onsdag 22 juni 2011

En rosa fågel vid namn Harry


Det är visserligen tidigt på förmiddagen men det går inte att ta miste på. De senaste dagarnas regnande har sänkt förväntningarna på sommaren. Det är inte som för någon vecka sedan när det låg solare på pass i Skinnarviksparken på Söder redan vid sjutiden på morgonen. Låt vara att en del sovit i parken hela natten efter att ha firat av studentexamen. Den gröna plywoodkiosken som kom upp förra året har ännu inte öppnat för dagen. Det är lite kyligt och folktomt när Spiken och jag påbörjar vår morgonpromenad.
I höjd med den märkliga strålen i rostfritt stål ser jag hur en ung pappa med barnvagn komma gående. Bakom pappan går vad man får förmoda är hans dotter. Hon kan vara fem och helt klädd i rosa med ett rosa paraply stolt uppfällt fastän det inte regnar. Man kan anta att hon tycker om sitt rosa paraply och bara hoppas på ett skyfall.
De småpratar medan de passerar mig och Spiken. I buskarna intill vrålar fåglarna.
Pappan: -Ja, du Alva. Vet du att jag hade en fågel som hette Harry?
Alva: - Jaha. Jag hade också en fågel som hette Harry. Den var rosa.
Pappan:- Nej, nu tror jag att du hittar på. Du har inte haft en rosa fågel som heter Harry.
Alva: -Nej, jag hittar inte på. Den var rosa och den hette Harry.
Pappan:-Nej du. Nu hittar du allt på.
Men Alva kämpar på trots den temporära snålblåsten. Hon kastar en snabb blick på pappans ryggtavla medan de går uppför stigen mot Skinnarviksberget.
Alva: - Den hette Harry… och var… lite röd.
Jag ser dem försvinna i grönskan. Först pappan med sin röda kofta och sedan Alva med sin rosa tröja, rosa kjol och sitt utfällda rosa paraply.
Jag hör inte vad pappan svarar.
Carina kommer hem idag. Hon åker via Wien med Austrian. Tänker på min kompis Amir. Hasn berättade att turkarna härjade i Bosnien i femhundra år. De efterlämnade… några moskéer. Habsburgarna var i Bosnien i fyrtio år eller nått. De byggde upp hela infrastrukturen under den perioden.
Efter åtta år går de kurdiska flygbolagen sällan i tid, så sent som för en vecka sedan kom de iväg… dagen efter. När ungefär kan man ställa frågan vad det är för fel på… de kurdiska flygbolagen.
Jag menar utan att verka ofin, etnocentrisk, rasist eller… eller…
”Get your act together”! är ett fint engelskt uttryck som i sin innehåller allt man behöver.
Istället för en massa foton av ledarna på väggarna kanske den lilla devisen skulle göra susen.
Carina kom över ett parti Churchill hos vår gamle Tonic leverantör Faraj. 25 stycken för 90 dollar. I Ainkawa som är den kristna stadsdelen på andra sidan stan har de totalt tappat fotfästet. Där tar de nästan hundra spänn för en Cohiba, snart fullt i linje med Bobergs på Stureplan. Enda skillnaden är att Bobergs har ett fukt- och temperaturreglerat rum. En gigantisk humidor alltså. I Absurdistan får man nöja sig med ett gammalt lakan och en potatis.
Det ser ut att bli en trevlig midsommar. Även om man inte har en rosa fågel som heter Harry. Fast vad vet föräldrar? Jag minns när jag såg en flamingo i Skälderviken. Det var inte många som trodde på det heller.


tisdag 21 juni 2011

Pilar hit och dit i mitt i prick


Inget väder att skryta om idag heller. Sommaren tog slut fast enligt löpet nere hos Jonni ska det bli värmebölja. Den som lever får se. Spiken avvaktar som vanligt.
Matte kommer hem med ett par kilo tryffel, nötter och ett par liter gin. Jag är inte mycket för sprit men en GT sitter aldrig fel speciellt om det ska regna hela jävla sommaren.
Vissa författare slår en som en hammare i huvudet. Som Hunter S. Thomson, Friedman, Le Carré, Bulgakov, Marquez, Blyton, Astrid Lindgren, Strindberg och Orhan Pamuk, Turgenjev…
Som med den här mannen, Arthur Koestler.
Jag har läst honom för länge sedan. Det måste varit hans mest kända bok Midnatt klockan tolv på dagen” som kom ut under andra världskriget och handlade om de så kallade Moskvarättegångarna under Stalintiden.
Koestler själv född 1905, var av ungersk-judiskt ursprung, får se nu, svensk-kristet ursprung. Han har som jag eventuellt tidigare nämnt skrivit en bok om sitt liv. Faktum är att han har skrivit ovanlig många böcker om sitt liv men ännu fler om andra liv. En massa självbiografier alltså. Det är möjligt att de andra är bättre men jag har bara läst den här ”Pil i det Blå” och den är fruktansvärt bra.
Det är ett par saker jag vill framhålla med Kostler. Han saknar den där krafsande hovsamheten inför de egna som många författare med judiska bakgrund drabbas av. Jovisst, tänker ni, pyttsan! Mel Brooks, Larry(Seinfeld). Faktum är att de inte är författare utan en den ene är regissör och en andre komiker, manusförfattare…
Många judiska författare lider av något slags kollektivt ok där man måste skriva en sorglig roman om sitt folk. Bra men sorglig. Det är som om man verkligen mår dålig av att inte själv varit med på den långa vandringen från Egypten för att inte tala om tiden i Egypten.
Koestler har inga sådana behov.
Han inbillade dåtiden tyska Bonnier, Ullsteinkoncernen att han bodde i Jerusalem och var på besök i Tyskland. Så han fick bli korrespondent för Ullsteins olika publikationer från mitten av 20-talet och slutet av 20-talet. Helt slut tog det på Ullstein när han gick med i kommunistpartiet 1931. Hans smak för Stalins socialism blev emellertid kortvarig.
Koestler är en utmärkt berättare. Jag ska återge en halv sida ur ”Pil i det Blå” som rör hans beskrivning av 20-talets politiska, sociala och framför allt religiösa liv i Jerusalem. Om man läser texten nedan förstår man varför det blev som det blev och varför det sorgligt nog fortfarande nästan hundra år senare är som det är i den här delen av Mellersta östern. Den kan också ge perspektiv på vinterns, vårens och högst troligen sommarens händelser i regionen.
”Jerusalems vemod är – i likhet med Bagdads bölder – en lokal åkomma och resultat av stadens tragiska skönhet och omänskliga atmosfär i förening. Det är en tragedi utan katharsis, en ökenfästnings högdragna skönhet. Jahves vredgade ansikte ruvar över de heta klipporna som har bevittnat flera fall av fromma mord, våldtäkter och plundringar än någon annan plats på jorden.. Invånanrna är förgiftade av fromhet. ”Kombinationen av det fromma och det dödliga, är obehaglig”, skrev Josephus Flavius som var präst i staden och led av Jerusalems vemod. Befolkningen är en mosaik men varje enskild bit är obehaglig. Obehagligast är kanske prästerskapet, vare sig det är muhammedanskt, kristet eller judiskt. Det muhammedanska prästerskapet brukade på min tid proklamera ett heligt blodbad i medeltal två gånger per år. En arabisk jordägare kunde skämta med sina judiska arrendatorer en fredagsmorgon under Ramadan, bege sig till moskén och lyssna på imamen och därefter springa hem sticka ihjäl arrendatorn, hans hustru och barn med en kökskniv. Grekiska, latinska, syriska, koptiska armeniska och övriga kristna präster kunde råka i slagsmål om sådana frågor som om grekerna hade rätt att ställa up en stege i ett armeniskt kapell i födelsekyrkan i Betlehem för att göra ren takpartiet ovanför kranslisten eller om de måste fästa sitt förhänge spänt eller i naturliga veck på den lägre spik nr 2 vid foten av pelaren sydöst om vänstra trappan ner till krubban(båda exemplen är autentiska, liksom också bestämmelsen att ”de latinska prästerna äger att låta sitt förhänge falla i naturliga veck utmed samma pelare och lämna 16 centimeters utrymme till de ortodoxas förhänge”.)
Det judiska prästerskapet var inbegripet i en tvist med muhammedanerna om rätt väg till Klgomuren och inbördes om den korrekta rituella slaktmetoden och uppmuntrade dessutom sina ortodoxa lärjungar att skydda sabbatens helgd genom att klå upp de gudlösa som rökte cigaretter på gatan och kasta sten på passerande bilar.
Den politiska atmosfären var förgiftad på samma sätt. Stammen Hussein mördade medlemmar ur stammen Nasjasjbib och under de periodiska upploppen mördade båda stammarna judar; de judiska partierna hatade varandra, britterna och araberna i nämnd ordning; de brittiska sahibs, så kallade hawadjas, uppträde som brittiska sahibs brukar göra.
I Jerusalem fanns inga kaféer eller nattklubbar, inga cocktailparties och överhuvudtaget inget nattliv. Man höll sig till sina egna kyrkor, grupper och partier. Det var en strängt fariseisk tid full av hat, misstänksamhet och oäkta reliker. Jag bodde på Profetgatan nr 29 och hade fem minuters väg till Via Dolorosa och Omarmoskén där man mot avgift fick se ärkeängeln Gabriels fingeravtryck i klippan. Ag har aldrig levt i så intim närhet till det gudomliga men heller aldrig så fjärran. Jerusalems långa oheliga historia från David till Herodes, från Pilatus till korsfararna, från Titus til Glubb och Bernadotte är en illustration till trons destruktiva makt, människans fåfänga försök att komma till en uppgörelse med Gud och den därav följande obehagliga kombinationen mellan dödligt och gudomligt. Det är denna känsla av misslyckande, ytterligare markerad av öknens, de uttorkade bäckarna och den sterila klippans ogästvänliga tystnad, som framkallar Jerusalems vemod.”
 ”Pil i det Blå" är en alltför blygsamt titel på den boken.
BBC laddar man som sagt för Glastonbury. Britternas Roskilde eller hur man ska uttrycka saken.
Det verkar som de flesta är där. Dock inte ADELE. Hon tyckte inte hennes låtar passade på stora scener. Nä, det kanske är så. Men de passar överallt annars.
Det ska mycket till för att jag ska trängas med en halv miljon på ett skitit regnigt fält igen. Been there, seen it, done it!. Jag minns 1982 eller vilket år det nu var. Ett gammalt oinpregnerat(avinpregnerat)  Fjällräventält som utannonserats som regntätt(det var förmodligen prototypen – urtältet jmfr urslemmet).
Tre kilometer kö till festivalområdet i Roskilde. Sedan började det regna. Vi drack och åt nån indisk sörja. Jag minns inte ens vilka band som spelade. Jo, Tom Robinsson var visst där och kanske Bob Marley eller om det var Steel Pulse. Det spelar ingen roll. Det söta äpplevinet och ölen som gjorde att vi inte dog den där helgen.
Nej, jag lyssnar hellre på BBC:s springare som ska dit hela bandet. I programmet finns de alla. Wu Tang Clan, Chemical Brothers, Beyoncé, U2 och Coldplay… självklart Coldplay och hundratals andra.
Några känner jag igen. Jag har ägnat flera års tid att komma ifatt musikaliskt efter en period av trettio års mer eller mindre sträng avhållsamhet. Börjar förstå vad indie och brittpop är. Då har man rört sig framåt. Bara en sådan sak.
Jag ser att det finns en hel avdelning vid namn John Peel. Lever han? Nej han dog för sju år sedan i Anderna. Time flies…Radio Luxemburg. Nej, han var inte där.
John Peel. Hans favoritlåt alla kategorier var… ”Teenage Kicks” med irländska The Undertones. Enligt Peel var den låten det mest perfekta som gjorts. Om jag säger att Peel var kompis med Marc Bolan som också spelade på den första Glastonburykonserten som startade en dag efter Jimi Hendrix hade dött 1970 så förstår ni att Peel var lite äldre än de som är lite yngre.
Jag har kostat på mig nöjet att plöja lite bland banden som uppträder. En del har jag hört. The Vaccines har jag redan plussat för. De spelar arenarock typ Coldplay fast bättre om jag får säga det. Andra som kan vara värda en lyssning är Low Anthem och Fleet Foxes. det är förstås en helt annan typ av musik.
BBC kommer som sagt att sända från hela helgen och det är BBC1. Så regnar det för mycket så skruva in BBC1 för det blir bra band och hela programmet finns på Glastonburys hemsida.
Ifall ni vill ha en sneak peak på några av banden som åtminstone jag tycker kan var värda en lyssning så kommer de här med länkar till ITunes. Det hände en lustig sak. Jag jagade Tinie Tempah som uppträder på Glastonbury. Från nordiskt håll kommer bl a Robyn och Lykke Li samt nått norskt Housegäng och…
OK, Tinie Tempah blev i mitt förvirrade medvetande till Tame Impala. Så nu vet ni det.
Värda en lyssning är hur som helst Wombats, Elbow, Pendulum, Claire Maguire, Threetop Flyers, Plan B, White Lies.
Carina hörde av sig.
Organisationen hade haft en tillställning i Erbil och en banderoll hade målats. Folk gillar banderoller och det gick väl av bara farten efter vårens oroligheter. Äh, va fan, vi målar en banderoll. Naturligtvis blev det det "kackabaja" av det hela. Felstavat så det stod härliga till.
När jag ändå är inne på felstavat så kommer jag att tänka på Jay Lenos besök hos mina favoriter i Top Gear. Sista programmet tror jag det var.
Jay Leno är alltså talkshow host(Tonight Show). Dessutom äger han 150 bilar privat av olika märken och modeller som skulle få det att dregla på alla som hållit i en bilratt.
Jay berättade om när han var på en mässa och visade upp sin… jag har faktiskt glömt vilken bil men en powerbil, typ Shellby Cobra eller så. Nej, den måste varit större M någonting. OK, rätt som det är dyker det upp två killar med präktiga gängtatueringar. Detta är på västkusten i USA. LA. Så killarna börjar närma sig Leno. Det visar sig att de är intresserade av bilen vilket tas emot av Leno med blandade känslor. De vet t o m vem som konstruerat bilen och Leno hör sig själv säga att han kan bjuda på en åktur så de får höra ett visst ljud i en viss tunnel. Killarna är rätt biffiga och han får plötsligt lite second thoughts när han ser att den ena killen har en felstavad typ ”Let´s Dye” istället för Let´s Die  intatuerad på halsen. Men de är redan på väg och Jay vrider på gasen genom tunneln och bilen varvar villigt upp i 200 km i timmen.
I andra änden av tunneln står snuten och blinkar.
-Jag tänkte shit, nu har de väl fickorna fulla med knark, bilen i beslag osv, berättar Jay Leno för Top Gears, Jeremy Clarkson.
"-Jaha" säger poliserna, lutar sig in och ser inte ut att vara på skämthumör.
Då tar gängkillarna fram två ID-handlingar och säger:
-Det är lugnt. Vi är poliser.
Det retar mig att jag inte kommer ihåg vad det var för bil. Jag måste kolla vilken det kan ha varit. Det var i varje fall inte hans 1958, SAAB 93B. Mosler? Knappast. Mustang? Var satt de? Top Gear repriser är det aldrig ont om på BBC.
Sitter och lyssnar på ”Home” med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. En händelserik låt. Speciellt passagen där kvinnan i texten kastar sig ut genom ett fönster. Man förstår det hela men varför.
En lite mer okomplicerad uppvaktning står alltså the Brookes Brothers för med Johnny Osbourne ”In Your Eyes”. En gång till också JamieXX och ”Far Nearer”. Renrakat precis som XX brukar(Shelter).

Nu ska jag och Spiken gå ut en sväng. Sen måste jag städa lite. Eller snarare mycket. Tur att man har lite bra musik att lyssna på under tiden.




söndag 19 juni 2011

Regnfilosofier

video
    SOM MAN BÄDDAR...
Det spöregnar ute. Spiken hukar i biblioteket på den röda mattan. Matte är fortfarande i Irak. Igår köpte hon sesampasta i Amadiye. På onsdag kväll kommer hon tillbaka efter tre hårda arbetsveckor med en massa resor kors och tvärs över landet.

Så nu får Spiken och jag städa så det blir lite fint till matte kommer hem.
Spiken vet att när det är storstädning på gång så är också matte på ingång.
Han är en tapper kämpe den där lilla hålbollen. Han har hållit sig lite avvaktande medan jag målat. Oljefärgen är nog lite stark för hans känsliga nos men nu har han återvänt till vardagsrummet. Han ligger i en soffa och jag i den andra. Ibland tittar vi på varandra och utväxlar meddelanden. Typ; nu måste vi äta, bajsa eller gå och ta en öl(korv) på Loppan.
Hade ingen riktigt känsla för travet igår. Så vi gjorde bara familjesystemet.  Man kan säga att ifall vi inte spikat i första så hade Nantucket varit med. I andra satt Spiken och sedan hade vi garderat vilt i tredje vilket vi inte tänkte och då hade vi spikat Yarrah Boko. I fjärde åkte Bergaren ut som sjunde häst och blev reserv. I femte hade vi tre hästar och den fjärde var farmfurir. I femte hade vi rensaren Ozzy Ness på fyra pållar och i sista hade vi såklart båtflyktingen.
Det kunde alltså varit annorlunda och gått betydligt bättre. Men nästa vecka är det Kalmar om inte Strålfors och ATG lägger av innan dess.
Man kan numera se ATG Live på IPoden. Det syns till och med riktigt bra. Ett fall framåt. Om tretusen år kanske de fixar tillgång till lopparkiv och andra tjänster som finns i den ordinarie Live tjänsten. Men man kan inte få allt.
Annars har faktiskt Vinnare blivit något bättre. Det verkar som fjantjollarna har opererats bort. Nu ska vi bara jobba in en självständig travkanal under ledning av någon annan än Andersson så ska det nog bli bra.
Dopinginslaget kunde dock varit lite mer ”vetenskapligt”. Överveterinär Peter F. är inte direkt ett under av klarhet. Jag skrev en del om kontamination för något år sedan och vidhåller att flera av de uppmärksammade fallen antingen kan vara ofrivillig överföring eller direkt sabotage. Det är fortfarande rätt naiv kontroll även runt stortävlingar. Det räcker att några polare till ägare som går på lugnande matar stjärnhästen med en morot som de fingrat på för att det ska upptäckas i dagens oerhört fina detektionsmetoder. Vad jag vet har man aldrig gjort några allvarliga försök att seala gäststallar och ställa regelmässiga krav på de anordnande banorna. Peter F verkar tycka att det är helt olika frågor när det gäller Nisse E. och Mårten W. Som spelare är det samma sak precis som i Bobtailfallet. Som spelare gör det ingen skillnad ifall hästen underpresterar eller överpresterar. Däremot är det självfallet stor skillnad ifall hästen kontaminerats utan tränarens vetskap eller ifall tränaren låtit en veterinär från Milano prova lite nya grejer.
Vad jag vet så var det tillåtet med anabola fram till för femton tjugo år sedan i Sverige. Sverige var inte heller det första landet att förbjuda detta kosttillskott för hästar. Skulle vara kul att höra vilka som använde det på den tiden och som idag ojar sig högljutt. Man behöver ju inte använda något man redan visste på den tiden var direkt skadligt även om det var tillåtet.
Det är lit esom i världspolitiken. Gärna en missil i skallen på Gaddafi men ajabaja i Bahrein eller Yemen. Dubbla standard har ingen demokratihöjande effekt såvitt man vet.
Nu ska jag ut med Spiken. Nämnde jag Hazmat Modine. I veckan är det Glastonbury på BBC1. För er som har Ipod Touch, IPhone4, eller Pad så finns det en suverän app vid namn ”Tunein”. För sju spänn får man tillgång till cirka 40 000 radiostationer inklusive BBC. Man kan också spela in på den appen. Har jag sagt det innan? Glastonburys bandlista är så lång att man inte tror det är sant. Missa inte The Vaccines!
Nu ska jag gå ut i sommarregnet. Spiken ser klart uppiggad ut även om han inte är något regndansare direkt.
Carina skickade en rulle från Irak. Den är från vårt hus därnere och Spiken hade fått en ny korg inför Irakäventyret. Men en Jack Russel är en Jack Russel. Han hade andra planer.  Korgen som han skulle använda är den gröna som syns på bilden.
Man kan säga att han tog seden dit han kom.

Jo, det här med teve. Igår tittade jag på SVT efter midnatt då det gick två avsnitt av en isländsk kriminalserie. samt Huff som är en både rolig och intelligent amerikansk serie. Men varför efter midnatt. Jag orkar inte ens tänka på vad som gick på bästa sändningstid. När jag var yngre än jag är idag så var det nyheter och sedan klockan åtta eller eventuellt nio börjar Melissa av Francis Durbridge eller Helgonet. Vad hände med den filosofin. SVT Play?
Ha det!

torsdag 16 juni 2011

När minnet sviker




En sällsynt självgod Niclas Andersson viker idag ut sig i Aftonbladet om varför han som VD för Kanal 75 inte har något att be om ursäkt för när det gäller Åke Svanstedts medverkan eller inte medverkan i de sändningar Kanal75 ansvarar.
Jag har alltid ansett att Niclas Andersson har en del ganska påfallande tillkortakommanden. Han kom från kvällspressen med allt vad det innebär av brist på respekt för människor och när man skulle göra expert och tevepersonlighet av honom slutade det med en katastrof. När han fick kritik såg han ut som ett ursketet russin i rutan. Så Niclas fick bli travtevedirektör med allt vad det innebär.
Skit samma. Han kanske var en katastrof i rutan men det behöver inte betyda att han inte kan vara en bra företagsledare. För det är ett företag han leder, låt vara med Remy Nilssons och styrelsens goda minne.
Andersson koncentrerar sig på att undervisa folket om att Kalla fakta är ett program på TV4 och att han och Kanal75 inte har något inflytande över det programmet.
Det kan nog stämma. Men handlar verkligen Åke Svanstedts ovilja att tala med travteven om Kalla fakta. Så har jag inte uppfattat saken.
Andersson attityd verkar vara den som han fötts upp på i kvällstidningsträsket. ”Skit i det. I morgon slår de in fisk i tidningen”. Problemet var inte Kalla fakta. Det är ett problem i sig. Men dåvarande STC som idag heter ST tog via travprogrammet som under Kanal75:s överinseende sändes vecka efter vecka rygg på Kalla faktas svammel. Värst var STC(ST) själva som kom med det ena uppseendeväckande uttalandet efter det andra. Så Åke hade inte bara Kalla faktas reportage att svara för utan det lades kanonad efter kanonad från STC, Travronden m fl. 
Det hade i och för sig börjat tidigare med Åkes betalsajt. Åke var inte den förste att ta betalt för travtips och inte den siste heller. Åke skulle det och Åke skulle det. Det var liksom ingen hejd på vad Åke skulle.
Kalla faktas reportage var ett riktigt journalistisk lågvattenmärke som på punkt efter punkt försökte få travsporten att framstå som en hästplågarsport där hänsynslösa ägare, tränare och körsvenner piskade skiten ut hästar, strömmade dem och dög de inte som tvååringar så åkte det till hästhimlen direkt.
Genom att få så kallade experter som virrpannan Darenius och andra att uttala sig om sådant de inte hade en aning om eller saknade vetenskaplig grund att påstå så packade Kalla fakta ihop en fin julklapp åt travsporten 2008. På den vägen är det.
Problemet var inte att reportaget var dåligt utan att STC inte förmådde bemöta det. Det gjordes aldrig någon granskning att programmets innehåll av Vinnare, Travronden eller ens av STC själva. Istället tävlade de om att lägga pannan i djupa veck och förklara att de minsann såg allvarligt på det hela.
Sen hände ingenting.
Så när nu Niclas Andersson låtsas som om problemen med Åkes vilja att svara på frågor från Kanal75 utsedda frågeställare så har han visst något att be om ursäkt för. Allt finns nämligen svart på vitt. Andersson gjorde inga försök att reda ut vad som sas i programmet och vad som hade bäring eller inte. Det kunde STC låtit Kanal75, Travronden m fl göra eftersom de äger dessa. För Kalla faktas reportage var ett generalangrepp på hela sporten och inte på Åke Svanstedt.
De som enbart har följt debatten i Kanal75:s produktioner och Travronden har ingen som helst aning om vad som var fundamentalt fel med TV4:s Kalla fakta reportage. I den mån sådant diskuterats så har det varit på annat håll. Där ligger ett skäl till att hela ST inklusive Kanal75 ska be inte bara Åke utan hela sporten om ursäkt. Har några fått sparken? Nej!
STC hukade och man kan misstänka att de blev närmast upprymda när debatten flöt över i att handla om Åke Svanstedt och den förmenta grisfösaren.
Så att Åke Svanstedt kom att tycka att STC(ST) behandlade honom illa har en verklig grund.
Vad som hände sedan var historien med Åsa Elmroth och domaresladdret.
Den historien hade ju näppeligen med Kalla fakta att göra.
Vi som följer travet som sport och spel har det senast året fått se något helt häpnadsväckande. Sveriges mest framgångsrika travtränare under de senaste två åren blir inte intervjuad före och efter travlopp.
Det talas vitt och brett om spelsäkerhet. ATG kan inte garantera spelet som det ser ut idag. När en flinande Stefan Melander säger att han rycker skorna eller vad han nu gör är det en halv minut till spel eller också fungerar inte ATG:s spelservice. Till detta kommer då debaclet med Svanstedt. Som spelare vill jag veta hur Svanstedt resonerar inför viktiga lopp precis som jag vill veta hur Stig H Johansson resonerar. Jag vill veta hur hans hästar tränat, hur har sett på chanserna och efteråt vill jag veta hur hästen kändes i loppet oavsett om den vann eller underpresterade. Det är därför Niclas har en miljonlön och en fet pensionsförsäkring och har fått en hundratals miljoner att röra sig med. Niclas har uppdrag från ST och ST/ATG(ST äger ATG även om man ibland tror det är tvärtom)som går ut på att hans bolag ska bevaka sporten så att den utvecklas och spelarna får så bra och allsidig information som möjligt. På något annat sätt kan man inte se saken. Man har ett uppdrag.
Om Kanal75 som dessutom har ett historiskt ansvar för ryktena om Svanstedt, inte klarar av att sköta relationerna med Sveriges framgångsrikaste tränare så ligger ansvaret inte hos Svanstedt. Det är Niclas Andersson och ST:s sak att för spelarnas och sportens och sist men inte minst medlemmen Svanstedts skull reda ut vad som gått snett och vad som krävs för att rätta till det.
Det är med andra ord inte Niclas Anderssons uppgift att sitta och vara dryg i Aftonbladet och passa bollen till Svanstedt.
Andersson har helt och hållet missuppfattat sitt uppdrag. Lägger man det till hans andra framgångsprojekt, Vinnarpesten med riggade tävlingar och förhandlingarna med TV4 där TV4 fått fria händer att sprida ut travet i sina betalkanaler så kan slutsatsen enbart bli den Lutfi Kolgjini, undertecknad med flera redan kommit fram till.
Det är dags at ST tar sitt ansvar nu. ST har all anledning att be Svanstedt om ursäkt själva och av den anledningen att de äger Kanal75. Niclas Andersson är deras grabb och därmed deras ansvar. Sen har de ett större ansvar mot oss som betalar deras löner genom att spela och på andra sätt bidrar ekonomiskt till sporten. De har också en medlem som heter Åke Svanstedt. Niclas Andersson är ingen medlem.
Niclas är en dräng och nu finns det uppenbart en del att skyffla i box 75.


Inte första tavlan men i olja!




Regn eller inte. Det är frågan. Spiken tyckte vi borde gå och fylla på förrådet med grisöron och levergodis. Han är ganska noga med att bevaka sina intressen. Efter en avledande manöver till korvståndet verkade han ha glömt huvudspåret.
En uppmärksam medmänniska på tunnelbanan tyckte han hade för lite färg på sig. Ett brunt öra och några streck på andra sidan huvudet räcker gott. Förstår inte att folk orkar. Jag drog lite efter andan men höll tyst. Det är precis tvärtom. En Parson Jack Russel får inte ha för mycket(mer än femtio procent)färg eller fläckar om man ska vara noga. Däremot kan de vara helt vita.
Nog om det. Idioten föreslog sedan att hunden kanske var en skånsk Jack Russel.
–Visst, svarade jag. En skånsk Jack Russel med ett brunt öra.
Spiken stirrade på gubben som hade en skimrande blå näsa.
Snälla, ta en bit, bara en liten smakbit!
Men Spiken är klok och fnös som han brukar när han är skeptisk.
Sedan hittade jag lite levergodis i fickan och snart var vi hemma igen. Puh!
Förra sommaren fick jag ett ryck. Danne på Bullie hade lite duk över och fixade ram. Med hjälp av vår alldeles utmärkta häftpistol spännde Danne upp en bedårande vit duk 140 x 100 centimeter och plötsligt fick jag användning för Carinas gamla målarprojekt. Det fanns ordentligt med färger både olja och akryl. Tjugo år gamla eller mer. Men Danne tröstade mig med att han fortfarande använder en del färger han skaffade när han gick på Konstfack. Så oljefärger håller bra längre i tuben.
Jag började med att måla en skiss. Det skulle föreställa en massa lappar ungefär som på en anslagstavla. Eller hur. Sedan tog saker och ting en annan vändning. Oljefärger är väldigt kladdiga och ska man vara helt ärlig hade nog akryl gått både smidigare och snabbare. Akryl torkar fortare.



Så ifall nu ska måla stora fält med hyfsat raka kanten som gränsar till varandra i olja som på bilden så är det nog bättre att inte låta fälten klutta i varandra utan att måla med visst mellanrum och sedan måla kanterna på ett gäng fält, låta dem torka och sedan ansluta fälten.
Nedan syns det färdiga resultatet. Sedan strök jag på Damar lack över hela duken när färgerna torkat vilket tog tre eller fyra veckor. Lacken torkar snabbt.



 Under hösten och vintern gick jag och funderade på om jag inte skulle använda några figurer som jag petat med en längre tid. Fördelen med figurerna är att man kan vända och vrida på dem trehundrasextio grader. De får olika uttryck beroende på vinkeln. Nu när Carina skulle iväg till Irak en sväng var det läge. Det luktar en del när man målar och sportstaffliet som jag hittade i en garderob passar bäst att köra ner i jorden och mindre bra inomhus. Så det blev väggmålning.

       Klicka gärna på bilden för att se den i större format

Det återstår visserligen några små bättringar till och sedan en ny lackning men nu är jag klar. Hittade också en ny typ av oljefärg. Producerad i Skåne. Den kan jag rekommendera. Lättarbetad och torkar förhållandevis snabbt.
Nedan några detaljer och nu ska det väl bara en ram på så är målning klar. Vad den föreställer? Det överlåter jag med varm hand åt betraktaren. Det är en principsak









onsdag 15 juni 2011

Rapport från en förmiddag i Paradiset

                                              FOTO: Carina Hedenberg

On, off, on, off… Det är onsdag och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är.
Det är så kallad blandad molnighet både ute och i huvudet.
Lyssnar lite på Chris Moyles på BBC 1. Chris ser ut att vara i min ålder, typ femtisex men det visar sig vid en snabbkoll att Moyles är född 1974. Yes! Han har Robbie  Savage i studion. Savage som är brittisk fotbollsspelare, känd bl a för sina otaliga filmningar känner en annan Robbie med efternamnet Williams. Det skrattas mycket och jag byter kanal. Mycket snack och lite musik om man säger så.
Jag hinner också notera att Chris laddar in cirka fem miljoner om året från BBC på att sitta och snacka skit med folk och han byter inte ens skivorna själv. Frågan är väl om han väljer dem ens nuförtiden.
Men som sagt. Kul att folk har något att göra.  Jag säger som Tony R.
BBC1 är i varje fall en bra kanal.
Min dator strejkar. Eller inte. Datorer nuförtiden håller ständigt på med en massa skit i bakgrunden som alla normala dödliga har liten eller ingen chans att förstå. Först blev de snabbare och snabbare men sedan sex-sju år tillbaka har de bara blivit segare och segare.
I morse satte jag av den anledningen på teven. Där fick man veta att ett stipendium skulle delas ut till kvinnliga manusförfattare om jag förstod saken rätt. Orsaken var att det är för mycket manliga manus. Fem miljoner. Vad blir nästa? Filmstipendium för bögar och småväxta. Ett tag funderade jag på att anmäla saken men man ligger redan bra till för att hamna på pärmbärarhyllan.
Felet med svensk film är väl inte att det är för få kvinnor utan för att det är för många som slickar röv och klappar varandra i ryggen. Hur många filmer fick/får Hobart göra?
Nu väntar vi på Änglagård 8 med Helena B. som manusförfattare. Turkiska kirgurger som kör tunnelbana del II!
En våldsamt bra kriminalserie är brittiska New Tricks. Den går i repriser på BBC Entertainment.  Den har garanterat tillkommit utan kvotering av manus med en kvinna i huvudrollen.
Sverige är inte alls så fantastiskt som man tror.
Carina är på väg till Kirkuk. Hon ska besöka några projekt. Prata och fota. I förra veckan var hon också i Kirkuk och besökte citadellet vars främsta sevärdhet är en urgammal moské. Bilden ovan är från det besöket. Hon är en mycket duktig fotograf. Den får mig att inse att svartvita bilder har något som aldrig dyker upp i de färgspäckade motsvarigheterna. En slags tidlös harmoni.
Under tiden pågår dödandet på andra sidan gränsen i Syrien. Rädda Barnens representant Sanna Johnsson blev intervjuad i morgonens nyheter. Jodå det var lite oroligt. Gäsp!
Folk dör för helvete. Jag ska berätta varför arabvärldens befolkningar aldrig kommer att lita på västvärlden. Berätta för mig vad skillnaden är mellan Libyen och Syrien. Eller för den delen Yemen och Bahrein. Till och med Bernie Ecklestone har fattat att det inte funkar med Formel 1 när folk skjuts och torteras.
För närvarande har vi tre eller fyra olika principer, eller icke-principer, för att ingripa. Om man ska sammanfatta det hela så är den övergripande idén att vi skyddar befolkningen där det gagnar kortsiktiga intressen. Är familjen Assad i Syrien bättre än Gaddafi? Låt mig citera ett stycke ur New författaren och New York Times kolumnisten Thomas Friedmans klassiska bok ”From Beirut to Jerusalem” från 1989.
Friedman var i början av 80-talet NYT korrespondent, baserad i Beirut. I februari 1982 hände något som omvärlden diskuterar än idag i den syriska staden Hama. Staden var traditionellt befolkad av sunnimuslimer till skillnad från regimen som styrts i generationer först av Hafez al-Assad och nu av hans söner. Assad till hör en liten alewitisk sekt som religiöst är ett ihopkok av kristendom med shiamuslimska inslag.
Då precis som nu hade olika delar av det syriska folket tröttnat på förtrycket, protesterat och gjort uppror.
En av de centrala ställena då som nu var  den syriska staden Hama.
Den 2 februari 1982 fattade Assad ett beslut om att ”rensa” upp och statuera exempel. Inga journalister var närvarande då som nu. Tre månader senare i maj 1982 lyckades Friedman få tillstånd att besöka staden:
”I found three areas of the city that had been totally flattened – each the size of four football fields with the yellowish tint of crushed concrete.”
Det var den gången Hafez al-Assads yngre bror Rifaat al-Assad som skötte om upprensningen i Hama.
Följande samtal ska ha utspelat sig mellan en av Friedmans källor och Rifaat efter Hama.
Källan, en affärsman som hade goda förbindelser med Rifaat och den styrande Assad-familjen säger följande till Rifaat som var general och ansvarig för operationen:
-Jag förmodar att ni dödade 7 000 människor där?
Friedman skriver i boken att vilken normal politiker, militär eller människa som helst skulle svarat något i stil med: -Oh, nej 7 000. Vad pratar du om? Vi dödade bara några hundra bråkmakare!
Men inte Rifaat al-Assad.
-Vad pratar du om? 7 000! Nej, nej. Vi dödade 38 000!

Utan att gå in på alla detaljer så finns det inget som säger att detta inte kommer att upprepas.
Rifaats förband omringade staden sköt den sönder och samman och körde över det hela med gigantiska bulldozers. Eventuella överlevande under rasmassorna gasades först genom att man spred cyankalium i gasform över de demolerade stadsdelarna.
Vi ska inte lägga oss i andra länders inre angelägenheter säger Kina(Tibet) och Ryssland(Kaukasus). Vem drar och vem skjuter på. Att Gaddafi varit en nagel i ögat både på västmakterna och arabstaterna i många år är känt. Militären sitt kvar i orubbat bo i Egypten. Inbördeskrig står för dörren i Yemen och I Bahrein fortsätter övergreppen mot de civila protesterna med aktivt stöd av Saudierna. När ska vi omvärlden agera i fallet Syrien. Förmodligen aldrig. Israel vill inte hamna i ett läge med iranska styrkor och ett kärnvapenkrig inför dörren på andra sidan gränsen och USA tänker inte involvera sig i några krigsprojekt och hur som helst inte ensamma. De är trötta på att ständigt få höra en massa dravel om Irak och Afghanistan av halvfigurer som Lars Ohly och Håkan Juholt.
Arthur Koestler skrev i ”Pil i det blå”:
Historien liknar en flod och den ’subjektiva faktorn’ är ett klippblock som kastas i vattnet. Några kilometer längre ner flyter floden i sin breda bädd, bestämd av terrängen allmänna beskaffenhet precis som om klippblocket aldrig funnits. Men en kort bit, exempelvis hundra meter eller hundra år medför formen på klippblocket en avsevärd skillnad.”

Som sagt.
Här följer till sist ett bidrag till en sommarmix på väg genom semesterlandet Sverige som kan laddas ner genom Spotify eller ITunes:
1.       Soul Call – Mop Mop

2.       Yesterday Morning – Hazmat Modine

3.       Racing with the Sun – Chinese Man

4.       In Your Eyes – The Brookes Brothers(feat. Johnny Osbourne)

5.       With Love – Allen Hoist

6.       Pumped Up Kicks – Foster the People

7.       All in White – The Vaccines

8.       In the Morning – Dorroughs(feat. Tomeka)

9.       Where them Girls At – David Guetta m fl.

10.   A&E – Morning Parade

11.   Full Nelson/Perfect Way(Tutu revisited) – Marcus Miller m fl.

12.   Stay – BoDeans

13.   Illmerica – Wolfgang Gartner

14.   Soldier – Amatorski

15.   One and Only – Adele

16.   Out on the Range – Live Sydney – Simply Red

17.   Your Mirror – Live Sydney – Simply Red

18.   Let You Down – Sahara Hotnights

19.   Hurricane – Ray Manzarek/Roy Rodgers

20.   Wet Suit – The Vaccines

21.   Everybody Loves You – Stevie Nicks

22.   Street -  Jamie Woon

23.   A Sunday Kind of Love – Etta James

24.   Tennesse Me –  The Secret Sisters

25.   Waitin’ on the Sky – Steve Earle

Färdigmixat och klart! Men den här mixen passar allätare bäst. Det ska kanske tilläggas. På frågan varför gamle Simply Red fått med två på raken så är det hans eget fel. I slutet av den första låten pladdrar han om en trevlig kväll och gamla hits som ska spelas. Smart!
Nu ska jag ut med Spiken och sedan ska det skrivas bok. I morgon tänkte jag presentera min första och möjlig enda målning för alla som undrar om jag gör något själv. Den har den egenheten att den är målad direkt på väggen i vardagsrummet men det återkommer jag till.
Nu klarnar det upp utanför i alla fall. So long!

måndag 13 juni 2011

Framåt och Bakåt


I fredags var det skolavslutning.  Skolan jag arbetat på under den senare delen av våren har en liten aula så det fick bli avslutning i två omgångar innefattande utdelning av förtjänstbevis i form av inskriptioner i idrottsbucklor, biobiljetter, böcker och stipendier.

Som det brukas så att säga.
Efter en del uppbyggliga tal blandat med musikinsatser från elevhåll avslutades det hela med lite metal rock model Death Beat Punk med utsparkning av blomsterdekorationer till publiken och strax därpå ”Den blomstertid nummer 2”. But what the heck!

Efteråt var det kaffe med tårta och ännu fler utdelningar av förtjänsttecken.

Dagen avslutades på en helt sagolik lärarveranda med sjöutsikt, grill och olika mer eller mindre alkoholhaltiga drycker.

Det visade sig att det fanns en betydande andel av de nu fyrtiofem plus som varit hippies, radikaler, punkare för sådär en trettio år sedan. Det är svårt att tänka sig när man blickar ut över församlingen eller för den delen tittar sig själv i spegeln.

Time  o s v.

Vad har hänt sedan dess? Eleverna har blivit oroligare. Oroliga? Ja, ungefär så. Inte dummare, elakare, smartare men oroligare.
De har helt enkelt svårare att koncentrera sig. Tapper fokus, har svårt att lyssna. Börjar man lektionen med att slänga ut ett gäng stenciler så brukar de kunna sätta igång och lösa uppgifterna men ifall man vill förklara något som kräver uppmärksamhet i form av lyssnande  och reflektion blir det lätt ett koppel flackande blickar, mummel och snack med bänkkamraten om senaste matchen, pumpan i 8 B eller smygsurfande på mobilen.

Det som irriterar mig är att de klasser jag haft som jag undervisat i svenska och ett märkligt ämne som kallas språkutveckling sv/eng generellt har varit bra. Förvånande bra till och med. Men de skulle kunna lärt sig så mycket mer om de bara lärt sig skolans fundamenta som i min skalle är att komma i tid, ha penna, bok, suddgummi och anteckningspapper med sig samt sitta tyst, räcka upp handen och respektera när jag och kamraterna pratar. Så enkelt är det.

Elever är naturligtvis olika. En del klarar sig alltid. Men det är den stora mängden som jag är orolig för. De som behöver lära sig att lyssna och föra samtal för att förstå, utvecklas och lösa problem.

Livet som de tror början någon gång när de fyller arton är redan i full gång och det är nu det behöver träna sig på att kommunicera, analysera och utvecklas för att ta in information och processa det så att de kan bli duktiga oavsett ifall de ska jobba med finansanalys eller hjälpa äldre på ett vårdhem.

Jag har haft sexor och sjuor på den här skolan. De får inte betyg men kommer snart att få det. Snabbare än de tror om man säger så.  Sexorna har haft en uppsatstävling och många har skrivit helt underbara historier. Så det finns ett stort mått av kreativitet och fantasi. De har givit sig i kast med svåra ämnen som livet, döden, kärlek och kamp för att uppnå mål.

Jag har genomfört ett projekt med både sexor och sjuor som gäller att analyser texter och bilder och att kunna avgöra vad man bör tänka på när man läser för att avgöra ifall en text är trovärdig eller inte. Vi bombarderas idag ständigt både via radio, teve, tidningar och inte minst genom internet med enorma mängder information. Men vad är sant och vad är trovärdigt. Vad säger reklamen om den nya hudkrämen. Om det står att forskare över hela världen anser att den nya Skincare 2000 är överlägsen. Är det tillräckligt. Vilka forskare och vilken relation har de till företaget och överlägsen vad?

När en elev hänvisar till att han hört att något förhåller sig på ett visst sätt på teve så låter det ju inte så anmärkningsvärt. Men när källan visar sig vara Homer Simpson så måste man undra om inte skolan missat ett och annat. Inte för att Homer kan bidra med en och annan visdom men, ja jag tror att jag stoppar där.

Glädjande med projektet var dock att i stort sett alla elever klarade ett prov alldels utmärkt. De fick ta ställning till en rad kortare texter och avgöra deras tillförlitlighet samt analyser en längre text. Sjuorna fick också redogöra för vad en insändare bör innehålla för element för att den ska övertyga mottagaren.

Också detta klarade eleverna bra.

 En av förklaringarna tror jag var att de lektioner som ledde fram till provet var relaterade dels till en teoretiska strukturer, ex vis hur man bygger upp en löpsedel, rubrik, ingress, texter, mellanrubriker, bilder, fakta rutor etc men också den ”spinning” som man ständigt stöter på i texter om världspolitik, lokal politik, ekonomi, idrott, nöje, sport,  reklam och där varje ämne har sina koder; ”Om vi vinner valet är vår målsättning ifall ekonomin tillåter att…Hur stor är sannolikheten för att målsättningen ifall partiet har 4,6 % av rösterna före valet och vad bestämmer ifall ekonomin tillåter? Eller ”Utan Messi är Barcelona ingenting!”. Precis som elev sa; ”Ingenting är ingenting” och därför är uttalandet inte trovärdigt.

Min idé var att bygga utifrån elevernas verklighet.

Ni anar vem som är hjälten i den här historien.

När jag sent på kvällen kasade hemåt och släppte ut Spiken som var lite gramse för han inte fått var med på partyt kom jag att tänka på hur vi själva var i den där åldern. Inte alla så klart. En del började supa och sniffa lim redan i sjuan och sen blev det hasch och några provade LSD och ja, resten är historia. De flesta av oss var helt övertygade om att historia och en massa annat t ex fysik var helt onödiga ämnen. När vi kunde åkte vi till Helsingör och drack öl på håltimmarna och vår fysiklärare påtalade att vi trots svår förkylning och sängliggande hunnit lägga oss till med en präktig och heltäckande solbränna. Den hade vi såklart fått på den varma sandstranden på Fria Bad i Helsingborg. Där kunde vi som då gick i sjuan avundsjukt titta på fria individer som Kaj som ägnade en betydande del av dagen åt att bada med sina jeans i det salta vattnet för att sedan gnugga dem i sanden så att då skulle bli slitna. Stone wash kallas det nuförtiden. Kaj hade cowboyhatt och rökte mest hasch av alla trodde vi då.

Jag tror varje generation måste göra sina egna misstag.
Det betyder inte att jag tänker sluta rya runt med eleverna om att de ska vara tysta och lyssna, ha pennor med sig o s v. För när dimmorna vad de nu än består av har lagt sig så har man större delen av livet kvar ifall man har tur och då är det just de där helt otroligt tråkiga sakerna som gäller. Komma i tid, komma ihåg vad folk säger, ha med sig rätt saker för att kunna genomföra sitt arbete och var duktig på det man vill jobba med.

Kanske, kanske har vi blivit lite bättre på en del pedagogiska lösningar. I vår har det varit en stor diskussion om lärares villkor. Lärare har släpat efter lönemässigt och framför allt statusmässigt. Det finns goda lärare, superduktiga pedagoger som brinner för sina elever och som också lyckas där andra misslyckas. De ska ha bra betalt. Sedan finns det lärare som lägger upp ett stencilberg när de kommer ut från lärarhögskolan och sedan rycker 22 stycken till varje lektion och sedan räknar ner åren till pensionen. Men de är inte i majoritet.  Skolan och lärarkåren måste få resurser och belöning för ett bra arbete som vilken annan yrkesgrupp som helst.

Idag har vi kommuner som går med hundratals miljoner i vinst och ändå hyvlar bort lärartjänster med den kommunala osthyveln.

Persson hade förmodligen problem med auktoriteter bortsett från sig själv då. Hans kommunalisering av skolan släppte loss en flod av helt oönskade resultat. Lokaler skulle marknadsnoteras, bolag skapade skolkoncerner som idag visar hundratals miljarder i vinst. Idag håller det på att breda ut sig en ny typ av ojämlikhet i skolorna. I vissa skolor har alla elever och lärare fria laptop datorer, trådlösa nätverk och senaste pedagogiska lösningarna med Smartboard, pedagogiska datorprogram medan andra saknar i princip allt utom en nersliten datorsal där hälften av datorerna lagt av.

Det är en direkt följd av Perssons drag med efterföljare som Björklund m fl. Den svenska skolan har råd att hålla en hög minimistandard. Eller rättare sagt vi har inte råd att inte göra det.

Var det Volvo som köpte upp den kinesiska bilindustrin? För tjugofem år sedan kunde det varit så. Idag har den kinesiska staten pengar nog att köpa hela den svenska börsen fem gånger om.

En bra utbildning börjar med att man är överens om vissa saker. När nu skolorna börjar om några månader så måste skolan tala med elevernas föräldrar om vad som väntar bakom hörnet ifall barnen väljer att prata sig genom högstadiet. Det finns ett ansvar hos föräldrarna som också gäller mot skolan. Föräldrar kan inte säga att det är skolans sak att uppfostra deras barn så det dyker upp i tid till lektionerna, respekterar lärarna och har rätt grejer med sig.

Skolan är en trepartssamverkan av föräldrar, skola och eleverna. Man snyter inte världens bästa skola ur rockärmen. Det vet lärarna. Frågan är om politiker, föräldrar och elever vet det…
Ytterst är det en fråga om prioritet. Vad vi vill med Sverige.
Men nu över till något helt annat.

Jag har hela helgen undrar varför Åke Svanstedt släppte till Stefan Mellander. Vad visste Åke som ingen annan visste. Eller var det något hans såg.

När den kom till oss såg den ut som en julgran…

Den bort och den bort och den bort…

Jag missunnar inte Mellander Jämtlands Stora Pris. Absolut inte. Däremot förstår jag sällan eller aldrig vad han pratar om. I lördags var det i varje fall inte Catarina Lundström som informerade oss om samtliga utrustningsförändringar. Var det Stig H eller möjligen Duracell kaninen, Skoglund på stallbacken. Minns inte. Bar att något sa ”radikal förändring”.

Surt sa räven. Åtta hästar men inte Iceland. Inte ens under pistolhot skulle jag tagit med den hästen sa Janne i bolaget. Nej, inte ens då. Den hästen, liksom Marre, Commander Crowe, Nu Pagadi, Raja Mirchi och några till är det svårt att spika.

Jag vill passa på att säga att Stig H Johansson mer och mer framstår som den bäste kommentatorn som travteve haft genom tiderna. Det är ren och skär glädje att lyssna på hans funderingar före, i och efter loppen.

Suveränt. En annan som jag särskilt lagt märke till som en alltmer lysande stjärna inte bara på travbanan är Eriks Adielsson som inte bra är väldigt rolig utan också har många bra tips när det gäller spel. Jag lyssnar gärna till Vasst eller Kasst när han är med i programmet.

Annars är jag på ett högst lysande humör idag.

Det är nämligen så här. Jag är som de som följt den här bloggen genom åren intresserad av musik. Jag har alltid varit det. Redan som fjortonåring började jag spela musik på fritidsgården i det lilla disco som fanns i källaren där. Något år tidigare besökte en affär vid namn Tirza, vilket i sig var märkligt. Där stod en man med italiensk byxlinning ovanför den lätt buktande kulmagen. Han hade svarta tjocka glasögon och det var till honom man sålde(och köpte) porrtidningar, Kalle Anka och Fantomen.
Mr Tirza hade ett öppet sinnelag. Vi var ofta där och fyndade. Mr Tirza hade också begagnade skivor och där köpte jag en EP med Rolling Stones och även en skiva med T Rex(One Inch Rock). Det visade sig att skivan med Stones redan hade sett sina bättre dagar. Men den var häftig på något sätt, rå brutal livemusik. Helt underbar. Den försvann säkert i någon flytt men jag har ofta tänkt på den där skivan som skänkte en massa känslor och hur känslomässigt stark musik kan var när den är som bäst. Även om den som just den här skivan inte är av bästa kvalitet, en ganska skränigt inspelad liveupptagning från 1964.

Anyway. När jag för något år sedan började uppdatera mina gamla minnen via Itunes så kom jag ihåg den där plattan. Tyvärr kunde jag inte hitta den. Men det gjorde jag idag. Skam den som ger sig.

Det är nämligen så här. Plattan finns inte på ITunes som EP. För er som är lite yngre än oss som är lite äldre så är en EP en vinylplatta som har två eller flera låtar på varje sida. Den har samma storlek som en vinyl single platta men har som sagt flera låtar. Så genom att gå in på Rolling Stones på ITunes och bläddra bland singlar 1963 till 1965 så kunde jag via lite annan information peta ihop samtliga sex låtar, samtliga live och tror jag inspelade vid samma tillfälle. Två av inslagen är kriminellt korta och ett är inte ens en låt utan inledningen ”We Want The Stones!” men det är helheten som gör den här plattan.

Så för er som vill ha en nostalgitrip och gillar Stones så kostar kalaset femtiofyra kronor och de låtar ni ska ladda ner är i tur och ordning
Sida A: 
1.       We Want the Stones

2.       Pain In My Heart(2nd version)

3.       Everybody Needs Somebody to Love
Sida B:
4.       (Get Your Kicks On) Route 66(Single Version)

5.        I’m Moving On

6.       I´m Alright(Single version)
Det är bara att lyssna och sedan lira låtarna 1-6. Glöm inte att skruva upp volymen!

That´s what it was all about!