söndag 30 januari 2011

Verkliga insatser och riktiga problem


Den senaste veckan har varit minst sagt intressant.


Jag har tidigare skrivit en del om det som Carl Bildt lite käckt kallar ”en demografisk sunami”.

Det finns mycket att säga om det som nu händer i norra Afrika och mellanöstern.

Själv har jag tillbringat många timmar framför teven.

How to get labour and capital to migrate freely… bla bla

Egypt has a reform oriented government…bla bla

Ungefär så lät det I helgen när CNN lät marknadsaktörer lufta sina känslor kring tillståndet för 350 miljoner araber i mellanösterns och nordafrikas länder.

Det bästa vi kan göra, rådde en bankman, är att hålla nere inflationen.

Inflationen?

Det är nog det minsta problemet.

Men till och med i Saudiarabien ligger inflationen på 5,5 procent. Där skyller man på den globala uppvärmningen och statens centralbankschef försäkrade i helgen att det som händer i Tunisien, Egypten, Yemen och snart andra länder inte kan hända i Saudiarabien. Istället hyllar man Mubaraks insatser.

För ett par veckor sedan rapporterade alla världens nyhetskanaler om hur det egyptiska folket var trötta på politik inför de stundande valen. Trötta på Mubaraks skitsnack som serverats i statligt kontrollerade media de senaste trettio åren. Löften om reformer som aldrig infriats.

Det visade sig i helgen att den analysen var helt fel.

Det ser ut att bli en dramatisk vår. Verkligheten håller på att hinna ifatt ledarna i mellanöstern och bortom mellanöstern finns ett femtiotal länder där förhållandena inte markant skiljer sig från arabländerna i mellanöstern.

Att folk i länder med feodala strukturer, diktaturer, religiösa autokratier och liknande, gör uppror är inget märkligt. Det mönstret känns väl igen genom hela mänsklighetens historia.

Orsaken är att den här typen av styren aldrig ser till att folket får det bättre. Istället tvingas folken i dessa länder leva på marginalen medan de kan se maktens anhängare berika sig intill och utöver alla gränser.

Till sist gör de uppror.

Där är vi nu.

Problemet med t ex Egypten är att den del av världen som borde stå för upplysning, klokskap och demokratiska värderingar under de senaste tjugo åren stött Mubarak villkorslöst. Alla nationer som normalt bröstar upp sig för att vara demokratiska och försvara tryckfrihet och yttrandefrihet har stillatigande sett på hur Mubarak drivit Egypten som sin egen politiska egendom.

Det gäller USA, Storbritannien, Frankrike, Sverige m fl.

När Barack Obama nu talar om vikten av reformer i Egypten är det för sent. För sent för Mubarak och för sent för USA och alla andra.

Det har inte varit en hemlighet för USA som har en utmärkt utrikesbevakning att 20 miljoner egyptier lever på två dollar om dagen. Det är inget som dykt upp med ökade matpriser. Men ifall man lever på marginalen och matpriserna går upp tio procent är det en katastrof.

Egypten har varit USA:s och västs allierade i arabvärlden.

När Carl Bildt sitter i Davos och talar om demografisk sunami så vet han precis som alla andra att de hundra miljoner ungdomar som inte får jobb i mellanöstern inte får det därför att dessa länder hållit befolkningen utanför arbete. Inte ens ifall de har utbildning får de jobb eftersom ekonomierna är uppbyggda för att en elit ska ha jobb och överskottet ska fördelas mellan dem och inte folket som helhet.

Vad mellanöstern behöver är varken islamistiska teokratier som reser sig ur askan av länder som Egypten, Libanon, Syrien och Irak utan länder som har politiker som utvecklar ländernas ekonomier så att överskottet fördelas rättvist.

Alla vet att religion söker näring ur daglig hopplöshet. När de två dollar man har att leva för är slut dyker de islamistiska nätverken upp med en påse ris eller fem liter fotogen.

Är det så vi vill ha det?

Om det muslimska brödraskapet tar makten i Egypten sker det till stor del därför att omvärlden accepterat Mubaraks vanstyre.

Det finns idag inga snabba lösningar på mellanösterns problem. Men ifall mellanöstern ska undvika det som hänt i Iran eller är på väg att ske i Irak, d v s att en ny maktelit med religiösa förtecken berikar sig på folket så måste de unga inte bara protestera utan organisera sig och dessutom skapa ett politiskt och ekonomiskt system där makt är separerad. I de flesta länder i mellanöstern är personer, ekonomiskt, politisk och militär makt ihopgeggad i en salig röra. Den egyptiska miltära makt som nu till synes står på folkets sida men kan skifta fokus när som helst har stora ekonomiska intressen i landet att försvara. En långvarig konflikt drabbar deras företag, deras pensioner och förmåner. Det är deras förmåner och välstånd som står på spel. Men det är samma ekonomiska intressen och system som skapat en ekonomi där tjugo miljoner av åttio miljoner egyptier tvingas leva i fattigdom.

Med hundra miljoner unga i mellanöstern som är mellan femton och tjugofem och en medelålder som ligger runt tjugo kan ingen regering längre låtsas som dessa unga inte existerar.

Att sätta Koranen i händerna på dem håller i några år. Att reglera matpriser ännu några år. Men för att skapa långsiktiga och stabila lösningar krävs att själva grunden för dessa ländernas ekonomiska och politiska system förändras radikalt.

Att utbildning och jobb är lösningen är ingen hemlighet. Hemligheten är istället hur man skapar detta.

Det kräver en omfördelning av tillgångar, ett system där man tar från makten vare sig den är religiös, politisk eller militär.

Det handlar om ekonomisk filosofi och makt eller hur makthavare i varej givet ögonblick prioriterar personlig girighet framför en lösning som är till för att gynna folket.

Demokrati är varken slagord eller flygblad utan ett långsiktigt politisk arbete som bedrivs varje dag på alla nivåer i en samhällsstruktur.

Ingen av detta finns idag i händerna på demonstranterna. De som vet hur ett sådant samhälle kan skapas finns inte på gatorna i Egypten, Tunisen, Yemen.

Idag rapporteras om stora ungdomsdemonstrationer i Sudan som gränsar till Egypten. Också i Jordanien, Libanon och Syrien jäser missnöjet. I Erbil i norra Irak talas om liknande demonstrationer.

De regimer som inte kan leverera i mellanöstern lever ett farligt liv.

Men den stora skandalen är västmakternas dubbla standard när det gäller demokratins innehåll.

Idag ser vi hur både USA och Storbritannien manar till lugn.

Lugn för vad?

Religionen är ingen lösning. Det visar exemplet Iran och nu senast Irak.

Om gud finns tror jag inte han eller hon skulle tycka att vare sig Irans eller Iraks ledare för att inte tala om Saudiarabiens skulle ha minsta lilla chans att slinka in i paradiset.

Det blir kolskyffling en trappa ner. Tro mig.

De hundratusentals unga som vill ha ett annat samhälle må önska sig en bil eller en Ipod som resultatet av ett arbete. Just nu har de inte mat på bordet.

Är det för mycket att begära 2011.



Marre blev tvåa i PdA. En superstrong insats och all heder till Hultman & Co. Anders L. gissade att Ready Cash skulle ta hem spelet. Grattis Anders!

Vi förlorade handbollen men det ger mersmak. Jag tror på en VM seger 2013 och en seger för Marre nästa år. Detta PdA gav mersmak.

Vi hade fem rätt igår. Å andra sidan satte vi den förra helgen. Spelpott.

Till sist. Vad väst(eller öst) borde fundera över är moral och etik inom finansvärlden och hur egyptens 20 miljoner som lever på två dollar om dagen ska motiveras att uthärda sina liv oavsett om Mubarak sitter kvar eller ersätter den mumie som förstördes i helgen på Egyptens nationalmuseum.

Varken en militärregim eller det muslimska brödraskapet är något hållbart alternativ… nämligen!

Är det borgmästare West i Quahog eller riktiga ledare vi vill ha?



söndag 9 januari 2011

Whisperers

Goodbye…Please don´t be mad at me…


Sista meddelandet från 22-åringen som några timmar senare sköt ihjäl sex och skadade ett tiotal igår i Tucson, Arizona.

Eller gjorde han det.

Det slår mig flera saker när jag läser dagens mediabevakningen av den tragiska händelsen.

Först och främst vilken genomslagskraft internet har. Det går bra minuter mellan nyheten och en rad mer eller mindre detaljerade hänvisningar till den person som vi idag inte har en aning om ifall han är skyldig.

Idag blir man dömd ett par minuter efter man gripits.

Jag ägnade några minuter igår åt att läsa igenom killens förvirrade utlägg på YouTube.

Återigen har vi en möjlig förövare som ingen riktigt förstår varför han begått ett brott som det vi nyss bevittnat.

Likheterna med Anna Lindh mordet är faktiskt så här långt rätt slående.

Jag läste lite om den här MM som nu sitter inne för det mordet. Han har erkänt mordet och det är väl ingen som tvekar om att MM begick mordet. Den eftersmak som MM:s tilltag väckte då och nu är ifall han planerat mordet eller inte, ifall han kom på det hela alldeles själv eller hade hjälp.

Jag har aldrig riktigt svalt spontaniteten i MM: framställning.

De jugoslaviska rösterna som talade om för honom att attackera. Var de i hans huvud och rumsterade om eller hade de talat med honom personligen.Varför skriver den här killen Loughner; Goodbye om han är en spontandåre och vilka politiska frågor kan Gabrielle Giffords tänkas ha profilerat sig i som kan ha väckts omgivningens delikata intresse.

Om man tittar på hennes hemsida på kongressen så slår det mig att gränsfrågorna varit en av hennes skötebarn där hon föreslagit mer resurser till övervakningen av gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag gissar att några måste förlora på en förbättrad gränsövervakning. Några som inte nödvändigtvis är illegala mexikanska fruktplockare utan lika gärna kan vara knarksmugglare, människosmugglare eller rentav de som fått pengar för att titta åt ett annat håll.

För sådana krafter är en killar som MM och JL perfekta redskap. Jag ska inte gå in på CP, LHO, påvejägaren AA eller Robert Kennedys mördare SS.

Sex punkter bildar en linje och då hamnar man ofelbart i konspirationsteoretikernas exklusiva krets där allt kan antas för att vara grund för misstanke.

Istället borde man kanske ställa sig frågan om någon av de uppräknade skulle kunna bli lite påverkade av ett eller två ord i rätt riktning. Ja, med tanke på deras allmäntillstånd.

Någon kan ju ha stött på JL och upptäckt viss potensial.

Eller var det bara en snäll farbror som skjutsade JL till det där torgmötet i Tucson igår.

Precis som jugoslaviska röster och en kniv kan få en på tårna ifall man råkar stöta ihop Sveriges utrikesminister på NK.

Var det någon som frågade vilken typ av ”jugoslaviska” som viskade i MM:s öra. Jugoslaviska är nämligen inget språk.

Tyvärr var jag i Irak när MM affären pågick 2004. Hela huvudet var fyllt av kurdiska röster som viskade än det en och än det andra i mina med tiden ganska sårkantade öron.

Oftast handlade det om att de som viskade behövde en och annan snabb fördel för att fortsätta sina mestadels tragiska liv.

Hemma i Skåne brukade vi säga att det som viskar, den ljuger. Ett ordspråk som är av äldre datum är både f d Jugoslavien och gränsen mellan Arizona och Mexiko.

Fast egentligen vet vi ingenting. Speciellt inte om Jared Lee Loughner eller varför han eller någon annan klev fram och skör en kongresskvinna, en domare och en nioåring.

Vad hade nioåringen med saken att göra.

Då är vi tillbaka till 22-åringens myntsystem som han redovisar på tuben.

I det kan jag tyvärr inte bringa någon som helst klarhet i själva systemet och det tror jag ärligt talat få om någon av de 1157 000 som sett klippet sedan igår heller kan.

fredag 7 januari 2011

Hellre en tapp i skallen

Istappar, snö.

Man kan bara inte låta bli.


Vi bor på Hornsgatan. En av de gator i Stockholm som är mest trafikerade och där det hela tiden rör sig tiotusentals fotvandrare.

Under hela veckan har jag hört glada visselpipor utanför fönstret mot gatan. Det är snöröjarna som rensar taken från istappar och meterdjupa snömassor som uppstått efter de senaste månadernas massiva snöfall.

På andra sidan gatan jobbas den från bittida till sent på kvällen. Där ligger Olof Lindgrens fastigheter. Jag vet inte hur det är i övriga stan men i de fastigheter som finns här sköts snöröjningen bra.

Jag pratar alltså om Olof Lindgren.

Taken på andra sidan gatan har röjts inte en utan flera gånger under den senaste tiden.

I vår fastighet och andra är det sämre beställt. Där hänger meterlånga istappar och stora snösjok över kanten på stuprännorna.

En kille berättade att han slagits till marken av ett nerfallande snösjok häromdagen. På vår gård leker småungar medan istapparna när som helst kan slå ihjäl dem.

Vi är flera som ringt till värden upprepade gånger den senaste tiden.

Idag dök det slutligen upp några hjältar som repade av lite snö och några istappar. Man kan säga att faran består men den har minskat något.

Jag har personligen väldigt svårt att se varför värdar som skiter i snöröjningen under nästan två månaders tid ska få fortsätta göra det utan att något händer.

Mitt förslag från förra året att utverka höga viten om förslagsvis 20 000 – 30 000 – 50 000 kronor har klingat ohörda.

Vi vet att människor kan dö av istappar som trillar ner från tio meters höjd. Det är liksom bevisat på plats så att säga.

Varenda sketen lokalpolitiker vet hur förbannade deras väljare är på detta återkommande problem. Då är min fråga enkel. Varför gör ingen något åt denna uppenbara nonchalans från husägare och förvaltare.

Det kan ju inte vara svårare än att låta lapplisor lappa hus som inte röjer sina tak från snö och istappar.

Är lagarna suddigt formulerade så får man väl skriva om dem.

Det är lätt att förstå varför det inte finns fred på jorden när husvärdar av lättja tillåts utverka dödshot mot civilbefolkningen i ett av världens mest utvecklade länder bara för att det behagar snöa ett år eller två.

Jag är väldigt sparsam med trottoarbesök så här års och försöker hålla Spiken, hunden ifrån väggarna vilket inte är det lättaste.

När jag då ser blåsta morsor och farsor som glatt kasar runt med sina barnvagnar under meterlånga, femtiokilos istappar funderar jag allvarligt på ifall det ändå inte skulle krävs körkort för barninnehav.

Hur tänker de? Allvarligt talat! Tror de att den stickade mössan med kaniner i fleece och den galant helimpregnerade huven i galon som de fällt upp pallar en femtiokilos istapp som accelererat från tio meters höjd. Glöm det. Ett stalltips: Det blir till att köpa ny unge och begrava den gamla!

I helgen åker granen ut. Genom fönstret som vanligt. Carina går ner på gatan och kollar så ingen kommer på trottoaren och jag öppnar fönstret mot Hornsgatan och swapp!

En handling utförd av två hyfsat ansvarskännande medborgare. Värden däremot låter ostört tjugo vässade julgranar hänga i tårtsnören i stuprännan fem våningar upp, vajande för vinden i väntan på det oundvikliga… ja, ja det är fortfarande istapparna som jag pratar om.

Man kanske skulle frysa ett par utredningar om världsläget som vi glatt kostar på oss innan den om istapparna är färdig eller rättare sagt påbörjad.

Ibland blir man orolig för det mentala hälsotillståndet i nationen Sverige.

torsdag 6 januari 2011

Fria tankar


Det är trettondagen. Helg och det snöar utav helvete utanför fönstret. Igen!


Vi tänkte laga fransk löksoppa idag. Det saknas några lökar och färsk timjan.

Då kan man gå och handla det eftersom affärerna är öppna.

Det är de nämligen nuförtiden och om tio år ger jag mig attan på att man kan köpa en flaska vin på Hemköp eller var man nu handlar.

När jag växte upp vara affärerna öppna till sex och stängda på helger. Så sorgligt var det då.

Systemet var inte öppet på lördagar. Nej, nej man skulle inte uppmuntra till drickande.

Jag vet inte varför det slog mig att en del saker faktiskt har blivit bättre. Man slipper frysa arslet av sig i en oändlig taxikö.

Så istället för att sitta och trumma på en tom bleckburk kan vi äta en god löksoppa om några timmar.

Man börjar närma sig den åldern när ungdomarna i den mån de alls lyssnar sitter storögda och lyssnar på att man faktiskt kunde gå till cigarraffären som den hette och köpa en Jompa utan filter när man var sex år utan att någon lyfte speciellt på ögonbrynen. Idag har Jonni på närbutiken stora anslag och en tidningsartikeln som handlar om att leg måste man visa och då gäller 18 år.

Lyssnade på Live at Apollo igår som är ett brittiskt stand up program på BBC.

En rolig irländare som kallade sig själv för ”Paddy” påminde publiken som var brittisk om hur bra det var förr.

-Då fick ni telefonsamtal, man berättade var bomberna fanns, när det skulle smälla o s v.

Kom tillbaka IRA, allt är förlåtet.

Ungefär så.

Läser just ”Den förspillda vakan” av Nadeem Aslam. En fantastisk roman där olika människoöden vävs samman i en skildring av Afghanistans modernare tid.

Sidan 108; ”Allah sände ner järn, säger Koranen. För att Han i den osynliga världen skulle veta vilka som stöder honom och hans följeslagare.”

Bara en sådan sak.

Om man inte orkar läsa tjocka faktaböcker så petar den här boken definitivt i problemens kärna.

Det finns till och med helgöppna bokhandlar nuförtiden.

I boken har en av bokens huvudpersoner spikat upp alla sina böcker i taket under talibanstyret.

Utom möjligen Koranen. Jag har inte kommit så långt...

onsdag 5 januari 2011

Olika förödmjukelser


Satt och lyssnade på BBC:s Hard Talk i morse. Bruce Riedel, president Barak Obamas rådgivare i frågor som rör Afghanistan och Pakistan intervjuades.


Riedel ansåg att glaset var halvfullt snarare än halvtomt när det gäller Afghanistans närmaste framtid.

Jag har för all del en del synpunkter på USA:s långvariga och väl dokumenterade metod att ”ta vad man har” i kampen mot politiska, ekonomiska och militära hot.

Jag ska inte plåga läsarna med att räkna upp alla sydamerikanska diktatorer som USA stött genom 1900-talet för att inte tala om kriget i Indochina på 60- och 70-talen.

När Riedel nu meddelar att Hamid Karzai var deras kille och att det nu är lite sent att ångra sig påminner det om låtar från förr.

Och ändå inte.

Det må vara hänt att Karzai själv inte är korrupt. Varför skulle han inte vara det? Då ska man tro att en väska med miljontals dollar från Irans president bara är en vänskaplig gest på samma sätt som när han först tog emot väskor med pengar av USA och andra.

Det betyder inget djupare alltså. En väska är lika bra som en annan. Om man tror att väskor med pengar saknar ideologi håller detta resonemang.

Väskort med pengar skapar länders framtid så gott som något annat.

Medan Bruce Riedel målar upp en problematisk och komplicerad bild av Afghanistan och dess till synes evigt förbundne Pakistan så slår det mig samtidigt vilken enorm skillnad det är att lyssna på delar av den svenska debatten och den jag nu tar del av på BBC.

Den största skillnaden är att stora delar av den svenska debatten inte bara stannar halvvägs. Den kommer helt enkelt inte ens ur startblocken i händelse att det någonsin funnits några sådana.

Man kan ha olika synpunkter på hur USA borde förhållit sig efter 9/11.

Kanske borde de bara lyft på hatten fulla av skam och skyfflat undan resterna av Twin Towers.

Ungefär som delar av den svenska debatten föreslår.

Man kan anse att vi slätt inte hade med att göra om det sitter ett gäng talibaner i Kabul som vägrar flickor att gå i skolan och upprätthåller moralen genom att skära näsan av dem som bryter mot den givna ordningen.

Som ger sig på tusenåriga statyer av Buddha och vars huvudsakliga exportvara är narkotika.

Shit the same! Det är ju deras ensak.

Att talibanerna hyste delar av al-Qaida på sitt territorium kan självfallet också diskuteras. Det finns galningar i Sverige som anser att vi får räkna med al-Qaida som en del av vårt civila samhälle ungefär som studentrevolter och brända bilar i förorterna.

Det är faktiskt helt olika saker. Fundamentalt!

Vad som stör mig riktigt och på allvar är den svenska mjukisvänsterns kringslabbande i debatten. Det finns en grupp debattörer som inte är så liten som man kan tro som sugit i sig näring efter 68 generationens ideologiska och politiska sammanbrott.

Inte ens på den tiden orkade de studera sig till något slags sammanhållen analys. Där hjärnan tog slut vidtog känslomässigt svammel. Då som nu.

På den tiden pratade delar av den rörelsen om fred på jorden och kärnvapenfria zoner i Östersjön. De lyckades alltid hitta någon udda och oupptäckt ståndpunkt som i och för sig aldrig ledde till något eller ens hade möjlighet att göra det men som lät lagom ofarlig för att locka till sig en viss grupp huvudsakligen välmenande människor.

Människor som trivdes som fiskar i vattnet och ständigt sökte näring i enkla lösningar på svåra problem.

Idag har samma människor slipat på sina slappa argument i mer än fyrtio år. Det är fortfarande fred på jorden som gäller.

Enda skillnaden är att de idag har lättare att göra sin röst hörd.

Det är fortfarande lika oklart hur deras Shangri La ska uppstå eller hur vi ska få talibanerna att förstå att man inte kan hugga näsor av flickor eller öppna hotell i Tora Bora utan att omvärlden reagerar när gästerna ger sig ut på världsturné.

När ledande företrädare för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen m fl hyllar en debattartikel av Per Allan Olsson i GP får jag rysningar längsmed ryggraden.

Samtidigt är Olssons artikel ett lysande exempel på vad jag beskrivit.

Efter en virrig inledning där Olsson hyllar demokratiminister Birgitta Ohlssons tidigare artikeln i SvD den 16 december 2010 rörande dialog med muslimska organisationer, lokala projekt etc. övergår Olsson raskt till vad han själv har på hjärtat i frågan.

”Självklart behöver vi mobilisera kring demokrati, religionsfrihet och hela den värdegrund som gör det öppna samhället möjligt. Självklart behöver vi stöd från imamer och andra muslimska företrädare för att visa att det här våldet inte har stöd i koranen; att det åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.

 
Men hur långt når vi med en svensk linje som inte tar ansvar för vår del av en utrikespolitik som miljoner muslimer upplever som kränkande, diskriminerande och koloniserande? Hur kan man tro att en dialog fördjupas utan att vi diskuterar vår – och deras – delaktighet i Afghanistan, Irak och Palestina?”

Vänta nu lite!

Vi har alltså en värdegrund som innebär att vi har ett öppet samhälle.

Sedan kommer det: ”Självklart behöver vi stöd från imamer och andra muslimska företrädare för att visa att det här våldet inte har stöd i koranen; att det åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.”

Plötsligt sliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiirrrrar det till ungefär som en hemvändande bakfull julfirare på blankis.

…”åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.”

Detta skriver Olsson bara några veckor efter att en islamist försökt spränga sig själv och hundratals svenskar varav säkert en del skulle varit muslimer, i luften strax före vår största högtid - julen.

Så i vårt land finns det alltså möjlighet till en annan sorts opposition. Underförstått att i andra länder, Palestina, Irak och Afghanistan finns inte den möjligheten och där…får man inte bara ta vad man får. Man får vad man förtjänar.

Ingen som läser Olssons artikeln kan uppfatta det på annat sätt än att vårt hopp är att tala med olika islamska företrädare för att få deras stöd så att vi kanske kan undvika det som inte är möjligt utanför Sveriges gränser.

Min första fråga är varför vi överhuvudtaget måste tala med olika företrädare för islam i vårt land om en så självklar sak som att islam inte försvarar våld i form av självmordsbombare i julhandeln.

Redan här kör Olsson av banan.

Terrorism i islams namn är alltså villkorad i Olssons resonemangsvärld. Man kan förstå den(Irak, Afghanistan, Palestina) medan vi i Sverige kanske kan få en annan slags opposition, mera fredlig som inte spränger bomber.

Det Olsson inte förstått är att terrorism aldrig kan försvaras oavsett var den utförs geografiskt.

Våld mot en övermakt kan försvaras. I en mer ordnad begreppsvärld kallas det väpnat motstånd. Att spränga hundratals civila som är ute och köper grönsaker på en marknad är inte väpnad kamp. Det är terrorism oavsett ifall det gör i Allahs namn eller inte.

Olsson har säkert i likhet med många som delar hand uppfattning något slags inre behov av att intellektuellt ordna upp det faktum att en svensk bosatt i Storbritannien försökt genomföra ett massmord mitt i den svenska julhandeln.

Exakt vad som skulle göra att vi i Sverige skulle vara bättre skickade att prata omkull fundamentalister än i andra länder är oklart.

Men Olsson snuddar faktiskt vid detta. Inte förvånande berör han Storbritanniens handhavande av kontakterna med sina muslimer.

Det har enligt Olsson varit katastrofalt.

Han citerar aktivister och advokaten Abdulrahman Jafar för att understryka sin uppfattning.

Så här skriver Olsson:

” Abdul Rahman Jafar är en advokat som samarbetat med Storbritanniens muslimska råd i syfte att minska risken för våldsbenägen radikalism bland unga muslimer. Han förklarar varför den brittiska regeringens kampanj för anti-radikalisering till stor del misslyckats: samarbetet – inklusive stora finansiella bidrag – har bara förts med de muslimska grupper som inte kritiserat den brittiska utrikespolitiken. Jag har inte träffat en muslim som inte är rasande över Storbritanniens politik i Afghanistan, Irak eller Palestina, säger Rahman. Och tiger man om utrikespolitiken, så tiger man om extremisternas förevändning för våldsaktioner.”


I Olssons värld blir allt plötsligt begripligt. Hade Storbritannien spenderat mer pengar och resurser på att diskutera med de extrema islamistiska organisationerna så hade situationen varit en annan.

Annars är Jafars huvudsakliga argument precis som många företrädare för islam i Sverige att det håller på att breda ut sig en islamofobi i världen urskiljningslöst riktad mot muslimer.

Islam är inte bara en fredlig religion utan den fredligaste av alla religioner vilket 1400 år av fredlig samexistens verksamhet bevisat och som bevis på denna tes nämner Jafar Andalusien.

Det pågår olika organiserade attacker mot islam. Han nämner uttalanden av Silvio Berlusconi, en påstått fejkad lista på judar som ska attackeras och som figurerat i brittisk press och ett antal attacker mot muslimer i Storbritannien.

Jafar har ”inte träffat en muslim som inte är rasande över Storbritanniens politik i Afghanistan, Irak och Palestina”.

Om Olsson och Jafar har rätt står vi nämligen inför randen av en katastrof.

Det enda väst kan göra är att tillstå våra pyramidabla fel och islamofobi och samtala med extremister som anser sig hämta inspiration från islam.

Olsson anför vidare exemplen Irak och Palestina där han detaljerat beskriver de övergrepp som USA, Storbritannien, Israel m fl begått.

Oändlig uppräkning av alla hemskheter som drabbat det irakiska och palestinska folket, vår kollektiva skuld för att vi inte…ja vadå?

Det är precis här Olssons och de aningslösa fredsivrarna trillar omkull. Vad skulle vi gjort istället?

Ytligt sett kan dessa människor framstå som humanister och brinnande försvarare av demokrati och frihet.

Men ifall man synar deras argument är de inte bra ihåliga utan också falska och selektiva. De påminner inte oväntat om sådant som politiska jultomtar som Berlusconi m fl kläcker ur sig.

Två fel blir nämligen inte ett rätt.

Afghanistan, Irak och Palestina är tre olika länder med tre olika länders historia.

Till att börja med.

Vad är det alla muslimer Jafar träffat är så rasande över och som Olsson har så stor förståelse för i sin debattartikel.

Är afghanerna rasande över att talibanerna störtades från makten och att USA, Sverige m fl nu försöker skapa en demokratisk grund som bl a tillåter oliktänkande och att flickor får gå i skola. Eller är det, det faktum att USA koalitionens undanröjande av diktatorn Saddam Hussein ersatts med en demokratisk konstitution och att islam knappast haft en så stark ställning som följd av kriget under de senaste femtio åren.

Al-Qaida fanns inte i Irak enligt Olsson. Nej, men exakt samma typ av organisation fanns där och dessutom fanns Saddam Hussein där som vägrade efterleva FN beslut efter FN beslut.

Terrorism fanns i Irak, initierat av Saddam. Jag blev själv utsatt för ett terrordåd 1992 när jag skulle bevaka det första fria valet i den norra kurdiska delen som USA, Frankrike och Storbritannien då kontrollerade.

Jag överlevde men det fanns andra som inte gjorde det.

182 000 försvunna kurder och mer än 5000 som gasades ihjäl i Halabja och andra ställen. Shiamuslimer som slaktades i Dujail och andra byar. Tortyr, obekväma som Saddam matade lejonen med.

Inte ett ord om detta, om talibanernas nidingsdåd eller om raketer som regnar över Israel.

Jag har aldrig och kommer aldrig att försvara Israels politik gentemot palestinierna men raketer som ramlar ner i huvudet på israeler är fel väg liksom självmordsbombare på bussar.

Terrorism kan aldrig försvaras med att vi har vårt ansvar.

Så länge Olsson och hans fredsvänner inte har något alternativ till talibaner och folkmördare som Saddam annat än att vi måste prata vett i självmordsbombare och ta på oss ett ansvar för att det finns så kommer islamisterna att bli glada och resten av världen att bli som bäst mera lik Kabul och Bagdad.

Islam som en fredsälskande religion är lika falskt som att påstå att den spanska inkvisitionen, eller bålen i Torsåker på 1600-talet genomfördes för att visa guds kärlek till mänskligheten.

Islam är en religion bland andra. Snabbt lierad med ekonomisk och politisk för att inte nämna militär makt precis som kristendomen.

Inte alls några 1400 år av fredlig samexistens.

Det finns ingen anledning för oss i Sverige att acceptera självpåtagna religiösa uttryck som förtrycker människor eller förespråkar våld, vare sig våldet sker här eller på den afghanska landsbygden.

Islam måste sätta sina egna gränser och ta avstånd från terrorism och självmordsbombare medan vi måste respektera muslimer som bekänner sig till islam precis som vi respekterar buddister, judar och hinduer.

Faktum är att jag inte alls tror att vi har svårt för det.

Det jag tror vi har svårt för är att ta på oss skulden för att världen är full av en massa makthungriga kriminella typer.

President Obamas rådgivare Bruce Reidel hade i inslaget på BBC inga illusioner. Han trodde inte korruptionen skulle försvinna i Afghanistan.

Det tror inte jag heller. Det handlar inte om det.

Det är som med Irak och Palestina eller för den delen Sverige.

Det finns alltid människor som förser sig. Det är ett del av ett demokratiskt samhällsbygge att minska förekomsten av odemokratiska och kriminella inslag.

Men utan respekt och förståelse för vad som krävs i grunden för att åstadkomma ett demokratiskt samhälle missar man målet.

Vi har ett ansvar för vad som händer i vår omvärld därför att den världen i allt snabbare takt är en del av vår egen. Vår uppgift är att försvara demokrati och utveckla dess fundamenta. Inte att ha dåligt samvete för att al-Qaida finns eller att försvara dess uttryck som förståeliga.

I så mått behöver ett sekulariserad samhälle som Sverige hjälp från islamska organisationer med att bekämpa grogrund för individer och nätverk som radikaliserats av kriminella element.

Olssons avslutning pekar dock åt ett helt annat håll:

”Att starta en dialog med muslimska grupper utan att föra in vårt och andras ansvar för den utrikespolitik som i så hög grad sargat deras hemländer är ytterligare en förödmjukelse av motparten.
En förödmjukelse lagd på en annan.”

Så talibanernas eventuella förödmjukelse väger alltså tyngre än den förödmjukelse hundratusentals afghanska flickor kände när de inte längre fick gå till skolan sedan talibanerna tagit makten eller den förödmjukelse det amerikanska folket kände ínför talibanernas oförbehållsamma stöd åt al-Qaida.

Det finns nämligen om man ska vara petnoga flera olika typer av förödmjukelser och brott som man ska sortera ibland.

Olssons artikel bevisar att tryckfriheten och yttrandefriheten är värdefull. De omfattar nämligen de mest huvudlösa åsikter.