informationen och minska oppositionen möjligheter att organisera sig.

Det reser en del intressanta frågor.

Det råder ingen tvekan om att internet och modern mobilkommunikation(Smartphones, Ipod touch, Ipad, Ipad next generation m fl)tillsammans med modern television och radio kommer att var dominerande informationsförmedlare i framtidens konflikter.

Under en förutsättning.

Alla dessa tekniska gadgets kräver att de går att koppla upp mot något. När detta förhindras av störningar eller nedstängning av internet, mobilnät et c så kommer ingen information att spridas.

De senaste händelserna har trots försök från myndigheter att stänga av information visat att det i praktiken är svårt.

Aljazeera kan sända mobilt, även om man stänger av de fasta näten i landet så finns det alltid satellitmottagning av internet. Den kan störas men det är svårare och stör också annan trafik.

Vad som borde diskuteras nu är ifall världen borde satsa på att bygga ett publikt världsomspännande osårbart internet som kan användas fritt i länder där myndigheterna bestämt sig för att strypa allmänhetens röst.

Exakt hur ett sådant skulle se ut lämnar jag med varm hand till de som redan kan skapa krypterade funktioner.

Om folk över hela världen tryggt kan uttrycka sin röst via internet oavsett vad myndigheterna tycker eller vidtar för åtgärder så skulle detta skapa ett utmärkt skydd för yttrande- och tryckfrihet världen över.

En sådant system skulle fungera flytande ovanpå de vanliga landdomänerna(.com, .se m fl) och kunna finansieras via FN:s medlemsländer.

Det ursprungliga internetkonceptet ARPANET(1968) byggdes för att undvika utslagning i händelse av ett kärnvapenkrig. Om en kommunikationsnod sprängdes av en missil skulle kommunikationen automatiskt flyta obehindrat mellan andra noder.

Ett stort antal satelliter skulle idag kunna förse världens befolkningar med verktyg i form garanterad av uppkoppling.

Ingen enskild regering, militärjunta eller diktator ska i framtiden kunna kontrollera sitt folks förmåga att uttrycka sin uppfattning fritt till resten av världen.

Utan att bli alltför tårögd så är det här sagt på fullt allvar. Pengar borde inte vara något problem med tanke på all skit vi lägger resurser på redan idag.



fredag 18 februari 2011

Flaggor i olika färger


Det har varit en svettig vecka på många sätt.


Förra måndagen var planen att skriva. Istället fick jag finna mig i att krypa ner i sängen.

Influensa eller inte influensa var frågan och det skulle förstås vara rätt åt mig att få svininfluensan eller vilken influensa som helst ett år efter alla andra. Feber, hosta, svettningar.

Symtomen fanns i hela FASS register över kända sjukdomar.

Mellan kläd- och lakansbyten flämtade jag mig igenom det egyptiska upprorets olika delar.

Jag är imponerad av protestanternas mod, beslutsamhet och uthållighet.

Det gav också frukt till sist.

Exakt hur illa ställt med det egyptiska samhället det är vet jag inte men till sist var jag tvungen att utöva lite hemmedicin. Kroppen sa ifrån. Båda Carina och jag var vid den tidpunkten rätt risiga.

Carina hostade som en bäver(hur nu det kan låta) och jag gjorde väl ungefär tre meter i minuter på hundrundan.

På vårdcentralen såg distriktsläkaren lite bekymrad ut. Först fick de inte ur mig något blod alls men efter att jag hållit fingrarna under varmvatten i fem minuter lyckades det fylla ett halvt rör.

Sänkan var 154/10 vilket inte var så lysande enligt expertisen.

Jag hade åkt på vinterns andra lunginflammation. Carina som verkade vara precis lika illa däran hade 8/10 och fick lite hostmedicin.

Sen dess har det faktiskt bara gått uppåt.

När man är så där risig så orkar man inte ens titta åt datorn. Jag har en liten Ipod Touch som jag kollar det viktigaste på.

Det är en rätt lång väg tillbaka till toppformen men det känns bra idag för första gången på tio dagar trots att jag hostar och stapplar mig fram.

Jag har hunnit se en massa nyheter om mellanöstern, ett gäng bra teveprogram och koppla av en smula trots den svaga dagsformen.

Den gångna veckans V75 omgång var väl inte den bäst scoutade. Vi struntade helt i Goop vilket visade sig vara ett mindre välbetänkt drag.

Maharadja fick stryk igen. Av Ready Cash precis som förra gången. Det hade varit roligare med en revansch men Ready Cash var bara bäst för dagen och Anders L fick rätt igen.

Det är svårt att titta på svensk teve. Det är något lillgammalt över den som får det att vända sig i magen.

Sedan finns det andra skäl.

Såg att Lutfi Kolgjini tog upp min gamla käpphäst i sin AB krönika från i lördags om TV4, Kanal75 och travsändningarna. Bravo!

En hästsportkanal är vad som behövs. En ledarhund till Niclas Andersson så han hittar dörren och sedan bygga en interaktiv teve/internettjänst som kan vara en föredöme för alla sporter som det spelas på. Lite mer vision och mindre träskallighet.

Det händer helt otroliga saker i mellanöstern.

Algeriet, Yemen, Jordanien, Iran, Irak, Bahrain. Palestina.

Protesterna i Tunisien och Egypten har satt inte bara mellanöstern utan en hel värld i gungning.

Om, jag bara säger om, man lyckas får till någon som åtminstone liknar en rimlig demokratisk socialekonomisk struktur i Egypten så kommer det att brinna friskt i länder över hela världen under flera år framöver.

Problemet är att ingen pratar om vilka problem som ska lösas. Bara att det måste bli mer demokrati. Vad måste till för att inte Egypten ska falla tillbaka är den vanliga självhärskarlunk som just nu är på väg att etableras i t ex Irak.

Exemplet Irak är inte så dåligt. I norra delen har man idag haft någon form av autonomi sedan 1991. I tjugo års tid. I hela Irak har man haft en konstitution sedan oktober 2005.

En konstitution som frammejslades av landets främsta intellektuella med benäget bistånd från experter från USA, Storbritannien m fl.

Jag känner en några personer som medverkade i det där arbetet och kunde på nära håll följa en del av diskussionerna kring det som skulle bli slutresultatet.

Jag har vidare läst igenom konstitutionsförslaget flera gånger.

Det har rests invändningar mot att konstitutionen drevs fram, att det gick fort och att den delvis saknar tydlighet på några punkter.

Men som helhet betraktad är den en demokratisk konstitution som kan användas med fördel i ett land som vill bygga en demokrati för alla medborgare.

På papperet alltså.

I praktiken har Iraks utveckling sedan folket röstade ja till konstitutionen för sex år sedan inte varit lika lyckosam.

Man har fortsatt med svågerpolitik, korruption, ineffektivitet och ett ekonomisk och politiskt system som gynnar just precis de nyss nämnda kvalitéerna.

I Egypten ska militären nu leda arbetet så att ändra den egyptiska konstitutionen så att man kan hålla demokratiska val.

Det egyptiska folket ska sedan välja en regeringen och ett parlament som i sina tur förhoppningsvis kan ta itu med att göra om det egyptiska samhället och förvandla det till samhälle som servar det egyptiska folket och inte en liten klick av militärer, politiker och finansmän som blir stenrika medan reste får leva på ingenting.

I Irak hade man chansen och alla medel i världen för att det skulle bli rätt men det blev precis som vanligt. Korruption, mannamån och elände.

Igår demonstrerade ungdomar i Sulemaniya i de kurdiska områdena i norra Irak. Olika uppgifter talar om minst fyra döda och tiotals skadade. Regionens president Massoud Barzani uppvisar samma brist på insikt som Ben Ali, Mubarak, Gaddafi m fl.

Det är nedbrytande krafter som försöker förstöra kurdernas framgångssaga, enligt Barzani.

I dagarna lät Iraks premiärminister al-Maliki meddela att hans lön skulle sänkas med femtio procent samt att han inte tänker ställa upp för en tredje valperiod trots att konstitutionen tillåter det.

Det skakar under fötterna på ledarna i hela mellanöstern. Decennier av försummelser och till intet förpliktigande löften till folken i regionen har nu plötsligt blivit en riktig pappersnota som ska betalas.

Vare sig ledaren heter överste Gadaffi och suttit i fyrtio plus år eller som i al-Malikis fall fem sex år så handlar protesterna om att dessa länders ledare inte kunnat leverera drägliga liv för sitt lands medborgare.

För lika mycket som vi hyllar folkens protester, lika handfallna och svarslösa är vi när det gäller att diskutera hur vi ska komma till rätta med problemen.

Under dessa veckor har jag inte sett ett enda program på teve, läste en enda artikel som verkligen tagit sig an en diskussion som rör fundamenta.

Mubarak är borta. Idag arresterades tre egyptiska ministrar som är under utredning för korruption.

Om man lyssnar på protestanterna så talar de om begrepp som ”verklig demokrati”, ”lyssna på folkets röst”, ”demokratiska val” et c.

100 miljoner unga människor vet inte vad verklig demokrati är. De kan inte beskriva den. De vet däremot vad de inte vill ha.

Vi som är lite äldre borde kunna hjälpa till att gestalta några av deras drömmar. Ändå sker det inte.

Varför?

Orsaken är att de flesta som är lite äldre än de som är lite yngre vet att om fem år så kommer det att finnas nya regeringar och ledare i de här länderna. Inte helt annorlunda från de regimer vi ser idag. Lite snyggare fasader, lite bättre fördelningspolitik, lite mänskligare. En lösning som de flesta kan acceptera under en period till det smäller igen. Som EU, USA, Ryssland. Indien och Kina kan acceptera.

För vad skulle verklig demokrati innebära för Egypten och deras grannar.

En demokrati där varje egyptier skulle rösta på en kandidat som slogs för den lille enskilde egyptierns rätt.

Först och främst skulle det innebära en gigantisk ekonomisk revolution. Bort från en halvfeodal ekonomi där makten och maktens vänner delar på kakan med militären medan resten får suga på fina tal om framtiden.

Vem vill sticka ner spaden och ta det spadtaget?

Sverige, EU, USA, Kina?

Knappast!

Att prata om demokrati, om ett Egypten där 30-40 miljoner lever i fattigdom utan att tala om en ekonomisk revolution är skrattretande.

Låt oss till att börja med fråga oss vilka militären är? Finns det någon synbar självrannsakan inom den egyptiska militären som ger uttryck för att det nu är dags att reformera hela försvarsmakten i landet. Den egyptiska militära maktapparaten har stora ekonomiska tillgångar som gör att de övre skikten lever ett liv som inte står ledande finansmän och politiker efter.

De äger företag, fonder stiftelser och om makt ska omfördelas så ser de säkert att detta sker till deras fördel snarare än motsatsen.

Det låter kanske inte så bestickande men ifall man talar om vad företagen sysslar med höjs antagligen ett och annat ögonbryn: teveapparater, bilar, möbler, olivolja, tvättmaskiner, mineralvatten, driver turistanläggningar mm.

En ekonomisk reform som minskar militärens avkastning på kapitalet och omfördelar resurserna till den fattiga delen av folket är inget som gynnar militärens semesterkassor och pensionsfonder.

Eller kort uttryckt: Varför skulle det egyptiska militära maktkonglomerat undanröja sina egna grundvalar?

Vet inte om ni såg på teve under oroligheterna. Då gick människor och sopade gatorna med kvastar.

Kvastar!

En stor del av den offentliga egyptiska ekonomin är hopplöst ineffektiv. Skulle den reformerar så är det troligare att det blir färre jobb och inte flera.

Samma sak med andra delar av ekonomin.

Så var skulle de nya jobben finnas? Inom turism och service? Säkert en del jobb men det skulle krävas hel andra insatser för att lyfta upp 20-30 miljoner ovanför fattigdomsstrecket.

Det skulle krävas stora och långsiktiga investeringsprogram.

Men hittills har vi inte sett något i den riktningen. Man skulle förmodligen med fördel kunna ta del av erfarenheterna från Lulas Brasilien. På åtta år lyckades man där lyfta cirka 40 miljoner brasilianer från fattigdom till något slags lägre medelklass och medelklass.

Olika länder har olika förutsättningar men det är ingen som tvekar om att det som behövs i Egypten inte bara är en ny regering. Det gäller också de andra länderna i mellanöstern. De behöver en ny ekonomisk modell, en hållbar modell för utbildning, hälsovård, jobb och framtid där demokratiska värden vårdas och utvecklas.





torsdag 3 februari 2011

I morgon gäller det!


Uppror som det som sker just nu inför världens ögon i Egypten är alltid komplicerade.


I det aktuella fallet finns en djupt odemokratisk regim som hållit sig vid makten i trettio år delvis beroende på en smart manipulerande av den inhemska politiska opinionen kombinerad med taktiska allianser med världsmakter som USA och Storbritannien.

Detta speglar också den nuvarande utvecklingen.

Problemet är att det som ser ut att vara på ett visst sätt i verkligheten kan vara helt annorlunda.

Demokrati i Egypten är Mubaraks omedelbara avgång, reformering av konstitutionen, nyval och vad mer…

Hosni Mobarak har nyss gråtit ut i amerikanska ABC och sagt att han efter 62 år i det egyptiska folkets tjänst är ”fed up with being president”!

En sårad diktator som offentligt slickar såren efter att ha tappat folkets förtroende.

Nu väntar alla på hans tredje tal.

Det där han annonserar sin avgång.

Han säger vidare att han vill avgå men fruktar kaos.

En egyptisk kommentator var sa ikväll att problemet med armén inte kan uppfattas som homogen. Soldater och lägre befäl antas ha stora sympatier med protestanterna medan de samtidigt är drillade i att lyda order. Toppskiktet är å andra sidan rädda för myteri och avstår från att ge order som kan få lägre befäl och soldater att tvingas ta ställning.

Den situationen kan komma i morgon som är fredag, bönedag och ledig dag för det egyptiska folket.

Om det då samlas protestanter i närheten av förra veckans tal så kan militären tvingas välja sida och mitt bet ligger på att Mubarak antingen väljer att hålla sitt tal i morgon eller bli överrumplad av händelsernas utveckling.

Det är den ljusa versionen.

Den mörka är att han är precis så korkad som han hittills framställt sig.

En 83 årig gammal militär som tror att han kan manövrera mot ett folk som befinner sig i en öppen revolt mot honom.

Hur det går visar sig i morgon som med alla mått mätt borde bli en avgörande dag.

Demokrati är en annan sak.

onsdag 2 februari 2011

Att förmedla nyheter


Konstitutionen. Val senare. Bl a bl a. Har vi hört det förut?


Mubarak sitter men ska inte ställa upp i nästa val. Grandiost! USA och FN låter som om de inte fattar något av det som händer eller kanske viktigare, enbart kan uttrycka fromma önskningar om att det inte ska bli värre.

En tung rök av blandad av molotovcocktails, eldsvådor och tårgas ligger över centrala Kairo.

I eftermiddags tänkte jag städa men blev sittande framför Aljazeeras live bevakning av händelserna i Egypten.

När jag fyra timmar senare lyssnade på SVT:s nyheter och hörde SVT:s korrespondent Samir Abu Eid, en relativt färsk utrikeskorrespondent klev jag in i en annan värld.

En värld som får en att må illa.

Det var inte så att SVT:s korrespondent inte var där. Jodå, faktiskt och dessutom talar han arabiska.

Han fanns där i händelsernas centrum.

Ikväll kunde jag lyssna på BBC utmärka sammanfattning av dagens händelser. Men den kanal som gett oss direkta och välinformerade rapporter om vad som verkligen händer är Aljazeera.

I den här konflikten gäller det att ha huvudet kallt.

När SVT:s korre börjar surra med demonstranter om som har synpunkter på en Mubarakanhängare som Eid vill intervjua och som av allt att döma är en infiltratör och Mubarakanhängare gör SVT tett antal gigantiska kardinalfel.

Eid verkar totalt omedveten om det faktum att Mubaraks säkerhetstjänst har prånglat in sina säkerhetstjänstemän mitt på torget bland protestanterna som söker sig till utländsk media ungefär som råttor till en måltid.

Om man ska tolka Eids insats positivt så är han en oerfaren reporter som gör en jätteblunder i sitt livs reportage. Om man ska vara elak så borde han frågat sig ifall hans palestinska bakgrund ligger honom i fatet, åkt hem och undvikit att totalt blamera sig personligt och framför allt professionellt.

Istället för att göra ett reportage börjar han undervisa protestanterna om att andra kan ha andra åsikter. Att de andra åsikterna högst troligt kommer från Mubaraks polisspioner verkar inte bekymra honom.

Detta är vad SVT lyckas förmedla.

Andra åsikter på protestanternas torg i Kario finns säkert men det är ett etablerat faktum från alla rapporter från media som betraktas som initierade som BBC och Aljazeera att Mubarak skickat in infiltratörer, polisspioner och rena säkerhetsmobbart beväpnade med tårgas, stenar och vapen för att skapa en konfrontation. Vilket man också lyckades med.

En död och troligen många fler och 611 skadade.

Att de fredliga demonstranterna blivit provocerade och tvingats försvara sig har helt passerat Eids medvetande eller uppfattningsförmåga.

Eids slutkläm blir till sist ett veritabelt lågvattenmärke för svensk utrikesbevakning under lång tid.

”Ingen tror att Mubarak ligger bakom detta”. Alltså dagens flagranta provokation. Eller hur? När inte jobbets förutsättningar passade så driver man privata åsikter.

Under hela dagen och kvällen har regelrätta gatustrider mellan protesterande egyptier och Mubaraks hejdukar svallat på Kairos gator och den plats där Eid satts att bevaka.

Det här är en klassisk uppvisning hur en dödsdömd tyrann söker hålla sig kvar vid makten.

Jag trodde att Bo-Inge Andersson var det sämsta vi hade att erbjuda på SVT sedan han nu under flera dagar i princip sagt att vi vet ingenting men att höra en potensiell efterträdare göra bort sig så radikalt i en av detta århundrades hittills viktigaste utrikeshändelser får en bara att skaka på huvudet.

Var finns analysen, perspektivet och kunskaperna?

Men allvarligare. Hur kunde SVT sända Eids bottennapp?

Var det verkligen ingen som trodde att Mubarak låg bakom det vi sig idag?

För mig är det glasklart.

Dagens händelser är en noga planerad provokation för att skrämma de miljoner som med fredliga medlen demonstrerade under helgen och återta makten på den symboliska platsen för denna protest.

Titta noga på vilka som hade poliser i sina led, vilka som bussade in till torget och vem som bussade dem. Titta på vilka som hade tårgaspatroner, provocerade först och vilka som försvarade sig.

Vilka stod på taken intill torget och kastade bensinbomber, stenar, paraboler och annat på demonstranterna?

Egyptierna och mellanöstern behöver inte korrupta politker som Mubarak. De behöver stöd och et demoratisk styre för att ge folket jobb och levebröd.

Sverige behöver inte utrikeskorrespondenter som inte kan hantera en situation som den vi sett idag.

Det egyptiska folket har inte fått ge uttryck för sina åsikter under trettio år under Mubaraks vanstyre.

Mubaraks skurkregim har idag visat sitt rätta ansikte och speciellt hur han själv tänker hantera det folkliga missnöje mot hans eget politiska misslyckade.

Om jag inte var säker på att Mubarak måste gå före höstens val innan så blev jag det idag.

Han är en klassisk maktfullkomlig mellanösternskitstövel.

Han får vara glad om man inte hänger honom i en lyktstolpe. Inte bara glad utan tacksam.

Jag noterade att han talade om sig själv i tredje person i gårdagens tevetal. Det brukar vara ett kliniskt tecken på meglomania.

Jo, en sak till. Hosni Mubarak är militär överbefälhavare.

tisdag 1 februari 2011

Andra sidan av myntet


Jag vet inte hur många av er som följt diskussionen om Al Jazeeras avslöjande av 1700 dokument som rör de palestinska och israeliska förhandlingarna om Palestinas och Israels framtid.


En sak som slår mig är hur långt de palestinska förhandlarna var beredda att gå i form av uppoffringar som garanterat skulle få Hamas på tårna.

Men Israel sa hela tiden nej, nej, nej.

Varför?

Med avslöjandena om vad som egentligen hände bakom lyckta dörrar under alla dessa år av förhandlingar som inte lede till något konkret vet vi åtminstone att Israel aldrig var seriösa.

Vad Israel lyckats med är att sätta Hizbollah till makten i Libanon, Hamas i Gaza och nu verkar de heja på Mubarak i Egypten. Ju längre Egyptens korrupta regim sitter kvar, ju mer väst och Israel stödjer deras sak, ju starkare blir rörelser som det Muslimska Brödraskapet.

Vet inte Israel om det? Eller är det så att de i själva verket önskar en omvärld med islamistiska förtecken? Det skulle skapa en stark inre enighet och bereda vägen för fortsatta bosättningar på ockuperade områden.

Vad som rör sig i huvudet på de israeliska ledarna kan man bara spekulera i. Men de spelar ett farligt spel.

Vad som är mera betänkligt är västs tåtassande runt Mubarak. Släpp honom och hela hans katastrofala styre och be om ursäkt.

Det är också märkligt hur USA:s, Storbritannien m fl totalt saknat sjukdomsinsikt vad gäller Mubaraks regim och det underliggande missnöjet mot denna. Det finns inga dekoraktiska krafter som stigit fram och det borde det ha funnits ifall dessa uppmuntrats av väst.

Istället är det det Muslimska Brödraskapet som står för det som ingen lyckats med; organisering och sociala insatser.

Så rent teknisk kan det bli så att Israel, USA och EU kommer att kasta egyptierna i händerna på just islamistiska krafter. Inte på grund av att egyptierna nödvändigtvis önskar detta utan därför det saknas alternativ.

Skrämmande.