Det kändes i hela kroppen.
Det måste ha varit 1970. Vi tog tåget till Köpenhamn. Spelade biljard och drog några bira.
Köpte lite naturprodukter och åkte ut till Falconer Centret. Där väntade Alvin Lee och Ten Years After på oss.
I´m Going Home.
Vi skrek inte Solo Zappa men det var nära.
En röd gitarr med ett fredsmärke på. Vi trodde på sånt på den tiden men det vi verkligen lyssnade på kom från gitarren och Rick Lees trummor.
Alvin Lee. Albumet Undead tål fortfarande att lyssnas alla dagar i veckan på liksom det mest de gjorde.
I woke up this morning!
I morse snubblade jag över Little Wing. Inte med Jimi Hendrix utan men Stevie. Stevie Ray Vaughan. Alla de där underbara killarna som man aldrig kan få nog av. Eric Clapton. Mark Knopfler. Gary Moore.
Moore som gillade Spotnicks. Undrar om deras morsor skrek ”Turn it Down!” som i Zappas Joe´s Garage.
Stevie Ray höll på att dö. Läkarna så åt honom på skarpen. Så han la in sig. Slutade helt med allt som inte förbättrade hans hälsa. Några år senare tog han en helikoptertur till Chicago. Dimma, dålig sikt och då vet vi hur det går. Världen är orättvist orättvis.
Little Wing. Det är så rent, vackert och komplett en underbar vårdag som denna.
Var finns de nya gitarrhjältarna?
Dom finns. Men de är inte lika många av någon anledning. De tillverkades i större upplagort på 60-talet. Men de finns. Joe Bonamassa är ett bra exempel. Lyssna gärna på hans nya album The Ballad of John Henry. Den går inte av för hackor ifall man gillar blues och en bra gitarr. Så det händer fortfarande att saker och ting får något skimrande över sig som gör att de syns röra sig ovanför marken och fladdra lite ungefär som…
Låten Little Wing skrev Jimi Hendrix till sin mamma Lucille som dog när Jimi Hendrix var liten.
Orginalet finns på YouTube liksom Vaughans version:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar