-Tänkte kila ner till torget och snacka med grabbarna men så började det regna...
Det var i mitten av november som vintern tog fart på allvar och då hade det ändå snöat en sväng i oktober.
Men vi behöver sådana här vintrar. Det är de vintrarna som får barn att som vuxna säga;
-Jag minns min barndoms vintrar. Då var det kallt och jättemycket snö. Nuförtiden är det mest blidväder på vintrarna.
Om man tänker noga så går det ungefär typ tjugo år mellan varven.
Jag är femtiofem och när jag var liten så pratade man om de bistra krigsvintrarna i början på 40-talet. Då kunde man gå mellan Helsingborg och Helsingör.
Sen var det i mitten på sextiotalet. Min farbror körde långtradare och satt fast i en jättekö av långtradare mellan Köpenhamn och Helsingör. Jag fick följa med när han äntligen skulle kunna komma över det igenfrusna Öresund. I slutet av 70-talet var det snökaos i Skåne men det räknas kanske inte. Det var då ”Snö-Carsten” fick sitt namn på Radio Malmöhus.
I mitten av 80-talet var det dags igen. Ett par riktiga svinkalla vintrar. Då hade jag flyttat till Stockholm. Minns att termometer vid Norrtull stod på 23 minus.
Sedan blev det en rad ”normala” vintrar med något undantag.
Fram till idag 2020 och 2011. Vintrar som vi kommer att prata länge om. Som barnbarn kommer att beskriva som vintrar då det fanns gigantiska snömassor.
Men 2011 blir troligen ihågkommet utanför Sverige för något helt annat än den bistra väderleken.
2011 kommer att gå till den moderna historien som året när Nordafrika och Mellanöstern gjorde uppror mot självhärskartyper som Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Ghaddafi.
Folken gjorde uppror. Krävde demokrati, frihet, yttrandefrihet, jobb och ett drägligt liv.
Idag står vi mitt i den utvecklingen. Ingen vet vad som händer efter Libyen. Vem står näst på tur? Yemen, Bahrain, Algeriet, Marocko, Syrien, Irak eller Iran? Alla? Fler länder!
Det som hänt i nämnda länder och det som troligen kommer att hända i flera andra länder ställer inte bara frågan om vad demokrati egentligen är eller varför det här hände just nu, utan blottlägger en vidare diskussion som gäller vilken typ av samhälle det utvecklade ekonomierna i väst(och öst) egentligen vill ha som handelspartner.
Så här långt vet vi att inget land(USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige m fl) hade minsta lilla invändning mot möjligheterna att utöva demokrati i ovan nämnda länder före nyåret 2010/2011.
Tvärtom hade vi tagit till oss Libyen som en möjlig partner inom WTO och sanktionerna hade hävts efter Libyens ekonomiska uppgörelse om Lockerbie samt sitt frivilliga avstående från kärnvapenproduktion.
BP och ELF Total m fl var på väg att teckna eller har tecknat mångmiljardkontrakt med Gaddafi.
Idag säger BP att de bara var i början av något som kunde bli ett engagemang. Man gör allt man kan för att distansera sig från Gaddafi, väl medvetna om att nästa regimen kan vända på kuttingen och vägra samarbete med bolag som samarbetat med Gaddafiregimen.
Vad den del av världen som Sverige tillhör borde fundera över, är vad som egentligen är acceptabelt för att vi ska handla med ett land.
Vilka gränser gäller? Länder som tillämpar statsterrorism? Ska vi handla med dem ifall de betalar eller vi får köpa billig olja och gas? Om de använder vapen mot civila som demonstrerar. Ska vi handla med dem då eller ska vi handla med dem och uppmana dem att tillämpa demokrati.
Det är högst påtagligt inte bara Nordafrika och Mellanöstern som bör fundera över vilka principer som ska gälla utan i lika hög grad Sverige, Norge, USA och Frankrike.
Det finns ett momentum där man kan sätta upp vissa kriterier. Eller inte.
Om vi ska hålla truten i utbyte mot ett oljekontrakt, en stor order på det ena eller det andra så kräver nog framtiden att vi noga kan redogöra varför en handelsförbindelse är viktigare än att landet ifråga upprätthåller minimikriterier ifråga om mänskliga rättigheter. Eller mera konkret; Hur mycket tortyr, censur av yttrandefrihet, korruption och icke demokratiska metoder kan vi suga i oss i utbyte mot ekonomiska fördelar.
Det blir ju lite för att uttrycka saken lindrigt patetiskt att höra Obama, Bildt, Cameron, Sarkozy m fl tala om hur upprörda de blir när de ser konsekvenserna av de styren som de av olika skäl accepterat under årtionden.
Jag har ingen patentlösning på hur det här ska fås att fungera och aktivt bidra till att länder med svag uppfattning om behovet av demokrati ska fås att utvecklas snabbare i en demokratisk riktning men att å ena sidan stå upp i FN och andra forum och tala om hur vi i Sverige m fl länder står bakom tanken på att alla människor har rätt till demokratiska styren i sina länder för att sedan dagen efter skriva under ett samarbetsavtal med typer som Saddam, Mubarak eller Gaddafi underblåser det som redan finns alltför gott om i dessa länder, nämligen dubbelmoral.
Om inte länder som i varje fall på papperet och till viss del i verkligheten tillämpar demokratiska principer kan sätta streck och stopp för att gynna förtryckarregimer av ekonomiska skäl så är inte vår demokratiuppfattning trovärdig i dessa folks ögon.
Därför är de folkliga upproren vi nu ser också en möjlighet för de utvecklade demokratierna att skapa kriterier för att mera konkret driva diktaturer och självhärskardömen mot ökad demokrati.
Om vi inte gör något åt våra demokratikriterier och hävdar att det är dessa länders egen sak så kommer de som vi nu ser som förgrundsfigurer i ovan nämnda länder om tjugo eller trettio år vara de som kastas ur sadeln av samma skäl och av lika uppretade folkhopar som de som nu kastat Mubarak, Ben Ali och rimligtvis Gaddafi ur sadeln.
Vi i de utvecklade länderna med långvariga demokratiska traditioner är en del av problemet. Frågan är om vi vill eller orkar bli en del av lösningen.
Till stor del handlar det om vilken moral och etik som det internationella näringslivet och finansmarknaderna lyckas uppbringa. Är trehundra döda gränsen eller tusen? Är ett oljeavtal värt 80 miljarder mer värt än 400 människoliv? Är vi beredda att hävda vissa absoluta gränser för mänsklig samvaro eller har allt inklusive demokrati ett förhandlingsbart pris.
Vad vi vet om det område som folken nu tröttnat på sina ledare är att där finns cirka 100 miljoner unga människor i tjugoårsåldern som vill ha jobb, utbildning och ett liv som kan försörja en familj.
Jag har inte sett ett enda konkret förslag till hur de ska kunna få några delar av den delen uppfylld.
Det spelar ingen roll hur demokratiska valet i Egypten, Tunisien, Libyen m fl blir eller hur fin deras nya konstitutioner kommer att se ut. Kan de politiker som väljs leverera? Det är den springande punkten.