tisdag 10 april 2012

"Like a Rolling Stone"

"Man måste tänka sig Sisyfos glad!" Det skulle vara den mest empatiska euforism som Albert Camus någonsin uttalade.

Ja, så kan det kanske vara. Eventuellt.

Vad vet man egentligen vad den gode Albert uttalade i sin ensamhet om ens det.

När kunde grekiske stenrullaren vara "glad". Just när han nått den punkt där stenen åter rullade ner. Knappast, eftersom han ju inte kan ha vetat när detta skulle inträffa och inte ens förutsatt att det skulle hända just denna gång också.

Å andra sidan var Sisyfos en skitstövel och sådana har ofta en överdrivet positiv uppfattning om sina egna företräden, säkert också inom grenen stenrullning.

Vad tänkte egentligen Sisyfos fru när hon lät hans lik, naket och till allmänt beskådande på det där torget. På Sisyfos uppmaning som ett bevis på kärlek. Sedan efteråt vände han det till sin motsats.

Sisyfos fick vad han förtjänade, precis som Vergilius flaggviftare.

I verkliga livet utskänks det dock ingen rättvisa. Varför skulle det?

Hela den religiösa grundföreställningen om jordelivet som en mänsklig prövotid inför större uppgifter har ju förvridits till sin motsats.

Föreställningar om rätt och fel har därför kommit att kommit att handla om vad som borde göras istället för vad som kan göras och ska göras.

För det är väl ingen som på allvar tror att det skulle hända något speciellt för just vår käre Sisyfos om stenen verkligen stannade på bergets topp.

Han skulle förmodligen återgått till sin gamla vanliga verksamhet övertygad om att han nedtvingat ännu ett motstånd på vägen till...

Det är väl här någonstans problemets kärna finns.





lördag 7 april 2012

Påsksol

Det är en bländande sol utanför fönstret. Men skenet bedrar enligt Carina som redan varit ute och testat en iskall vårvind. I förrgår lyckades vi dock få några glas och lite riktigt vårsol innan Kung Bore lät sin iskalla andedräkt längsmed Loopen och Bergsundstrand.

Det drar ihop sig till lördagens höjdpunkter med V75 och Stryktips med våra två trägna bolag.

Vi kör lite mindre idag på travet med tre vassar spikar, Jolene, Yarrah och Krusen. Inte alltför vågat men då får man lite streck över.

Annars har den senaste veckan varit rätt intensiv om man säger så. Både för mig och Carina. Vi har båda uppdrag att vända på utvecklingar på olik sätt och det kan kosta på. En av mina nuvarande klasser har enligt kollegerna utmärkt sig för att vara den "jobbigaste" på trettioåtta år.

Så det har krävt lite radikala drag.

Lyssnar på Pan Am plattan som följde med filmen.

Sedan hittade jag en Beach Boys samling som Spiken uppskattar.

Lite lugna toner...

Nu får vi titta på hästar som gärna får vara lugna när de ska och speeda när de ska.

Jo, tittade på en V 65 a i veckan. Svanstedts stall verkar ha en förbättrad form om man säger så.

Nu ska sillen värmas eller om det var tvärtom.

Ha en bra helg!





söndag 25 mars 2012

Reflektioner från ett sjöläge!

Premiär för Loopen. Visserligen ser en del lite blåfrusna ut mellan molntapparna men när solen behagar värma så kan man inte ha det bättre. Liljeholmsbrons fäste på Stockholms största ö.

Så med en iskall öl i handen funderar jag över livets betänkligheter.

Det gäller att studera molnens infallsvinklar, beräkna.avdrift etc.

Helgens höjdpunkt förutom sol och en öl slutade i en hästläpp och sex lusiga rätt.

Shit the same!

Köpte saxofonisten James Carters senaste. I love that guy!

Den här gången har han dissikerat Detroits olika musikstilar.

Pan Am filmens soundtrack är annars mer i Spikens lite coolare smak.

I loopens musikutbud de nu hunnit fram till Paul M:s bidrag till Live and let Die.

Något helt annat.

Läste en fullständigt vidrig artikel om amerikansk galoppsport i dagens New York Times. Det vidriga bestod i innehållet. Inte i genomförandet som var förstklassigt. Här behövs nationella regler. Uppenbart.

I morgon är det studiedag. Bara en sådan sak.

Grattis Sandviken! Trots allt!

lördag 24 mars 2012

After Work!

Sex rätt och ett målfoto eller vad det var.

Men vi är väldisciplinerade bidragsgivare till den nationella travcirkusen och ATG.

Svanstedt verkar bra på banan igen. Skönt.

Hultmans stök var väl salt och peppar men 50/50 var just så bra.

Inga skrällar så vårt brontosystem blev en aning torpederat.

Såg att Stall Rosa ställde frågor. Kul att korvmacken har fått IT-förbindelse utanför Munsö Centrum.

Grattis annars till Hesselgren och Larssons. Imponerande! Är det skorna?

Per Skoglund kommer någon gång att f en prima käftsmäll. Alla älskar inte honom lika mycket och det är det som värmer en kulen skåning en helt normal marsskräll.

Indiskt väntar.

Nu ska Spigge Lee utan och sniffa röv.

Hornsgatan sjuder. Soon, very soon...





Slakta grisen!

Det luktar vår och Spiken som utsett nya grässtrån till magmedicin mumsar på det nya gröna i Skinnarviksparken där han också träffar en av sina flickvänner Bellis, en liten söt dansk gårdshund som han en gång för några år sedan nästan lyckades få hem i sängen.

Annars är man rätt slak efter en vecka i fabriken. Har nu fått ett gäng högstadieklasser som jag ska tämja resten av terminen. En ska jag köpa en väckarklocka till eftersom han alltid kommer försent även om han börjar tio.

Annars håller vi på med veckans V 75:a.

Ser lite halvlurigt ut. Lutar åt Clear Sign och Faymous Fayline som spikar i två olika system. Eller Merger Blue Chip, eller... Eller...

En sak slog mig. På förmiddagen konstaterade vi att Alandias Karisma och kanske mera intressant Belgrado strukits från degens tävlingar. Detta på ATG Classic. Nu kommer min fråga. Varför är då dess två hästar med en timme senare på ATG LIVE.

Förklaring?

Det är väl som det danska, tasmanska, sydafrikansk etc speltekniken, oförklarligt, hemligt eller bara helt enkelt obegripligt.

Gilla läget. Vi spelar ju bara.

Det blir också ett fetmersadebatt som vi ser fram emot. Teflongrabbarna Micke Nybrink och Niklas Andersson mot några tränare som ska få lite svar på vilka kostnader som kan sänkas så att Micke och Niklas kan sova lugnt. Varför inte börja med att kapa i ATG byråkratin och öka prispengarna. Hyr ur Silvergrisen och låt Micke och Nicke hyra en husbil istället. Mobilt och mysigt. Eller röj lite i pensionsförsäkringarna. Lönenivån?

Nu ska jag plugga lite på veckans omgång.






söndag 18 mars 2012

Not so sunny Sunday


God dag.

Carina kommer och sätter sig bredvid sängen och läser högt medan jag vaknar. Det handlar om en ny politisk ”drive” emot korruption i irakiska Kurdistan där vi både verkat och arbetat i olika omgångar sedan början av 90-talet.

Det ska bytas premiärminister och den nygamle Nechirvan Barzani sonson till den legendariske kurdiske gerillaledaren Mulla Mustafa Barzani ska återigen försöka sig på att få ordning på den omfattande och utbredda korruptionen.

En annan som hållit på med kurderna i många år är C. Han larmade en gång i tiden om oegentligheterna med Oil-for-Food programmet.

I C:s senaste alster skriver han bl a att den mest omfattande diskussionen som gäller korruption ofta förs mellan de som inte fått vara med och de som fått sig en hacka.

Omvända världen.

Absolut.

Ändå är det glädjande att man nu tar detta steg.

Det har de senaste åren riktats stark kritik också mot familjen Barzani(och Talabani) för deras olika förmåner och förmögenheter i miljardklassen.

Det är nog ytterst liten chans att den nya korruptionsbekämpningen ska lyckas om inte de ledande ekonomiska familjerna, bland andra Barzani och Talabani ser över sina egna kassakistors tillkomst och organisering.

Hur kan det komma sig att de nu äger mobiltelebolag, hotell, fabriker och har stora intressen i oljebranschen när de för tjugo år sedan hade svårt att få det att gå ihop för dagen.

När jag var nere i Irak en sväng i julas kunde jag konstatera att mycket hade hänt men ändå inte.  Det hade tillkommit ett fyrtiotal hotell av vilka några var väl i klass vad vi har i Stockholm.

Carina och jag bodde på Rotana ett av de nybyggda hotellen över nyåret. Rent och fint och mycket marmor.

Men det kom inte som en klar blixt från himlen att det genast börja rinna i vatten i foajén från taket efter ett helt normalt vinterregn.

I korridorerna och entrén dessa ständigt moppande pojkar som aldrig verkar stå stilla. Men servicen var bra och priserna resonabla.

Överdådiga frukostar serverades med speciella omelettkockar som lagar de mest fantastiska omeletter efter ditt eget önskemål. Samtidigt när vi far utanför staden så ser vi inte sällan samma gamla dragiga hus längsmed vägarna. Arbetslösheten är hög och jobben få.

Vissa har fått det inte bara bättre utan väldigt bra. Det finns numera sportbarer och en uppsjö av olika gallerior där folk går omkring och det t o m handlas en del.

Ändå är det samma samhälle som nedan beskrivs.

I dagens Aftonbladet står det om en flicka som kanske hedersmördats av sina föräldrar. Jag är inte säker på att tidningar ska skriva ut namnet på flickor som kanske mördats av sina släktingar.

Det står i artikeln att insatserna varit svaga för att flickan var från Kurdistan. Det kanske stämmer. Men den skulle aldrig fungera att skriva i en svensk tidning att en ung kvinna vid namn Lena Andersson från Utböle kanske blivit mördad av sin pappa för att hon inte ville gifta sig med grannens Pelle.

Det är också ett slags rasism.

Det är ingen som åtalats eller ens anhållits och även om hederspolisen Kickis Åhré Älgamo säkert skulle velat gräva upp alla misstänkta unga döda flickor så vet hon att man inte kan göra det. Polisen i Kurdistan kan göra det.

Av artikeln får man intrycket att alla flickor som inte vill gifta sig med någon utpekad person bli mördade av sina familjer. Så är inte fallet. Det förekommer att unga kvinnor inte gifter sig eller att de gifter sig med någon de älskar. De förekommer att de skiljer sig även om det är mera sällsynt.

Vi måste börja beskriva problem i andra kulturer som de är. De är sällan svarta och vita. När Plutarchos sexhundra år efter Herakleitos försökte tydliggöra vad Herakleitos menade med sin filosofi skrev han:

"Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod"

Hm, saker och ting förändras, precis här och nu och inte sällan utan att vi ser vad som håller på att hända.

Nästa vecka har mina åttor temavecka. Vi ska studera 80-talet. 1980-talet var den någon som frågade. Absolut!

Vid sidan av allt som åttiotalet bar fram. Mordet på John Lennon. Tjernobyl, Palmemordet, Wham, Lady in Red, hockeyfrillan, korta jackor med vadderade axlar, finansboom, kassler med ananas, wookpannan, nya sossar i cabbar och en påföljande avreglering och statskris så vad ändå Sovjetunionens fall och slutet på det kalla kriget det som berörde mänskligheten mest.

Den ultimata symbolen är och förblir nedmonteringen av Berlinmuren och det är vad vi ska studera I skolan under denna vecka.

Så nu ska jag kolla en tretimmars film om ett tunnelbygge under Berlin samt den klassiska “De Andras Liv”(1 tim 40 min) för att avgöra vilken en lätt stökig åtta kan tänkas vilja ta till sig.

Plötsligt kommer jag på att jag vid 57 års ålder har upplevt en förändring som knappast är greppbar för ungdomar födda 1997.

Jag minns fortfarande som om det var igår när jag kom in I Östberlin vid den här tiden på året 1982. De östtyska gränsvakterna kom in I järnvägsvagnen på Ostbahnhof med dragna automatkarbiner och frågade om jag hade några vapen. Vapen? Nej, jag hade inga vapen. Sedan vände de och vred i all oändlighet på James Joyce:s Ulysses.

Till sist lämnade de mig och mitt baggage åt mitt öde och jag slog mig I slang med två östtyska punkare som klivit på och var på väg till Prag för att handla vinylskivor på svarta marknaden.

Men det är en helt annan historia som handlar om Frank, Tanten med Duvorna, Bursa och en helt annan tid.

Ser samtidigt att Micke Nybrink får sina fiskar varma av den svenska travtränarkåren. På tiden. Enligt Micke själv har han hästägarkårens odelade stöd.

Killar som Micke är vana vid att lätta på tungans band och låta den fladdra för vinden. Nybrink är måhända att jämföra med en medarbetare I en kundtidning, en moralen hos en knivförsäljare på gallerians gångstråk eller en travtyckare som undertecknad. Men journalist? Visserligen har kraven på journalistiskt kunnande sjunkit i takt med att etiska gränser åsidosatts eller försvunnit under de senaste tjugo åren. Idag gäller det främst att ha en åsikt, eller vinkel, knappast att ha något på fötterna.

Nybrink har nu ältat sitt tema om “fetmersorna” om och om igen. Istället för att undersöka exakt hur det ligger till med utvecklingen av de avgifter hästägare betalar till tränarna så fångar Micke upp signaler från mailservern som bevis för att det ligger till si eller så i verkliga livet.

Nu har Micke också dragit på sig Stig H Johanssons ilska. Plus en drös andra tränare. Det kan inte vara så roligt om man bor I Silvergrisen, fast Micke brukar skaka av sig kritik men att stolt hänvisa till att det är just vad journalister ska göra, granska, avslöja…

Nu är det dock inte särskilt mycket Nybrink avslöjat eller för den delen granskat.

Att äga en häst som privatperson kräver stora uppoffringar. När vi hade hast kostade den cirka 15000 kronor netto per månad i tränings- och andra avgifter. Det säger sig självt att man inte kan betala så mycket pengar om man inte antingen gör stora uppoffringar eller har gott om pengar.

I vårt fall var deti större delen av en lön efter skatt till hästen. Vi fick leva på den andra lönen.

Det finns säkert kostnader som tränare kan slipa på. Det finns i alla ekonomiska rörelser effektiviseringar och besparingar att göra. Samtidigt är travsporten jämfört med andra ekonomiska företag utsatt för sällan skådat konkurrens.

Jag kan från lördag till söndag byta tränare. Det finns inga bindande kontrakt och hittar jag en bättre, billigare eller bättre, dyrare så är det bara att lasta transporten.


Om Nybrink ville ändra på utdebiteringen till hästägare så kunde man åtminstone förvänta sig at than kom med lite mer än “fetmersorna”.

Låt oss börja med “fetmersorna”.

Min erfarenhet av travtränare och de bilar jag sett genom åren är att de skiftat. Jag har aldrig sett en travtränare komma farande i en Porche eller Ferrari, vilket borde indikerat framgångens standar.

Enligt Mickes teori så har travtränare dyra bilar, företrädesvis av market Mercedes Benz eftersom de vill glänsa och skryta med sina framgångar.

Jag tror att det är mycket enklare än så. När jag landade i Irak 2003 var jag tvungen att ha en bil. Det kan man också säga om hästränare. De måste ha en bil.

Kan de inte åka i hästtransporten för att spara pengar åt hästägarna eller ta tåget eller lifta mellan banorna.

När jag valde bil så kunde jag självfallet valt en mindre iögonfallande bil än en Mercedes E 320. En VW Passat 87:a med frisklufts AC. A perfect “Blend In”.

Men precis som trävtränarna så utgick jag från praktiska kriterier. Om jag ska åka runt i ett land där man blir halshuggen och där vägarna ser ut som Schweizerostar så vill jag åtminstone ha en rimligt chans att köra ifrån en förföljande bil alternativt åka någorlunda bekvämt på långa resor.

Jag vet inte hur manga tusen mil en travtränare kör per år men det måste vara åtskilliga. En travtränare som och kör sina hästar i lopp måste också se till att komma hem snabbt efter sista loppet eftersom han eller hon förväntas vara i stallet tidigt nästa morogn och stämma av dagens beslut och jobb med en försteman och övrig personal.

Att manga travtränare genom åren kommit fram till att en Mercedes, BMW, Volvo S80, Landrover eller liknande är att föredra framför en Nissan Micra har olika orsaker men dyra bilar håller längre än billigare. Eller som Knut Stålbergs morsa sa: “Vi har inte råd att köpa billiga kläder!” Om jag har fem hästar till start en V75 dag så måste jag kunna lita på att min bil fungerar även när det är minus tjugo grader. Dyrare bilar falerar mer sällan än motsatsen. Det är så närma en naturlag man kan komma.

Att åka bekvämt är naturligtvis också en investering. En travtränare/kusk som sitter ute i väder och vind behöver självfallet ta igen sig för att kunna prestera på topp och motivera sina utdebiteringar till hästägarna. En travtränare som sitter och skramlar I en oförstörbar Trabant lär nog ha fler sjukskrivningsdagar än en som åker komfortabelt i en Mercedes AMG.

Var kommer det här med fetmersorna ifrån?

Mitt under den värsta hetskampanjen mot Svanstedt 2009 där Micke deltog med liv och lust dök det upp en artikel I AB.

Jo, Åke hade köpt en splitter ny Mercedes AMG i miljonklassen. Enligt sonen Anders var det en fantastisk bil.

Av artikeln framgick också att Svanstedts gamla transportfordon lagts ut på Blocket. Det var en Mercedes S 400 CDI, automat och som Svanstedt nu ville ha 170 000 kronor för.

Årsmodell 2001. En åtta år gammal bil alltså.

Så vad vi nu vet om Svanstedt är at than 2009 körde I en åtta år gammal bil, låt vara en store modell av Mercedes men inte årets eller förra årets modell utan en bil som var ny åtta år tidigare.

Om vi nu säger att Svanstedt behåller sin bil som han nu redan haft i tre år, lika länge så får han kanske också 200 000 för sin gamla Mercedes AMG nån gång 2017. Då har den bilen kostat hästägarna ca 125 000 per år. Åke har f n 225 hästar I träning. Det blir 46 kronor per månad per häst plus drift och underhåll, oräknat restvärde.

Nu är Åke bara ett exempel. Jag har sett de flesta svenska travtränares bilar. De mindre tränarna har självfallet inte råd att köpa en Mercedes för en miljon. Med fem hästar I träning blir intäkterna mindre än om man har 225 srycken. Så är det.

Å andra sidan om jag får välja mellan en tränare som verkligen sitter i sulkyn när min häst ska ut på V75 eller en som står med nedoljat huvud under motorhuven på en Trabant tjugo mil därifrån så blir valet enkelt.

Så vilka andra kostnader ska bli lägre Micke? Veterinärkostnaderna? Kanske. Eller ska tränarna ha mindre hagar, billigare sulky, färre täcken, mindre foder?

Finns det tränare som vässar sina räkningar. Säkert. Men ifall man ska förändra prisbilden I en branch krävs lite mer än att sitta och spotta vid vägkanten på förbipasserande.

Hur gick det på travet igår då? Värre än vanligt faktiskt. Åtta galopper I första gjorde inte saken bättre. Men det är bara att komma igen. Svanstedts form har varit en fråga. Inte hans egen utan hästarnas. Tycker att den senaste veckan indikerat att det är en förändring på gang. Två segrar igår.

Annars börjar de flesta tränarna nu se en ände på vintern och den bästa delen av året är på väg med stormsteg. Det kan inte ens Micke Spyhink ändra på.

måndag 12 mars 2012

I bruset

På väg hem från Skärholmens torgstånd som alltid har fina grönsaker till vettiga priser. Prima tomater för 14:95 kilot skäms inte för sig.

Tre killar i tjugofemårig åldern sitter bredvid mig på t-benet och minns sin ungdom. De har passerat "fett roligt". Nu heter det "tjockt roligt". Det gäller att hänga med. Vi låtsas att de är ifrån Turkiet. De har en kompis eller möjligen f d kompis som heter Gunes med två prickar över. Det första är att han alltid ville ha de senaste Pokemonkorten när de växte upp. Det andra var av mera intellektmässig karaktär.

Killarna har verkligen roligt när de drar gamla Gunes skrönor. Gunes bytte fyra Energy mot en Silver.

-Är det den där senaste, undrar Gunes och kan knappt hålla sig när han ser det glittriga samlarkortet.

SILVER!

Med lite lim och en påse silverglitter.

Vad gör man inte för fyra Energy.

Det är alltid lika kul att åka kommunalt.

Det ser ut som om jag bytt åk 2 mot åk 6,7 och 8 resten av terminen.

De sökte "Man Med Pondus".

Vi får se.

Nu ska jag ut och jaga lite föda till mig och Spirren.

Matte är på styrelsemöte. Det låter inte så skojigt.

Något senare...

Matte är på ingång och Spiken har fått köttbullar med svenskt kött. Varför det nu är bättre.

Det ser ut som om jag ska vara på en skola i närheten av Solvalla för resten av terminen.

Stalltips?

torsdag 8 mars 2012

Reflektioner från ett vårvintrigt Söder



Var ute en sväng med Spiken. Han har numera passerat tolv och går på sitt trettonde. Pigg och en ständig glädjespridare trots sina nittio någonting.

Man får vara tacksam så länge han hänger med och det kommer att bli mycket tomt efter honom när han en gång skuttar iväg till sina gamla kompisar i den stora pipsdjurs- och tuggbensdalen där det serverat kyckling, anklever och oxfilé vid vart och vartannat träd.

Vi får hoppas att det dröjer länge än.

Om Spiken var en farao skulle han få med sig Ahlgrens bilar och ett gäng smöriga Elvislåtar. Då skulle han trivas som en greve i de sälla jaktmarkerna.

Matte brukar alltid köpa ett tygdjur när hon varit ute och rest. Oavsett storlek. Följer han med ner och möter henne i taxin när hon kommer, rotar rätt på sin present och bär upp det för alla trapporna till lägenheten. Tigrar får vara men de andra rensar han först bort ögonen på sedan tömmer han dem på stoppningen.

Vet inte om jag har berättar det men vi har bott ganska länge här på Zinkensdamm. Zinkensdamm är väl mest känt för det är en tunnelbanestation på Söder i Stockholm och för Zinkens IP där många utsocknes bandylag åkt på stryk.

Den här delen av Söder är ganska lugn och trevlig även om jag tycker att det var lite bättre förr. Vi flyttade hit 1994 och har trivts bra här. Hornsgatan där vi bor är förstås Sveriges skitigaste gata men med åren har man lärt känna en hel del typer av blandad sort som gör att det är nästan lite hemtrevligt.

Ikväll var det dock mindre trevligt. På sista hundrundan dyker T på mig på hörnet mot Ringvägen. Jag tror att de flesta av er har en bekant som T. Vi har känt T i snart tjugofem år. T är i sextiofem års åldern.

T har varit och laddat lite på ett av de talrika näringsställena.

T får allt som oftast en lätt inkvisitorisk ton efter fyra öl och blir bara tråkigare och tråkigare efter fem.

Nu tycker han att Carina undvikit honom eftersom hon inte en utan två gånger ursäktat sig och inte haft tid med T.

Det tycker T nu är misstänkt. Han spelar tydligen trav med oss och har inte fått veta resultatet, vilket han tycker är misstänkt.

Först blir jag helt förvånad. T är visserligen lite dragen men max fyra-och absolut inte femdragen.

Min förvåning emanerar från det faktum att T inte alls har någon andel i vårt relativt nystartade tipsbolag.

Jodå, T är visst med. Han delar andel med en annan kille vars namn är bekant eftersom denne verkligen har en andel i bolaget.

Du, säger T. Man får inte veta nått och din fru undviker mig.

Nu ilsknar jag till på allvar.

T får sig en verbal omgång. Inget finlir utan rakt på. Här tas inga fångar. Först påminner jag honom om att varken jag eller Carina har någon aning om att han delar andel med någon i vårt travbolag. Teoretisk, upplyser jag T, kan det finnas tusentals som har delar i vårt spelbolag. Om någon delar med någon eller några får de gärna göra det. Sedan får han vet att alla andelsinnehavare får veckans bong utlagt på vårt speciella mailkonto innan lopp 1 och att vi brukar kommentera spelupplägget samt kommenter resultat på samma mailkonto.

Men T har nu fått upp ångan.

Vi betalar ju stålar säger T.

Hur ska vi veta det då tycker du, undrar jag som också klarat av uppvärmningen.

Sedan påminner jag T om att vi för ungefär tolv år sedan la ner ett travbolag just på grund av T:s lilla egenhet att tjata om hästar han pratat om under veckan, oftast då givna singelstreck(om dom vann alltså). Det finns liksom inget stopp när det gäller hur många klaringar vi spelat bort för vi inte lyssnat på T som i Travexperten.

Nu underströk jag för T att antingen spelar man vinner eller förlorar men man håller käften.

Man kan naturligtvis diskutera vad som brast i analysen men vissa glosor äter tjockt:

Jag pratade ju om...Eller varför satsade ni på den eller den. Hans hästar galopperar ju alltid.

I helgens omgång galopperade 25 hästar.

Till sist blir jag av med T efter att ha bett honom uppsöka varmare trakter.

Jag har aldrig sett T med någon travtidning. Han har ingen dator och följaktligen är lopparkiv, Jokersystem och olika tränarnas hemsidor ett mysterium för T. T är som bäst en gnällig typ.

T är en vanlig svensk gnällröv.

Jag önskar T all lycka med sina kuponger men har han nu lyckats nästla sig in i vårt bolag så får han prata med den som delade andel med honom och verkligen inte förutsätta att vi som gör systemet på telepatisk väg ska lista ut att T existerar som innehavare av en andel.

När jag gick hem slog det mig att T mumlat om att spika Jacky Glide för några veckor sedan.

Nu faller bitarna på plats.

-Jag(T) sa ju att dom skulle spika JG.

Innan vi skildes åt styr han in en sista stöt.

Hur många rätt hade vi.

Vi hade fyra rätt.

Och förra veckan...

Fyra.

Enda trösten är att när vi fimpade bolaget förra gången så startade vi genast ett nytt som vann en bit över hundratusen ganska omgående... Utan T:s stenklara.

Sååååå...

Väl hemma igen var valet klart. BBC:s IPlayer och Warriors. Vi hade redan avverkat Napoleon och Shogun så nu fanns det ingen tvekan: Attila!

söndag 4 mars 2012

Sunny but chilly

Sista dagen på lovet. Lite mopping up efter fyra månader som sheriff i en tvåa.

Det var någon äldre kollega som sammanfattade fyrtio års lärarjobb med att "barnen blivit oroligare". Det tycker jag stämmer fint. Det är precis vad det är, oroliga.

Vill vi att barnen ska vara oroliga?

Vi vill nog att barnen inte ska vara oroliga. Hur är då oroliga barn? Några av de som läser de här har kanske egna barn och några har hunnit få barnbarn.

Min erfarenhet av den beryktade oroligheten är väl ungefär så här.

Jag börjar med lite lugnande tabletter. Det verkar inte som farsoten är genetiskt betingad.

Det finns skolor där eleverna är helt normala om det nu finns något normalt. Jag menar att de kommer till skolan på morgonen, sätter sig i sina bänkar, plockar upp sina läseböcker och läser till deras lärare säger att nu är det upprop.

Uppropen turas de om att sköta själva.
De antecknas vilka som är där och vilka som är borta, berättar vilken dag, datum och vem som har namnsdag samt vad dagens temperatur är och sedan börjar skoldagen i en lugnt och stilla takt.

Andra barn slåss redan när man nalkas klassrummet och tre skriker ut olika budskap som för de mesta är helt ointressanta.

Sedan vidtar en längre period när alla barn ska få av sig sina overaller. Några har glömt vantar och några har plurrat grundligt i en isvattenpöl och har inga reservkläder fast det varit huvudtemat i veckobrevet de senaste veckorna.

Efter en längre period av oreda utanför klassrummet är det slutligen möjligt att öppna dörren. Då börjar nästa steg. Istället för att sätta sig och ta fram böcker alternativt vänta så startar en strid ström av olika aktiviteter genast innanför klassrumsdörren. Två elever jagar varandra under skrik och skrän medan andra sätter sig för att diskutera gårdagens mellanhavanden och tre elever plockar fram sina matteböcker eftersom de tycker att matte är kul. Matte står inte på schemat denna dag men det är en annan sak.

Efter cirka tio minuter är det till sist så pass tyst att alla kan höra vad man säger. Då har det gått mellan femton och tjugo minuter av dagens första lektion. Minuter som den första klassen ovan redan använt till att läsa under samma tid. Ungefär på samma sätt fortskrider dagen, dagarna, veckorna, månaderna.

Låt oss göra ett litet experiment. V i kan kalla mina tvåor för "Tysta" och "Prata", ungefär som "Spara" och "Slösa" för det är ganska exakt vad detta handlar om.

"Prata" går i skolan ungefär 21 timmar per vecka. Det är så skoldagen ser ut i åk2. om vi säger att det går ungefär tio minuter varje lektion åt att få eleverna att komma i ordning så går det bort 10 x 21 x 40 veckor. De gör 3,5 timmar per vecka x 40 läsveckor per år vilket ger i runda slängar 6 och en halv vecka per läsår.

Oavsett om det är lite färre veckor och lite mer tunnsått med störningar så ger enbart hälften av ovanstående ändå drygt tre veckor per läsår vilket utslaget på åk 1 till 3 i grundskolan skulle bli nio läsveckor, vilket är lika med 45 dagars undervisning.

Sådana här räkneexempel har redan gjorts. TV Stavros kunde på så sätt skrämma sina elever att undersöka tanken att ett och ett halvt skolår försvann genom skitprat.

Men det är värre än så. När Ali eller för den delen Sven mitt i lektionen räcker upp handen och får frågan säger han:

-Varför har späckhuggare svart färg i munnen?

Frågan är som sådan varken dum eller ointressant. Men svaret på frågan som ställdes av läraren gällde inte spägghuggare utan vad 5 x 3 kunde tänkas bli.

Att lämna frågan om spägghuggare är naturligtvis ogörligt. Mitt recept är att sakta vända mig om och långsamt dunka huvudet i den whiteboard som ersatt svarta krittavlan i de flesta klassrum 2012. För att sedan förklara något om pigmentering o s v.

Min poäng är att oron odlas och sedan sträcker sig längre än de statistiska minuter som redogjorts för. Att avvisa späckhuggarna är enbart ägnat åt att få klassen som helhet att spekulera i hur spägghuggarnas gomsegel kommit att delvis färgas mörkt.

Jag ät rätt övertygad efter att ha varit på i stort sett alla stadier och upptagningsområden i Stockholm att agendan måste sättas någonstans mellan sexårsverksamheten, fritids och klass 1.

Där måste skolan, barn och föräldrar vara överens och såväl arbetsmiljömål som inlärningsmål vara klara och satta. På papperet kanske det är så men det räcker med att de missar i något praktiskt led så reduceras hela processen betänkligt och det är vad som hänt i många svenska skolor.

Nästan alla barn vet att man ska vara tyst på lektionerna och räcka upp handen, inte skrika rakt ut, hålla sig till ämnet, komma i tid och ha sina pinaler med sig, sätta sig och vara tyst innan lektionen börjar.

MEN där någonstans går det fel i många skolor. Tyvärr.

Primärt tro jag inte det är så att man kan hänföra det till ett problem för resurssvaga områden och resursstarka sådana. Mitt exempel bygger på det faktum att "Tysta" är en sällsynt lyckad skola i ett medelklassområde med egna företagare och få inslag av invandrare och mitt andra exempel bygger på en klass där ingen enda elev heter Per eller Nils.

Men jag skulle vilja säga att både "Tysta" och "Prata" jobbar lika bra när de väl är igång.

"Prata" är absolut inte motståndare till att jobba bra i skolan. Jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att de är betydligt mera stresståliga än i den "Tysta" klassen.

Då har jag verkligt dåliga erfarenheter av vissa medelklassområden där föräldrarna jobbar häcken av sig och maten består av hämtpizza, kompensationshundringar och något slags socaildarwinistisk hejaramsa till barnen om att de är störst, bäst och vackrast.

De som har problem där ser inte ens betänksamma ut när man läxar upp dem och frågar vad de tänkt sig för framtid. De svarar med medelklassbakgrundens grundmurade självförtroende:

-Jag tänker sitta framför teven i soffan och bli tjock.

Jag tror att skolstarter måste bli tydligare. Det måste stå glasklart för alla parter vad som gäller och vilket ansvar olika delägare i projektet har.

Jag fick en ny elev för ett tag sedan. V kan säga att hon kom från ett stort asiatiskt land.

Hon kom direkt och kunde varken svenska eller något annat språk förutom sitt eget. Hennes föräldrar talar inte ett ord svenska o s v.

Hon hamnade i min tvåa. Blyg och tystlåten. På det stadiet är det två ämnen som dominerar. Matte och svenska. Övriga elever skulle börja i sin mattebok 2 B. Efter lite konsultationer beslöt jag att låta henne börja i den.

Först testade jag henne lite men det verkade fungera och en vecka senare låg hon främst i klassen. De tal hon inte förstår hoppar hon helt enkelt över och
de tal som innebär streckdragning mellan samma tal listar hon sig till. Hon har också listat ut att måla betyder samma sak och eftersom hon inte vet vad olika färger heter så skriver hon de tal som är lika i en grupp och struntar i att måla.

Jag har en IPad som hon haft mycket nytta av där det finns en uppsjö av passande och bra program för både matte och svenska.

Efter jul påbörjade jag ett nytt litet projekt. Alla barn fick en så kallad "loggbok" där de får klistra i veckobrevet som ska tillbaka påskrivet av föräldrar till följande onsdag och sedan ska de skriva vad de lärt sig och rita.

Jag förklarade för min nya elev att hon skulle klistra in brevet och sedan rita något. Jag hamnade i andra elevers bryderier och när jag återvände var brevet prydligt inklistrat, en glad sol och lite blommor prydde högersidan där hon också skrivit en text så långt sidan räckte. Texten var den som fanns i mitt veckobrev på vänstersidan. Ordagrannt återgivet och utan ett enda stavfel. Samma sak när vi skulle behandla svenska djur. Den nya flickan fick "ren" och en bild som hon ritade av och sedan hittade hon själv en text som hon kopierade också den helt utan minsta stavfel.

Nu är det inte den enda hjälp hon får utan sådant som hon själv tagit initiativ till alldeles på egen hand. oavsett hur hon tänker och hennes skola varit så tror jag att hon kommer att klara sig finfint i Sverige. Hon har förstått att skolan är till för att hon ska lära sig saker.

I min Ipad finns det massor av spel. Skillnaden mellan den här flickan och större delen av resten av klassen är att ifall de får låna IPaden av mig så spelar de i stort sett alltid något förströelsespel. Jag har rätt många spel som också har strategiska, logiska eller finmotoriska träningsmoment men men de är dock spel. Skillnaden mellan flickan som jag nämnt och de flesta andra är att hon kan spela ett spel som t ex Temple Run som i princip gäller att hålla en springande figur på en bana och låta denne plocka poäng och forcera olika hinder jagad av några vilt skriande andar.

MEN efter en stunds spel brukar hon återvända till något mattespel eller till att stava på svenska i självinstruerande spel på samma IPod. Det är väl knappast så att det sitter i hennes gener.

Detta om detta. Gårdagens V75 spel var allt annat än muntert. Först bestämde vi oss att spika Hurricane Blue som genast dansade runt. Att spika Ludde är i stort sett livsfarligt men Hurricane Blue har aldrig galopperat om man undantar en sådan i debuten. Nästa fatala misstag var dessutom dubbelt. Ett villkor med Braås Palema och Turbos Cherie.

Vad säger man? Otur kanske.

Fotbollen gick också åt pipan trots åtta helgarderingar.

Så kvällen ägnades åt BBC:s suveräna serie "The Seven Ages of Britain" som kan laddas ner via IPlayer och tittas på via HDMI.

En trevlig egenhändigt wokad wok och ett glas rött fick kvällen att se lite ljusare ut.

Så här på söndag morgonen har jag också fått igång mitt trådlösa tangentbord till min IPad.

Till detta finns en liten lustig eller vad man ska kalla det för historia.

Frankfurt är inte min flygplats och jag har på annan plats berättat utförligt om den nitiske tulltjänsteman som stoppade ett plan för att jag skulle gå till banken på flygplatsen och växla mina dollar till euro eftersom jag hade en limpa cigaretter som skulle tullas efter sex månader i Irak. Jag befann min i transit bl a bl a.

Så istället för att ta dollar eller låta mig löpa mitt jättesmuggel om tvåhundra spänn så fick flygbolaget begära nytt starttillstånd.

OK, nu var det den 4 januari 2012 och jag återvände från en tripp till Irak via Frankfurt... igen, fem år senare.

Bakgrunden är som följer. Jag landar något försenad och vid gate 24. Kärran som ska ta mig till Stockholm går strax intill vid gate 18. Istället för att köra dit så passerar vi alla gater och landar slutligen i hjärtat av Frankfurts internationella flygplats. Nu är klockan sen och jag befarar att det blir språngmarsch tillbaka genom hela flygplatsen. Motion är inte alltid lika trevligt.

Först hamnar vi något slags Schengen kontroll. Hela vårt flyg som till nittionio procent består av araber och kurder med ärende till något europeisk eller annat land och så undertecknad som ska hem och hämta hunden i Kungsberga.

Tro nu inte att tyskarna tänkte gå igenom passen. I SJU bemannade holkar hände just inget förrän efter tio minuter när det enligt mina beräkningar redan var boarding sedan länge och avgång om tjugo minuter. Då öppnade alla passkontrollerna som på ett gemensamt tecken och jag passerade utan problem. Hastigt skyndande vidare genom terminalen kom nästa lilla stopp ganska omgående. Säkerhetskontroll.. Jag hade minimalt med handbagage, vis av föregående genomfart ingen sprit eller cigaretter och enbart en bok, en telefon, min IPod, en Ipad samt laddare och tangentbord.

Så jag skickade in allt genom scannern, drog ut livremmen och passerade utan ett pip. På andra sidan väntade jag på mina lådor. En tjänsteman som inte var min föregående bekantskap från fem år tidigare stod och vred på min låda med tangentbord, Ipad och Ipod. efter en stund fick jag veta att det var en "Random Explosive Check". Nu tittade jag upp i taket där jag antog att min förra bekantskap som möjligen trots allt klättrat i graderna eller förpassats †ill en undanskymd plats bland terminalens övervakningskameror där han genast letat i sitt fotografiska minnesregister då han sett mitt lätt stressade anlete. Honom känner jag igen och en litet fingertryckning så var jakten igång.

Tro nu inte att det gick fortare denna gång. Nej, O nej. Med vanlig tyst noggrannhet fördes jag till en annan del av terminalen medan jag funderade var exakt jag skulle ha gömt TNT eller C4. Min följeslagare sluddrade något om mitt tangentbord och test ifall det skulle passa ihop med min IPad. Det var ju en sällsynt korkad fråga och jag blev mer och mer övertygad om att skäggapan från 2006 låg bakom det hela. Han blev sur när jag vägrade lämna ifrån mig detaljer om min lilla Joystick av märket Liebherr. Ja, joysticken skulle sitta på en nästan helt ny caterpillar av tyskt fabrikat som just vid denna tidpunkt stod stilla nere i Kirkuk efter att några klåfingriga amerikaner eller lokala killar kört slut på pinnen som styrde det hela. Jag hade köpt en ny joystick till Sverige från Tyskland med fått fel modell. Den joystick var nu på väg tillbaka från Irak för att bytas ut, alltså sändas tillbaka till klantarslena på Liebherr i Tyskland. Allt detta förklarade jag för skäggapan 2006 och sedan petade han vidare i min väska och fann glädjestrålande en limpa Marlboro vit att sätta tänderna i. Nu var jag säkert på att han var tillbaka med förnyade krafter. Klockan tickade och nu var det typ tio minuter innan planet skulle gå och jag såg fram emot en natts arrest på Frankfurts internationella flygplats hemliga Gestapokällare med skäggapan som förhörsledare. Men ännu ingen fysisk siktning av skäggapan med de rosiga kinderna.

Min eskort lämpade av mig framför någon ny disk där det stod seriösa killar som åtminstone så ut att vara IT-utbildade. Jag ombads koppla upp min IPad mot mitt trådlösa tangentbord och min eskort pekade indignerad när det plötsligt dök upp en liten blinkande grön prick på den mattgrå ytan av tangentbordet. Jag måste säga att samma sak hände mig själv och jag förstår fortfarande inte hur dioden kan synas när den lyser men inte när den är släckt då ytan är helt slät på detta ställe av bordet. Ett av Steve Jobs sista drag innan han lämnade in verktygen.

Nu drog IT-killen raskt iväg med mitt tangentbord som verkligen kopplade upp mot IPaden. Jag hade varit duktig pojke och använt flygplansläge så detta var inte problemet. Ärligt talat vet jag inte ens vad problemet varit för rätt som det var kom IT killen tillbaka och gav mig tillbaka tangentbordet lätt mumlande. Jag tittade på min eskort som såg tvivlande ut. Kan vi gå sa jag och kollade på klockan som nu var mer än sen.

Men min eskort hade förmodligen telepatisk kontakt med skägget från förr. Han lyckades sega ett tag till innan IT killen återvände i annat ärende och frågade varför vi stod kvar. Allt var grönt.

0-2 till undertecknad.

Planet då. Gaten var öde. Irritationen växte till jag såg att man bytt gate till 19. Där var det folkfest. Bakfulla nyårsfirande svenskar och inom en kvart satt jag insjunken vid min fönsterplats lite Ludovico Einadi och en sällsynt spännande bok om Muqtada al Sadr.

I detta nu piper Spiken som vill ut och det vill faktiskt jag också denna sällsynt soliga söndag mitt i evigheten.

På ett ungefär...

fredag 2 mars 2012

En sportlovsblogg




Det har kommit en del post till ”redaktionen”.

Sammantaget handlar det om att jag inte längre skriver på bloggen.

Orsaken har varit lite delad men i grund och botten har jag dels inte haft tid och dels har tiden jag normalt ägnat åt bloggskrivande ägnats åt sådant som man inte helt enkelt skriver om.

Under åren som gått sedan jag öppnade min blogg har jag hamnat i en massa intressanta och utmanade diskussioner om allt från människans innersta väsen till barfotakörning i lopp fyra.

Sedan jag engagerade mig i Björklunds fabrik har dagarna blivit kortare. Matteböcker ska rättas, veckobrev sättas ihop föräldrar ringas och barn uppmuntras.

Det blir liksom ingen bra tid över.

Eller också har jag inte så mycket att säga. Det blir lätt så att man utvecklas till en trist typ som tuggar om saker i det oändliga. Sådan vill man inte bli och när man skrivit nästan tusen bloggar känns det som om man måste kolla varje blogg för att undvika att tjata för mycket.

Sedan finns det möjligen något slag naturligt livslängd på bloggar. Man undrar om Bellan och de andra orkar köra i trettiofem år till.

Men det finns inga dolda sjukdomar som manodepressivitet, alkoholism, alzheimer eller skörbjugg som hindrat mig från att öppna bloggeriet.

Jag har tagit semester och det kan jag göra igen. Var så säker. Jag är en orolig själ.

Sedan sist.

Jag firade det gångna nyåret i Irak tillsammans med Carina. Det är väl det mest upphetsande som hänt sedan sist. Vi bjöd amerikanerna på champagne. Det kan de faktiskt vara värda. Jo, och så har jag bytt teknisk plattform till Apple. Tack och lov!

Till alla er som saknat lite gnäll över tillvaron på dessa sidor kan jag i varje fall säga att jag saknat alla trevliga läsare som lagt ner tid och krut på att skriva kommentarer och funderingar runt det som dryftats på dessa sidor.

Hur ofta jag kommer att skriva här i framtiden får väl just framtiden utvisa.  Jag kommer att prioritera annat skrivande men hoppas kunna bidra med en och annan blogg efter min lilla självpåtagna semester.

I morgon är det Axevalla.

Tack vare mina nya kablar och datorer kan jag nu kolla på lopparkivet och även ATG Live som även ger de betalande kunderna traditionsenlig extra krydda genom att slänga ut en för inaktivitet efter cirka tjugofem minuter. Kan försäkra att jag är synnerligen aktiv i närheten av målgången. Speciellt när jag tvingas logga in med sex rätt i slutet av lopp sju.

Some things never change…

Det är ju en viss trygghet i tillvaron. Nu har jag haft min Ipod Touch i två år och min IPad2 i fyra månader. En gång kraschade min IPad. Då blev det svart och sedan kom äpplet upp på displayen efter ett litet tag och sedan startade apparaten utan att jag behövde ens röra den.

Den är något religiöst över Apples produkter. Med Isacsons Jobs biografi i bagaget tog det inte lång tid att bestämma sig. En gång till.

”We should make great products…” var ett av Steve Jobs stridsrop medan han levde.

Jobs filosofi låg någonstans mellan det ena och det andra. Ungefär precis där mänskligheten just nu råkar befinna sig.

Helgens lästips måste därför bli Kin and Kind(a fight about the genetics of altruism) av Jonah Lehrer. Artikeln finns att läsa i The New Yorker´s 5 mars nummer.

Ser svårt ut i helgen.

Ett fräckt lås kan vara 2 och 9 i första avdelningen. Med 3,5,11 kommer man långt i andra och omgångens rökare kan mycket väl vara Jepson´s Estancia(7) i avdelning 3.

Ha det bra!