Den senaste veckan har varit minst sagt intressant.
Jag har tidigare skrivit en del om det som Carl Bildt lite käckt kallar ”en demografisk sunami”.
Det finns mycket att säga om det som nu händer i norra Afrika och mellanöstern.
Själv har jag tillbringat många timmar framför teven.
How to get labour and capital to migrate freely… bla bla
Egypt has a reform oriented government…bla bla
Ungefär så lät det I helgen när CNN lät marknadsaktörer lufta sina känslor kring tillståndet för 350 miljoner araber i mellanösterns och nordafrikas länder.
Det bästa vi kan göra, rådde en bankman, är att hålla nere inflationen.
Inflationen?
Det är nog det minsta problemet.
Men till och med i Saudiarabien ligger inflationen på 5,5 procent. Där skyller man på den globala uppvärmningen och statens centralbankschef försäkrade i helgen att det som händer i Tunisien, Egypten, Yemen och snart andra länder inte kan hända i Saudiarabien. Istället hyllar man Mubaraks insatser.
För ett par veckor sedan rapporterade alla världens nyhetskanaler om hur det egyptiska folket var trötta på politik inför de stundande valen. Trötta på Mubaraks skitsnack som serverats i statligt kontrollerade media de senaste trettio åren. Löften om reformer som aldrig infriats.
Det visade sig i helgen att den analysen var helt fel.
Det ser ut att bli en dramatisk vår. Verkligheten håller på att hinna ifatt ledarna i mellanöstern och bortom mellanöstern finns ett femtiotal länder där förhållandena inte markant skiljer sig från arabländerna i mellanöstern.
Att folk i länder med feodala strukturer, diktaturer, religiösa autokratier och liknande, gör uppror är inget märkligt. Det mönstret känns väl igen genom hela mänsklighetens historia.
Orsaken är att den här typen av styren aldrig ser till att folket får det bättre. Istället tvingas folken i dessa länder leva på marginalen medan de kan se maktens anhängare berika sig intill och utöver alla gränser.
Till sist gör de uppror.
Där är vi nu.
Problemet med t ex Egypten är att den del av världen som borde stå för upplysning, klokskap och demokratiska värderingar under de senaste tjugo åren stött Mubarak villkorslöst. Alla nationer som normalt bröstar upp sig för att vara demokratiska och försvara tryckfrihet och yttrandefrihet har stillatigande sett på hur Mubarak drivit Egypten som sin egen politiska egendom.
Det gäller USA, Storbritannien, Frankrike, Sverige m fl.
När Barack Obama nu talar om vikten av reformer i Egypten är det för sent. För sent för Mubarak och för sent för USA och alla andra.
Det har inte varit en hemlighet för USA som har en utmärkt utrikesbevakning att 20 miljoner egyptier lever på två dollar om dagen. Det är inget som dykt upp med ökade matpriser. Men ifall man lever på marginalen och matpriserna går upp tio procent är det en katastrof.
Egypten har varit USA:s och västs allierade i arabvärlden.
När Carl Bildt sitter i Davos och talar om demografisk sunami så vet han precis som alla andra att de hundra miljoner ungdomar som inte får jobb i mellanöstern inte får det därför att dessa länder hållit befolkningen utanför arbete. Inte ens ifall de har utbildning får de jobb eftersom ekonomierna är uppbyggda för att en elit ska ha jobb och överskottet ska fördelas mellan dem och inte folket som helhet.
Vad mellanöstern behöver är varken islamistiska teokratier som reser sig ur askan av länder som Egypten, Libanon, Syrien och Irak utan länder som har politiker som utvecklar ländernas ekonomier så att överskottet fördelas rättvist.
Alla vet att religion söker näring ur daglig hopplöshet. När de två dollar man har att leva för är slut dyker de islamistiska nätverken upp med en påse ris eller fem liter fotogen.
Är det så vi vill ha det?
Om det muslimska brödraskapet tar makten i Egypten sker det till stor del därför att omvärlden accepterat Mubaraks vanstyre.
Det finns idag inga snabba lösningar på mellanösterns problem. Men ifall mellanöstern ska undvika det som hänt i Iran eller är på väg att ske i Irak, d v s att en ny maktelit med religiösa förtecken berikar sig på folket så måste de unga inte bara protestera utan organisera sig och dessutom skapa ett politiskt och ekonomiskt system där makt är separerad. I de flesta länder i mellanöstern är personer, ekonomiskt, politisk och militär makt ihopgeggad i en salig röra. Den egyptiska miltära makt som nu till synes står på folkets sida men kan skifta fokus när som helst har stora ekonomiska intressen i landet att försvara. En långvarig konflikt drabbar deras företag, deras pensioner och förmåner. Det är deras förmåner och välstånd som står på spel. Men det är samma ekonomiska intressen och system som skapat en ekonomi där tjugo miljoner av åttio miljoner egyptier tvingas leva i fattigdom.
Med hundra miljoner unga i mellanöstern som är mellan femton och tjugofem och en medelålder som ligger runt tjugo kan ingen regering längre låtsas som dessa unga inte existerar.
Att sätta Koranen i händerna på dem håller i några år. Att reglera matpriser ännu några år. Men för att skapa långsiktiga och stabila lösningar krävs att själva grunden för dessa ländernas ekonomiska och politiska system förändras radikalt.
Att utbildning och jobb är lösningen är ingen hemlighet. Hemligheten är istället hur man skapar detta.
Det kräver en omfördelning av tillgångar, ett system där man tar från makten vare sig den är religiös, politisk eller militär.
Det handlar om ekonomisk filosofi och makt eller hur makthavare i varej givet ögonblick prioriterar personlig girighet framför en lösning som är till för att gynna folket.
Demokrati är varken slagord eller flygblad utan ett långsiktigt politisk arbete som bedrivs varje dag på alla nivåer i en samhällsstruktur.
Ingen av detta finns idag i händerna på demonstranterna. De som vet hur ett sådant samhälle kan skapas finns inte på gatorna i Egypten, Tunisen, Yemen.
Idag rapporteras om stora ungdomsdemonstrationer i Sudan som gränsar till Egypten. Också i Jordanien, Libanon och Syrien jäser missnöjet. I Erbil i norra Irak talas om liknande demonstrationer.
De regimer som inte kan leverera i mellanöstern lever ett farligt liv.
Men den stora skandalen är västmakternas dubbla standard när det gäller demokratins innehåll.
Idag ser vi hur både USA och Storbritannien manar till lugn.
Lugn för vad?
Religionen är ingen lösning. Det visar exemplet Iran och nu senast Irak.
Om gud finns tror jag inte han eller hon skulle tycka att vare sig Irans eller Iraks ledare för att inte tala om Saudiarabiens skulle ha minsta lilla chans att slinka in i paradiset.
Det blir kolskyffling en trappa ner. Tro mig.
De hundratusentals unga som vill ha ett annat samhälle må önska sig en bil eller en Ipod som resultatet av ett arbete. Just nu har de inte mat på bordet.
Är det för mycket att begära 2011.
Marre blev tvåa i PdA. En superstrong insats och all heder till Hultman & Co. Anders L. gissade att Ready Cash skulle ta hem spelet. Grattis Anders!
Vi förlorade handbollen men det ger mersmak. Jag tror på en VM seger 2013 och en seger för Marre nästa år. Detta PdA gav mersmak.
Vi hade fem rätt igår. Å andra sidan satte vi den förra helgen. Spelpott.
Till sist. Vad väst(eller öst) borde fundera över är moral och etik inom finansvärlden och hur egyptens 20 miljoner som lever på två dollar om dagen ska motiveras att uthärda sina liv oavsett om Mubarak sitter kvar eller ersätter den mumie som förstördes i helgen på Egyptens nationalmuseum.
Varken en militärregim eller det muslimska brödraskapet är något hållbart alternativ… nämligen!
Är det borgmästare West i Quahog eller riktiga ledare vi vill ha?