fredag 31 december 2010

Happy New Year!

Att försöka sammanfatta 2010 blir inte lätt.


Det är överhuvudtaget inte lätt att sammanfatta år. Man tvingas välja och välja bort. Det som är viktigt för mig är inte viktigt för många andra och tvärtom.

Curlingtjejer, Svanberg språkfadäs, Volvo och SAAB:s ägarebyte, Valet, S katastrofval, SD:s intåg i riksdagen, Kallas guld eller varför inte Ferrys guld, stafetten, Hellner, Eld i Grekland, Eld i Australien, Haiti, kungligt bröllop, kunglig göra slut, Camilla Henemark, femtioöringens uttåg ur från börsen.

Satt igår och tittade på OS krönikan. Det mesta var nyheter för mig. Vad gjorde jag under OS? Det kan man fråga sig. Orsaken är nog att jag är ganska måttligt intresserad av att sitta klistrad vid teven när det är OS, VM och annat. Inte ointresserad men som sagt måttligt.

Men världen är nu inte enbart uppbyggd av idrottsliga prestationer vilket man lätt kan få intryck av ifall man ser på teve.

Idrott och olika typer av sociala tävlingar. Bonde söker fru, Robinson et c.

Om man tar bort sporten och högen av mer eller mindre intelligensbefriade tävlingar från det svenska mediabruset så finns det inte så mycket kvar. Ett par naturprogram, några komedier och nyheter där vi sällan får veta något av värde.

Man kan ju inte skriva om sådant.

Som tur är finns det alternativ.

Som BBC, Aljazeera, CNN, Washington Post, New York Times, Nätet och några till.

Med dessa hjälpmedel kan man som världsmedborgare hålla näsan ovanför vattenytan.

Att någorlunda hålla reda på vad som händer och skilja ut stort och smått.

En sak är säker. Det som är stort i Växsjö är sällan stort i världen. Inte ens om Aktuellt toppar med nyheten.

Så nyhetsvärdering eller bristen på sådan får väl vara ett minne jag bär med mig från 2010 och där jag önskar en förbättring för 2011.

För verkligheten kan inte vara sådan att en stukad fot i Robinson kan var värt större utrymme på första sidan än ett inbördeskrig oavsett vems foten är.

Valet 2010 innebar en svidande valförlust för socialdemokraterna och att svenska folket valt in ett öppet invandrarfientligt parti i riksdagen. Det är värt att fundera på.

Socialdemokraterna har under lång tid bäddat för det som nu hände. Det är inte Monas fel. Partiet har saknat själ under en lång rad av år och utan själ överlever man inte, speciellt inte på vänsterkanten. Det är inte genom att kräva kapitalisternas huvud på ett fat som socialdemokraterna förlorade valet utan snarare genom att för samma politik som alliansen och samtidigt mumla om skattehöjningar.

Så väljarna valde en borgerlig politik utan skattehöjningar. Efter valet började experterna yra om brister i det taktiska upplägget. Men då var det för sent.

Alliansen hade än en gång klarat av att vara tydliga medan socialdemokraternas alternativ var det vanliga. Höjda skatter och rokader i transfereringssystemen.

Ingen kan påstå att socialdemokraterna hade ett tydligt alternativ. Dessutom var deras rödgröna alternativ en skvader. Det enda tydliga var Ohlys gamla unkna retorik från fornstora dagar och en ovisshet om Mp:s egentliga politiska tillhörighet.

Lägg därtill ett inre uppror inom socialdemokraterna som i sig visar att paritet inte är moget för en kvinnlig partiledare. Att som Persson, Feldt m fl fronta mot partiledningen innan ett val vore otänkbart på Palmes, Carlssons eller för den delen Perssons tid vilket också Thage G. med rätta påminde sina socialdemokratiska partikamrater om.

Var sak har sin tid.

Efter valet fortsatte förfallet. Ingen ville ta på sig ansvar utom partiledaren. Det var liksom Maradona och Guds hand hållit i det hela.

Ibrahim Baylan vill så gärna sitta kvar. Mitt i alltsammans börjar Mona Sahlin orientera sig högerut.

Jag är tämligen säker på att vi snart kommer att få se ett nytt socialdemokratiskt parti, socialliberalt med starka ideologiska förankringar i privat ägande, lägre medelklass och medelklass. En socialdemokrati som för första gången sedan trettiotalet tar bladet från munnen. Ett modernt förvaltarparti snarare än en ideologisk fyrbåk för en arbetareklass som numera röstar borgerligt i hopp om att få jobb och kunna betala sina lån.

Så 2010 blev året då socialdemokratin som vi som är lite äldre känt den gav upp andan.

Den svenska ekonomin står stark. Den svenska offentliga ekonomin alltså. Annat är det nog med fattigpensionärerna och ungdomarna som inte får jobb. Det var Göran Persson som upptäckte att svenska folket går att lura hur som helst. Men det som en gång i tiden enbart kunde göras med socialdemokratins och LO:s hjälp kan nu utföras av en borgerlig allians som pyntat sin glasyr med socialdemokratiska förtecken. Jobben först och de gamla ska ha det bra och i skolan ska det pluggas.

Mot en lysande framtid.

Annars har 2010 också präglats av de allt större motsättningar som finns i samhället mellan invandrade grupper av olika etniskt ursprung och svenskar som varit här lite längre.

Vi har sett uppeldade skolor och bilar, stenkastning mot polis, ambulans och brandbilar. Gängkrig, hatbrott, allmänt missnöje och ökade motsättningar mellan människor med utländsk bakgrund och svenskar.

Vi har sett ökade motsättningar mellan muslimer och svenskar. Vi har precis som i flera andra europeiska länder fått bevittna en debatt om kvinnor ska tillåtas ha burka, niqab och slöja i skolor och på offentliga platser.

Innan jul fick vi också som grädde på moset en svensk självmordsbombare serverad mitt under julhandeln.

Detta blev en världsnyhet precis som den röriga och suddiga historien om hur Wikileaks grundare Julian Assange lyckades ofreda två svenska kvinnor så till den milda grad att han nu står åtalad för sexbrott och hotas av utlämning från Storbritannien .

Enligt Assange är det hela en konspiration där den svenska säkerhetspolisen är inblandad.

Innan detta hände gjorde sig Sverige och svensk media mest kända för att vara Wikileaks och Assanges påhejare. Assange hade till och med tänkt sig att bli svensk och Wikileaks servrar såg ut att få en fristad i Sverige.

Assange och Wikileaks har sedan några år tillbaka specialiserat sig på att publicera, läckta framför allt offentliga dokument. Jag har som gammal journalist inga problem med läckor. Utan läckor hade journalistiken stått sig slätt.

Så när Wikileaks publicerar hundratusentals hemliga amerikanska militära och diplomatiska dokument så har jag inga synpunkter på det i sig. Det är framför allt USA:s administration och Pentagon som bär ansvaret för att läckor av denna magnitud inte uppstår. Som journalist kan man bara tacka och ta emot.

Dock har själva publiceringens omfattning och innehåll med rätta skapat ett antal debatter av mera principiellt slag.

När jag som journalist väljer att publicera hemliga dokument måste jag ställa mig frågan ifall publiceringens allmänintresse är större än den skada som kan uppstå, inte för Pentagon i detta fallet utan för enskilda individer.

Wikileaks drivs uppenbart av något slags grundmurat hat gentemot USA och deras politik i största allmänhet. Blandat med något slags anarkistisk hacker/cracker filosofi som kokts upp i Assanges källare genom åren och kryddats med ett allmänt förakt för makt och maktens medel(krig, terroristbekämpning, diplomati och allmänt manövrerande i storpolitiken) så har detta lett Wikileaks och Assange till ståndpunkten att allt har allmänintresse. Wikileaks är inte Pentagon, eller ens New York Times eller Der Spiegel.

Wikileaks är en liten resurssvag organisation av hackers och aktivister som villa avslöja makten och chikanera imperialismen men saknar både politisk känsla och kunskap för att bedöma vad som händer när man avslöjar namn och platser långt ute i den afghanska obygden.

Så lång räcker inte Wikileaks omdöme och det är inte konstigt. Däremot är det märkligt att Wikileaks inte upptäckte det och begränsade sina publiceringar.

Wikileaks gick till väga så att man hjälpligt blockade för namn men eftersom det handlade om hundratusentals dokument så slank det igenom både förhållanden, platser och omständigheter som gjorde det enkelt för t ex talibaner och andra att skaffa sig information om sina motståndare.

Parallellt pågick det ett professionellt urval och granskning genomfört av ett antal kvalitetsmedia i världen(New York Times, Der Spiegel ,The Guardian m fl) som blivit speciellt utvalda av Wikileaks och fått tillgång till hela materialet i förväg. Dessa media gjorde en helt annan värdering av meterialet, baserat på journalistiska principer istället för som ovan beskrivits.

Resultatet hade blivit bättre ifall Wikileaks släppt materialet enbart till valda media och sedan i lugn och ro bearbetat hela materialet och publicerat det efterhand som ett historiskt dokument med givna begränsningar(namn på personer som arbetat för den ena eller andra sidan i hemlighet)

Om Assanges eventuella sexbrott har jag inget att tillägga. Ifall de ingår i en komplott som svensk säkerhetstjänst i samarbete med USA riggad för att misskreditera Assange så återstår det att bevisa. Det räcker inte att sitta och antyda det för Aljazeera och David Frost.

Den svenska debatten runt Ship to Gaza, muslimska kvinnors klädsel och islamister har som väntat varit som bäst omogen och svensk.

Så länge inte den svenska debatten förmår skilja ut kriminella element som kapar islam för sina kriminella syften från de muslimer som lever vanliga eller ovanliga liv, ber sina böner och försöker leva bra liv så gör vi bara de mörka krafterna en tjänst.

Det är inte vi och dom. Jag har många vänner från olika länder som är muslimer. Några brukar fasta lite under ramadan, andra inte. En del följer Koranen så gott de kan och ber fem gånger om dagen.

Sånt rör inte mig i ryggen. Folk får tro på pinnar eller kaffesump ifall det gör dem lyckliga.

Personligen tror jag att religion av vad slag den vara månde har en tendens att skapa mer problem än motsatsen.

Det gäller både judendom, kristendom och islam.

Särskilt illustrativ är den sprängning av en kristen kyrka i Bagdad med ett femtital döda i höstas där förövarna en avnämare till al-Qaida använde argument som hämtats från en flera år gammal händelse i Egypten där två hustrur till koptiska präster som exempel.

De koptiska prästernas hustrur hade blivit misshandlade av sina kristna män. Då kvinnorna oberoende av varandra gick till den koptiska kyrkan för att få sina äktenskap annullerade, vilket är oerhört svårt så blev de nekade detta. Till sist försökte de både kvinnorna en sista utväg och förklarade att de ville låta konverteras till islam.

Där slutar spåren efter kvinnorna. Muslimer skyller på den koptiska kyrkan som i Egypten har åtta miljoner anhängare och den koptiska kyrkan påstår att kvinnorna lever i skydd i kloster och anser att det hela varit en planerad attack från islam.

Vare sig islam eller kristendomen kan längre leva utanför samhället. Även religiösa samfund måste ta ställning till frågor som kvinnors rättigheter och demokratiska grundprinciper. Man kan inte påstå att kvinnor som är otrogna ska stenas som i Iran och fortfarande hävda att omvärlden ska respektera religiös frihet.

Om kvinnor känner sig tvungna eller övertygade om att bära burka så är det ett förtryck av kvinnan oavsett vad kvinnan själv säger.

Dessutom är det oacceptabelt. Jag vill inte att mina barn ska leva åtta timmar om dagen med ett svart spöke på dagis. Vem betalar mina barns psykoterapi? Talibanerna?

Eftersom jag har tillbringat en del tid i förorterna denna höst så har jag också reflekterat över en annan sida att detta kvinnoförtryck.

Det har två sidor och jag ska börja utanför Sverige. Den första delen ska jag hämta från basaren i Erbil, Amman, Bagdad eller varför inte i Dubai. I varje muslimskt dominerat land finns en basar som säljer underkläder för kvinnor.

Det är inget fel på sexiga underkläder. Verkligen inte.

Männens kalsongaffärer däremot är som bäst traditionella och påminner om en äldre variant av Gustaf K:s Herrekipering vid Stortorget.

Jag förstår allt detta. Vad jag inte förstår är varför barn som är åtta ska behöva bära en tunn sidenschal över huvudet i våra förorter när det är tio grader kallt och blåser småspik. Det är där någonstans man förstår utrustningens verkliga innebörd.

Kvinnor ska lida eller är det någon som sett en ylleburka.

Skandalen med de katolska prästernas sexuella övergrepp på unga pojkar och flickor nådde nya höjder under det passerade året.

Påven bad om ursäkt. Det var en smula sent påkommen ånger.

I den svenska lila orten Bjästa utanför Ö-vik visade också en svenska kyrkan och det övriga samhället sitt fula tryne när en våldtäktsdömd pojke välkomnades av prästen medan den våldtagna drogs i skiten.

Först när prästens egen brevlåda trillade av pinnen av alla hatbrev infann sig eftertankens kranka blekhet.

Skitsnack och rykten påminde mig om hur lätt något som man hört förvandlas till en sanning.

I skolan utanför Stockholm hade någon stulit en femhundring från Ibrahim. Alla undrade hur en åttaåring kunde ha femhundra kronor med sig till skolan.

Jo, mobben visste också vem som tagit femhundringen. Han hette Ali och gick i samma klass.

Gråt och tandagnissel.

Man hade sett och man visste.

Sen ringde Ibrahims mamma till skolan. Hon hade varit i skolan medan eleverna hade lektion och hämtat femhundringen ur Ibrahims ficka eftersom Ibrahim inte fick ha så mycket pengar med sig och mamman saknat femhundringen.

Case closed.

Hovrätten frikände tre travtränare för att ha använt elpåfösare i träningen av travhästar.

En av de lärlingar och anställda som anklagat travtränarna hade dessförinnan dömts i lägre instans när denne erkände att han anstiftat samma behandling av en egen häst. Den som skulle utfört det hela var en av de tre travtränarna enligt lärlingen. Några bevis förutom lärlingens utsaga fanns inte och den enda som dömdes var lärlingen som också stängs av från sporten under en längre tid som en följd av sina påståenden.

Ett klassiskt exempel på hur skitsnack och lösa rykten förmerar sig över tiden och till sist blir en upplevd sanning för ett antal personen.

När sedan media i detta fallet Kalla fakta ta upp stafettpinnen sker en legitimering och sanningshalten stiger trots att inget bevis tillagts i sak.

Vi var ett gäng som inte trodde på det där.

Själv blev jag i mail kallad rättshaverist av Kalla faktas redaktionschef och ansvarige utgivare Johan Åsard i december 2008 när jag ställde kritiska frågor rörande hans reporters insats i det inslag som tände en präriebrand i travsverige.

Nu vet vi vem som havererade. Åsard, hans reporter Sofia Hartung och Kalla fakta som undersökande samhällsmagasin.

En trovärdighetsförlust i klass med den Washington Posts Pulitzerbelönade story om Jimmy(1981), författad av tidningen reporter Janet Cooke.

Enda skillnaden är att Washington Post publicerade en tolv sidor lång ursäkt i där man bad läsarna om ursäkt medan Kalla faktas och TV4:s förklaring lyser med sin frånvaro.

Med det rättsliga efterspelet och alla de felaktigheter som tidigare här och på andra ställen framkommit och som rör innehållet i det ursprungliga reportaget framstår Kalla faktas kritiska granskning av travsporten från 2008 som en av det undersökande magasinets främsta journalistiska bottennapp genom tiderna.

Det bör bli ihågkommet som sådant.

Lika väl som den övriga pressens okritiska rapande och anammande av ihopvispade halvsanningar, osubstansierade påståenden och direkta lögner som fläskades på i kölvattnet av det som kallades Svanstedtaffären. En ”affär” som istället borde hetat ”Kalla faktaaffären”.

Men eftersom alla tyckte att Kejsaren hade fina kläder och skrikit ut det i två års tid blev hovrättsdomen förbigången men betydligt mindre rubriker och i bästa fall en skamsen tystnad.

Det kommer alltid att finnas folk som fortfarande hävdar att det är något slags större konspiration som gjorde att de anklagade inte dömdes i hovrätten.

Fine! Det är deras rätt att tvivla på rättssystemet.

Men frånsett detta så kan de tre tränarna, dras familjer och anställda som släpats i skiten under två års tid påhejade av Kalla fakta, Travronden, Aftonbladet m fl nu vända blad och de som ändå snattrar vidare kan bli åtalade för förtal.

I ett land som Sverige där folk pratar otroligt mycket skit om varandra men flinar upp sig offentligt är det i varje fall skönt att det juridiska systemet angett att ribban ändå har en hyfsad nivå som måste överskridas för att skitsnack ska bli fakta och bevis.

För travsporten som i sig är fylld av avundsjuka och mummel har den tragiska affären kanske det goda med sig att någon i varje fall tyglar sin tunga innan man ”vet”, ”har sett samma sak”, ”känner till”, ”känner en som har sett”.

Jag känner inte Åke Svanstedt. För någon månad efter domen i hovrätten sedan träffade jag honom helt kort för första gången i gäststallet på Solvalla. Han verkar vara en trevlig kille. Ingen pratkvarn direkt. Men det är ju inte hans yrke heller och andra verkar fylla in bra på det området. Den gången var han lite orolig för hur ST skulle hantera domen. Det behöver han inte vara längre.

Jag hoppas att också ST lärt sig något av den här affären.



Travsporten som jag gillar både som sport och spel är underbar. Jag förstår att hockeystjärnor och andra toppidrottare hittar en liknande känsla i travsporten som hästägare och publik.

Kritik och granskning behövs. Svensk travsports främsta uppgift är att försvara sporten och dess utövare samt publik och spelare. Den uppgiften får aldrig komprometteras av rykten, skitsnack och personliga vendettor.

I början av 2011 ska 2010 års insatser inom travsporten krönas.

Då om inte förr är det några som borde be några andra om ursäkt och göra som kungen.

Vända blad.

Så här på årets sista dag läser jag hur Jan Scherman, vd på TV4 upprört kommenterar att han fått ett brev från drottning Silvia. Är det en påtryckning undrar Scherman. Drottningen tyckte inte det var kul att hennes pappa blivit jämfört med Eichman i Kalla fakta.

Aftonbladet upplåter självklart en helsida åt Scherman där han mångordigt får en möjlighet att hylla sig själv och sitt skamfilade samhällsmagasin.

Av artikeln förstår man att Scherman känner sig lite kluven. Vem skulle inte vara det. Sist jag såg Scherman kladdade han glatt iväg på bröllopsmiddag med kungahuset. Att hans kollega på SVT Eva Hamilton ränner på kungamiddagar får väl skrivas på hennes adliga börd på familjens alla sidor. TV4 har aldrig bangat för att slicka runt kungahuset när det lönat sig med insamlingar, skvaller, vett och etikett et c.

Nu begagnar sig drottning Silvia av sin medborgerliga rätt att påpeka för TV4:s vd att hon inte tyckte om reportagets ton.

Fast det är klart om makten vare sig den bestod av statsministrar, drottningar eller travtränare aldrig fick reagera eller bemöta påståenden så vore det ju ett drömläge för media. Då kunde man komma med vilka påståenden som helst.

Varför svarade inte Scherman drottning Silvia som hans egen redaktionschef Johan Åsard svarade mig när jag ställde frågor runt dennes presentation av travsporten; ”Rätthaveristisk smörja”.

Högst troligt svarade Scherman inget alls. Istället kapade JanneLeaks en helsida i Aftonbladet och citerade valda delar av julbrevet från Silvia.

Adolf Eichmann eller inte. Det ska bli skojigt att se ifall Scherman dyker upp på fler bröllop i kungahuset. Jag antar att det krävs en inbjudan. Så bjud in Scherman nästa gång för annars kommer han att skriva om att han anar påtryckningar.

Scherman skriver att hans nyårslöfte är att fortsätta granska makten. Han kan med fördel börja med att granska sin egen kanal som är en del av makten.

Eller är media en del av …guds nåde.

Har jag missat något? Jo, det anhölls några bekantingar i en bil i Köpenhamn, fullastade med vapen. De skulle spränga Jyllandsposten i luften. Eller det är åtminstone vad de är anklagade för.

Sverige är en del av världen. Det har vissa haft svårt att förstå.

Nu vet vi det också.

För övrig önskar jag som vanlig fred på jorden för 2011.

Gott Nytt…alltså.

onsdag 29 december 2010

Ett nytt format!


Nytt år, nytt upplägg och Kanal75:s redaktionschef Per Carlsson säger till Travronden att han inte vill missa lördagssändningarna 2011 om han vill ha sju rätt.


Det låter som en revolution är på gång.

Kanske är det så att all kritik mot ständigt hattande med sändningar, klippta sändningar på bekostnad av bottennapp av typen ”Värsta Reffet”, en helt meningslös tävling med syfte att polera glorian på Edlund & Co på bekostnad av spelarna.

Det har inte saknats skäl att kritisera ATG och Kanal 75 under de senaste åren.

Bara det faktum att ATG tecknat ett nytt avtal med TV4 efter att kanalen gjort sitt bästa för att sänka travsporten under två års tid borde mana till eftertanke. Kalla faktas stora avslöjande från 2008 att travsporten var en hästplågarsport där snabba cash för hästägare och tränare var ledstjärnan som i sin tur ledde topptränare till djurplågeri(piska hästar och använda grisfösare) och användande av förbjudna metoder har antagligen kostat travsporten lika mycket i goodwill som ATG varje år betalar ( c a150 miljoner) för att kanalen ska visa travlopp överhuvudtaget.

Det är nu i hovrätten bevisat att Kalla faktas anklagelser helt saknade grund. Carl Johan Jepson, Glenn H Persson och Åke Svanstedt blev fullständigt friade från alla anklagelser om att ha använt otillåtna metoder. Däremot blev en av de som försökte misskreditera Svanstedt dömd till dagsböter för ett brott som han anstiftat på en av sina egna hästar.

Någon ursäkt från vare sig redaktionsledning eller TV4 har vi inte sett röken av. Det visade sig när röken lagt sig att de som anklagat Svanstedt m fl enligt rättens uppfattning saknade trovärdighet.

Tidigare i år meddelade Kanal75 som ägs av ATG/ST något förvånande att man tecknat ett nytt avtal med TV4. ATG är den del av ST(Svensk Travsport) som handhar spelen som sker i samband med travtävlingar. Bara spelet omsätter cirka tio miljarder per år av vilka en betydande del går rakt tillbaka till statskassan ograverat.

För ordningens skulle så äger ST spelbolaget ATG. Rent formellt är alltså ST den som bestämmer. Men det är rent formellt. I praktiken är ATG:s inflytande ett helt annat.

Med denna bakgrund måste man ha högt ställda förväntningar på ett uttalande som det Per Carlsson på Kanal 75 levererar så här i mellandagarna.

Oaktat att Travronden valt att illustrera artikeln med en annan flitig belackare av travsporten, nämligen Micke Spyhink som inte ens efter hovrättsdomen verkar fått fundamenta i affären att sugas in i hjärnbarken, så försöker jag få lite vägledning av en bildtext under bilden:

”Antalet direktsända travtimmar i tv ökar nästa år - och samtidigt läggs en hel del av sändningarna i TV4 Sport, bland annat lunchloppen.”

Ökar men minskar för min del alltså. Jag har inte TV4 Sport. Jag har i stort sett tvingats att skaffa TV4 Plus för att titta på trav när TV4 behagar skicka det där istället för i sin ordinarie kanal.

Så nu ska jag alltså ha TV4, TV4 Plus och dessutom TV4 Sport för att följa travet.

Man baxnar.

Men det kommer mera. Det verkar ha glöggats ordentligt inför det här beslutet.

Vi får veta i artiklen att TV4 Sport kommer att sända mellan 12.00 fram till 14.00. Sedan övergår sändningarna till antingen TV4 eller TV Plus.

Så här står det: ”Sändningarna övergår sedan till TV4 eller TV4 Plus, som med start den 19 mars visar V75 loppen direkt. Highlights från V75 visas sedan i ett en timmes sammandrag med start klockan 18 i TV4.”

Längst ner på sidan i Travronden får chefsförhandlare Niclas Andersson, vd för Kanal 75 uttala sig om allt fint spelarna ska för i nyårspresent.

”-Vi har förhandlat länge och är väldigt nöjda med det kontrakt vi kommit fram till, säger Niclas Andersson.”



Vi får veta att man nu ska satsa på de spelare som inte ”går in i hörnan”

”Går in i hörnan”????????? Vilken hörna, undrar vän av ordning.

Men svaret eller i varje fall något slags klarläggande kommer genast.

”- Ungefär hälften av omsättningen på V75 kommer från dem som spelar på Harry Boy eller är med i ett andelssystem. De ser aldrig på tv. Det är dem vi vill nå.

Där kom det.

Men det kommer mera.

En till synes inspirerad Niclas Andersson förklarar själv kärnan i konceptet:

”-De ”kunniga” har alla möjligheter att se sändningen ett passande format, i livesändningen, ATG-play eller på atg.se. Nu vill vi nå den grupp som inte ”går in i hörnan”, säger Niclas Andersson.”

Mer vill han inte avslöja. Harry Boy gänget ska fångas in framför teveapparaterna med hjälp av något ”som inte påminner om någon tv-format vi gjort tidigare”.

Resten av snömoset kan man skippa.

Den avgörande frågan i allt detta är ju vad ATG och Kanal75 påhejade av ST har mekat ihop.

Jag kan utgå ifrån mig själv. Jag anser mig vara en rätt hyfsat kunnig spelare precis som min fru. Vi prenumererar på ATG Live. Efter att ha spelat sammanlagt cirka femtio år på trav tror jag att jag vågar påstå att trav är en kunskapssport. Om man har bra kunskap om hästar och travsport i största allmänhet så kan man faktiskt vinna en och annan krona på spelet förutom att uppleva den spänning själva loppen innebär.

Hälften av spelet består av spelare som köper en Harry Boy eller en andel på tobiken.

De köper en Harry ungefär som andra köper färdig Lottorad eller en andel i ett stryktipssystem och sedan kommer de in med kupongen framåt tisdag eller onsdag och ber expediten kolla ifall ”det blev nått”.

Det är här som Niclas Andersson annonserar insatser.

Ett helt nytt programformat lett av… Jessica Almenäs!

Sådant sätter fart på fantasin. Ska det bli kamelrace på Valla eller ska alla V75 kuskarna tvingas sjunga en stump efter vinst. Ska det bli familjetävlingar, ett slags Travrobinson där den familjemedlem som längs lyckas hålla sig kvar på hästryggen deltar i finalen där alla får rida på en livs levande struts. The sky is the limit. Nytt format!

Vad vi kan vara säkra på är att det nya formatet har föga eller inget att förmedla till de ”kunniga”. De är enligt Anderssonskans Niclas förvisade till andra lösningar. Som straff för att de kan något om spelet ska de få betala dyrt. Om jag räknat rätt så blir det att pynta upp för tre kanaler inklusive ATG Live för att få en samlad information. Man tackar.

Sen kan man ju undra hur ATG/Kanal75 och dess tillfällige talesman Niclas Andersson kommit fram till att just andelsspelarna är speciellt okunniga.

Jag känner personligen till tre olika andelssystem där de flesta som deltar är minst lika intresserade av skoinfo, banförhållanden och att läsa allt som finns kring loppen. Snacka om feltänk när det gäller målgrupp.

Vad jag inte riktigt förstått är vidare vad man vill åstadkomma med denn storsatsning på Harry Boy folket. Ingen kan förneka att många köper en Harry Boy och sedan ”rättar den” vid nästa besök i tobiken.

Vad exakt är det man vill åstadkomma?

Fler spel?

Kanske.

Man vill nå folk som spelar Harry Boy och för det behövs Jessica Almenäs och ett helt nytt format.

All annan spelteori som rör trav går ut på att man långsamt men säkert genom att spela blir en skickligare travspelare.

Man får anta att Niclas statement rörande de ”kunniga” är en del av strategin och att de kunniga kan finna information de söker någon annanstans, gärna mot faktura.

Istället för att skapa en fri och gratis plattform för travspel där både kunniga och mindre kunniga kan lära av varandra har ljushuvudena på marknadsavdelningen segmenterat Harry Boyspelarna som man vill nå.

Frågan är hur?

Vi får ju veta att de inte tittar på trav. En svindyr reklamkampanj med ATG medel som med varm hand överlämnas till TV4 och dess spotmaskin.

Förra året var det cirka 50 miljoner som ATG betalade förutom att de betalade för att få sänt travsändningarna.

Vi är nog många som undrar varför vi som kan trav ska betala för tre kanaler för att få vettig information.

Gladast av alla är nog Janne Scherman. Han får ännu mer reklam att pumpa ut i sina numera otaliga kanaler.

Det här var nog det mest korkade förslag jag hittills sett och det är inte ens ett förslag utan ett beslut.

Man är benägen att säga: Follow The Money!

lördag 25 december 2010

God Jul!













All I really want…for Christmas, med Family Guy gänget, visslande grannen, glöggdimma och en alldeles uuuunderbar jul.


Eller… tja, något slags funderingar och reflektion över tillvaron.

Eller…bara lite avkoppling i största allmänhet.

Ingen kan undkomma julen. Oavsett vem man är, tvngas man förhålla sig till det som stundar.

Själv har jag haft olika syn på julen under olika delar av livet.

När jag var liten och hade stickade kortbrallor var tomten i princip jämställd med Gud och hans ställföreträdare på jorden.

Fram till sju års ålder var julen ungefär precis som i alla reklamfilmer. Det kan också ha sammanfallit med att jag fram till dess var släktens enda barn. Åtminstone om man till släkten räknar farbröder och fastrar och inte petar bland bryllingar. Det var nog ett understatement att säga att jag var bortskämd.

Det var alltid två stora julklappsutdelningar på julafton och ibland tre.

Jag fick så mycket julklappar att man gömde undan paket som delades ut senare på året. Eller det var i varje fall vad som berättades för mig senare när jag skulle påminnas om hur bra det hade varit när jag var barn.

Just kring julen funderar jag ofta på att jag faktiskt vet både hur det känns med trevliga och mindre trevliga jular.

För jag har sett de andra jularna också. Med skrik och bråk och berusade julfirare som ska tala ut om saker och ting. Jag har firat jul i Irak med plastgran och egenhändigt tillverkad julglögg och en skinka insmugglad från Bosnien och tillverkat svavelsyra på Boliden Kemi under flera jular för att småbarnsföräldrarna skulle få vara hemma.

Eller jular utan julgran, skinka. Det funkar också.

Det är sällan jular blir som de är tänkta eller önskade.

Julen är den stora gemenskapens tid men också det stora hyckleriets tid.

Ibland måste man kalla en häst för en häst.

I år har jag faktiskt redan tröttnat på julfirandets vedermödor. Inte för att det varit särskilt intensivt. Det är så. Ibland tar julen slut innan den börjat.

Vi tog det lugnt. Det är ju trots allt det som julen handlar om. Onsdags handlade jag en gran av det frusna gänget nere på hörnet från Skogshögskolan. De har alltid fräscha nyhuggna granar. I år var granarna väldigt små. Dessutom djupfrysta. Så stela att till och med försäljerskan var tveksam till om den skulle räta ut sig. 300 spänn och granen bytte ägare. I år blev det en doftgran. Annars har vi mest kört med kungsgran. De växer oftast jämnare. Men luktar inte.

Granen hamnade i karantän i trapphuset där det är rätt kallt, kanske fem eller sex plus som mest när vintern brallar på som den gjort på den senaste tiden. Det är i stort sett det enda vi kan tacka vår värd för. Den snåla djävulen.

Men granen rätade ut sig och ser ovanligt snygg och tät ut. Med lite kreativ uppstagning ska den nog stå rakt till slut tänkte vi. Det är normalt mitt jobb att klä granen. Beväpnad med en ganska ansenlig arsenal av julpynt som vi samlat genom åren stänger jag in mig i vardagsrummet och skapar en julgran tillsammans med några öl och lite fantasi. Sedan får Spiken och Carina inspektera resultatet.

Men i år bröts den traditionen. Vi klädde granen gemensamt, snabbt och effektivt. Det blev bra och granen överträffade sig själv i återhämtning från sin köldslagna tillvaro utanför.

I fredags gjorde vi biscotti, en tradition, alltså italienska skorpor som med fördel doppas i ett glas sött vin.

Det är en tradition vi har och jag har nog berört detta tidigare. Det kom till efter att jag vikarierat som lärare en höst för tolv år sedan. En lärare på en högstadieskola packade ihop redan i oktober månad och jag fick ta över ordinarie lärarens klasser i matte, kemi och biologi…data var det visst också.

Nåväl, det gick väl inte alltför tokigt. Jag lyckades till och med tillverka tvål med eleverna, vilket var mer än jag minns att jag lyckades med under min egen skoltid.

Jag hade kanske blivit mer motiverad att läsa innantill. Så kan det faktiskt vara.

Så koka som koka.

Skolan ifråga köpte en kokbok till mig som julgåva. En trevlig gest. Boken Vintermat innehåller ett bra recept på just biscotti som är ett slags italienska skorpor.

I princip består biscotti av vetemjöl, ägg, socker, mandlar, pinjenötter, rivna apelsinskal och vanilj och lite andra små småsaker.

I år bidrog Carinas december turné till Dubai till att de blev extra smakliga. I Dubai köpte hon färska vaniljstänger och färska pinjenötter.

Det fullständiga receptet kommer nedan för den intresserade. Vi bytte alltså ut vaniljsocker mot vaniljstång. För den intresserade är en tsk vaniljsocker lika med en st vaniljstång. Enligt Flashback alltså.

Resultatet blev faktiskt lyckat.

Elementet i köket är iskallt vilket gör att vi fått ett extra kylskåp i kökets fönsterkarm. Man tackar. Det är något fel på det och det har det varit i



Mitt jullåtspotpurri rullar i Ipoden och Carina har handlar en jättegod ostkaka av polskan på Brännis.

Skinkan fick bli färdigkokt i år och jag har gjort färdig både rödkålen och brunkålen och laxen ligger och gravar sig i högar av dill.

Om det här är julen så skulle det räcka en bra bit.

Men tyvärr är julen också den ofrivilliga hänsynens och uppgörelsernas tid. Man ska peta ihop människor och familjer som inte är familjer och det oavsett om det ens finns en chans att det hela ska bli lyckat. Det biten har jag aldrig kunnat fördra.

Bara en sådan sak.

Det har varit ett händelserikt år på många sätt.

På gott och ont.

Nu väntar en lång skön ledighet där man får vicka på tårna i vilken ordning man vill. På bordet ligger en hög olästa böcker och Ipoden är som sagt laddad med bra musik. Kalla öl i kylen och vin i dunken och i frysen ligger en liten Skåne och immar till sig.

Ett gäng bra filmer på apparaten.

Synd att ålen är utrotningshotad.

Ha en bra jul!



Biscottirecept till ca 30 skorpor:

200 g skalad sötmandel

150 g pinjenötter

500 g vetemjöl

4 ägg

1-2 rivet apelsinskal

1 tsk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

400 g strösocker

2 krm hjorthornsalt

1 krm salt

smör och mjöl till plåten



Skorpor som är goda att knapra på efter julmaten. Doppas gärna i ett litet glas Santo, Sautern eller Tokajer.

Gör så här:

Rosta mandel och pinjenötter och några minuter i en ren stekpanna för att dra fram smakämnena. Hacka sedan nötterna grovt eller snabbkör dem i en blender. Kör dock inte för länge så det bara blir smulor. Det ska vara lite grovt. Mät sedan upp mjölet på en bakduk. Gör ett hål i mitten av mjölet. Rör sedan ner de uppvispade äggen, rivna apelsinskal, vaniljsocker, bakpulver, socker och salt. Arbeta samman degen med händerna. Det tar en stund innan sockret smälter in och degen blir smidig. Tillsätt sedan mandeln och pinjenötterna och jobba ihop alltsammans.

Smöra en plåt eller ta ett smörpapper(bättre). Rulla degen i plåtlånga, cirka 4-5 centimeter(en till en och en halv centimeter höga) breda längder.

Grädda i 25 minuter i 200 grader. Ta sedan ut plåten skär längderna i diagonaler, cirka en centimeter tjocka. Ställ skivorna på högkant och torka ytterligare ett antal minuter i 150 graders ugnsvärme.

Vill man kan man ge skorporna en sista bryning med grillen men då ska man kolla noga att de inte bränns.

Sedan är det bra att doppa och njuta.

söndag 12 december 2010

Sverige på Kartan


En släkting var sextio meter från bilen som exploderade. Hon är snart sexton år.

För snart tjugo år sedan blev jag själv föremål för ett terrordåd när den restaurang jag satt på sprängdes i luften.

Sheikh Muhamad ibn AbdulWahab vigde sitt liv åt att rena islam i en tid när många ansåg att Muhammads läror blivit förvanskade och utspädda. Det var på 1700-talet i det vi idag kallar Saudiarabien.

Bland annat förespråkade AbdulWahab återinförande av stening som straff för äktenskapsförbryterskor.

Nu hävdar vissa källor att den bil som sprängdes i centrala Stockholm igår kväll mitt under julrusningen är registrerad på en man, 28 år som bär just detta efternamn.

Jag säger inte att det betyder någonting utöver att de bär samma namn. Men det är lite mer komplicerat ändå.

Om den mannen är identisk med den man som sprängde sig till döds en bit från platsen är oklart.

Man kan givetvis heta Hitler utan att förespråka judarnas utrotning. Men det kan verka som ett intressant sammanträffande.

Wahabiterna vars islamska ideologi styr Saudiarabien, ett land som också förekommer flitigt i alla sammanhang där man utreder varifrån olika terrorister kommer ifrån. Bin Laden kommer som bekant från just Saudiarabien.

Västvärlden har i modern tid haft en kluven inställning till Saudiarabien. Dess ställning som ledande oljeproducent med närmast ofattbara förmögenheter att spendera och investera har skapat ett slags acceptans av den närmast medeltida syn på sociala rättigheter.

För bara någon månad sedan uppdagades hur en ung kvinna slagits och klippts(med sax) sönder och samman av sina arbetsgivare som var en saudisk familj. Hon är en av de cirka 200 000 gästarbetare från Filipinerna, Bangladesh och Indonesien som jobbar i landet som hemhjälp. Varje år misshandlas ett stort antal av dessa gästarbetare som i princip inte har några lagliga rättigheter.

Oavsett var den eller de som nu utfört de aktuella terrorhandlingarna i Stockholm hämtat sitt tankegods ifrån så finns det med stor sannolikhet en förvirrad eller övervägd tanke bakom det hela.

Att det är ett terrordåd är helt klart. Frågan är bara om detta dåd har något med de brev som skickats tio minuter innan dåden till säpo och olika media.

Min gissning är att det finns ett samband och då har vi återigen en eller flera människor som i religionens namn anser sig ha rättigheter som står över svensk lag och rätt.

Vi har inte samma uppfattning som en del statsbärande riktningar inom islam och vi har verkligen inte samma uppfattning som de kriminella element som utser sig som uttolkare av samma riktningar alternativt uppfinner egna.

En person som skadar andra oskyldiga människor i namn av religiös övertygelse måste fördömas med kraft.

Om nu stollen Lars Vilks upprört muslimer så är det tråkigt. Vilks är en liten sorglig man som är mest upptagen med Lars Vilks. Han säger att han inte är rädd. Jag tror honom.

Men i Sverige har vi yttrandefrihet och vill inte en del troende muslimer acceptera den saken så är det vår uppgift att skydda Vilks och våra demokratiska fri- och rättigheter i första hand.

Kvinnor får inte köra bil i Saudiarabien och muslimska män får inte spränga sig själv och julklappshandlande svenskar i luften.

Olika länder och olika regler.

Svårare än så är det inte.

Men som sagt. Mannen kan lika gärna vara från Tranås som från Fittja eller Södertälje.

Till sist. Statsminister Fredrik Reinfeldt såg inte ut att vara helt lycklig på SVT över Snabbe-Calles twittrande om saken. Nu väntar med stor sannolikhet KU anmälan för regeringens expert på sociala medier.

måndag 6 december 2010

Släpp in delfinerna!

Carina fick några fina delfinbilder i Oman. Jag undrar vad delfinerna skulle säga om världsläget.

Samtidigt pågick World Economic Forum i Dubai där kineserna försökte förklara varför de behöver alla världens råvaror.

Förklaringen var att de behöver dem för att vi behöver deras varor. Så släpp in delfinerna.

Annars har Assange och Wikileaks har dominerat debatten. Alla verkar ha fått sin lilla beskärda del av fluktandet.


I Sverige fick vi veta mer och hemliga fångtransporter, att norrmännen spelade under täcket om JAS och att Carl Bildt av USA anses vara en medelstor hund som uppträder som en stor hund.


Samtidigt pågår amatörernas afton på åklagarämbetet med de brott som Julian Assange anklagas för i Sverige och som handlar om olika typer av sexuella övergrepp.


Svensk media under ledning av Aftonbladet tycks vara mest orolig för Assanges hälsa och det är väl naturligt med tanke på att Helin knutit Julian Assange till sig som krönikör och chattare i samma veva som han hamnade hos polisen anklagad för våldtäkt.

Tidningen kämpar nu frenetiskt för att putsa och återupprätta sin egen Robin Hood. Men det går dåligt. Assange har genom Wikileaks olika avslöjanden blottlagt hundratals om inte tusentals människor som med stor sannolikhet kommer att råka illa ut och få sina liv förstörda genom de urskillningslösa avslöjandena av hemliga uppgifter.


Folk kommer med stor sannolikhet att mista livet på grund av Wikileaks avslöjanden. Det kommer Helins tidning inte att skriva en rad om.


Det hade stort allmän intresse, kommer Helin att försvara sig med.


Allmänintressen är den moderna brasklappen.


Om någon liten afghan blir av med huvudet och hittas död och stelfrusen i ett dike har inte samma allmänna intresse. Sån är nu en gång den mediala cirkusen inrättad.


För oss andra som sitter glöggfryntliga och petar i näsan har Wikileaks blivit en källa till förundran.


Jag är inte säkert på att Carl Bildt är road av att bli jämförd med en hund.


Möjligen en rottweiler.


Bilden av honom som en hund som iklätt sig en smula för stort skinn är i själva verket mycket passande i likhet med omdömena om många andra av världens ledare som beskrivit i den amerikanska diplomatiska korrespondensen.

Vad man kan undra är dock helt andra saker. Det här med diplomatins inre väsen verkar vara något slags tummelplats för karikatyrtecknandets virtuoser.


Man kan undra hur den amerikanska diplomaterna skolats och vilket syftet varit att skära ut gubbar ur den internationella politiken på det sätt som gjorts.

Utan att på någon sätt har läst igenom alla de hundratusentals sidor läckaget handlar om så måste man förundras över det språk diplomater använder.


Jag har från och till haft tillfälle att lösa både hemliga och mindre hemliga betraktelser från vår egen diplomatiska kår. Det som ofta slagit mig vid tillfällen jag själv haft viss insyn i de beskrivna skeendena är de inte alltför omfattande kunskaper man fläckvis författar sina så iakttagelseakter utifrån. Dock kan jag inte påminna mig om att jag sett något som liknar denna uppsjö av karikatyrer. Är det en speciell amerikansk uppfinning eller har jag läst fel diplomatisk post. Att Bildt påstår sig road och inte upprörd kan ju tyda på att Bildts eget lilla team av betraktare använder sig av samma approach.


Det som inte tyckts bekymra de amerikanska diplomaterna verkar vara det faktum att deras alster skulle kunna hamna i fel händer.

Nu har de gjort det och olika statsmän och kvinnor världen över har får sig en dos av det amerikanska diplomatiska språkbruket.


Man kan anta att det kommer att utgå något slags allmänt påkallad uppryckning efter det som hänt.


Ingen, inte ens Carl Bildt vill bli beskriven som en hund med för stort skinn. Tro mig.


Den lite större frågan som Assange och hans cyberanarkister framgent kan ha anledning av penetrera, är ifall deras dokumentsläpp gjort världen bättre eller sämre.


Om Carl Bildt och Sarkozy rister på axlarna och kan skilja på skitsnack och verklig diplomati(var nu den finns) så är högst troligt inte det fallet med en hel del andra beskrivna statsmän och aktörer som dagligdags fattar sina beslut baserat på bristfälliga informationer.


Alla vet att inget av detta skulle hänt ifall USA kunnat hålla reda på sina papper och det är verkligen inte Assanges fel att USA läcker som ett såll.


Ironiskt nog är detta gigantiska läckage förmodligen ett resultat av att Usa före den 11 september var en stat med tiotals olika underrättelseorganisationer som saknade ett fungerade samarbete.


George W Bush beskriver detta faktum mycket målade i sin nyligen utkomna bok “Decision Points” och han tog sig för att organisera om hela underrättelseverksamheten så att den högra handen visste vad den vänstra gjorde.


Hade detta system varit i drift innan den 11 september så hade det funnits en möjlighet att stoppa attackerna.

Ironin ligger i att den bredare information som sedan gavs de olika delarna av underrättelseapparaten också innebar att många flera hade tillgång till olika typer av underrättelsematerial.


Aftonbladet har redan pekat ut läckan.


Oavsett ifall det är en eller flera olika läckor så har modern teknik i kombination med ökat informationsutbyte i syfte att skaffa ett brett informationsunderlag med syfte att förhindra händelser som 11 september, skapat nya möjligheter för de som vill motverka kampen mot terrorism.

För ingen kan väl påstå att Wikileaks bekämpar terrorism.

Om man nu inte anser att det USA:s hela existens är baserad på terrorism förstås.

lördag 4 december 2010

Grishjärtan och stallskrik


Snön vräker ner utanför. Elever hänger i klasar ut genom fönstren. Några har redan antagit en ljusgrön färg.

Det är det klassiska grishjärtat som ska dissekeras i hopp om att hitta hålvener, segelklaffar, aorta, kranskärl, förmak och kammare.

Det är som vanligt. Några av det kaxiga med dödsskallemössa på huvudet och stenhårda låtar i Ipoden kroknar redan innan kniven kommit fram medan späda tjejer sticker i fingret i hålvenen och svingar runt hjärtat som en propeller.

Agnarna skiljs från vetet.

Ungefär som i veckans V75 omgång.

Man struntade i Delvin Gold som aldrig vinner och Dexter Stone blev reserv och Gidde TH skulle ju ta det eller också Svartmyrs Sigge


Så det blev fyra rätt i en rätt trist tillställning.

Så här i efterhand undrar man över var alla stallskriken blev av och varför Stig H målade så generöst i gulddivisionen.

Det är kallt ATG Live funkar dåligt och allt är precis som vanligt.

Ny Jackpott nästa vecka.

Carina messade att hon simmade med delfiner och att det fanns många. Hon är i Oman och piggar upp sig över dagen.

Hon köpte färska pinjenötter, saffran, färska vaniljstänger och en speciell Curry de har i Dubai.

Spiken fick lite kramp i benet idag när vi var ute så det blev tunnelbanan hem.

Nu har vi satt i oss den polska nationalrätten och slöar i sofforna. Vi har var sitt duntäcke och snart ska jag ta på mig den gröna mössan med ekorrar på och gå ner till Bullie, förklara travnederlaget och vända en öl.

Det blir nog en tidigt kväll. Kanske en deckare eller bara sova och drömma om delfiner eller åtminstone värme och sol.

torsdag 25 november 2010

Droppen som urholkar stenen

Den afgahnska regeringen NATO, USA m fl har i under stort hysch-pysch förhandlat med talibanerna om en uppgörelse inför framtiden. Förre transportministern, Mullah Akhtar Muhammad Mansour i den tidigare talibanregeringen har suttit i hemliga förhandlingar med NATO alliansen och även träffat Hamid Karzai Afghanistans president. Stora summor pengar har också levererats till Mullah Akhtar Muhammad Mansour.


Nyligen upptäcktes att Mullah Akhtar Muhammad Mansour inte är den förre transportministern utan en helt annan okänd person.

Om man besöker Interpols hemsida är dock beskrivningen av Mullah Akhtar Muhammad Mansour en smula bristfällig. ”Kort och knubbig”.

Men något måste gått rejält snett i de här kontakterna.

Det är dessutom frågetecken kring vem de övriga som man förhandlat med egentlig är. En veritabel soppa alltså.

Min första reaktion när jag hörde det här var att det här har den afghanska regeringen och Karzai känt till och kanske till och med orkestrerat för att skjuta problemen framför sig.

Enligt NYT artikeln har det också rests frågor runt den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s eventuella inblandning.

Pakistan är ju själva sinnebilden för ordet kluven, manifesterad i frågan om talibanerna.

Pakistan har satsat på alla hästarna i det här loppet.

Felet vi gör i väst när vi försöker lösa problem med hjälp av argument, logik och grundtanken att människor oberoende av etiniskt ursprung vill skapa ett bättre samhälle, en tanke som bygger på flerhundraåriga fundament som konstitution och väl etablerad, låt vara borgerlig demokrati, är att vi tror att man kan hitta en gemensam värdegrund med iranier, kurder, turkar, araber, pakistanier eller afghaner.

Vi, svenskar eller för den delen finnar har inte samma sätt att se på verkligheten som en Karzai eller en Mansour, Al-Maliki eller för den delen någon duschslangprydd hjälte från Kongo.

Omvänt har afghaner, albaner, araber eller pakistanier inte samma uppfattning om tillvaron som vi. Varför skulle de ha det?

Det finns skäl till varför de inte resonerar som vi.

Västs ekonomiska och politiska system bygger på helt andra grunder. Även om vårt system kan se ut som en rattatouille så har detta skapat något slags existens som ser till att folk inte svälter ihjäl i iögonfallande omfattning och det finns möjlighet för en enskild medborgare att få rätt mot övermakten.

Det är skillnaden.

Är det av självbevarelsedrift vi missionerar i krig i olika länder som Afghanistan och Irak?

Ibland undrar man hur saker och ting hänger ihop. Min kompis som kommer från Mellan östern förklarade frankt häromkvällen att han inte tror det finns några talibaner när jag berättade historien om faketalibanen ovan. Nej, talibanerna hade funnits men är borta. Fanns de så borde de ha en organisation, et c.

Det hela lät som en blandning av PK-vänsterns konspirationsteorier blandat med allmän hopplöshet inför den röra som kännetecknar och förvirrar varje normal människa som försöker förstå vad som händer i Afghanistan.

Peace in our time.

måndag 22 november 2010

En 69:a i direktsändning och den eviga gardinfrågan!

Wanja Lundby-Wedin debatterar pensionsålder i ”Godmorgon” med nyblivne ministern Ulf Kristensson.


Orsaken är att Alliansen vill överlägga med oppositionen om pensionsåldern.

Nyligen höll Frankrike på att dratta i smeten när den franska regeringen skulle fatta beslut om att höja pensionsåldern från 60 till 62 år.

Nu blev det 62 år och många svenska svenska pensionärer höjde ordentligt på ögonbrynen när det i somras uppdagades att Greklands pensionsålder var låg. I många flera medelhavsländer ligger statliga pensioner ännu lägre.

Svenskar är tåliga. Det är denna skräck för prästen, länsman och folkskolläraren och kungamakten som gjorde oss till ett underdånigt, småfegt, men flitigt folk som tar regi, tiger i salen och sedan snackar skit bakom ryggen på överheten.

Vi är inga fransmän som strejkar eller vägra lämna Ryan Air när planet landat i fel land. Vi väljer också oftast företrädare som kan antas framför vår underdånighet till överheten.

Därför låter f d undersköterskan Wanja Lundby Wedin samarbetsvillig redan från början. Jodå om hon jobbat kvar som undersköterska så hade hon högst troligt nu vid femtioåtta års ålder varit tvungen att gå i pension och då en dåligt sådan. Säger hon själv.

Kristoffersson var mest kända insats för den breda allmänheten hittills är att han fick i en paradvåning i Stockholm som som bostad trots att den var avsedd för fattiga och bostadslösa. Han gjorde dock utan att darra sin sak tydlig: Folk blir äldre och är friskare och vi behöver arbetskraft! ”Vi” i det här fallet är företagen.

Ytligt sett ser det ut som en klassisk höger-vänster fråga.

Minns socialdemokratins klassiska femtiotalsparoll: Gärna medalj - Men Först en Rejäl Pension!

Idag har många olika pensioner eller former av pensionsförmåner. Den som vi pratar om i första hand kallas som bekant ålderspension och den kan man börja ta ut vid 61 års ålder men man har rätt att arbeta fram till 67 en gräns som höjdes för ett antal år sedan.

Det intressanta är att inget land i Europa har en pensionsålder som stämmer med den faktiska pensionsåldern. Folk slutar ett eller flera år tidigare. Så det här att vi blir friskare och vill arbeta längre kanske är en from förhoppning om hur framtiden ska se ut i Alliansens Power Point presentationer eller också tänker de på sådana som Handelsbankens förre vd Ulf Mårtensson som 2006 lämnade alla uppdrag med 150 miljoner på fickan och seglade jorden runt i tre år. Nu vid 60 är han tillbaka och verkar sugen på nya utmaningar och kan säkert arbeta tjugo år till.

Det är inget fel med arbete.

I Sverige jobbar vi i genomsnitt till 63,7 års ålder. Det finns ett enda land i Europa där man arebtar längre och det är Island(66,7) och det hjälpte ju inte eller hur!

Wanja har naturligtvis rätt. Om hon hade jobbat kvar som undersköterska så hade hon förmodligen varit långtidssjukskriven efter år av slit och släp och tunga lyft. Jag såg igår när jag besökte Södersjukhuset hur undersköterskor och vaktmästare släpade på tunga sjukhussängar som nu precis som för tjugofem år sedan när jag jobbade som vaktmästare verkar leva sitt eget liv och åka dit de själva vill vilket innebär snedbelastning av muskler, kotor och leder.

Men istället för att fixa sjukhussängarna och alla andra besvärliga arbetsmiljösproblem så ordnade Wanja ett bra jobb åt sig själv. Det mest påtagliga beviset på att hon och hennes LO inte lyckats med det de varit till för är ju att hon idag tjugofem år senare sitter och säger att ifall hon inte var LO ordförande så skulle hon troligen varit tvungen att pensionera sig vid 58 som hon är idag. Bra recension på vad hon själv lyckats med. Indeed!

Wanja har inte heller några problem med sin egen pension. Inom LO ledningen går man i pension vid 60 års ålder. Inte ens om hon slutar direkt skulle hon drabbas nämnvärt.

Jag kan inte lösa pensionsproblemet. Men anledningen till att många tvingas ut från arbetslivet är idag som förr i tiden dålig arbetsmiljö. Jobben sliter på kroppen och psyket. Det vittnar otaliga undersökningar om. Vi har genom tjatande och viss självbevarelsedrift fått åtgärdat en hel del genom arbetsmiljöarbete. Faktum är att arbetsmiljölagstiftningen varit ett betydligt skarpare vapen gentemot trilskande arbetsgivare än facket. Det skulle jag bestämt vilja påstå.

Felet är att det beror på vem som håller i mikrofonen. När vänsteroppositionen försvagades inom arbetarrörelsen så tappade arbetsmiljöfrågorna fart och kraft.

Man förtidspensionerade och sjukskrev på löpande band istället för att ta tag i problemen, lagstifta och kräva åtgärder. Staten betalar eller också fick skötsamma arbetsgivare betala för miljögrisarna. Det är idag helt obegripligt att man t ex inte låter arbetsgivare som producerar avvikande mänskliga arbetsmiljöproblem betala för sin otillbörliga påverkan av statens och företagens finanser.

Vi avgiftsbelägger utsläpp men utsläpp till sjukskrivning och förtidspension drabbat sällan eller aldrig den som haft huvudansvaret.

Jag har idag periodvis luftrörsproblem. Jag jobbade i fyra år på en svavelsyrafabrik Boliden Kemi. Det var mellan 1978 och 1982. Att jag gick där, plaskade runt i arsenikslam coh andades in svavelångor från 98 procentig svavelsyra har det någon påverkan på mina luftvägar. Vår företagsdoktor på den tiden Dr Sjöberg var en riktig riddare. Han skrev i en rapport om “Healthy Workers Effect” att eftersom jobbet var krävande så var det ovanligt många friska arbetar på bruket.De som sökte sig dit var alltså mer friska än genomsnittsbefolkningen. Folk som fick arsenikeksem uppmanades att byta strumpfabrikat et c. Han kallades ”Cykelhandlaren” på bruket.

Ännu mera betänksam blev jag när jag flera år senare stötte på hans förvirrade undersökningar som referenser i andra forskares arbeten som rörde arbetsmiljö. Han hade access till den värld andra forskare aldrig skulle sätta sin fot.

Man kan ju också se det så här: Tack vare att det bästa av system vi kunnat få fram inte kunnat ge jobb åt alla och inte heller jobb som befrämjat den allmänna hälsan och kroppens grundfunktioner så tvingas vi nu ta en diskussion om pensionssystemets grunder för att trycka ut det sista ur tandkrämstuben på de som trots allt eller av genetiska skäl kan hänga i ett par åt extra för att rädda systemt från kollaps.

Cynikerna som jag skulle beskriver effekten som följer. De som redan har problem kommer att dö i förtid inför tanken att de ska jobba två år till eller gå i pension med en ännu sämre grundpension. Det räcker med att 10 000 får hjärtsvikt och dör inför nyheten för att pensionssystemet ska befrias från i runda slängar 240 miljarder i utbetalningar.

Keep up the good work!

Sedan har vi de som ska jobba in degen. Om vi ser att folk slutar tidigare idag än den verkliga pensionsåldern så vill Kristoffersson säkert hävda att de valt det och att de har sparat lite på kistbotten i form av privat försäkringar. Det har jag ingen statistik som stödjer vad jag nu tänker säga men låt säga att de flesta väljer att sluta för de är innerligt trötta på sitt jobb och tar en sämre standard bara för att slippa ett monotont och slitsamt jobb. De kommer i Kristofferssons resonemang att räknas som friska och äldre och ska kunn arbeta fram till sextionio. De kommer aldrig att göra det utan deras samlade pension kommer att minska med två år och de kommer fortare att överlämnas till andra system som kommer att ställa helt andra krav på dem än pensionssystemet.

De enda som kommer att tjäna på en höjd pensionsålder är de som redan är friska och har bra jobb som de trivs med.

Låt folk jobba så länge de vill. De som jobbar länge ska såklart ha mer i handen. Men de som inte kan jobba eller har så påfrestande jobb att det inte orkar ska inte tvingas slita ut sig flera år bara för att få ihop till mjölk och bröd.

Men är man utsliten så ska man ha en pension som går att leva på. Det är det som saken gäller. Man ska inte behöva sälja hunden.

Men folk blir inte utslitna av att leva utan på grund av hur de lever och arbetar. Vi kan tjata om att människor ska motionera och äta rätt men ifall jobbet är ett helvete på jorden så hjälper inte det.

För Kristoffersson och Wanja är inte detta ett problem. Inte personligen i varje fall. Det är det första problemet. Jag tror inte det skiljer så mycket i pension dem emellan och skulle jag gissa så tror jag att Wanja har en bättre pension än Kristoffersson.

Så kan det gå i socialdemokraternas värld.

Professor Anders Åslund myntade begreppet “Tvåtredjedelssamhället”. På sin tid för tjugo år sedan lät det som ett avskyvärt samhälle där två tredjedelar hade det bra och resten mindre bra.

I Åslunds teoretiska elithjärna var det här helt rimligt. Idag har han visserligen fått respass sedan många år som systemutvecklare för den postsovjetiska modellen men de verkar ju klarat det fint utan Åslund.

Idag har vi ett “Tvåtredjedelssamhälle” och är i rask takt på väg mot ett ”Tredjedelssamhälle” där en tredjedel som Wanja Lundby-Wedin och Ulf Kristoffersson tillhör den lyckligt lottade tredje delen. Den andra tredjedelen kommer i framtiden att tvingas arbeta som bävrar till 69 och mer för att få pensionen att gå ihop, spara från 18 års åldern och be till Mamon att börsen ska ge dem råd till mjölk och bröd vid sextio nio. De ska också jobba ihop till den första och sista tredjedelens pensioner och speciellt till den sista tredjedelen som redan rappat ur i långt tidigare och ligger i de övriga transföreringssystemen.

Så visst behövs SD som bomull för systemet.

För er som såg Björn Hägers reportage i Kalla Fakta om Söderhamn så kan jag rekommendera det som repris. De har visst något slags playfunktion.

Söderhamn är ett starkt fäste för SD. Söderhamn var en tillväxtort med bruk och Ericssonfabrik. Alla fick jobb och livet lekte.

Nu river man bostadshus från sextiotalet. Orsaken är att man inte vill ha dit flera invandrare via Migrationsverket.

När man intervjuar folk som röstar på SD på orten verkar det som om förvånansvärt många röstat som något slags protest och i mycket mindre grad av ideologiska skäl.

Ortens gamnacke “Lången” muttrar något om att röra om i grytan när han tillfrågas om sina motiv.

Frågan hänger i luften. Är orsaken till främlingsfientligheten ett etniskt problem eller ett ekonomiskt. Här fanns en blomstrande byggd som politikerna och företagen inte lyckades hålla liv i. För vad har vi annars politiker till. Ericsson dog inte utan hittade billigare produktion någon annanstans. Bruken dog av liknande skäl. Folk flyttade och sedan tog ideerna slut. Vad betydde kvalite, utbildade och strävsamma arbetare som stämplade in varje morgon 07.00 och hade gått i både skola och var yrkesskickliga, när det fanns nya som jobbade för en tredjedel av priset i Indien eller Kina.

Socialdemokratin byggde sin storhetstid från Saltsjöbadsavtalet 1938 och framåt på att Socialdemokratin, Facket och Arbetsgivarna skulle hålla sams till samhällets fromma. Den modellen sprack redan på sjuttiotalet när svenska basnäringar började utkonkurreras eller flyttas utomlands.

Detta är självfallet en del av socialdemokratins nuvarande och grundläggande kris.

För Alliansen är det lättare. De har alltid hävdat uppfattningen att kapital söker sig dit det kan förränta sig bäst. Så de driver sina mantra som förr. Fler entreprenörer, småföretag etc.

Det kommer säkert att startas småföretag i Söderhamn. Om några år kommer Kebabhörnan att anställa en svensk tonåring vid namn Lisa som är sexton år. Ägaren heter Ali och är från Sudan eller Irak. Kanske gifter Alis son Mehmet sig med Lisa men det förändrar liksom inget i grunden. Man kan inte bygga ett samhälle på Kebabhak.

Det gjordes ett stort nummer av att flyktingarna inte hade råd att ha gardiner för fönstren i flyktinglägenheterna i reportaget. Det har inte jag heller. Jo, i ett rum. Har man gardiner i Sudan, i Irak, I Turkiet? Jajemensan! Överklassen har det.

Därför tyckte antagligen den lokale guiden ”Prins Sudan” att det saknades något. Som bakelserna åt folket.

Problemet är att det inte finns några jobb i Söderhamn. Så snart börjar flytingarna sitta och dricka öl med ”Lången” och de andra snudorna vid torget. Precis som överallt annars.

Lite kontakt över gränserna.

I väntan på pensionen.

Blodtransfusion eller en kastrull med hett vatten?

-Döden, döden,döden, lät stridropet när Astrid Lindgren på gamla dagar ringde vännerna.

Det är rätt inställning.

Jag har gått och velat några dagar. Typ: Should I stay or should I go?

Det handlar om sjukvården och mera precis om akutsjukvården.

I morse hostade jag blod och det fick mig att bestämma mig. Blod måste ju komma någonstans ifrån.

Så det blev en mycket stilla och eftertänksam busstur till Södersjukhuset.

Du måste ta bussen uppför backen sa Carina som nu hör t mig hosta och snörvla i en vecka eller ett halvår beroende på hur man ser på saken.

Jag har aldrig varit på Södersjukhuset som patient trots att jag bott på Söder i Stockholm i nästan tjugo år. Carina är mer vådlig så hon har varit där några gånger. Senast för en bruten underarm i våras efter en vådlig gokart runda i Erbil. Då hade hon gått och dragit med armen i tre månader. Så vi försöker hålla oss undan.

Spiken har pissat på Södersjukhuset åtskilliga gånger eftersom vi ibland passerar det på vår hundrunda. Hans eget sjukhus heter Djurakuten och ligger i Vasastan. Fint ska det vara!

Spike fyllde elva den nittonde förresten!

Hans fick tre pipdjur, grisöra och sin traditionella princesstårta. Han blev väldig glad för pipisarna och sjöng halva dagen med dem. Tårta gillade han skarpt men Carina fick sedan ta ett par tre natturer med honom. Antagligen en överdos av grädde. Den hunden har så mycket empati. Han är den Store Sympatisören när man är sjuk som jag varit. Då passar han och rynkar pannan. Ligger bredvid och ser bekymrad ut. Om människor haft hälften av hundars empati hade världen garanterat sett annorlunda ut. Jag tror i själva verket att vi härstammar från velociraptor i rakt nedstigande led. Till och med den långa näbben/näsan som ska läggas i blöt överallt stämmer.

Men tillbaka till huvudtemat för dagens lilla betraktelse.

Det är en väldigt stor entre på SÖS. Först måste man som sökande passera nålsögat och en monitor talar varnande om för en att man inte ska besvära sjukhusets akut om sånt som vårdcentralen och nödakuten eller vad det heter kan ordna med. OK.

Kommer ni ihåg hur fint allt skulle bli med husläkare och det hela beskrevs som en svensk variant av Dr Finlay om det är någon som kommer ihåg denne förträfflige representant för läkekonsten. Var det en Morris han hade?

Jag har ett av dessa vårdföretag som börjar på C som husläkare. Har man tur får man prata med Sirpa. Hon kanske har varit kär i någon läkare för trettio år sedan men hon är ingen sådan och har dessutom av tidens tand blivit rätt ointresserad av både patienter och jobb. Ser lite bitter ut om man ska var helt ärlig.

Jag behövde kanske inget snörvelspray, föreslog hon när jag föreslog lite påfyllning.

Jo, det behövde jag.

Ny sur min.

Efteråt ringde läkaren som inte var där och som inte hette Sirpa upp mig direkt på hemtelefonen.

Varför ville jag få utskrivet Nasorex eller vad det heter. Jo, för att kunna andas. Vi brukar titta på näsan efter ett år sa läkaren som inte hette Sirpa och sedan fortsatte förhöret om varför jag ville ha en jävla nässprayburk.

Jaha, sa jag och kände mig som nån som försökte för utskrivet heroin. Jag är inte så vild i den där sprejen men heller men jag behöver sova på nätterna försökte jag.

Nya frågetecken i andra änden av luren.

OK, sa jag. Jag kan ju faktiskt ta en kastrull med hett vatten och en frottehandduk över skallen också. Men det kunde jag ju räknat ur själv.

Till sist kom det faktiskt en hel tub Naso...vad den nu heter på receptet. Så flott! Det där om att kolla näsan varje år var första gången eller och har jag en annat åkomma som börjar på Alz...

Men nu var jag alltså med en som jag bedömde det, begynnande lunginflammation i SÖS reception och akutväntrum. Jag passerade nålsögat. Det var nog det där med att hosta blod som tog skruv.

Ville jag betala med kort eller inbetalningskort. När jag försökte sträcka fram min femhundring skakade kvinnan i kassan medlidsamt på huvudet.

-Vi tar inga kontanter.

Eftersom jag inte använder kort fick det bli inbetalningskort.

Länge fram i processen på röntgen ville en annan kvinna i en annan reception på samma sjukhus ha mina pengar. Det fick hon gärna. När jag påpekade skillanden sa hon att det berodde på att gamla människor inte har kort...riktigt gamla sa hon. OK, sa jag. Som jag då typ femtifem. Då flinade hon och...

Men jag ska inte gå händelserna i förväg.

Först visades jag till ett väntrum. Väntrum B. Jag smällde på George W i Ipodlurarna och beredde mig på minst tio timmars väntan. Jag såg i och för sig inte så många människor men antog att det fanns ett A med hundratals blodiga skrikande sökande får vår grymma värld. Efter en kvart ropade de upp mitt namn och jag visades in i ett trevligt behandlingsrum. Av med lasarna och sedan fick jag lägga mig på en brits. Hur mådde jag. Inget vidare. Jag gillar inte papperslakan och har aldrig gjort det heller. Doktorn kom och vi hade liten social diskussion om dialekter. Jo, det hördes något från lungorna, tyckte han efter att ha konfronterat stetoskopet(i natt drömde jag ihop ännu en av mina fantastiska uppfinningar. Hemsteoskopet som kopplas till USB porten. Men tillbaka till Dr Bronk. Minst bronkit var stalltipset från Dr Bronk. Sedan kom det fram sprayflaska, gummisugproppar och en EKG maskin. Hjärtat verkade det inget fel på och det har jag sagt till många. Ett blodprov togs omgående. Syrran som liknade Sirpa en smula borde knarkat som prep. Det blåmärken som uppträdde efteråt överträffas endast av smittkoppsärren på min vänstra axel. Men det är en annan historia. Hela armevecket är idag smällblått.

Därefter skickades jag på röntgen och fick stå i olika lägen. Inga filmer och skit utan rakt in i burken och internnätet. Tillbaka till väntrum på medicin.

Där fick jag stifta bekantskap med Bosse. Bosse stolpade runt i ett fladdrigt sjukhuslinne och ett par brallor som sett bättre dagar. Eller mera studsade om jag ska vara helt ärlig oc h lite mer exakt. Jag fick intrycket att Bosse varit lite kylslagen när han dök upp på SÖS Akut. Ansiktfärgen på Bosse gick i ton med väggarna. Bosse som jag inte visste hette Bosse så lite roligt ut, sextiofem eller sjutti. Hoppade lite hit och dit. Förklaring kom rätt omgående. En skötserska dök upp framför mannen och rynkade pannan.

-Hörru Bosse! Gå nu runt här i korridoren och få upp värmen. Sen går du hem och när du kommer hem...

Se där, lite barfotamedicin eller också hade Bosse varit runt, vilket är troligare och det hade tagit alla typer av tester på Bosse som högst troligt somnatpå någon bänk i en park där man inte somnar så här års.

Mitt stalltips är att det inte var första gången Bosse dök upp med 33 i kroppstemperatur eller vad han nu kunde ha.

För mig blev det däremot inte så mycket studsa. Hjärtan hoppade till när det endast var jag kvar i väntrummet och alla plötsligt ställde sig med bekymrade miner framför datorn tvärs över korridoren. Var det min lungcancer de tittade på eller var de bara AT folk som skulle få se en enkel lunginflammation. Två svarta sopsäckar fyllda av cancer. Saker och ting började bli visuella i mitt lätt febriga tillstånd.

Hade den förste läkaren inte rusat efter mig med andan i halsen och frågat om jag rökte. En ask på fyrtiofem dagar. Jag ljög lite, men va fan. Jag var mer orolig för alla Vicks Blå jag satt i mig de senaste dagarna.

Min andre och slutlige läkare som gudskelov dök upp strax efter skärmincidenten hade klara besked.

Jag har lunginflammation och bronkit. Så det blev bredband och mera cortison. Man kunde bli lite pigg av kortison sa de på apoteket. Kunde jag dämpa sömnlösheten med en Ipren som jag brukar undrade och fick en forskande blick till svar.

Nu sitter jag här och skriver mitt i speedruset efter kortisonsatserna jag hävt i mig. Tio tabletter sedan igår.

Jag kommer att bli frisk. Om sex veckor är mina lungor som nya och sedan ska Specialist Christin hyvla bort mina polyper i februari. Jag har faktiskt inga andra problem. Framtiden ser alltså märkvärdigt ljus ut.

Känner mig redan bättre. Det måste följa med en placeboeffekt av att besöka ett riktigt sjukhus istället för att lyssan på sura Sirpa som verkat skita i om jag lever eller dör. Nu talar vi om Moi! Idag har jag träffat tre olika läkare och ett antal trevliga människor som verkar gilla sjukvård. På det största akutsjukhuset norr om Köln påstår en närstående källa.

Lyssnar vidare på Bush lilla självbetraktelse. Den där förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder verkar vara en riktig vindflöjel. Först säger han att han ska stödja Bush ifråga om Irakkriget och sedan gör han precis tvärtom. Fick inte Schröder nån hög post i ledningen för det rysktyska gasledningesprojektet.

It’s a gas!

Schröder som var stark påhejare av projektet tog sedan plats i styrelsen för Nord Stream AG.

Han har ännu inte stämt Bush för påhoppet. I andra fall har han dock gjort det. Te x uttalade sig en tysk PR kvinna om att han skulle verka mer trovärdig ifall han inte färgade håret svart. En tysk domstol förbjöd tysk media att prata om Schröders hårfärgning. Så Bush får se upp. Åtminstone i Tyskland.

Carina åker till Irak igen om några dagar. Lite jobb och framför allt träffa gamla vänner. Eventuellt blir det några fler länder. Kul och framför allt varmare. Temperaturen på dagen ligger runt 20-23 grader.

Den här gången kommer hon hem igen om bara ett par veckor. Det känns som om man vant sig vid att ha någon som inte säger vov när man pratar om världsläget och springspår.

Så...

lördag 20 november 2010

Några funderingar

Sex av tio senildementa låses in om nätterna på äldreboenden i Sverige.


Det säger Socialstyrelsen helt frankt i en färsk undersökning.

Nu ska man kommunicera problemet. Där ser man. Fängelse för de ansvariga lika lång tid som de låtit senildementa vara inlåsta, säger jag.

Hur tänkte de? Att den minst senildemente skulle larma om något händer. Hur många har dött inlåsta är en annan fråga man ställer sig när man hör hur det står till.

En annan fråga gäller personlig assistans. Kostar 24 miljarder i år. En del som Patrik i Stockholm får sin assistans nedskuren från 100 till tio timmar medan ett gäng på västkusten startat assistansföretag och utverkat miljontals kronor för friska.

-Man ber inte en lam resa på sig, säger försäkringsdirektör Orustfjord till SVT.

Men man kanske skulle kontrollera de läkare som skrivit ut intyg.

Krismöte i Bredäng i Stockholm. Jag passerar Bredäng i stort sett dagligen. Ett grått bostadskomplex från 60-talet. Ser inte så skojigt ut.

Ett bibliotek öppnade nyligen och stängde ganska snabbt. Ungdomar invaderade, bråkade och hotade personal och andra gäster.

En ungdom säger att man borde kasta ut spelandet på datorer och internet och en annan att det borde vara en ungdomsgård.

Det är möjligt att internet ska finnas på ett modernt bibliotek. Det verkar rimligt.

Närt jag växte upp fanns det en modern fritidsgård där både unga och vuxna delade på utrymmena. De äldre spelade bridge, dansade sällskapsdans, vävde och drejade medan vi som då var unga spelade innebandy tränade styrketräning,lirade pingis, snackade, tittade på teve eller gick till det lilla discot som fanns i källaren.

Runt hörnet fanns ett stadsdelsbibliotek som hade öppet varje vardag till klockan 20.00

Det funkade alldeles utmärkt.

Aftonbladets politiskt korrekte krönikör Julian Assange debatterades på Al-Jazeera i eftermiddags. Dock inte för de insatser man vanligtvis hyllar honom för utan helt andra. Skyldig eller inte. Det blir nu svensk domstols sak att avgöra.

Om det förekommit en komplott mot honom blir nu medias uppgift att ta reda på.

Sex länder har tackat nej till att närvara vid Nobelfesten i Oslo då fredspriset delas ut. De är inte helt förvånande: Kina, Ryssland, Kazakstan, Kuba, Marocko och Iran. Alla med fina hyllmetrar hos Amnesty och andra människorättsorganisationer. Patetiskt är bara förnamnet.

En annan disig typ är professor Gardell som lägligt kommit ut med en julklapp till PK-vänstern. Den handlar om islamofobi.

I termer som ”comeback” efter murens fall uttryckte han sig ogillande i morgonens tevesoffa om något som han anser vara en generalisering av uppfattningar bland folk vad gäller muslimer.

När han konfronterades med kritik för att inte nämna sådant som faktiskt skett i islams namn av terrorister m fl försvarade han sig med...ja, man blir förvånad...att boken inte handlade om det. Det var ju liksom det som kritiken handlade om. Snygg hantering.

Det är ju ett faktum att te x iran präster uttalat ett och annat smädande ord om USA och väst i största allmänhet. Man får också anta att kampen mot Al-Qaida är mindre intensiv i Teheran än i Washington D.C.

Sen har han rätt i att det finns olika muslimer precis som det finns olika kristna. Alla muslimer har inte så bråttom till Paradiset att de behöver ett bälte med sprängmedel. Gardell vet att de knappast kommit dit men han berättar inte det.

Men det faktum att fatwor uttalas av religiösa över sådana som kriterar uttryck inom islam är något som berör människor både inom och utom den muslimska världen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan tillhör den syrianska kyrkans trosbekännelse. Så vilken uppfattning har han om att kvinnor och män sitter på olika ställen i kyrkan. Eller ifråga om huvuddukar som debatteras flitigt i hans fädernesby i Turkiet.

Huvudbonader bland muslimer ska vi skita i enligt professor Gardell. Det är ett exempel på islamofobi.

Kanke det men det kan ju också vara en upplyst syn på att kvinnor och män ska ha lika rättigheter inför en gud om det finns någon.

Idag såg jag en liten flicka, nio år gammal med huvudduk. Hon går i trean i en Stockholmsförort.

Enligt professor Gardell är det ett exempel på religionsfrihet.

På sjuttiotalet fick vi lära oss att ställa frågan: För vem?

Vi eldade upp misstänkta kättare i Sverige och ansåg oss vara goda kristna. Det gör vi inte längre. Varför?

Det Gardell och hans intellektuella halvmänningar underblåser är en uppfattning att religion får se ut som den vill.

Alla religiösa samfund påverkas av det samhälle de lever i. Slöjan fanns långt före islam. Inte ens islams främsta verk Koranen uttrycker något explixit om att kvinnor ska bära slöja. Så när Gardell försvarar islams neokonservativa utveckling är det ett politiskt ställningstagande och inte ett religiöst.

Vi har i Sverige haft en lång och bitvis hätsk kamp för att kvinnliga präster ska kunna prästvigas. Idag är det knappast något som ifråga sätter den saken.

Idag bär palestinska kvinnor huvudduk i större omfattning än för fyrtio års sedan. Har de blivit bättre muslimer? Eller har huvudduken gjort dem till bättre försvarare av den palestinska saken?

Svaret på den frågan är naturligtvis nej.

Varken muslimer, judar eller kristna är betjänta av en religion som förtrycker kvinnor och gör skillnad på människor och människor.

Jag såg på Al-Jazeera ett reportage om en ung kvinna, en indonesiska som tagit arbete I Saudiarabien som hemhjälp. Hennes arbetsgivare hade skurit sönder henne, klippt läppar och ansikte med en sax och bränt henne med strykjärn över hela kroppen.

I Saudi finns det cirka 200 000 gästarbetare. Många behandlas som skit, speciellt kvinnorna. Bilderna var fruktansvärda och sådana här saker händer hela tiden.

Saudiska kungahusets religiösa övertygelse wahabismen är en urkonservativ tolkning av islam som såg dagens ljus på 1600-talet.

I Saudiarabien får en kvinna inte köra bil.

Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den människosyn och kvinnosyn som manifesteras i den här typen av misshandel liksom de aktuella hedersmorden har är en pyttipanna av en människoförnedrande religiös uppfattning i kompination med något slags övermänniskoideal som tillsammans skapar den här typen av förvrängda världs- och rättsuppfattningar.

För oss som upplevt upplysningstiden och dragit slutsatser av dem gäller det att försvara grundläggande mänskliga rättigheter oavsett vilken religiös bok förståsigpåare och professorer dunkar i våra huvuden.

Annars kommer vi snart själva att bli offer.

Någon idiot anser att en svensk flicka klätt sig för utmanande och stenar henne eftersom hennes varande motsäger personens religiösa övertygelse.

Imperiet talade om falska profeter. Det finns sådana. Tro mig!

Dagens klo på V75 var annars Eliott Hall. Snacka om häst. Dagens segpropp får väl bli Örjan som satt och segade någonstans på innekanten med Marshland.

Lennartsson med förnamnet Per hade inte heller någon större framgång på ovalen. Synd.

Det blir till att fundera över om man inte ska gradera upp Gung-Björn till nästa vecka. Idag fick vi också veta att han gärna skulle starta Global Investment varje dag ifall han fick. Där ser man. Det är kanske tur att det finns en och annan regel i boken.

Annars måste man gratta Anna Forsell som tagit fram en uppfödningsvinnare från A till Ö. Grattis!

En sak man kan fundera över är ifall det kan skönjas någralångsiktiga trender när det gäller danska vinster på Jägersro i november månad.

Jag tror att jag var emot Öresundsbron från början. Eller om det var danskar.

onsdag 17 november 2010


ÄNTLIGEN!
The Beatles på Itunes! För 1349 spänn får man hela rasket! 256 låtar och dokumentärt extramaterial. Varför the Beatles inte funnits att köpa på nätet tidigare är en gåta.
Lika nyskapande och framsynta som gruppen var på sin tid, lika sorgligt senfärdiga har de varit när det gäller att förse sina fans med digitala nötbruna versioner av deras odödliga musikkatalog.
Till den nya boxen hör också som sagt en massa unikt dokumentärt material.
Med Beatles i Ipoden kan man vara lugn. Låt ålderdomen övermanna en. NO PROBLEM WHATSOEVER!
Favoriter? Det är med Beatles som med ABBA. De gjorde nästan inga dåliga låtar.
Man får väl gissa att den här samlingen kommer att vara en av årets julklappar för den äldre Ipodgenerationen. Men det här är som all bra musik gränslös.
Jag minns min första skiva. Sgt Peppers...24.50 på Domus i Helsingborg.
Det var en magisk upplevelse att sätta nålen på vinylskivan. Om och om och om igen!
Musik har alltid sedan den dagen varit en viktig del av mitt liv. Det kan jag delvis tacka de där fyra kreativa typerna från Liverpool för.

Tiderna förändras...men...vad gör vi?

Eller är vi en del av förändringen? Tänkte koppla på Steves funderingar från förra bloggen.


Det ligger absolut något i vad Steve säger det. Tror dock inte Perssons nej var något annat än en del av hans vanliga falska blygsamhet. Ingvar ville nog däremot inte utan blev tvungen mer eller mindre.

Men det var också en annan tid. När Palme tog över efter den omåttligt populäre Tage Erlander som suttit under hela efterkrigstiden så höll samtidigt en ny tid på att flyta in över Sveriges gränser. En tid där en mer sammansatt bild av omvärlden trädde fram. Det krävde en ny typ av politiker. Den tid när utrikespolitik bestod av att heja på Israel var över. Det räckte inte längre att dra Värmlandshistorier hos Hyland. Man var tvungen att uttala vietnamesiska städer vid namn och veta skillnaden mellan kristna druser och alewiter. Sverige blev en del av världen. Därför passade Palme i rollen. Han kom från spioneriet, hade kontakter över hela världen genom den internationella studentrörelsen och mer viktigt, han hade rest i världen.

Ingvar var förvisso internationalist och en duktig politiker men i ännu större grad en förvaltare precis som Persson. Perssons främsta ideologiska bidrag var som jag ser det att föra tillbaka Israelpolitiken till Erlanders dagar.

Mona har aldrig och kommer aldrig att bli en ideolog. Men hon är en lagspelare och laget var för dåligt. Mona hade ingen Carl Rove vid sin sida. Eller en Per Schlingman. Hon hade en samling lallare som inte ens när den viktigaste orsaken till valnederlaget redan diskuterades på valnatten 2006, förmådde dra några vettiga slutsatser.

Du har rätt när du betonar frågan om ledare. Mona ville nog skapa ett kollektivt ledarskap, en kreativ think tank som partiledning, snarare än att framstå som en magpetande Göran Persson som i sig är en produkt av att Tjocka Torsten inte fick var med de andra grabbarna på skolgården.

Så hade ni valt Göran lite oftare till målvakt eller nått i Vingåker hade kanske Mona aldrig blivit utsedd alternativt framträtt lite mera bestämt. Ledargarnityret inom sosseriet var trötta på HSB.

Lyssnar på talboken “Decision Points” av George W Bush. Förutom att hans intellektuellt framstår som över medel snarare än motsatsen som frenetiskt hävdats de senaste tio åren i svensk media så betonar han en annan sak. Lojalitet. Han beskriver på flera ställen vikten av att omge sig med lojala medarbetare. Han beskriver också hur han själv dubbats i den egenskapen som medarbetare till olika lokala politiker.

När sossarna nu ska utse en efterträdare och en ny politik så skulle jag rekommendera dem att diskutera frågan om lojalitet. Hur ska man undvika att få dolkar i ryggen i framtiden av sådana som Kjell Olof Feldt, Göran Persson, Margaretha Winberg m fl.

Eller för den del Ibrahim Baylan som nu verkar sugen på att fortsätta. Som partisekreterare avgår man efter vad han medverkat till. Nu svävar han på målet och får därmed det att låta som om det var enbart Monas fel att det gick som det gick. Svagt!

En annan vispare är Wanja Lundby-Wedin som nu verkar ta ut en del efter att själv ha hänt på snöret för något år sedan

Men sossarnas kris är betydligt djupare än så. Det grundläggande problemet är politiken. Det är som att fråga sig om förhållandet mellan kusk och häst. Det beror på vilken kusk och vilken häst vi talar om.

I min värld hade det inte spelat någon roll ifall Mona använt helstängt och rappat hästen alla sista femhundra innan valet.

Eftersom hon också tränar hästen skulle hon ställt av den efter 2006 och lagt om träning.

En stor del av LO:s medlemmar röstar idag på andra partier än socialdemokraterna. Man kan säga att vad socialdemokratin lyckats med är att få de borgerliga partierna att omfatta den socialdemokratiska ideologin. Att arbetare och tjänstemän behöver en välfärd som också innefattar social trygghet.

Att Alliansen vann valet 2006 berodde på att Persson var trött och att de lyckades framställa sig som de breda folklagrens alterantiv. Arbetslösheten var viktig, sa Alliansen och tillade att tryggheten också skulle gälla äldre, sjuka, utbildning och allt som tidigare varit socialdemokraternas paradnummer sedan andra världskriget.

När sossarna nu ska sitta på sin kammare och fundera över framtiden så är det lite som när Jack Sparrow ser Black Pearl försvinna i horisonten.

Problemet med socialdemokraterna som de sett ut de senaste tjugofem åren är att de blivit extremt sårbara för den här typen av attacker.

Varför?

Den främsta orsaken är att de idelogiska skiljelinjerna mellan å ena sidan radikal marxism som sjuttiotalsvänstern stod för kapitulerat samtidigt som den reformistiska socialdemokratin långsamt men bestämt gjort nu samma sak inför liberalismen och en alltmer marknadsorienterad ekonomisk politik.

Högern finns knappast idag som ideologisk kraft, liksom den klassiska liberala politiken. Istället har högern och liberalerna tagit över den socialdemokratiska retoriken och gjort den till sin.

Det som förr kallades högerpolitik, utplundring, förtryck av arbetareklassen, imperialism och klasskamp har idag framför allt genom socialdemokratins svaga ideologiska innehåll tagits över och kallas löntagare, konjunktursvängningar, det internationella ränteläget(krisen, kostnadsläget, dollarkursen, oljepriset, exportberoende etc).

Hur ska socialdemokraterna attrahera både en deltidsarbetande ensamstående kvinna med tre barn som får trehundra kronor över varje månad och en tvåbarnsfamilj som bor i en villa värd fyra miljoner, två bilar och vinter och sommarsemester. Båda tillhör arbetareklassen.

Det är här det inte går ihop.

Så när socialdemokraterna nu ska välja ny politik och ny ledning har de två val. Det ena är att samla alla grupper som har det dåligt. Arbetslösa ungdomar, lågavlönade arbetare och tjänstemän, äldre, sjuka, studenter, utslagna och delar av kultureliten och hoppas på ett under. Det ändra är att fortsätta på den inslagna vägen men under nya paroller. Samla medelklassen, sänk skatter, angrip Alliansen från höger. Varför blir det inga nya jobb? Varför startas det så få framgångsrika företag?

Socialdemokraterna som det Nya Välfärdspartiet där Företagande, Löntagare och Välfärden går hand i hand.

Det blev lite långt men min tanke är att oavsett vem som efterträder Mona så måste den personen ha ett budskap som kommuniceras av hela partiet till väljarna inför nästa val. Det budskapet måste vara nytt, attraktivt och framför allt tydligt och enkelt att förstå. Det blir bättre för mig ifall jag röstar på socialdemokraterna.

I annat fall kan man ju lika gärna rösta på Alliansen. För skillnaden är ju obefintlig.

Till sist. Jag håller med att socialdemokraterna har tagit fram förvånansvärt få ledarämnen i sina led. Öster... vad han nu heter är som ett glas saft i mina ögon. Då tar jag hellre Leif Pagrotsky.