Korsvägar

I Mellanöstern gör man saker på sitt eget vis. Öst är öst och väst är väst och aldrig…

Det är nu inte bara där man gör så. Vi har en massa hyss för oss som förundrar andra kulturer.

En del slipas av och förändras över tiden. Dagens samhällen och länder är så integrerade av den tekniska utvecklingen att samma dag som en ny bil- eller Ipod-modell släpps i Paris, London eller New York och varför inte i Beijing så vet man exakt hur den ser ut, vad den har för prestanda i Johannesburg, Lima, Sydney eller till och med i Svenljunga.

Jag ville att vi skulle kontakta Apple om Ipod. Men avråddes av säljarna. Vad kostar den? Den var för dyr. Men vi började sälja Mp3 spelare och de gick ganska bra.

Jag föreslog att vi skulle sälja så kallade hakeställningar. För dyrt!

Traditionellt använder man ett slags alliknande pinnar som ni ser på bilden till vänster där gammal och ny teknik krockat men nu några år senare. Hade vi börjat då hade vi förmodligen haft en dominerande marknadsställning nu.

De här spindarerna växer gärna där det finns tillgång till vatten. Det gör att man kan gissa att al kan vara en släkting.

De är inte raka utan sneda och vinda. Dessutom krävs det enorma mängder för att hålla allt på plats. Men snickare och byggfolk är van vid dem och mycket misstänksamma mot andra typer att hjälpmedel.

När jag kom till Irak så undrade jag varför alla hus har så enormt tjocka väggar. De skulle motstå en ordentlig RPG(granatkastare)-salva fick jag till svar.

Vi provade moderna material. Inte från Sverige. Det var för dyrt. Så fort man nämnde en eller annan produkt så dök den alltid upp en släkting eller förståsigpåare som kunde ordna samma sak för halva priset. Ibland var det billigare, väsentligt billigare men oftast blev det dyrare, väsentligt dyrare.

Min kollega och affärspartner drabbades av hybris. Han hade tjänat en del pengar på kriget.

Hyrt ut bilar från privatpersoner som fått en bil extra inte sällan genom samma krig. Bilarna hyrdes ut till amerikanska baser för 4-6000 dollar i månaden det första året. Om man betalt 4000 dollar för bilen var det en bra affär.

Idén med att hyra ut bilarna dök upp ur tomma intet eller egentligen inte.

Min affärspartner hade tillbringat en massa år i exil, bla i Iran och Sverige. I Sverige jobbade han på DN några år. Genom ett väl tilltaget avgångsvederlag i någon av många omorganisationer så kunde han köpa en liten ICA butik.

Så han bestämde sig för pröva lyckan i Irak, i norra Irak eftersom han var kurd. Familjen flyttade ner och han hittade några andra kurder som också gjorde affärer. Men allt gick trögt. Hotellet som han skötte var nedslitet ägaren snål och data butiken omsatte några tusen dollar per år.

Men så kom kriget 2003.

Turkarna vägrade släpp igenom amerikansk trupp om de inte skulle få det och det. Det handlade inte om principer utan som vanligt i Mellanöstern om pengar och fördelar vilket i slutänden är pengar. Så USA ruttnade på matthandlarna i Ankara och släppte ner sina soldater på den norra fronten rakt på ett gyttjigt gammal flygfält som Saddam byggt i Kurdistan. Bashur. Om man åker mellan Salahaddin och Duhok och tar den norra vägen över semesterorten Shaqlawa så passerar man Bashur. Det ligger på en platt slätt mellan bergen och var perfekt.

Min affärspartner låg där i flera dagar och spanade till sammans med chefen för den kurdiska statistiska centralbyrån och en del kurdiska politiska och militära höjdare. Han hade parkerat sin tyska BMW och en liten lastbil med läsk, godis och chips väl synligt vid sidan av flygfältet.

I USA är en BMW en exklusiv bil. I Irak köps det in för en spottstyver från Tyskland. En bekant som bott i Tyskland körde runt i en Merca 600 med en V12:a gav 10 000 dollar för den bilen.En bil som iofs pajade och gick på 7 cylindrar efter att någon helt annan del av bilen skulle repareras. Så vardet oftast efter ett par reparationer av motorsnillena på ”Snaha" i Erbil som är ungefär att översätta med ”Verkstadsområdet”.

Så en tidig morgon dök det upp en massa fallskärmsjägare upp i luften som vita gäss och landade på det normalt helt ödsliga flygfältet i norra Irak. Det var George W Bush pojkar och flickor.

Det var verkligen lerigt och dant den där dagen. På våren när det regnat så blir myllan som klister under fötterna eftersom jorden har en så fin kornstorlek. Går man i jorden så sitter det snabbt en halv decimeter av den rödbruna irakiska jorden som är så bördigt att det knakar om den får vatten.

Nu var det en massa US Air Force killar som snubblade runt med leriga fötter och skitiga fallskärmar som fick sitt första slag när det skulle ta sig ut från flygfältet.

Nu slumpade det sig så att min blivande affärspartners bror fått jobb som tolk åt amerikanerna. Han kunde visserligen inte så bra engelska efter 25 år i USA men tillräckligt bra för att få ett tolkjobb eftersom han pratade kurdiska. Det var genom honom min blivande affärspartner nosade upp att chips och godis skulle bli fint tillsammans med läsk.

Efter att ha mumsat på kollegans chips och Candy Bars och släckt törsten med Coca Cola så bestämde det amerikanska elitförbandet sig för att rycka ner mot Kirkuk och överta flygbasen där.

Var det någon som kunde ordna 80 lastbilar? Det kunde inte min blivande affärskollega men väl en annan kurd som gick under namnet Hundringen. Han ansågs nämligen beredd att göra vad som helst för hundra dollar. Det var inte det att han var fattig. Tvärtom så var han redan rik men beredd att bli ännu rikare.

Så min då blivande affärspartner fick nos på Hundringen som hade mycket goda kontakter överallt. Det inte Hundringen kunde ordna fanns inte.

Så Hundringen ordnade fram 80 lastbilar och ett hyreskontrakt i ett nafs. Tåget gick till Kirkuk och när chipsen tagit slut så visade det sig att enheten behövde allt möjligt. Det var hyrbilar, lastbilar, kylar, datorer, sängar, soffor och mitt på basen satt en kille i brun t-shirt och delade ut höga inplastade förpackningar med 100 000 dollar i varje. Snart hade min blivande affärspartner mer än 200 bilar uthyrda.

Vanligtvis på 3-6 eller 12 -månaders kontrakt.

Så jag enrollerades i affärsverksamheten, eftersom jag hade erfarenhet av affärsplaner, kontrakt, engelska och en del annat.

Min affärspartner gjorde till att börja med lysande affärer. Han hade tidigare genom goda kontakter köpt in ett 700 000 kvadratmeter stort område utanför Erbil med fruktträd och odlingar. Där fanns också tre fiskdammar och en liten naturlig höjd.

Nu skulle han bygga ett så kallat gästhus för en del av sina nyfunna rikedomar.

En turkiskkurdisk byggentreprenör vid namn Mustafa kom till anläggningen. Mustafa hade byggt stora saker i Istanbul sa Mustafa och min affärspartner nickade. Jodå, så var det. Han var en snäll kille Mustafa och jag undrade redan från början hur han kunde ha överlevt i Istanbuls byggdjungel. Det visade sig långt senare när han ritat på ännu ett antal kontrakt på olika villor och ett åtta våningar högt tevehus för 75 miljoner att han snarare varit byggbas än byggmästare i Istanbul. Men då var det för sent. Om det inte varit ett muslimskt land så skulle åtminstone min farmor sagt att då var det kokta fläsket redan stekt.

Så Mustafa skulle förverkliga drömmen om ett fantastiskt gästhus. Men först skulle det byggas ett lager. Ett tvåtusen kvadratmeter stort lager. Den var en av mina idéer. Ett distributionslager.

Hundringens brorsa var ingenjör. En ung kille. Han skulle bygga lagret. Fast Hundringens brorsa var ung så var han emot alla nymodigheter. När han såg ritningar och hörde hur gästhuset med modern svensk eller turkisk teknik skulle byggas fnös han.

-Det där är inte bra för Irak, sa han och flinade.

Så Hundringens brorsa började förverkliga min idé om ett stort distributionslager. Det fanns stor lagerbrist i området. Det skulle vara ett lager med en modern lastkaj som man kunde backa upp till och där i och utlastning skulle ske rationellt och snabbt. Sådana lager fanns inte.

Man skulle kunna säga att inget blev exakt som det var tänkt. Jag tänkte återkomma till den saken. Men så mycket kan jag avslöja att spindarer och modern teknik kommer i konflikt med varandra på mer än ett sätt.