tisdag 27 september 2011

Less is more





Jag är så jävla trött på människor ibland. Dom är som jävla myggor.

Som idag.

Spiken och jag är på Stadsmissionen och spanar efter fynd. Man kan nästan alltid hitta fynd där. Jag står och funderar på en cachmere halsduk för 40 spänn när jag hör en ångestfylld kvinnoröst bakom mig:

-Oj, oj, oj. Är han så rädd? VAD ÄR DET HÄR??? Är han SJJJJJUUUUUKKKKK?

Jag vänder mig snabbt om i tron att det är ett storslaget social drama på gång och finner till min förvåning att en snipig Söderråtta i flott Burberry utstyrsel står och glor på... Spiken!

-Han är INTE rädd ELLER sjuk, säger jag i ett tonläge som antyder att nästa kontakt blir hård och fysisk.

Kärringen står kvar och svamlar och skakar på huvudet. Det här tycker hon verkligen att hon har med att göra, kärringaset.

Tror hon jag släpar runt på en döende hund. Naturligtvis borde jag gett henne ett kort där det står:

"-Ursäkta men jag heter Spiken och har fått en släng av rabies!"

Spiken skakar av många olika skäl. Just då för han var uttråkad och hellre ville följa efter en minicollietik över Hornsgatspuckeln är att spana på cachmere inne på Stadsmissionen. Han är för fan 84. Han har rätt att skaka lite då och då. Han har skakat i hela sitt liv. Just nu skakar han inte ett dugg. Däremot ligger han med alla fyra i vädret och slappar efter att ha satt i sig en kycklingfilé.

Han blir pigg av kyckling.

En annan särdeles aktuell fråga för de banker som lånat ut pengar till Grekland och andra europeiska länders fartfyllda festligheter är i dagarna hur mycket risk dessa banker själva ska ta.
All, säger ni kanske.
Redan nu glunkas det om att det till och med kan bli en del fina affärer för en del av bankerna.
Nu talar vi om banker som tittade på när Grekland redovisade framtida lotterivinster som tillgångar.
Applicerat på det personliga planet skulle man kanske kila upp på SE Banken och låna lite på en V75a som jag tänkte lämna in 2017. Det känns som om just 2017 blir ett bra år nämligen.
Så håll särskilt ögonen på vilka som betalar för kaffet.
Det är bara affärer säger någon. Jag vet inte om det finns ”bara affärer”. Med varje affär följer en relation som inte handlar om kronor och ören. Antingen man vill eller inte.
Carina skulle anlita ett tryckeri. I Irak. Tre priser kom in. Vi säger att det lägsta var på 2000 dollar, det mellersta på 4500 dollar och det högsta på 8000 dollar för samma jobb
2000 dollar låter ju bra så man kontakter dem. Mja, jo men ska man ha matt och inte blankt papper så får de beställa. Men allt måste vara klart till den sista i denna månaden. Mja, jo det ska nog gå.
Bort med 2000-kronorstryckeriet. Det högsta åker också bort och kvar finns det i mitten.
Sådant här fick man lära sig i företagsekonomin. Men vad man inte fick lära sig är följande högst rimliga möjlighet.
Alla tre tryckerierna ägs av samma kille.
Eller vanligare; tryckerierna har kommit överens med varandra över ett glas te att ringa varandra ifall det blir några jobb. Så A lägger sig lägst, B i mitten och C högst.
Väljer man B så tar han 4500 och ger A och C femhundra vardera. Han gör ändå en bra vinst på 1500 dollar för jobbet. Nästa gång får han kanske nöja sig med femhundra men det är också pengar för att göra ingenting.
Men A då? Som valdes bort. Lugn! Nästa gång har han både matt och glättat papper. Och ett bra bud som varken är för lågt eller för högt.

Ikväll ringde Carina och var lite sur. Tryckeriet skulle vara klara med bilderna i dag. Nu ringde de och ville vara klara i morgon. Påminner starkt om fotoidioten här borta på gatan. Jag skulle trycka en massa och han skulle vända en bild eller vad det nu var. Skulle den vara färdig till på tisdag. Oja, inga problem. Men det var det. Bilden var inte klar och han hade skickat bort den. Jag minns inte om jag dödade honom eller inte men vi hälaar inte längre och det är tio år sedan.
Är det någon som kan se en affär i att Grekland och några andra länder trillar i putten. Det kan ni hoppa upp och klappa er på. Fast det står inte i boken. Varken hos Kotler, Lipsey, Steiner eller Purvis för den delen.
Det finns saker som inte står i böckerna. Som att Bill Gates och Warren Buffett skulle skänka bort större delen av sina förmögenheter.
En mer cyniskt lagt person skulle förmodligen inflikat att det inte är svårt att skita när man har hela röven full.
Men en del har faktiskt väldigt svårt för den saken.
Jag har ingen full överblick över vad Bill Gates och hans fru Melinda tillsammans med Buffett och andra likasinnade åstadkommit men idag snubblade jag över två områden som dels var viktiga dels verkade ovanligt …intressanta.
Båda fanns återgivna i mitt husorgan NYT(var annars) fast på olika ställen.

Flera myggor alltså!
Det enda fångade min uppmärksamhet eftersom jag sprang rakt in i en….myggsvärm uppe på Skinnarviksberget.
Antagligen året sista ryck för de glada kämparna.

Eller som Shakespeare så fiffigt uttryckte saken ”If you prick us, we vill bleed”!
Strindberg var också inne på myggor i ”Odlad frukt”.

Myggor gillar frukt ska det visa sig.

Den från Slottet och på nedåtgående i samhällsstegen klättrande unge Herr Sten hamnar på sin väg i ett tvättkar på en badinrättning. Badmadamen förundras över hans mjälla, halvt genomskinliga hud hos den unge adlingen där man rakt av kan se ådrorna och blodet som genomströmmar dem och filosoferar över en mygga som landar på den vita huden.
” - Det här var ju ett riktigt fint herrebarn, sade
gumman och betraktade honom med prövande blickar.
Han har säkert gått på orätt ställe, men det gör
ingenting, bara det går undan.

Och hon lade ynglingen i badkaret som ett barn
och började gno hans kropp med en tagelsudd.

- Nå, kan man se, det går ju rakt hål genom
skinnet! Ja, se det är då så olika på människor och
människor; det är inte samma slag, se! En sådan fot
som en flicka; ser man inte rent av hur bloden går i
ådrorna! Jag är då så säker på att inte de här fina
folken ha likadant blod som vi. Och sådana händer!
Rent som lilla sankt Johannes de ha gjort av vax
oppe i Vårfru-kapellet! - De äro inte ämnade att
ta med, de där!

När badet var slutat, satte den gamla kvinnan
herr Sten på en pall och torkade honom försiktigt,
som om hon vore rädd att bryta av honom i någon
led. Därpå tog hon en kam och började reda ut hans
blonda hår, under det hon språkade för sig själv.

– Bara Silket och guld! Man skulle kunna sticka
en mässhake åt själva biskopen av detta här.

I detsamma korn en mygga in genom
fönstergluggen och satte sig på herr Stens blottade skuldra;
hon behövde icke leta länge för att finna en fläck,
där hon kunde sänka sin snabel, ty huden var
mjäll-vit och mjuk efter det varma badet. Gumman
stannade i sitt arbete och iakttog med nästan häpnad,
hur den objudne snyltaren åderlät den fina herren;
hon såg huru myggans genomskinliga kropp fylldes
med ljusrött blod och hur hon vällustigt lyfte på
frambenen liksom för att hålla fast sitt rov. Då
fattade jättinnan den lilla åderlåtaren vid vingarne
med det yttersta av sina naglar och höll henne mot
ljuset.

- Vad var det? frågade herr Sten och gjorde
en rörelse.

Gumman var alldeles för upptagen med
betraktelser för att genast kunna svara.

- Åh, det var en mygga, kom hon sig äntligen
för.

- Som fått adligt blod i sina ådror, inföll herr
Sten. Nå tror du nu, gumma, att hon är bättre än
de andra myggorna

- Det är inte gott att veta allt, sade jättinnan,
som ännu granskade sitt offer. Blodet är tjockare
än vattnet. Och nog har jag sett många myggor
i min dar, men det här är något särskilt. Jag skulle
just ha lust att låta den få leva.

- Och se hur hon skulle uppföra sig mot de
andra myggorna! Du skulle vilja se hur hon födde
små junker- och frökenmyggor, som skulle sitta på
silke och låta andra föda sig! Nej, du skall se, att
hon är lika ofrälst som alla andra, och att hon har
likadant blod som du, och att hon kan dö lika lätt
som gesällmyggan därute.

Han slog med sin hand över gummans fingrar och
där syntes endast en ljusröd fläck på hennes högra
pekfinger.

- Nå, var det inte det jag sade! utbrast den
gamla. Det är ju så ljust som röda gullet.

- Det är därför att det är tunnare, inföll herr
Sten, och därför är det snart som bara vattnet, och
därför, ser du, skola jarlarne dö, men trälarne de
skola leva.

Samtalet var slut och herr Sten steg upp, tackade
och gick åter ut i den stora badstugan, där larmet
numera var bedövande tack vare ölet och hettan i
förening. Han skyndade förbi de badande och ut
i avklädningsrummet, där han med möda återfann
sina plagg under berg av skinnbyxor, blusar och
tröjor.

Så långt Strindberg, Badmadamen, Herr Sten och deras funderingar.
Myggan är som vi alla känner till irriterande och sprider dessutom en massa sjukdomar i länder där man inte har råd att förebygga och bota sjukdomar som här i Sverige. Utan att gå närmre in på någon avancerad klassanalys så drabbar myggan brett och gärna i fattiga länder.
Bill Gates and Melinda Gates Foundation har ofta satsat på forskning som inte bara kunnat milda och bota plågsamma sjukdomar utan som också kunnat göra det på ett för myndigheter billigt sätt.
Äter myggor bara mänskligt blod?
Visst inte. Faktum är att de mest äter helt andra saker än blod. Nektar från blommor, saft från rutten frukt och dessutom sticker den nog vanligtvis andra djur än människan som älgar och höns i sin jakt på järn och protein.
Det är i själva verket bara de kvinnliga myggorna som sticks och särskilt de äldre kvinnliga myggorna. De sticker för att de behöver tillskott av järn och protein när de lägger ägg.
Nu har israeliska forskare upptäckt att ifall man blandar en fruktjuice(Attractive Sugar Toxic Baits) och lägger till ett för människor helt ofarligt gift så dör myggorna. De är väldigt sugna på den här juicen och mular av direkt.
Man har provat på lite olika ställen och använt dels sockerlösning, dels en blandning av brunt socker, ruttna nektariner och ett bakteriellt insektsgift kallat Spinosad.
Inom en vecka hade den kvinnliga delen av myggpopulationen i stort sett försvunnit där man testat att sätta ut blandningen.
Ännu billigare än Spinosad är borsyra och det verkar fungera lika bra.
Så labba lite med det nästa sommar, jäst frukt, brunt socker och borsyra. På ett av testställena hängde man gamla plastflaskor i en socka där myggorna höll till. Riktigt effektivt blir det ifall man har koll på var de brukar kläckas för då tar man bort tjejmyggorna. Sockan hölls fuktig av innehållet i flaskan och effekten blev som tidigare beskrivits.
En nyligen publicerad studie över experimenten finns i ett senare nummer av Malaria Journal.
Detta ingår i Gates satsning på att bekämpa malaria.

Ett annat exempel på lågbudgetmedicin hittade jag i Thailand. Där utbildade man sjuksköterskor att diagnostisera livmodercancer med en superenkel metod. Man applicerade helt enkelt vanlig hushållsvineager på patientens livmoder. Fanns de cancer uppstod vita fläckar som man sedan frös bort genom en enkel metod.
Ett vanligt så kallat Pap test kostar mellan 25 till 60 USD medan vineagarmetoden kostar en bråkdel av den summan och dessutom kan genomföras av sjuksköterskor som får en kort utbildning på någon dag. Av de 6000 thailändska kvinnor som deltog i första försöket för elva år sedan har ingen efter behandling utvecklat livmodercancer.
Också detta projekt stöds av Bill Gates and Melinda Gates Foundation, eller om det heter Bill and Melinda Gates Foundation
Enkla lösningar på kostsamma och besvärande problem.
Så varför inte låta ett par stora banker gå omkull. Avgör vilka genom att spela tärning. Det kan med fördel göras i direktsändning.
Lite som en bok jag fick erbjudande om att köpa idag via min bokleverantör ABE Books. Den heter ”The Lottery” och är skriven av Shirley Jackson.
 När den först publicerades i The New Yorker i juni 1948 blev det ett jävla liv.

Men jag tycker att det finns något där som vi glömt bort.

Vad som hände med Carinas bilder? Dom är klara. Hon kan vara väldigt övertygande.

söndag 25 september 2011

Mycket väsen för ingenting


Jag har hört bakvägen…Bzzzzzzzzzzzz
Han som sitter i ledningen har rätten på sin sida…Bzzzzzz
Han tänker uppenbarligen inte på spelarna…(Svanstedt)
Ägarna…Bzzzzzz
Personlig vendetta. Bzzzz
Det brinner för honom på något sätt…Bzzzz
Jag förstår inte frågan…(Sjunnesson)
Åke Svanstedt sa något i loppet…Bzzz
Säkert något spydigt…Bzzz..pft….bzzz…pft…pft
Svanstedt har valt att inte tala med TV4…pft..pffff


Bla bla bla bla.


Ovanstående är brottsycken av TV4:s nya travsatsning. Med Flossie, Bull och Bull(alt. Du Pontarna).
Så här skulle jag vilja uttrycka saken. Sätt ALDRIG på det programmet. Ni kan få allvarliga hjärnskador. Är ni intresserade av trav så spela in eller titta live. Först på TV4 Sport och sedan på huvudkanalen. Då får ni kompetenta analyser och information som ni kan använda innan ni lämnar in V75 kupongen. När springreportern hoppas att tränare ska börja gråta för att det blir bra teve kan ni med fördel skruva ner ljudet men annars kan ni med fördel lyssna på bra travanalyser av Stig H Johansson m fl. Slopa gärna 18-sändningen som enbart är något slags folkföraktande spya som tagit till utgångspunkt att travspelare är knivskarpt lobotomerade per definition. Bull hade denna sorgliga dag dessutom inte lärt sig att låta som om han inte sett loppet.
Nog om det. Vinnaren i sista åkte ut. Men det hade inte blivit fem miljoner utan på sin höjd fem rätt istället för fyra.
Som sagt nu är det nya kuponger under tryckning på Strålfors.
Innan jag lämnar ämnet så undrar jag varför ATG:s app. För IPhone, Ipod och Androider inte uppdaterats. Har ni inte upptäckt de flagranta svagheterna i applikationen. Det har jag. Mot faktura skulle jag kunna berätta för er var problemen ligger. Men jag tänker inte göra det. Bristen på uppföljning och uppdatering är nämligen bara ännu ett bevis på den totala ignorans det här lilla frälset tillskansat sig ute i Silvergrisen.
Klaga månde…
Det går gärna så här när man svarar inför just ingen. Då kan man starta skitprogram efter skitprogram utan att någon kallar in en på kontoret och visar hur man viker ihop en packlåda.
Vilket sökt leder mig in på nästa ämne för dagen.
Jag köpte SuperHeavy´s första och möjligen enda platta när den kom i veckan.
Noterade att Anders Nunstedt inte tycker om den. Folk skriker på skivan enligt Nunstedt. Han har redan sågat Joss Stone. Hon har bara blivit sämre sedan debuten när hon var femton eller något och nu är hon tjugotre.
Så jag slår lite på den här recensenten. Jag vill absolut inte döma något ohörd. Att han ser ut som en Södermalmsbög behöver inte betyda att han gillar disco och har svårt för te x lite mer heteroprofilerade upplägg. Nu visar det sig så klart att han gillar disco. Han har svårt att låta bli en tresetare i fickpingis när han hör Alcazar eller The Ark. Smaken är som och när han knappast kvalar in till akademisk uppsats kallad ”Min Hest”(Egefur, Sundgren, 2006) där ”hest” ska vara hobbykanoniserande, egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan“ så kan vi sluta oss till att han är i ett särskilt sällskap.
Jag har funderat halva natten på ifall inte det borde finnas regler för recensenter. Gillar man The Ark och Alcazar får man bara recensera skitmusik och trivas med det. Men varför ska verkliga artister som Mick Jagger, Joss Stone, Dave Stewart, Damian Marley och A. R. Rahman… Rahman??? Han har sålt 200 miljoner skivor och det är väl ungefär så långt Nunstedt kommer innan han petar dit sin klena geting.
Det här skulle han gillat. William S. Burroughs.
“Critics constantly complain that writers are lacking in standards, yet they themselves seem to have no standards other than personal prejudice for literary criticism. (...) such standards do exist. Matthew Arnold set up three criteria for criticism: 1. What is the writer trying to do? 2. How well does he succeed in doing it? (...) 3. Does the work exhibit "high seriousness"? That is, does it touch on basic issues of good and evil, life and death and the human condition. I would also apply a fourth criterion (...) Write about what you know. More writers fail because they try to write about things they don't know than for any other reason.”


—William S. Burroughs, "A Review of the Reviewers"[


Skivan är faktiskt bra. När starka personligheter som Jagger, Stewart, Stone et c kommer samman tar det ett tag innan man kan ge varandra stöd och support. Jagger har vad jag vet aldrig varit utanför fadershuset om man inte räknar hans ”Dancin´ in The Street” med Bowie. Det finns många bra låtar på det här albumet. Det är en skön eklektisk platta där olika musikstilar smälter ihop på ett lovande sätt. Visst Jagger är ibland fast i sina Stonesmanér men han vill prova något annat och det är det som gäller när man levererat fantastisk musik i femtio års tid. Stewart lägger sina arrangemang utan att be om ursäkt för sig. Det är ragga, soul, ragga goes India och de här artisterna vet hur man gör musik till skillnad från Anders Nunstedt som verkar hämtat sin inspiration från heminredningsvärlden. Det ska vara brunt i höst för det var grönt förra året. Men om jag nu inte vill måla brunt? Då ska jag avrättas med en Nunstedtsk giftampull i gryningen.
Lita aldrig på någon som jobbar på Expressen. Nunstedtär anställd där.
Nu är det definitivt dags för Tasty Pudding med Miles från det tidiga femtitalet. från And Horns.
När oljade ni in era skinnjackor senast och med vad?
Köpte en lammskinnsjacka på Myrran i går. Ett praktexemplar. Kostade femhundringen. Sen bar det iväg till skofixaren vid Snorkel Rutson snett emot apoteket. Minkolja med skumgummipad. Jävla jobb men nu har jag karvat över jackan två gånger och den är len som en barnröv. Vad tänker folk på?
Superheavy´s ”Beautiful People” eller veckans sammandrag av ”Idol”. Valet blir inte svårt.
Nunstedt kan dra åt helvete.
Vad är det för fel på Sverige?
En kille hittas i ett insug till en dammsil i Pakistan. Finns att läsa i The New Yorker. Mycket spännande.Det är upptakten till en särdeles spännande berättelse som skänker glans åt vad USA överbefälhavare Mike Mullen sa i veckan i en utfrågning häromdagen. Nämligen att Pakistans underrättelsetjänst ISI deltog i attacken mot USA:s ambassad i Kabul.
Men nu har kortleken hamnat i fläkten med Svarte Petter i mitten.
Nu kan de sitta där med talibaner och al-Qaida. Middagen är serverad. Gör som alla andra bevingade regnbågsdansare, ät skit.
Ett par kompisars mamma dog i Irak. Hon var en fin kvinna. Muslim. Troende. Hon och hennes man fick besöka Mecka för några år sedan. De påminde om mina farföräldrar. Troende som inte vill pådyvla någon annan sin tro. Min kompis föräldrar ber sina fem gånger och fastar under ramadan. När deras son gick till mattan på jobbet var det ingen som hade något att invända.


Vårt land…landet som vi fick av gud.
250 000 nya bosättningar.
Bildt och Reinfledt är slakballar. Vad kan vi göra voijne voijne…voffor, voffor…
Palestinierna har rätten på sin sida. Israel har missbrukat världens förtroende och jag hoppas att FN:s medlemsstater ger Palestinierna rätten.
Förhandlingar är nog bra. Som någon palestinier sa. I Egypten tog det 18 dagar för världen att stödja folkets krav. Efter 18 års förhalande av Israel sker inget. ”No Shortcuts” skränar en förvalsnödig Obama.
Man blir spyfärdig. Short Cuts???
Men varför sluta en krönika i moll.
På måndag ska jag ha en förberedande grupp. Så kallade nyanlända. Jag tänkte uppmana dem att lära sig simma.
Det finns skitstövlar överallt. På alla sidor. I alla länder.
Tony Hayward har startat nytt oljebolag. Inte så nytt men; Watch out! I Kurdistan i Irak. Han köpte Genel Energy International Ltd som dyker upp i oktober på Londonbörsen. Turkarna sitter kvar med poster om de inte åker i finkan för andra tveksamheter. Men jag skulle dryga ut pensionsförsäkringen men Haywards nya bolag. Skäll inte på mig om det misslyckas men skicka en flaska champagne om det faller väl ut. Det får bli dagens börstips i en annars skral aktievärld.


Grattis Jim! Jim Henson fyller 75 bast. Hoppas ni kollade Google och klickade längst till höger. I loved it!
Till sist. Den dyraste boken på ABE Books kostar 40 000 USD. Det är en bok där illustratören och William S. Burroughs bråkade och det blev tre böcker om jag minns rätt och samtliga är signerade.
Jag kan ha helt fel men sensmoralen är att alltid bråka. Det visade sig också i veckan att de som bråkar får högre lön – fast det var ingen högoddsare, eller?
Faktum är killar som Burroughs är väl värda stålarna. För hur mycket är inte ett  livsbejakande citat som detta från samme Burroughs värt:
“I don’t care if people hate my guts; I assume most of them do. The important question is whether they are in a position to do anything about it.”
Skulle kunna tjata om William S. Burroughs länge. Han är speciell på alla sätt. Hans farfar startade ett företag som tillverkade kontorsmaskiner. De ligger begravda bredvid varandra i St. Louis. De bar bägge det mindre vanliga namnet Seward men där slutar förmodligen likheterna.
Droger var en central del av William S. Burroughs liv. Det ledde honom allt som oftast långt ut i periferin. Det finns de som påstår att han under en period levde på att råna alkisar i New York. Som affärsmodell måste man väl ändå…
En särskilt suddig historia var också när han under en vistelse i Mexiko skulle göra en variant på Wilhelm Tell och ställde ett glas med vatten på huvudet… på sin flickvän, Joan Vollmer och sköt henne i pannan. Upprinnelsen ska ha varit att pistolen skulle säljas men köparen dök aldrig upp.
Burroughs vän Allen Ginsburg ordnade ett jobb åt Burroughs under en period som blev oplanerat kortvarig. Burroughs skulle undervisa i kreativt skrivande. Men Burroughs tyckte att studenterna var ointressanta och talanglösa och skrev: ”The teaching gig was a lesson in never again. You were giving out all this energy and nothing was coming back."


Vilket får mig att tänka på att det snart är måndag och dags för ännu ett spännande skift i Björklunds fabrik.

fredag 16 september 2011

När illusioner raseras!




Dilema!
Sitter och lyssnar på BBC1 med Chris Moyles. Högklassigt.
Det är fredag och jag funderar på ifall jag ska förmedla min besvikelse över Sherlock Holmes…bilden eller pigga upp mig själv om möjliga delar av omgivningen.
Solen skiner, det är fredag. Just som jag ska börja skriva om denna av allt att döma trevliga dag så får jag kontakt med Carina över Skypen. Hon är i Irak ett par veckor och kom just tillbaka från Halabja igår. Vi pratar lite skit och försöker analysera morgondagens V75 omgång på Åby. 10 000 kronors frågan verkar vara Rapid Lebel x 2 eller inte. Vad rensar bäst i loppen. Rapid som spik och möjliga skrällar i de övriga typ lopp ett och två där det finns favoriter. Eller, eller. Samtidigt vill jag uttrycka viss aktning för Tommy Berggrens, d v s Hultmans tips förra veckan. Klockrena inklusive Daro Later som inte ens var deras häst.
Jag har övergett Björklunds fabrik idag. Lite annat på gång så att säga. Solen sken och Spiken var sugen redan klockan sju. Efter en uppfriskande tur till Skinnarviksberget och hundgården där tog vi en sväng om Gamla Bysis och vidare in till Toni och Gabriel där två kvällstidningar inhandlades samt en Kalles Kaviar. Sedan gick vi runt hörnet och besökte konditori Eclair. Ugnen var visst lagad igen för nu fanns det kavring. De har en god kavring där. Säkrast på torsdagar. Jag vet inte varför de bara bakar då. En croissant och en kanelbulle.

App ro på mat!

 Igår fick jag ett mail från en Christine Chu. Hon skulle släppa en app för sådana som vill gå ner i vikt. Hon hade läst min blogg(säkert!!!) och ville nu veta vad jag tyckte om hennes idé. Bussigt. Jag blev extra förbannad eftersom hennes brev var riktigt fiffigt utformat. Så jag skrev till Chu att jag antog att hennes app inte vara av det friappa slaget och önskade henne lycka till. Om hon nu läst min app så undrar man varför hon skrev på engelska. Det är väl så att någon, Apple, Google, Blogger m fl mot betalning sköter slammandet efter folk som skriver om mat och möjligen appar på olika språk. Om man dessutom tar reda på ungefärlig ålder så kan man gissa att det är mera sannolikt än inte att personer som är 50 + funderar på hur de ska gå ner några kilo och SPLAT!!! Där satt den.
”I was reading your blog today and wonder if I could get your opinion on a diet/fitness app I am working on.”
Absolut Ms Chu. Speciellt din geniala idé att belöna folk med ”points” är helt unik i sitt slag. Jag förstår inte att ingen annan tänkt på det förut. Att sedan koppla uppnådda resultat till olika belöningar i form av både förmånliga hälsokosterbjudanden och lite ohälsosam choklad påminner inte alls om B F Skinners råttlåda som vi fick läsa om på psykologilektionerna 1973. Det är istället återigen något helt unikt du kommit på. Grattis och visst, skicka mig gärna ett erbjudande om din nya app som jag genast kommer att grensla iväg och skaffa mig en sådan.
Men tänk nu om Ms Chu är en liten spröd, finlemmad och hälsoinriktad kinesisk kvinna som står i sitt lilla skjul med jordgolv i Manchuriet och försöker försörja sina två faderlösa barn genom att sälja en hälsoapp. På sina få lediga timmar läser hon engelska… och svenska för att kunna marknadsföra sin  som hon tycker unika hälsoprodukt och nu är jag liksom oförskämd och nedlåtande mot denna kvinnliga entreprenör.
Vi lämnar Ms Chu för alltid och konstaterar att ibland kan skenet bedra å det grövsta.
Som det här med Sherlock Holmes. Jag förlorade mig i cyberrymden härom kvällen Det händer från och till. Ni vet man ska leta rätt på något som leder till ett stickspår och ännu ett och till sist kommer man inte ens ihåg var man började. Så plötsligt befann jag mig på ABE Books och letade efter Sherlock Holmes samlade verk om man säger så. De var en hel del och rätt tröstlöst att samla ihop så jag gick vidare till Wikipedia där jag fick upp en underflik som verkligen gjorde mig ledsen och bestört.
Det var ungefär lika uppskakande som om Donatella Versace avslöjat och bevisat att hon  aldrig använt botox.
Det visade sig att den där rutiga hatten(En s k "Deerstalker") aldrig beskrivit i Arthur Conan Doyle's böcker om Holmes. Den finns tecknad av Sidney Paget i en illustrerad upplaga av "Baskervilles hund". Vidare att det var något vaj med pipmodellen. Det står aldrig att han rökte en så kallas "calabashpipa" med krökt skaft och stort trattformat huvud och till sist det allvarligaste av allt: Holmes sa aldrig; ”Elementary, my dear Watson”. Det ska först ha återgetts felaktigt i P. G. Wodehouse’s roman "Psmith, Journalist"(1915).

Skit också, eller hur?
Holmes teknik inom kriminalteknik låg dock i den allra främsta kanten för sin tid och är ett utmärkt exempel på hur litteratur och verklighet kan korsbefrukta varandra.
Ett annat sådant exempel är Harry Söderman fast på ett helt annat sätt. Harry Söderman var svensk och jag förstår inte varför ingen kommit på idén att göra en spelfilm om denne otroligt intressante man och hjälte. Han var på sin tid en av världens främsta kriminologer som utvecklade banbrytande tekniska metoder att lösa kriminalfall. I sina yngre dagar reste han runt i världen och samlade kriminalteknisk kunskap och var bl a elev för den legendariske professor Edmond Locard i Lyon. Söderman skrev senare en 600 sidors kriminalteknisk bibel om saken och mycket, mycket mer som jag inte tänker gå in på. Han byggde upp dagens SKL(då SKA).

Han hade också under en period på 40-talet en sekreterare som hette Astrid Lindgren och som senare skulle återge den tiden i modifierad form i böckerna om mästerdetektiven Blomqvist, vilket myntats i uttrycket ”Blomqvistare"!

En film om Söderman alltså. Han kallades ”Revolver Harry”, så ni behöver inte fundera över vad den ska heta.
Varför han var en hjälte får ni fundera på själva. Googla lite om ni har tid och intresse.
Jo, när jag snubblade över det här om Holmes så fladdrade det till ett ögonblick. Tänk om det finns en massa annat i historien som är annorlunda än vad vi inbillar oss. Som den om Pat Garrett och Billy the Kid. För att ta ett exempel.
Avslutningsvis. Glöm inte bort Citron i V75 4 eller Zapdos Håjt i V75 6. Musiktips: På måndag är det dags för en efterlängtad premiär. Superheavy's album(A R Rahman, Joss Stone, Mick Jagger, Dave Stewart, Damian Marley). Om ni tyckte att Sly Stone var lite seg på sin nya så lyssna på en gammal inspelning från 70-talet eller varför inte en av de som influerades av honom. Lyssna i så fall gärna på Betty Davis album ”Betty Davis”. Där är det funk och 70-tal så det räcker och musikerna på plattan går inte av för hackor. Betty Davis gjorde bara tre album. Inget av dem blev någon stor komersiell framgång. Betty Davis var gift med en annan Davis med förnamnet Miles och anses ha haft stort musikaliskt inflytande på honom under denna period. Hon introducerade Miles Davis  bl a för Jimi Hendrix och de hade planer på att göra musik tillsammans. Det blev tyvärr inte så, vilket nog många beklagar. Det är kanske inte så många som vet att Jimi Hendrix började sin karriär som jazzmusiker. Raphael Sadiqs nya album Stone Rollin och en gammal...Tupac + Sadiqs gamla band Tony Toni, Tone...Compilation heter den låten och det är väl vad det är men bra, rätt rakt om man säger så. Nick Lowe's nya platta är rätt skojig. Sensitive man och I Read a Lot kan man gärna lyssna på, men han läspar värre än vanlig. Håller han på att tappa gaddarna? Ja, ja vi ska alla trilla sönder.
Annars är väl dagens stora fråga ifall det finns svamp i skogen. Nu ska jag plugga lite hästar och sedan bär det iväg till Masmo.

söndag 11 september 2011

"Gingers do have souls"


Det fanns en tid när arbetareklassen var revolutionär i den bemärkelsen att det var arbetareklassens ledare och företrädare som kom med nya idéer som gjorde samhället bättre att leva i för det så kallade folket. Det var en tid när till och med unga människor kunde förstå innebörden av ordet konservativ.
Den tiden är förbi.
Idag har företrädarna för radikala socialister, liberaler och konservativa bytt överrock med varandra så många gånger att man tappat räkningen. De verkar inte ens själva veta vad de är och absolut inte  var de befinner sig i förhållande till varandra. Det är som killarna man hittade på Manhattan eller i S:t Germain på 80-talet. Man skulle gissa vilken mugg tärningen slutade under.
I dag är det tio år sedan 11 september när fyra kapade flygplan kraschade och alla ombordvarande passagerare dog samt nästan tretusen oskyldiga människor.
Det tog lång tid innan al-Qaida tog på sig skulden för det inträffade. Det är väl kanske ännu ett olöst mysterium varför det tog så lång tid. Ville de först se hur USA och resten av världen skulle reagera?
Ordet ”terror” kommer som så mycket annat från latinet och betyder inte oväntat ”rädsla” och ”fruktan”.
Det är också terrorns enda budskap. Det finns ingen bredare eller för den delen djupare analys. Man ska bli rädd.  Rädd för att vistas på offentliga platser, åka tunnelbana, buss eller gå och handla grönsaker på marknaden. På så sätt hoppas terroristerna att få samhället att falla sönder i sina beståndsdelar så att de kan ta över. Något vidare program syns inte. Terrorismen är ingen politisk rörelse. Den saknar politiskt program. Det enda som förenar de sionistiska terrorister som sprängde sönder sina bröder, britter och araber på 40-talet eller för den delen stod för attentatet mot Folke Bernadotte med al-Qaida, Katushapojkarna på Gaza remsan som prickar israeliska civila med raketer är viljan att skapa kaos och rädsla.
För hade de som förfäktar något slags förryckt vänsterståndpunkt och på olika sätt legitimerat terrorism som någon naturligt i en grym kapitalistisk värld där USA står för mörkerkrafterna, försökt om ens lite, att analysera terrorismen politiskt, hade saken ställt sig annorlunda.  Men analysen är idag ersatt med en urvattnad småborgerlig svallande känslosamhet väl värdig Strindbergs damer som kom för att besöka skomakare Toivo Pawlo i Röda Rummet, så hade man kanske inte hamnat rätt men åtminstone inte i samma låda som de man säger sig vilja bekämpa.
När jag idag söndagen den 11 september 2011 läser Åsa Linderborgs krönika på kultursidan i Aftonbladet måste jag le eftersom texten påminner så starkt om något helt annat nämligen en YouTube länk jag fick i helgen med titeln ”Uppsats om en KO”. Det är bara att klicka och njuta. Läs sedan Linderborgs artikel och le. För något värre eklektiskt svammel än Linderborgs är nog svårt att få ihop om man inte sitter inspärrad.
I slutet skriver hon:
”Världen efter 11 september har avintellektualiserats”
Då har Linderborg ägnat  fyra spalter åt att rycka tag och peta i allt som hon överhuvudtaget kommer ihåg av de senaste tio åren och haft synpunkter på, blanda och ge. Egentligen är det allt det andra som är orsaken till 11 september eller… ja, med tanke på att artikeln skrevs för just den 11 september står det märkligt lite om just 11 september.
Hon börjar istället med att slå fast att 11 september egentligen var en ”fortsättning på något som redan var påbörjat och rentav gammalt”. Gammalt låter ju dåligt...
Där tänker man sig att en som överlevt de senaste tio årens svåra avintellektualisering möjligen skulle kunna tagit upp lite om terrorismens historiska rötter. Varför inte bakåt till de judiska zeloterna eller de shiitiska assassinerna och vidare över de franska jakobinerna vidare de ryska anarkisterna mot de judiska terroristerna i Irgun och Lehi.
Vi har irländsk terror, baskisk, korsikansk. Det finns inget religiöst varumärke som kallas terrorism. Terror år en metod för maktövertagande och saknar djupare politisk, religiös form eller innehåll till sin natur.
Det är en ”quick fix” använd av stater för att förtrycka opposition eller vanligare resurssvaga, politiskt korrupta oppositioner som vill nå snabb och effektiv framgång i erövrandet av makten under parollen ”kosta vad det kosta vill”.
Men i Linderborgs värld blir de senaste tio årens terrorism bar en borgerlig villfarelse, en fortsättning på ett orättfärdigt skuggkrig mot rättmätiga krav på politisk omvälvning. Så här skriver kulturredaktören Åsa Linderborg:
”Kriget mot terrorismen var i full gång redan under Kalla Kriget. ANC, PLO Sandinisterna, de var alla terroriststämplade.”
Sedan glider hon snabbt in på Göteborgskravallerna, övervakning, Abu Ghraib, Guantanamo, styckandet av Afrika för hundra år sedan, franska oljeaffärer, rädsla för islam och till sist hur rätt det var att vara emot kriget i Afghanistan och Irak och vidare mot liberalismens svaga position(!) till året 2011 och den februarieufori som redaktören känner inför denna viljeyttring av folken i mellanöstern.
Puh!
Det finns en enda sak som eventuellt kan sorteras in under ordet logik i Linderborgs kakafoni av uppkast och svängar.
När hon säger att saker och ting inte började den 11 september har hon rätt.
Just på denna enda punkt ligger hon hästlängder framför i stort sett all svensk media som nu filar på smaskiga rubriker av typen ”Dagen då allt förändrades”.
Media kan inte kalla det för ett jubileum. Än. Men sänder hela dagen på tevekanalerna och försöker vända och vrida på struten.
Men det blir bara obegripligt. Varför finns det terrorism?
Linderborg förklarar inget. Media förklarar inget. Allt blir höljt i något slags mytisk dimma.
Vem tjänar på det?
I Linderborgs värld är terrorismen förståelig. Den kommer ut en borgerlig vilja att misstänkliggöra folkens befrielseprocess.
Borgare kallar allt för terrorism, ANC, PLO och Sandinisterna. Enligt Linderborg.
Jag vet inte riktigt vad Linderborg syftar på. Visserligen finns det inslag som av vissa klart skulle kunna karakteriseras som terroristbrott i samtliga dessa tre organisationer eller delar av dem men det är en himmelsvid skillnad mellan dessa brott och det som al-Qaida sysslar med.
I Linderborgs jämförelse skulle alltså ANC jämställas med al-Qaida, det skulle vara samma gamla borgerliga krig mot terrorismen. Det synsättet är  historiskt fundamentalt felaktigt. Huvudsidan av ANC, PLO och sandinisterna har aldrig objektivt sett varit terror som metod medan det är precis vad al-Qaida m fl stått för. Eller har vi missat al-Qaidas fantastiska programförklaring som ska bringa demokrati och fred i världen.
Linderborg blir alltmer patetisk när hon försvara Göteborgskravallerna. Man kan förstå att hennes egen bakgrund i den sovjetiska ungdomsrörelsen kändes en smula instängd i jämförelse med stenkastning mot poliser som politisk metod.
Men den blir inte mer revolutionärt för det. Bara reaktionärt och pinsamt.
Linderborg är närmast att betrakta som en anarkist politiskt sett. Dock utan program och färdriktning.
Vad som egentligen var det politiska budskapet den 11 september 2001 hålls vi i okunnighet om. Det viktiga är att borgerliga krafter beskurit våra friheter under de senaste tio åren.
”Vi som var emot anfallskrigen mot Afghanistan och Irak kan med gott självförtroende säga, att vi hade rätt. ”Befrielsen av Irak” har kostat mellan en och två miljoner människor livet.”
Förutom att Linderborg ljuger sina läsare rakt upp i ansiktet vad gäller siffrorna, så undrar stilla vän av ordningen hur det skulle sett ut om inte USA m fl agerat. Det är nämligen den myten hela denna slabbiga vänsters liberala innestadsmedelklass nu odlat de senaste tio åren. Att allt skulle vara så mycket bättre om folken fått bestämma sina egna öden utan inblandning.
Det är just denna lama, empatilösa inställningen som  Linderborgs tänkande präglas av.
Då skulle talibanerna vid denna tidpunkt hunnit spränga bort alla minnen av andra kulturer, skurit av hundratusentals nya näsor i Allahs namn och ingen flicka under tjugo skulle kunna läsa skriva eller ha någon utbildning utanför diskhon. Samtidigt har Linderborg mage att pladdra om kvinnors frigörelse i sin artikeln, som något slags resultat av 90-talets frihetsrörelse efter murens fall. Ha, den rörelsen är äldre än så och vad Linderborg gör är att kräva frigörelse för dina systrar i Stockholms innerstad medan hon ger blanka fan i sina Afghanska systrar som nu kan gå till skolan och lära sig att läsa så de kan förstå hur korkad Linderborg är. Hur mycket och hur högt protesterade hon mot Sovjets krig i Afghanistan som medlem i en sovjetstödd ungdomsrörelse.
I Irak har folket för första gången i historien en demokratisk konstitution som en följd av att USA störtade Saddam.
Hade USA och Storbritannien, m fl inte agerat mot Saddams provokationer av FN och världssamfundet hade sanktionerna hävts och kurderna och shiiterna lämnat under Saddams beskydd 2003.
Jag kan starkt rekommendera läsning av Karl Marx och hans och Engels debatt med Bakunin och de andra anarkisterna.
Jag förstår att inte Linderborg ser  problem med den folkliga frihetsrörelsen i Egypten, Tunisien, Syrien, Yemen, Jordanien, Bahrain m fl.
De motsvarar på många sätt allt det som tilltalade Bakunin medan Marx och Engels talade om att det krävdes ideologisk skolning och organiserad motmakt.
Utan ideologi och politiskt program kommer andra maktgrupperingar att kapa en bit av kakan, jmfr franska, ryska och många andra revolutioner och frihetsröelser.
För närvarande ser det ut som om det är den egyptiska militären som dragit det längsta strået i den egyptiska vårens kölvatten.  De är på väg att ta tillbaka Sinai och det var säkert värt en gamla sjuk president. Men vad tjänar folket på det? Jag förstår att de tycker reformerna går långsamt. Det är nämligen meningen. Om de riktar missnöje mot den israeliska beskickningen kan ingen vara gladare än den egyptiska militären som vädrar morgonluft. De har inte glömt förra kriget mot Israel och med 400 000 på gatorna i Israel kan läget inte vara bättre för att konsolidera…makten.
När Israels utrikesminister Leiberman föreslog nyligen att Israel skulle stödja PKK som en gentjänst åt Turkiets stöd åt Hamas så kan han uppfattas som galen men det ligger en hel del verklig värde i det uttalandet.
Så länge den så kallade svenska vänstern inte förmår skilja mellan terrorism, sabotage, anarkism, islamism, islamofobi, gerillakrig, befrielserörelser, politiska program och nihilism så kommer den att uppskattas och tillåtas frodas på kultursidorna precis som i fallet Linderborg.
Det är nämligen inte så att alla har rätt bara för att de gör uppror oavsett hur det går till.
Därför hade vi som tillhörde den marxist-leninistiska rörelsen medan Linderborg petade i näsan på dagis, inte stenkastning och sprängningar på programmet. Vi tänkte oss att ”tjäna folket” i en revolution, möjligen att slåss mot vissa delar av statsapparaten i en långt framskriden revolutionär situation där vi hade folkets stöd men aldrig ens som tanke att vi skulle spränga Stockholms centrum, Skärholmens Centrum  eller en tunnelbanestation i luften. Vi förstod det Linderborg inte verkar förstå.
Nämligen att det inte är revolutionärt precis  att skära näsor av små flickor eller att gasa sitt eget lands medborgare.
Små men viktiga insikter.
Till sist. Om nu centrala delarna av New Dehli eller Islamabad sprängs i luften i morgon den tolfte september med 50 000 döda. Hur gör vi då om tio år? 9/11 and 12?  Då blir det problem för soffteveinsatserna...Det är förvånansvärt många frågor och allt färre svar.
Nu ska jag ut med Spiken. Han skiter i Linderborg.





söndag 4 september 2011

Varför diplomati är diplomati





Till sist en rad om Wikileaks. Jag roade mig med att kladda runt lite bland de senaste fynden.
Wikileaks har tydligen imploderat och nu öst ut alla sina diplomatiska depecher. 250 000 på ett bräde där inga namn är skyddade. Så kan det gå.
En av dessa gäller ett samtal mellan en kurdisk intellektuell och den dåvarande amerikanske ambassadören i Ankara. Samtalet ska ha ägt rum 2005. Kurden M som är en känd kurdisk författare är inte obekant för mig. Jag kan nog säga att det var en vän även om vi inte umgicks dagligen. Efter att ha tillbringat nästan trettio år i exil återvände M till Turkiet på 2000-talet. Under större delen av tiden i exil var han och hans böcker förbjudna i Turkiet. Under nittiotalet reste jag en hel del till Turkiet och hade också förmånen att kunna smuggla in del av M:s manuskript i Turkiet. När jag först lärde känna M var han ingen känd författare. Vi hade gemensamma vänner och jag har alltid uppfattat M som en synnerligen balanserad och framsynt intellektuell.
Han har också alltid haft goda kontakter och rönt stor respekt i olika kretsar.
Jag vet inte hur det här mötet med Ross Wilson kom till. Det kan vara Wilson som initierat det eller M eller någon tredje part. Det framgår nämligen inte av texten. Vid det tillfället hade M fått reda på att han hade cancer och genomgick terapi. Den såg ut att lyckas. Han var optimistisk. Turkiet stod inför viktiga val. Saddam var störtad med amerikansk hjälp och den kurdiska regionala regeringen(KRG) i norra Irak hade en stark och viktig position.
M. framförde tankar om läget och framtiden. De var enligt min uppfattning kloka och insiktsfulla och av Wilsons rapportering till Washington efteråt kan man dra slutsatsen att han också tagit intryck.
När jag under en period arbetade som rådgivare åt den kurdiska regeringen på 90-talet besökte vi från KRG kontoret ibland olika ambassader i Stockholm inklusive den amerikanska  men framför allt svenska UD för att informera om sådant vi fann värdefullt att förmedla som rörde politiska frågor i framför allt irakiska Kurdistan. Detta är normalt.
Det är till och med troligt att något av dessa besök finns rekapitulerade bland de 250 000 dokument som Wikileaks lagt vantarna på. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte Wikileaks fel att amerikanerna inte kan hålla reda på sina papper.
Men det är Wikileaks fel att nu 250 000 dokument kommit ut där mängder av enskilda personer kan skadas på olika sätt. Man behöver inte dö för att skadas oförskyllt. En heder och karaktär kan skadas. Man kan bli hindrad i en karriär. Barn, släkt och vänner kan drabbas på olika sätt. Speciellt när helhetsbilden saknas som i det här fallet.
För min del är det inga problem. Jag arbetade inte som journalist under denna tid så mitt arbete var inte på något sätt behäftat med jäv eller något annat etiskt problem.
Turkarna hade redan sedan länge ögonen på mig eftersom jag jobbat med kurdfrågan sedan början av 80-talet. Vi känner varandra om man säger så.
För M. är det emellertid en annan sak. Just den depechen är intressant eftersom M. tyvärr avled av sin cancer 2007. Han kan alltså inte redogöra för hur det hela gick till. Det kan inte heller Wilson som diplomat. Julian Assange vet förmodligen inte ens vem M är och än mindre att han är död.
När de här depecherna nu offentliggörs med namn nämnande betyder det något. Inte för M eftersom han är död. Men för hans familj. Nu tror jag inte att M. skulle brytt sig om ifall det här kom ut. Men det är ju vad jag tror så det betyder ju inte så mycket. Det som står är kanske inte helt okontroversiellt men är egentligen en politisk analys. Ganska lik de samtal jag själv deltagit i rörande utvecklingen i området. Det är helt enkelt ett slags lobby verksamhet där man försöker påverka olika länder diplomatiskt att uppfatta olika politiska skeenden på ett visst sätt som i slutänden gynnar en viss politisk utveckling.
Det är i princip hur diplomati fungerat i tusentals år, varken mer eller mindre. Det sker hela tiden.
Problemet är att dessa delvis förtroliga samtal förutsätts vara just förtroliga och inte hamna hos Wikileaks.
När jag läser om M:s samtal med Ross Wilson slås jag plötsligt av varför Wikileaks ljuger sig blåa när de påstår att en publicering inte skadar.
Det handlar inte om vad M säger för det kan ni själv läsa om utan om att det är tagits ur ett större sammanhang.
Att M haft detta samtal står ju utanför allt rimligt tvivel. Nästa fråga som de som inte har samma uppfattning som M ställer sig är hur många andra samtal har det förekommit. Är M en informatör, en agent? Jobbar han för CIA?
Många nöjer sig inte med att ställa frågor. De svarar glatt på sina egna frågor och sprider svaren som sanningar. Jag har själv fått höra att jag skulle vara CIA agent, Säpos speciellt utsände m m. Sånt värmer en kulen höstdag
För M som levt i exilkretsar i trettio år innan han återvände till Turkiet under sina sista levnadsår kan hela exillivet på sina fem fingrar. Han känner noga till vad som rör sig den kurdiska politiken och han känner personligen de flesta aktörerna.
Kritikerna som kan bestå av extremister av olika slag ägnar normalt inte så mycket tid åt att försöka förstå sammanhang. Hade M levt hade de gjort sitt bästa för att ta heder och ära av honom och det är säkert vad de gör ändå.
För många innebär blotta tanken på att samtala med en amerikansk diplomat ett genomfört förräderi mot den så kallade ”saken”.
Sanningen är däremot en helt annan. Det är ganska troligt att M:s samtal haft betydelse. Politisk betydelse som flyttat fram de kurdiska positionerna.
Det vet alla som hanterat den kurdiska frågan på ett seriöst sätt.
Men tänk nu att vi inte talar om M utan om A som är afghan idag i Kabul eller Waziristan. Då kan effekten bli en annan. En avskuren hals, en bomb under bilen.
Jag ät helt övertygad om att Wikileaks som inte ens kunnat kladda över namnen skulle ha tillstymmelsen till kapacitet att informera sig hur deras dyngspridande drabbat inblandade.
Det sorgliga med Assange och hans korkade polare är att de inte har den minsta kontroll på vad som händer i andra änden.
Det minsta man kunde begära är att de skyddade personer. De lovade att göra det. De släppte av misstag igenom visa uppgifter som kunde peka ut personer. Nu har de råkat i luven på varandra och släppt ut hela flodvågen och det kommer mina vänner att visa sig en smula problematisk för att uttrycka sig… diplomatiskt…