torsdag 25 november 2010

Droppen som urholkar stenen

Den afgahnska regeringen NATO, USA m fl har i under stort hysch-pysch förhandlat med talibanerna om en uppgörelse inför framtiden. Förre transportministern, Mullah Akhtar Muhammad Mansour i den tidigare talibanregeringen har suttit i hemliga förhandlingar med NATO alliansen och även träffat Hamid Karzai Afghanistans president. Stora summor pengar har också levererats till Mullah Akhtar Muhammad Mansour.


Nyligen upptäcktes att Mullah Akhtar Muhammad Mansour inte är den förre transportministern utan en helt annan okänd person.

Om man besöker Interpols hemsida är dock beskrivningen av Mullah Akhtar Muhammad Mansour en smula bristfällig. ”Kort och knubbig”.

Men något måste gått rejält snett i de här kontakterna.

Det är dessutom frågetecken kring vem de övriga som man förhandlat med egentlig är. En veritabel soppa alltså.

Min första reaktion när jag hörde det här var att det här har den afghanska regeringen och Karzai känt till och kanske till och med orkestrerat för att skjuta problemen framför sig.

Enligt NYT artikeln har det också rests frågor runt den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s eventuella inblandning.

Pakistan är ju själva sinnebilden för ordet kluven, manifesterad i frågan om talibanerna.

Pakistan har satsat på alla hästarna i det här loppet.

Felet vi gör i väst när vi försöker lösa problem med hjälp av argument, logik och grundtanken att människor oberoende av etiniskt ursprung vill skapa ett bättre samhälle, en tanke som bygger på flerhundraåriga fundament som konstitution och väl etablerad, låt vara borgerlig demokrati, är att vi tror att man kan hitta en gemensam värdegrund med iranier, kurder, turkar, araber, pakistanier eller afghaner.

Vi, svenskar eller för den delen finnar har inte samma sätt att se på verkligheten som en Karzai eller en Mansour, Al-Maliki eller för den delen någon duschslangprydd hjälte från Kongo.

Omvänt har afghaner, albaner, araber eller pakistanier inte samma uppfattning om tillvaron som vi. Varför skulle de ha det?

Det finns skäl till varför de inte resonerar som vi.

Västs ekonomiska och politiska system bygger på helt andra grunder. Även om vårt system kan se ut som en rattatouille så har detta skapat något slags existens som ser till att folk inte svälter ihjäl i iögonfallande omfattning och det finns möjlighet för en enskild medborgare att få rätt mot övermakten.

Det är skillnaden.

Är det av självbevarelsedrift vi missionerar i krig i olika länder som Afghanistan och Irak?

Ibland undrar man hur saker och ting hänger ihop. Min kompis som kommer från Mellan östern förklarade frankt häromkvällen att han inte tror det finns några talibaner när jag berättade historien om faketalibanen ovan. Nej, talibanerna hade funnits men är borta. Fanns de så borde de ha en organisation, et c.

Det hela lät som en blandning av PK-vänsterns konspirationsteorier blandat med allmän hopplöshet inför den röra som kännetecknar och förvirrar varje normal människa som försöker förstå vad som händer i Afghanistan.

Peace in our time.

måndag 22 november 2010

En 69:a i direktsändning och den eviga gardinfrågan!

Wanja Lundby-Wedin debatterar pensionsålder i ”Godmorgon” med nyblivne ministern Ulf Kristensson.


Orsaken är att Alliansen vill överlägga med oppositionen om pensionsåldern.

Nyligen höll Frankrike på att dratta i smeten när den franska regeringen skulle fatta beslut om att höja pensionsåldern från 60 till 62 år.

Nu blev det 62 år och många svenska svenska pensionärer höjde ordentligt på ögonbrynen när det i somras uppdagades att Greklands pensionsålder var låg. I många flera medelhavsländer ligger statliga pensioner ännu lägre.

Svenskar är tåliga. Det är denna skräck för prästen, länsman och folkskolläraren och kungamakten som gjorde oss till ett underdånigt, småfegt, men flitigt folk som tar regi, tiger i salen och sedan snackar skit bakom ryggen på överheten.

Vi är inga fransmän som strejkar eller vägra lämna Ryan Air när planet landat i fel land. Vi väljer också oftast företrädare som kan antas framför vår underdånighet till överheten.

Därför låter f d undersköterskan Wanja Lundby Wedin samarbetsvillig redan från början. Jodå om hon jobbat kvar som undersköterska så hade hon högst troligt nu vid femtioåtta års ålder varit tvungen att gå i pension och då en dåligt sådan. Säger hon själv.

Kristoffersson var mest kända insats för den breda allmänheten hittills är att han fick i en paradvåning i Stockholm som som bostad trots att den var avsedd för fattiga och bostadslösa. Han gjorde dock utan att darra sin sak tydlig: Folk blir äldre och är friskare och vi behöver arbetskraft! ”Vi” i det här fallet är företagen.

Ytligt sett ser det ut som en klassisk höger-vänster fråga.

Minns socialdemokratins klassiska femtiotalsparoll: Gärna medalj - Men Först en Rejäl Pension!

Idag har många olika pensioner eller former av pensionsförmåner. Den som vi pratar om i första hand kallas som bekant ålderspension och den kan man börja ta ut vid 61 års ålder men man har rätt att arbeta fram till 67 en gräns som höjdes för ett antal år sedan.

Det intressanta är att inget land i Europa har en pensionsålder som stämmer med den faktiska pensionsåldern. Folk slutar ett eller flera år tidigare. Så det här att vi blir friskare och vill arbeta längre kanske är en from förhoppning om hur framtiden ska se ut i Alliansens Power Point presentationer eller också tänker de på sådana som Handelsbankens förre vd Ulf Mårtensson som 2006 lämnade alla uppdrag med 150 miljoner på fickan och seglade jorden runt i tre år. Nu vid 60 är han tillbaka och verkar sugen på nya utmaningar och kan säkert arbeta tjugo år till.

Det är inget fel med arbete.

I Sverige jobbar vi i genomsnitt till 63,7 års ålder. Det finns ett enda land i Europa där man arebtar längre och det är Island(66,7) och det hjälpte ju inte eller hur!

Wanja har naturligtvis rätt. Om hon hade jobbat kvar som undersköterska så hade hon förmodligen varit långtidssjukskriven efter år av slit och släp och tunga lyft. Jag såg igår när jag besökte Södersjukhuset hur undersköterskor och vaktmästare släpade på tunga sjukhussängar som nu precis som för tjugofem år sedan när jag jobbade som vaktmästare verkar leva sitt eget liv och åka dit de själva vill vilket innebär snedbelastning av muskler, kotor och leder.

Men istället för att fixa sjukhussängarna och alla andra besvärliga arbetsmiljösproblem så ordnade Wanja ett bra jobb åt sig själv. Det mest påtagliga beviset på att hon och hennes LO inte lyckats med det de varit till för är ju att hon idag tjugofem år senare sitter och säger att ifall hon inte var LO ordförande så skulle hon troligen varit tvungen att pensionera sig vid 58 som hon är idag. Bra recension på vad hon själv lyckats med. Indeed!

Wanja har inte heller några problem med sin egen pension. Inom LO ledningen går man i pension vid 60 års ålder. Inte ens om hon slutar direkt skulle hon drabbas nämnvärt.

Jag kan inte lösa pensionsproblemet. Men anledningen till att många tvingas ut från arbetslivet är idag som förr i tiden dålig arbetsmiljö. Jobben sliter på kroppen och psyket. Det vittnar otaliga undersökningar om. Vi har genom tjatande och viss självbevarelsedrift fått åtgärdat en hel del genom arbetsmiljöarbete. Faktum är att arbetsmiljölagstiftningen varit ett betydligt skarpare vapen gentemot trilskande arbetsgivare än facket. Det skulle jag bestämt vilja påstå.

Felet är att det beror på vem som håller i mikrofonen. När vänsteroppositionen försvagades inom arbetarrörelsen så tappade arbetsmiljöfrågorna fart och kraft.

Man förtidspensionerade och sjukskrev på löpande band istället för att ta tag i problemen, lagstifta och kräva åtgärder. Staten betalar eller också fick skötsamma arbetsgivare betala för miljögrisarna. Det är idag helt obegripligt att man t ex inte låter arbetsgivare som producerar avvikande mänskliga arbetsmiljöproblem betala för sin otillbörliga påverkan av statens och företagens finanser.

Vi avgiftsbelägger utsläpp men utsläpp till sjukskrivning och förtidspension drabbat sällan eller aldrig den som haft huvudansvaret.

Jag har idag periodvis luftrörsproblem. Jag jobbade i fyra år på en svavelsyrafabrik Boliden Kemi. Det var mellan 1978 och 1982. Att jag gick där, plaskade runt i arsenikslam coh andades in svavelångor från 98 procentig svavelsyra har det någon påverkan på mina luftvägar. Vår företagsdoktor på den tiden Dr Sjöberg var en riktig riddare. Han skrev i en rapport om “Healthy Workers Effect” att eftersom jobbet var krävande så var det ovanligt många friska arbetar på bruket.De som sökte sig dit var alltså mer friska än genomsnittsbefolkningen. Folk som fick arsenikeksem uppmanades att byta strumpfabrikat et c. Han kallades ”Cykelhandlaren” på bruket.

Ännu mera betänksam blev jag när jag flera år senare stötte på hans förvirrade undersökningar som referenser i andra forskares arbeten som rörde arbetsmiljö. Han hade access till den värld andra forskare aldrig skulle sätta sin fot.

Man kan ju också se det så här: Tack vare att det bästa av system vi kunnat få fram inte kunnat ge jobb åt alla och inte heller jobb som befrämjat den allmänna hälsan och kroppens grundfunktioner så tvingas vi nu ta en diskussion om pensionssystemets grunder för att trycka ut det sista ur tandkrämstuben på de som trots allt eller av genetiska skäl kan hänga i ett par åt extra för att rädda systemt från kollaps.

Cynikerna som jag skulle beskriver effekten som följer. De som redan har problem kommer att dö i förtid inför tanken att de ska jobba två år till eller gå i pension med en ännu sämre grundpension. Det räcker med att 10 000 får hjärtsvikt och dör inför nyheten för att pensionssystemet ska befrias från i runda slängar 240 miljarder i utbetalningar.

Keep up the good work!

Sedan har vi de som ska jobba in degen. Om vi ser att folk slutar tidigare idag än den verkliga pensionsåldern så vill Kristoffersson säkert hävda att de valt det och att de har sparat lite på kistbotten i form av privat försäkringar. Det har jag ingen statistik som stödjer vad jag nu tänker säga men låt säga att de flesta väljer att sluta för de är innerligt trötta på sitt jobb och tar en sämre standard bara för att slippa ett monotont och slitsamt jobb. De kommer i Kristofferssons resonemang att räknas som friska och äldre och ska kunn arbeta fram till sextionio. De kommer aldrig att göra det utan deras samlade pension kommer att minska med två år och de kommer fortare att överlämnas till andra system som kommer att ställa helt andra krav på dem än pensionssystemet.

De enda som kommer att tjäna på en höjd pensionsålder är de som redan är friska och har bra jobb som de trivs med.

Låt folk jobba så länge de vill. De som jobbar länge ska såklart ha mer i handen. Men de som inte kan jobba eller har så påfrestande jobb att det inte orkar ska inte tvingas slita ut sig flera år bara för att få ihop till mjölk och bröd.

Men är man utsliten så ska man ha en pension som går att leva på. Det är det som saken gäller. Man ska inte behöva sälja hunden.

Men folk blir inte utslitna av att leva utan på grund av hur de lever och arbetar. Vi kan tjata om att människor ska motionera och äta rätt men ifall jobbet är ett helvete på jorden så hjälper inte det.

För Kristoffersson och Wanja är inte detta ett problem. Inte personligen i varje fall. Det är det första problemet. Jag tror inte det skiljer så mycket i pension dem emellan och skulle jag gissa så tror jag att Wanja har en bättre pension än Kristoffersson.

Så kan det gå i socialdemokraternas värld.

Professor Anders Åslund myntade begreppet “Tvåtredjedelssamhället”. På sin tid för tjugo år sedan lät det som ett avskyvärt samhälle där två tredjedelar hade det bra och resten mindre bra.

I Åslunds teoretiska elithjärna var det här helt rimligt. Idag har han visserligen fått respass sedan många år som systemutvecklare för den postsovjetiska modellen men de verkar ju klarat det fint utan Åslund.

Idag har vi ett “Tvåtredjedelssamhälle” och är i rask takt på väg mot ett ”Tredjedelssamhälle” där en tredjedel som Wanja Lundby-Wedin och Ulf Kristoffersson tillhör den lyckligt lottade tredje delen. Den andra tredjedelen kommer i framtiden att tvingas arbeta som bävrar till 69 och mer för att få pensionen att gå ihop, spara från 18 års åldern och be till Mamon att börsen ska ge dem råd till mjölk och bröd vid sextio nio. De ska också jobba ihop till den första och sista tredjedelens pensioner och speciellt till den sista tredjedelen som redan rappat ur i långt tidigare och ligger i de övriga transföreringssystemen.

Så visst behövs SD som bomull för systemet.

För er som såg Björn Hägers reportage i Kalla Fakta om Söderhamn så kan jag rekommendera det som repris. De har visst något slags playfunktion.

Söderhamn är ett starkt fäste för SD. Söderhamn var en tillväxtort med bruk och Ericssonfabrik. Alla fick jobb och livet lekte.

Nu river man bostadshus från sextiotalet. Orsaken är att man inte vill ha dit flera invandrare via Migrationsverket.

När man intervjuar folk som röstar på SD på orten verkar det som om förvånansvärt många röstat som något slags protest och i mycket mindre grad av ideologiska skäl.

Ortens gamnacke “Lången” muttrar något om att röra om i grytan när han tillfrågas om sina motiv.

Frågan hänger i luften. Är orsaken till främlingsfientligheten ett etniskt problem eller ett ekonomiskt. Här fanns en blomstrande byggd som politikerna och företagen inte lyckades hålla liv i. För vad har vi annars politiker till. Ericsson dog inte utan hittade billigare produktion någon annanstans. Bruken dog av liknande skäl. Folk flyttade och sedan tog ideerna slut. Vad betydde kvalite, utbildade och strävsamma arbetare som stämplade in varje morgon 07.00 och hade gått i både skola och var yrkesskickliga, när det fanns nya som jobbade för en tredjedel av priset i Indien eller Kina.

Socialdemokratin byggde sin storhetstid från Saltsjöbadsavtalet 1938 och framåt på att Socialdemokratin, Facket och Arbetsgivarna skulle hålla sams till samhällets fromma. Den modellen sprack redan på sjuttiotalet när svenska basnäringar började utkonkurreras eller flyttas utomlands.

Detta är självfallet en del av socialdemokratins nuvarande och grundläggande kris.

För Alliansen är det lättare. De har alltid hävdat uppfattningen att kapital söker sig dit det kan förränta sig bäst. Så de driver sina mantra som förr. Fler entreprenörer, småföretag etc.

Det kommer säkert att startas småföretag i Söderhamn. Om några år kommer Kebabhörnan att anställa en svensk tonåring vid namn Lisa som är sexton år. Ägaren heter Ali och är från Sudan eller Irak. Kanske gifter Alis son Mehmet sig med Lisa men det förändrar liksom inget i grunden. Man kan inte bygga ett samhälle på Kebabhak.

Det gjordes ett stort nummer av att flyktingarna inte hade råd att ha gardiner för fönstren i flyktinglägenheterna i reportaget. Det har inte jag heller. Jo, i ett rum. Har man gardiner i Sudan, i Irak, I Turkiet? Jajemensan! Överklassen har det.

Därför tyckte antagligen den lokale guiden ”Prins Sudan” att det saknades något. Som bakelserna åt folket.

Problemet är att det inte finns några jobb i Söderhamn. Så snart börjar flytingarna sitta och dricka öl med ”Lången” och de andra snudorna vid torget. Precis som överallt annars.

Lite kontakt över gränserna.

I väntan på pensionen.

Blodtransfusion eller en kastrull med hett vatten?

-Döden, döden,döden, lät stridropet när Astrid Lindgren på gamla dagar ringde vännerna.

Det är rätt inställning.

Jag har gått och velat några dagar. Typ: Should I stay or should I go?

Det handlar om sjukvården och mera precis om akutsjukvården.

I morse hostade jag blod och det fick mig att bestämma mig. Blod måste ju komma någonstans ifrån.

Så det blev en mycket stilla och eftertänksam busstur till Södersjukhuset.

Du måste ta bussen uppför backen sa Carina som nu hör t mig hosta och snörvla i en vecka eller ett halvår beroende på hur man ser på saken.

Jag har aldrig varit på Södersjukhuset som patient trots att jag bott på Söder i Stockholm i nästan tjugo år. Carina är mer vådlig så hon har varit där några gånger. Senast för en bruten underarm i våras efter en vådlig gokart runda i Erbil. Då hade hon gått och dragit med armen i tre månader. Så vi försöker hålla oss undan.

Spiken har pissat på Södersjukhuset åtskilliga gånger eftersom vi ibland passerar det på vår hundrunda. Hans eget sjukhus heter Djurakuten och ligger i Vasastan. Fint ska det vara!

Spike fyllde elva den nittonde förresten!

Hans fick tre pipdjur, grisöra och sin traditionella princesstårta. Han blev väldig glad för pipisarna och sjöng halva dagen med dem. Tårta gillade han skarpt men Carina fick sedan ta ett par tre natturer med honom. Antagligen en överdos av grädde. Den hunden har så mycket empati. Han är den Store Sympatisören när man är sjuk som jag varit. Då passar han och rynkar pannan. Ligger bredvid och ser bekymrad ut. Om människor haft hälften av hundars empati hade världen garanterat sett annorlunda ut. Jag tror i själva verket att vi härstammar från velociraptor i rakt nedstigande led. Till och med den långa näbben/näsan som ska läggas i blöt överallt stämmer.

Men tillbaka till huvudtemat för dagens lilla betraktelse.

Det är en väldigt stor entre på SÖS. Först måste man som sökande passera nålsögat och en monitor talar varnande om för en att man inte ska besvära sjukhusets akut om sånt som vårdcentralen och nödakuten eller vad det heter kan ordna med. OK.

Kommer ni ihåg hur fint allt skulle bli med husläkare och det hela beskrevs som en svensk variant av Dr Finlay om det är någon som kommer ihåg denne förträfflige representant för läkekonsten. Var det en Morris han hade?

Jag har ett av dessa vårdföretag som börjar på C som husläkare. Har man tur får man prata med Sirpa. Hon kanske har varit kär i någon läkare för trettio år sedan men hon är ingen sådan och har dessutom av tidens tand blivit rätt ointresserad av både patienter och jobb. Ser lite bitter ut om man ska var helt ärlig.

Jag behövde kanske inget snörvelspray, föreslog hon när jag föreslog lite påfyllning.

Jo, det behövde jag.

Ny sur min.

Efteråt ringde läkaren som inte var där och som inte hette Sirpa upp mig direkt på hemtelefonen.

Varför ville jag få utskrivet Nasorex eller vad det heter. Jo, för att kunna andas. Vi brukar titta på näsan efter ett år sa läkaren som inte hette Sirpa och sedan fortsatte förhöret om varför jag ville ha en jävla nässprayburk.

Jaha, sa jag och kände mig som nån som försökte för utskrivet heroin. Jag är inte så vild i den där sprejen men heller men jag behöver sova på nätterna försökte jag.

Nya frågetecken i andra änden av luren.

OK, sa jag. Jag kan ju faktiskt ta en kastrull med hett vatten och en frottehandduk över skallen också. Men det kunde jag ju räknat ur själv.

Till sist kom det faktiskt en hel tub Naso...vad den nu heter på receptet. Så flott! Det där om att kolla näsan varje år var första gången eller och har jag en annat åkomma som börjar på Alz...

Men nu var jag alltså med en som jag bedömde det, begynnande lunginflammation i SÖS reception och akutväntrum. Jag passerade nålsögat. Det var nog det där med att hosta blod som tog skruv.

Ville jag betala med kort eller inbetalningskort. När jag försökte sträcka fram min femhundring skakade kvinnan i kassan medlidsamt på huvudet.

-Vi tar inga kontanter.

Eftersom jag inte använder kort fick det bli inbetalningskort.

Länge fram i processen på röntgen ville en annan kvinna i en annan reception på samma sjukhus ha mina pengar. Det fick hon gärna. När jag påpekade skillanden sa hon att det berodde på att gamla människor inte har kort...riktigt gamla sa hon. OK, sa jag. Som jag då typ femtifem. Då flinade hon och...

Men jag ska inte gå händelserna i förväg.

Först visades jag till ett väntrum. Väntrum B. Jag smällde på George W i Ipodlurarna och beredde mig på minst tio timmars väntan. Jag såg i och för sig inte så många människor men antog att det fanns ett A med hundratals blodiga skrikande sökande får vår grymma värld. Efter en kvart ropade de upp mitt namn och jag visades in i ett trevligt behandlingsrum. Av med lasarna och sedan fick jag lägga mig på en brits. Hur mådde jag. Inget vidare. Jag gillar inte papperslakan och har aldrig gjort det heller. Doktorn kom och vi hade liten social diskussion om dialekter. Jo, det hördes något från lungorna, tyckte han efter att ha konfronterat stetoskopet(i natt drömde jag ihop ännu en av mina fantastiska uppfinningar. Hemsteoskopet som kopplas till USB porten. Men tillbaka till Dr Bronk. Minst bronkit var stalltipset från Dr Bronk. Sedan kom det fram sprayflaska, gummisugproppar och en EKG maskin. Hjärtat verkade det inget fel på och det har jag sagt till många. Ett blodprov togs omgående. Syrran som liknade Sirpa en smula borde knarkat som prep. Det blåmärken som uppträdde efteråt överträffas endast av smittkoppsärren på min vänstra axel. Men det är en annan historia. Hela armevecket är idag smällblått.

Därefter skickades jag på röntgen och fick stå i olika lägen. Inga filmer och skit utan rakt in i burken och internnätet. Tillbaka till väntrum på medicin.

Där fick jag stifta bekantskap med Bosse. Bosse stolpade runt i ett fladdrigt sjukhuslinne och ett par brallor som sett bättre dagar. Eller mera studsade om jag ska vara helt ärlig oc h lite mer exakt. Jag fick intrycket att Bosse varit lite kylslagen när han dök upp på SÖS Akut. Ansiktfärgen på Bosse gick i ton med väggarna. Bosse som jag inte visste hette Bosse så lite roligt ut, sextiofem eller sjutti. Hoppade lite hit och dit. Förklaring kom rätt omgående. En skötserska dök upp framför mannen och rynkade pannan.

-Hörru Bosse! Gå nu runt här i korridoren och få upp värmen. Sen går du hem och när du kommer hem...

Se där, lite barfotamedicin eller också hade Bosse varit runt, vilket är troligare och det hade tagit alla typer av tester på Bosse som högst troligt somnatpå någon bänk i en park där man inte somnar så här års.

Mitt stalltips är att det inte var första gången Bosse dök upp med 33 i kroppstemperatur eller vad han nu kunde ha.

För mig blev det däremot inte så mycket studsa. Hjärtan hoppade till när det endast var jag kvar i väntrummet och alla plötsligt ställde sig med bekymrade miner framför datorn tvärs över korridoren. Var det min lungcancer de tittade på eller var de bara AT folk som skulle få se en enkel lunginflammation. Två svarta sopsäckar fyllda av cancer. Saker och ting började bli visuella i mitt lätt febriga tillstånd.

Hade den förste läkaren inte rusat efter mig med andan i halsen och frågat om jag rökte. En ask på fyrtiofem dagar. Jag ljög lite, men va fan. Jag var mer orolig för alla Vicks Blå jag satt i mig de senaste dagarna.

Min andre och slutlige läkare som gudskelov dök upp strax efter skärmincidenten hade klara besked.

Jag har lunginflammation och bronkit. Så det blev bredband och mera cortison. Man kunde bli lite pigg av kortison sa de på apoteket. Kunde jag dämpa sömnlösheten med en Ipren som jag brukar undrade och fick en forskande blick till svar.

Nu sitter jag här och skriver mitt i speedruset efter kortisonsatserna jag hävt i mig. Tio tabletter sedan igår.

Jag kommer att bli frisk. Om sex veckor är mina lungor som nya och sedan ska Specialist Christin hyvla bort mina polyper i februari. Jag har faktiskt inga andra problem. Framtiden ser alltså märkvärdigt ljus ut.

Känner mig redan bättre. Det måste följa med en placeboeffekt av att besöka ett riktigt sjukhus istället för att lyssan på sura Sirpa som verkat skita i om jag lever eller dör. Nu talar vi om Moi! Idag har jag träffat tre olika läkare och ett antal trevliga människor som verkar gilla sjukvård. På det största akutsjukhuset norr om Köln påstår en närstående källa.

Lyssnar vidare på Bush lilla självbetraktelse. Den där förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder verkar vara en riktig vindflöjel. Först säger han att han ska stödja Bush ifråga om Irakkriget och sedan gör han precis tvärtom. Fick inte Schröder nån hög post i ledningen för det rysktyska gasledningesprojektet.

It’s a gas!

Schröder som var stark påhejare av projektet tog sedan plats i styrelsen för Nord Stream AG.

Han har ännu inte stämt Bush för påhoppet. I andra fall har han dock gjort det. Te x uttalade sig en tysk PR kvinna om att han skulle verka mer trovärdig ifall han inte färgade håret svart. En tysk domstol förbjöd tysk media att prata om Schröders hårfärgning. Så Bush får se upp. Åtminstone i Tyskland.

Carina åker till Irak igen om några dagar. Lite jobb och framför allt träffa gamla vänner. Eventuellt blir det några fler länder. Kul och framför allt varmare. Temperaturen på dagen ligger runt 20-23 grader.

Den här gången kommer hon hem igen om bara ett par veckor. Det känns som om man vant sig vid att ha någon som inte säger vov när man pratar om världsläget och springspår.

Så...

lördag 20 november 2010

Några funderingar

Sex av tio senildementa låses in om nätterna på äldreboenden i Sverige.


Det säger Socialstyrelsen helt frankt i en färsk undersökning.

Nu ska man kommunicera problemet. Där ser man. Fängelse för de ansvariga lika lång tid som de låtit senildementa vara inlåsta, säger jag.

Hur tänkte de? Att den minst senildemente skulle larma om något händer. Hur många har dött inlåsta är en annan fråga man ställer sig när man hör hur det står till.

En annan fråga gäller personlig assistans. Kostar 24 miljarder i år. En del som Patrik i Stockholm får sin assistans nedskuren från 100 till tio timmar medan ett gäng på västkusten startat assistansföretag och utverkat miljontals kronor för friska.

-Man ber inte en lam resa på sig, säger försäkringsdirektör Orustfjord till SVT.

Men man kanske skulle kontrollera de läkare som skrivit ut intyg.

Krismöte i Bredäng i Stockholm. Jag passerar Bredäng i stort sett dagligen. Ett grått bostadskomplex från 60-talet. Ser inte så skojigt ut.

Ett bibliotek öppnade nyligen och stängde ganska snabbt. Ungdomar invaderade, bråkade och hotade personal och andra gäster.

En ungdom säger att man borde kasta ut spelandet på datorer och internet och en annan att det borde vara en ungdomsgård.

Det är möjligt att internet ska finnas på ett modernt bibliotek. Det verkar rimligt.

Närt jag växte upp fanns det en modern fritidsgård där både unga och vuxna delade på utrymmena. De äldre spelade bridge, dansade sällskapsdans, vävde och drejade medan vi som då var unga spelade innebandy tränade styrketräning,lirade pingis, snackade, tittade på teve eller gick till det lilla discot som fanns i källaren.

Runt hörnet fanns ett stadsdelsbibliotek som hade öppet varje vardag till klockan 20.00

Det funkade alldeles utmärkt.

Aftonbladets politiskt korrekte krönikör Julian Assange debatterades på Al-Jazeera i eftermiddags. Dock inte för de insatser man vanligtvis hyllar honom för utan helt andra. Skyldig eller inte. Det blir nu svensk domstols sak att avgöra.

Om det förekommit en komplott mot honom blir nu medias uppgift att ta reda på.

Sex länder har tackat nej till att närvara vid Nobelfesten i Oslo då fredspriset delas ut. De är inte helt förvånande: Kina, Ryssland, Kazakstan, Kuba, Marocko och Iran. Alla med fina hyllmetrar hos Amnesty och andra människorättsorganisationer. Patetiskt är bara förnamnet.

En annan disig typ är professor Gardell som lägligt kommit ut med en julklapp till PK-vänstern. Den handlar om islamofobi.

I termer som ”comeback” efter murens fall uttryckte han sig ogillande i morgonens tevesoffa om något som han anser vara en generalisering av uppfattningar bland folk vad gäller muslimer.

När han konfronterades med kritik för att inte nämna sådant som faktiskt skett i islams namn av terrorister m fl försvarade han sig med...ja, man blir förvånad...att boken inte handlade om det. Det var ju liksom det som kritiken handlade om. Snygg hantering.

Det är ju ett faktum att te x iran präster uttalat ett och annat smädande ord om USA och väst i största allmänhet. Man får också anta att kampen mot Al-Qaida är mindre intensiv i Teheran än i Washington D.C.

Sen har han rätt i att det finns olika muslimer precis som det finns olika kristna. Alla muslimer har inte så bråttom till Paradiset att de behöver ett bälte med sprängmedel. Gardell vet att de knappast kommit dit men han berättar inte det.

Men det faktum att fatwor uttalas av religiösa över sådana som kriterar uttryck inom islam är något som berör människor både inom och utom den muslimska världen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan tillhör den syrianska kyrkans trosbekännelse. Så vilken uppfattning har han om att kvinnor och män sitter på olika ställen i kyrkan. Eller ifråga om huvuddukar som debatteras flitigt i hans fädernesby i Turkiet.

Huvudbonader bland muslimer ska vi skita i enligt professor Gardell. Det är ett exempel på islamofobi.

Kanke det men det kan ju också vara en upplyst syn på att kvinnor och män ska ha lika rättigheter inför en gud om det finns någon.

Idag såg jag en liten flicka, nio år gammal med huvudduk. Hon går i trean i en Stockholmsförort.

Enligt professor Gardell är det ett exempel på religionsfrihet.

På sjuttiotalet fick vi lära oss att ställa frågan: För vem?

Vi eldade upp misstänkta kättare i Sverige och ansåg oss vara goda kristna. Det gör vi inte längre. Varför?

Det Gardell och hans intellektuella halvmänningar underblåser är en uppfattning att religion får se ut som den vill.

Alla religiösa samfund påverkas av det samhälle de lever i. Slöjan fanns långt före islam. Inte ens islams främsta verk Koranen uttrycker något explixit om att kvinnor ska bära slöja. Så när Gardell försvarar islams neokonservativa utveckling är det ett politiskt ställningstagande och inte ett religiöst.

Vi har i Sverige haft en lång och bitvis hätsk kamp för att kvinnliga präster ska kunna prästvigas. Idag är det knappast något som ifråga sätter den saken.

Idag bär palestinska kvinnor huvudduk i större omfattning än för fyrtio års sedan. Har de blivit bättre muslimer? Eller har huvudduken gjort dem till bättre försvarare av den palestinska saken?

Svaret på den frågan är naturligtvis nej.

Varken muslimer, judar eller kristna är betjänta av en religion som förtrycker kvinnor och gör skillnad på människor och människor.

Jag såg på Al-Jazeera ett reportage om en ung kvinna, en indonesiska som tagit arbete I Saudiarabien som hemhjälp. Hennes arbetsgivare hade skurit sönder henne, klippt läppar och ansikte med en sax och bränt henne med strykjärn över hela kroppen.

I Saudi finns det cirka 200 000 gästarbetare. Många behandlas som skit, speciellt kvinnorna. Bilderna var fruktansvärda och sådana här saker händer hela tiden.

Saudiska kungahusets religiösa övertygelse wahabismen är en urkonservativ tolkning av islam som såg dagens ljus på 1600-talet.

I Saudiarabien får en kvinna inte köra bil.

Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den människosyn och kvinnosyn som manifesteras i den här typen av misshandel liksom de aktuella hedersmorden har är en pyttipanna av en människoförnedrande religiös uppfattning i kompination med något slags övermänniskoideal som tillsammans skapar den här typen av förvrängda världs- och rättsuppfattningar.

För oss som upplevt upplysningstiden och dragit slutsatser av dem gäller det att försvara grundläggande mänskliga rättigheter oavsett vilken religiös bok förståsigpåare och professorer dunkar i våra huvuden.

Annars kommer vi snart själva att bli offer.

Någon idiot anser att en svensk flicka klätt sig för utmanande och stenar henne eftersom hennes varande motsäger personens religiösa övertygelse.

Imperiet talade om falska profeter. Det finns sådana. Tro mig!

Dagens klo på V75 var annars Eliott Hall. Snacka om häst. Dagens segpropp får väl bli Örjan som satt och segade någonstans på innekanten med Marshland.

Lennartsson med förnamnet Per hade inte heller någon större framgång på ovalen. Synd.

Det blir till att fundera över om man inte ska gradera upp Gung-Björn till nästa vecka. Idag fick vi också veta att han gärna skulle starta Global Investment varje dag ifall han fick. Där ser man. Det är kanske tur att det finns en och annan regel i boken.

Annars måste man gratta Anna Forsell som tagit fram en uppfödningsvinnare från A till Ö. Grattis!

En sak man kan fundera över är ifall det kan skönjas någralångsiktiga trender när det gäller danska vinster på Jägersro i november månad.

Jag tror att jag var emot Öresundsbron från början. Eller om det var danskar.

onsdag 17 november 2010


ÄNTLIGEN!
The Beatles på Itunes! För 1349 spänn får man hela rasket! 256 låtar och dokumentärt extramaterial. Varför the Beatles inte funnits att köpa på nätet tidigare är en gåta.
Lika nyskapande och framsynta som gruppen var på sin tid, lika sorgligt senfärdiga har de varit när det gäller att förse sina fans med digitala nötbruna versioner av deras odödliga musikkatalog.
Till den nya boxen hör också som sagt en massa unikt dokumentärt material.
Med Beatles i Ipoden kan man vara lugn. Låt ålderdomen övermanna en. NO PROBLEM WHATSOEVER!
Favoriter? Det är med Beatles som med ABBA. De gjorde nästan inga dåliga låtar.
Man får väl gissa att den här samlingen kommer att vara en av årets julklappar för den äldre Ipodgenerationen. Men det här är som all bra musik gränslös.
Jag minns min första skiva. Sgt Peppers...24.50 på Domus i Helsingborg.
Det var en magisk upplevelse att sätta nålen på vinylskivan. Om och om och om igen!
Musik har alltid sedan den dagen varit en viktig del av mitt liv. Det kan jag delvis tacka de där fyra kreativa typerna från Liverpool för.

Tiderna förändras...men...vad gör vi?

Eller är vi en del av förändringen? Tänkte koppla på Steves funderingar från förra bloggen.


Det ligger absolut något i vad Steve säger det. Tror dock inte Perssons nej var något annat än en del av hans vanliga falska blygsamhet. Ingvar ville nog däremot inte utan blev tvungen mer eller mindre.

Men det var också en annan tid. När Palme tog över efter den omåttligt populäre Tage Erlander som suttit under hela efterkrigstiden så höll samtidigt en ny tid på att flyta in över Sveriges gränser. En tid där en mer sammansatt bild av omvärlden trädde fram. Det krävde en ny typ av politiker. Den tid när utrikespolitik bestod av att heja på Israel var över. Det räckte inte längre att dra Värmlandshistorier hos Hyland. Man var tvungen att uttala vietnamesiska städer vid namn och veta skillnaden mellan kristna druser och alewiter. Sverige blev en del av världen. Därför passade Palme i rollen. Han kom från spioneriet, hade kontakter över hela världen genom den internationella studentrörelsen och mer viktigt, han hade rest i världen.

Ingvar var förvisso internationalist och en duktig politiker men i ännu större grad en förvaltare precis som Persson. Perssons främsta ideologiska bidrag var som jag ser det att föra tillbaka Israelpolitiken till Erlanders dagar.

Mona har aldrig och kommer aldrig att bli en ideolog. Men hon är en lagspelare och laget var för dåligt. Mona hade ingen Carl Rove vid sin sida. Eller en Per Schlingman. Hon hade en samling lallare som inte ens när den viktigaste orsaken till valnederlaget redan diskuterades på valnatten 2006, förmådde dra några vettiga slutsatser.

Du har rätt när du betonar frågan om ledare. Mona ville nog skapa ett kollektivt ledarskap, en kreativ think tank som partiledning, snarare än att framstå som en magpetande Göran Persson som i sig är en produkt av att Tjocka Torsten inte fick var med de andra grabbarna på skolgården.

Så hade ni valt Göran lite oftare till målvakt eller nått i Vingåker hade kanske Mona aldrig blivit utsedd alternativt framträtt lite mera bestämt. Ledargarnityret inom sosseriet var trötta på HSB.

Lyssnar på talboken “Decision Points” av George W Bush. Förutom att hans intellektuellt framstår som över medel snarare än motsatsen som frenetiskt hävdats de senaste tio åren i svensk media så betonar han en annan sak. Lojalitet. Han beskriver på flera ställen vikten av att omge sig med lojala medarbetare. Han beskriver också hur han själv dubbats i den egenskapen som medarbetare till olika lokala politiker.

När sossarna nu ska utse en efterträdare och en ny politik så skulle jag rekommendera dem att diskutera frågan om lojalitet. Hur ska man undvika att få dolkar i ryggen i framtiden av sådana som Kjell Olof Feldt, Göran Persson, Margaretha Winberg m fl.

Eller för den del Ibrahim Baylan som nu verkar sugen på att fortsätta. Som partisekreterare avgår man efter vad han medverkat till. Nu svävar han på målet och får därmed det att låta som om det var enbart Monas fel att det gick som det gick. Svagt!

En annan vispare är Wanja Lundby-Wedin som nu verkar ta ut en del efter att själv ha hänt på snöret för något år sedan

Men sossarnas kris är betydligt djupare än så. Det grundläggande problemet är politiken. Det är som att fråga sig om förhållandet mellan kusk och häst. Det beror på vilken kusk och vilken häst vi talar om.

I min värld hade det inte spelat någon roll ifall Mona använt helstängt och rappat hästen alla sista femhundra innan valet.

Eftersom hon också tränar hästen skulle hon ställt av den efter 2006 och lagt om träning.

En stor del av LO:s medlemmar röstar idag på andra partier än socialdemokraterna. Man kan säga att vad socialdemokratin lyckats med är att få de borgerliga partierna att omfatta den socialdemokratiska ideologin. Att arbetare och tjänstemän behöver en välfärd som också innefattar social trygghet.

Att Alliansen vann valet 2006 berodde på att Persson var trött och att de lyckades framställa sig som de breda folklagrens alterantiv. Arbetslösheten var viktig, sa Alliansen och tillade att tryggheten också skulle gälla äldre, sjuka, utbildning och allt som tidigare varit socialdemokraternas paradnummer sedan andra världskriget.

När sossarna nu ska sitta på sin kammare och fundera över framtiden så är det lite som när Jack Sparrow ser Black Pearl försvinna i horisonten.

Problemet med socialdemokraterna som de sett ut de senaste tjugofem åren är att de blivit extremt sårbara för den här typen av attacker.

Varför?

Den främsta orsaken är att de idelogiska skiljelinjerna mellan å ena sidan radikal marxism som sjuttiotalsvänstern stod för kapitulerat samtidigt som den reformistiska socialdemokratin långsamt men bestämt gjort nu samma sak inför liberalismen och en alltmer marknadsorienterad ekonomisk politik.

Högern finns knappast idag som ideologisk kraft, liksom den klassiska liberala politiken. Istället har högern och liberalerna tagit över den socialdemokratiska retoriken och gjort den till sin.

Det som förr kallades högerpolitik, utplundring, förtryck av arbetareklassen, imperialism och klasskamp har idag framför allt genom socialdemokratins svaga ideologiska innehåll tagits över och kallas löntagare, konjunktursvängningar, det internationella ränteläget(krisen, kostnadsläget, dollarkursen, oljepriset, exportberoende etc).

Hur ska socialdemokraterna attrahera både en deltidsarbetande ensamstående kvinna med tre barn som får trehundra kronor över varje månad och en tvåbarnsfamilj som bor i en villa värd fyra miljoner, två bilar och vinter och sommarsemester. Båda tillhör arbetareklassen.

Det är här det inte går ihop.

Så när socialdemokraterna nu ska välja ny politik och ny ledning har de två val. Det ena är att samla alla grupper som har det dåligt. Arbetslösa ungdomar, lågavlönade arbetare och tjänstemän, äldre, sjuka, studenter, utslagna och delar av kultureliten och hoppas på ett under. Det ändra är att fortsätta på den inslagna vägen men under nya paroller. Samla medelklassen, sänk skatter, angrip Alliansen från höger. Varför blir det inga nya jobb? Varför startas det så få framgångsrika företag?

Socialdemokraterna som det Nya Välfärdspartiet där Företagande, Löntagare och Välfärden går hand i hand.

Det blev lite långt men min tanke är att oavsett vem som efterträder Mona så måste den personen ha ett budskap som kommuniceras av hela partiet till väljarna inför nästa val. Det budskapet måste vara nytt, attraktivt och framför allt tydligt och enkelt att förstå. Det blir bättre för mig ifall jag röstar på socialdemokraterna.

I annat fall kan man ju lika gärna rösta på Alliansen. För skillnaden är ju obefintlig.

Till sist. Jag håller med att socialdemokraterna har tagit fram förvånansvärt få ledarämnen i sina led. Öster... vad han nu heter är som ett glas saft i mina ögon. Då tar jag hellre Leif Pagrotsky.

tisdag 16 november 2010

Ettor och Nollor















Alla vet vad en datorsymbol en vågsymbol och ett rött kryss innebär.


Första gången jag kom i kontakt med den digitala världen var 1974. Jag läste transportekonomi i Göteborg och det ingick ADB(Automatisk Data Behandling) i utbildningen.

Vi fick lära oss att tänka rationellt, cutta loopar som gjorde processen onödigt trög etc.

Sedan skulle det fyra år innan jag hamnade på Boliden Kemi där vi hade en processdator. En liten ful rackare med gröna tecken.

När härden i ugnen blev för varm eller någon temperaturgivare slammade igen så gav den hals. Ibland av ingen anledning alls så många larm hade vi förbikopplat.

Nästa anhalt var en Mac. SE hette modellen och var en lådformad rackare, svartvit grafik men den hade grafik och det hade inte IBM burkarna. 23 000 spänn kostade den och den hade väl lika mycket kapacitet som en normal brödrost idag. Men den fungerade. Under de fem år jag använde den levererade den alltid. Vi kunde koppla ett modem som då hade den fantasiska hanstigheten av 9600 kbits per sekund och via en kapad ingång till TT nyhetsbanken kunde vi ladda ner alla nyhetstelegram som vi ville ha till vår lilla journalistgrupp på gamla Bysis vid Brännkyrkagatan på Söder i Stockholm. Ibland kladdade skrivaren men förvånansvärt lite.

Sedan skulle det bli värre och värre och VÄRRE!

Jag har drabbats av en förkylning som går ner i halsen och lungorna. Jag har lite känsliga luftrör som det heter. Efter ett antal lunginflammationer som en gång började på Boliden Kemi och svavelångorna där bli jag ganska lätt anfrätt fuktiga höstar. Dessutom har jag som sagt mitt polypproblem. Det ska nu opereras efter jul och jag hoppas att det ska bli bra...ja, ja, ni vet killar och sjukdomar.

I vart fall hade jag förmånen att vara hemma idag och lyssna på en konsult som skrivit en bok om våra datorsystem. Den hette nått i stil med “Jävla Skitsystem!”.

Konsulten hade en rad intressanta iakttagelser att förmedla. De gick i stort sett ut på att det finns en rad smarta och bra applikationer och system, t ex på internet men sedan kör vi oftast rakt in i Tröstlösa Träsks datasystem på våra arbetsplatser.

Jag tror att vi alla suttit och ilsket bankat på tangentbordet(varför är det alltid tangentbordet eller musen som får spö?) i hopp om att skärmen ska sluta vara låst eller att något värdelöst meddelande som säger att den förmodligen viktiga men totalt obegripliga XcB1229ddv rutinen inte kan hittas.

Konsultens rekommendation var något förvånande inte i första hand att vi ska ringa honom utan att vi ska prata med varandra på arbetsplatsen och ta upp det hela som ett arbetsmiljöproblem. Stress var väl nyckelordet ifall jag förstod saken rätt.

Att man blir stressad av att datorn inte funderar som den ska är ett understatement.

Eftersom jag själv har en del erfarenhet av datorer och datorsystem, dels som användare men också som utformare och försäljare av system så har jag en del funderingar i ämnet.

Jag har några grundregler.

1. En dator ska vara rimligt snabb i förhållande till de uppgifter den antas kunna klara av. Om datorn står och tuggar i fem till tio minuter för att komma igång med de applikationer man ska använda så är det för lång tid. En till två minuter borde vara normalt. Faktum är att ifall jag ska skriva ett kort meddelande på tio rader så har jag redan gjort det för hand eller med en gammal hederlig skrivmaskin innan de flesta datorer laddat upp alla fina options och jag kan öppna mitt dokument.

2. En dator och de system som är anslutna till det som nätverk, internet m fl ska vara intuitiva, vilket innebär att jag som användare inte ska hamna i en loop där utformaren lämnat mig vind för våg. Det är systemutformare, programmerare och tillverkare som ska underlätta för mig och inte tvärtom. Ett inuitivt system är ett system som är lätt att förstå. Ett exempel är Ipods navgeringsratt och den moderna skärmen där man drar utåt med fingrarna för att förstora och innåt för att förminska etc.

3. Låt ALDRIG tekniker ta kommandot när det gäller användargränssnitt. ALDRIG! Tekniker är som knallar. De vill visa allt de kan och har funderat på och då menar jag ALLT! 80 procent av förrvirringen på användarsidan beror på dåligt utformade användargränssnitt där intellektuellt arbete vid utformandet fått ge vika för teknikernas vanliga lösning ”options”, gärna beskrivna på teknikerrappakalja. Låt er inte snackas ner av tekniker och programmerare. Det går inte, så här jobbar vi inte här etc. Var tydliga när ni sätter ramarna på systemnivå. En normalbegåvad sjätteklassare som aldrig sett applikationen brukar vara en bra utgångspunkt. Idag borde man kanske lägga till en normalbegåvad sjuttioåring med normal syn och de flesta fattningsförmågor intakta.

4. Sammanfattningar av manualer läggs idag i allt större utsträckning ut på nätet istället för att levereras med produkten. De är då oftast översatta till ett femtiotal språk med maskinöversättning. Sedan sammanfattas det hela i en kortversion till slutkunden. Tekniskt språk, maskinöversatt och sedan sammanfattat(maskinellt?) är billigare men skapar skyskrapor av supportbehov ifall ett enda ord är otydligt i den version som kunden får i handen.

5. Ta alltid utformarna ur villfarelsen att använaren är lika intresserade av applikationen, datorna, mobiltelefonen som tillverkaren är. Medan Nokia, Samsung, Ericsson m fl har femhundra personer som sitter och jobbar med någon liten del av en applikation så vill användaren hinna skicka ett email snabbt och utan att behöva ta ställning till en massa frågor och val.

6. IT lösningar ska alltid lösa kommunikationsproblem och göra kommunikationen effektivare och mera smidig för användaren och inte tvärtom.

7. Hastigheten ska alltid vara i centrum. Dagens IT produkter tenderar tyvärr att bli allt långsammare trots att talen på processorer, internminne och grafikkort indikerar motsatsen.

8. En väl använd laptop, telefon m fl håller cirka två år om du har tur. Tala om för kunden att han eller hon måste anta det och göra back up på sitt arbete. Inte att det kan hända utan att det är troligare att IT hårdvaran lägger av än att den inte gör det.

9. “Good Medical Practice” heter det inom medicin. Om man köper en splitterny mobiltelefon med internettjänst så ska man inte behöva öppna telefonen och plocka ut batteriet varje gång internet hänger sig. Till och med på gamla PC finns det en Ctrl Alt Delete funktion. Moderna människor jobbar med moderna marginaler och förväntar sig att tekniska lösningar fungerar på ett modernt sätt.

10. Sätt användaren i centrum. Inte bara när ni gör en Power Point presentation av den planerade produkten utan i Praktiken och undersök sedan hur det fungerar hos användarna även om Janne Josefsson inte knackar på dörren.



I ovanstående handlar det mycket om tillverkar och systemutformare. Men det finns en annan grupp som verkar rätt strandsatt. Speciellt när det gäller stora och dyra systeminköp. Beställarna. Det finns skräckexempel på system som inte fungerat(Tieto Enators PRV lösning på 90-talet) eller dåligt som Volvo Datas skoldatasystem. Båda är svindyra lösningar där både utformare och beställare bommat rejält.

En skolpsykolog i en Stockholmsskola meddelade något uppgivet för mig att han berövats sina journaler under sex(SEX!) månader. Han kom inte in i systemet.

Något system för att ansluta vikarier finns inte heller. Anslutning sker vid längre vikariat via pappersansökan genom kommun och sedan tillbaka till skolan.

En del elever har allvarliga sjukdomar som blödarsjuka m fl. Den informationen passar utmärkt i ett datasystem. Det ska inte uppdagas efter tre dagar när man ska ha friluftsdag i skogen.

-Har du medicinerna med dig?

-Vilka mediciner?

-Du har en blödarsjuk pojke i din klass?

-Har jag?

Det är inte ettorna och nollorna det är fel på utan det sätt på vilket vi använder dem. Dataansvarig på en skola kan inte vara en kille som i stort sett kan Mac datorer när alla andra datorer på skolan är PC. Det måste finnas en support som kan lösa problem snabbt och direkt.

IT och dess applikationer och lösningar kan vara ett kraftfullt hjälpmedel för att utveckla företag, industri, förvaltning och utbildning. Men då måste vi anpassa systemen så att de fungerar effektivt. Annars blir de bromsklotsar, ökar stressen och rationaliseringar kan t o m slå om i sin motsats när förre ska sköta mer med ett system som inte fungerar optimalt.

Här handlar det om att skapa en dynamisk växelverkan mellan beställare, leverantör och användare under hela processen. Men en genomtänkt och intelligent kravsättning och kontraktuella hörn för leverantören är en förutsättning. Leverantören måste antas leverera en fungerande produkt och den produktens funtionalitet måste garanteras i kontrakt. Allt för många stora IT uppdrag verkar vara dåligt genomtänkta och snarare ett utvecklingsprojekt än en tydlig och noga kravsatt beställning från en medveten och kunnig kund som noga funderat på vad som behövs och hur användarna ska dra maximal nytta av en given investering.

Till sist.

Det är fortfrande ett rött kryss på min skärm. ”For assistance. Please contact the...” Det är många som ringer just nu…du behåller din plats i kön…du har just nu plats nummer...skrap...tjugoåtta...

Under tiden flyttar jag till den del av lägenheten där den fast kabeln finns. Se! Trots att jag bara har upp till 25 Mbits anslutning så har jag 100 Mbits lina. Är inte livet fantastiskt. Om det vore sant. För kabeln måste bytas ut var tredje månad eftersom plastpiggen går av. En innovation att tänka på!

Upp till anslutning vore det bättre att skriva.

Nej, nu ska jag kila iväg och köpa en yogakanna i plast som man sköljer näsan med. Fast strunta i Himalayasaltet. Havssalt går lika bra eller vanligt salt.

Det finns några med smärre defekter sa killen på Yoga centrum. 129 för dom och 159 för första sorteringen. Jag tror att jag tar förstasorteringen. Annars får man väl kontakt med internet via andrasorteringens näskanna. Som en knorr på dagen så att säga.

Spiken snarkar i soffan. Han kanske också behöver lite näskanna eller också sympar han bara med husse.

Det är bäst att jag inte frågar.

söndag 14 november 2010

Vintern är på gång!

Det har varit en turbulent vecka.


Brukar inte tjata om gamla rader men förra helgen gjorde jag en liten rad för 132 kronor. Jag spikad i första, andra och fjärde. I gulddivisionen hade jag fått för mig att Triton Sund skulle vinna. Sedan garderade jag med...håll i er nu! Boulder Classico!

Spiken, allt vår hund behövde en tur så jag struntade i Stefan Mellanders yrande om helstängt på Iceland som han presterade tillsammans med uppgiften att Iceland aldrig känts bättre.

Så det blev sex rätt.

Man har gjort en del del korkade saker. Tagit med alla hästar utom två osv. Men att det här tar nog priset.

Den här veckan tog vi bort Local Conch men garderade Maharajah med Iceland.

Nästa vecka är det Jägersro.

Mona avgick. Att sossarna inte var i bästa dagsform inöfr det här valet stod tidigt klart. Nu väntar räfst och uppstramning. Jag vågar inte ens gissa hur nästa ledargarnityr ska se ut.

Men jag skulle rekommendera de nya att skriva en lista på de som nu debatterat den interna partisaken i media. De som mitt under valrörelsen likt Persson gick ut och snackade skit. Eller Winberg som luftar sina känslor.

Den enda som uppträtt lite hederligt är Tage G.

Samtidigt har prins Carl Philipps lättklädda fästmös passa eller inte passa för det kungliga hovet fått lite perspektiv när f d Army of Lovers, Camilla Henemarks affär med hans kungliga höghet nu luftas i kvällspressen.

Brottas med en nästäppa. Så jag laddade ner George W Bush nya bok på Itunes. Bra inläst och nu framstår en man som inte är fullt så korkad som media velat göra honom. Oavsett vad man tycker om hans politik.

Klart läsvärd.

Lite om telefoner. För tolv år sedan köpte vi varsin Palm Pilot med vars hjälp man kunde koppla ihop en Nokia 6310 och hämta sin epost från verandan i Chania. No problem!

Idag ska man kunna surfa och det heter 3G och 4G, plus, paket si eller så.

Om en teleoperatör inte levererar en enda tjänst under femton dagar av en månad så dra han av hela den fasta avgiften. Tack! Om man inte har anslutning 5 dagar så drar operatören av 10 procent.

Nu behövde Carina en ny telefon. Efter lite kontroll i vänkretsen stod valet mellan IPhone4, Samsungs Galaxy, Blackberry, N8 och en Palm som inte finns i Sverige. IPhone4 får man vänta på. Det är tanken.

Så de blev en Galaxy som har en bättre telefondel. Enligt tillförlitliga källor.

Abonnemang. Det där med 17 spänn uppkoppling och några öre per minut utomlands lät bra.

Man ska binda upp sig i en massa månader. Men redan första veckan insåg vi att telefonen eller rättare sagt abonnemanget(troligen) hade sina flaws.

Ett problem är att samtal bryts. Rätt ofta faktiskt. Ett annat var att en surf 3 Mbits per sekund inte kalrar att kopplas upp mot ATG. Hur Live skulle se ut vågar jag inte tänka på. 2 pinnar blir det mitt på Söder. Det är inte så vasst.

Men de är färgglada. Visst är de?

Varför säljer man tjänster som inte ens fungerar. Kom igen Josefsson! Hälsenorna!

Är det fler som tycker att Internet bara blir slöare för varje månad?

fredag 5 november 2010

Skåne tur och retur


Tillbaka i huvudstaden efter fyra dagars kortsemester i Röddinge.
Skillnaden mot  i somras var att det regnade, blåste och att man inte såg röken av solen.
Men höst, vedbrasor vildsvinsstek och lite vin kan få en att glömma till och med en skånsk skithöst.
Att få slippa fundera över boken om kungens eventuella utomäktenskapliga sexliv var däremot befriande. Vi pratade om allt annat. Om bistånd, kulturskilnnader, livets mening, Sverige och sådant som verkligen betyder något, vilket man knappast kan säga om kungens sexliv.
Att gå och hämta ved varannan timma påminner en också om tillvarons  villkor. Utan ved ingen värme!
Så en regnig och tvärblåsig skånsk höstsejour ger en primära kunskaper, en primer i överlevnad ifall kriget kommer eller något sådant.
Man lär sig att bygga upp en brasa. Skilja mellan bra ved och dålig ved.
Det är också befriande att vara i en liten skånsk håla där folk knappast visar sig under sådana här höstdagar. Under fyra dagar såg vi postbilen en gång, en farbrors ben och en hund samt en tants ben som gick förbi fönstret samt grannens pojke och katt.
Underbart!
Solen visade sig från Nässjö och hela vägen tillbaka. I tre timmar och rakt i ögonen. Sommarens underbara SJ bekantskap bleknade denna gång.
Redan på nervägen som skedde med Intercitytåg drog det igång redan på Stockholm central. En skånsk konduktrissa startade en diskussion ifall biljetterna som bestod av tolv sidor utskrifter från nätbetalning var giltiga. Snäsiga konduktrisser får sina fiskar varma av typer som Carina och mig. Vi har varit på för många konstiga ställen i världen för att ta skit från någon liten människa som tror att vi sätter oss på ett tåg till Malmö med en Jack Russel och några dussin kollin klockan sju på morognen utan att ha betalt biljetten. Så biljettkvinnan drog sig svärande tillbaka och visade sig inte under resten av nedresan. På uppresan blev vi behandlade av en otroligt trevlig konduktör på X2000 så man kan väl säga att det står 1-1 mellan Intercity och X2000 nu då.
Väl hemma fick vi oss till livs en kunglig pressträff. Vem som kom på lösningen att låta kungen själv kommentera boken vet jag inte. Men jag tror att de flesta i likhet med Carina och mig mest tyckte synd om kungen. Han hade inte läst boken och då var då och vända blad. Man tar sig för huvudet men på något sätt var det ändå helt OK.
Nytt jobb för Nina Eldh eller medalj?
Själv ska jag gå till vårdcentralen och ta ett kraftag för att lösa frågan med min snoriga näsa. Förra gången var i vintras och då var det en förkylning, enligt läkaren. Den har nu varat i nio månader.
Vad har Roman Polanski och Julian Assange gemensamt. Schweiz!
Sedan ska jag fundera på V75. Det kan bli några oväntade Luddegalopper och Svanstedt verkar vara i slag av gårdagens tävlingar på Åby att döma. Min gamla älskling Triton Sund kan mycket väl ta hem guld. Mycket att fundera på.
Men först en snorig näsa som ska sluta fräsa...