Jag tänker på det oranga

Jag är kluven.

Befinner mig någon annanstans.

Att tänka på en massa olika saker samtidigt är farligt. Hjärnan kan börja smälta. Jag har gnällt på fildelare hela dagen. Jag tror min dator är strömförande och jag ska köpa en husvagn som jag ska klä in i aluminiumfolie. Min mellanslags-tangents-plast-skit togs bort och när jag blåste bort lite skorpsmulor försvann en genomskinlig plupp i vinddraget. Nu tänker jag på gamla tiders tangentbord och rekommenderar ALLA att sälja sina Ericsson. Själv har jag all deg i Astra Zeneca och hoppas på prima psykofarmaka. Jag började som alla rika med två tomma händer för två år sedan och nu har jag 1,2 på min fejkdepå. Så det är helt säkert. Ta rygg på mig. Åtminstone den här veckan.

Ericsson. Jo, jag läste en riktigt Edgar Allan Poe historia i New York Times i morse.

Tänderna klapprade efteråt. Oranga kuvertet.

Mina ögon föll först på en lista som såg ut som nedan(siffran är produktionskostnad per enhet):

Kretskort med Blue Tooth 20,59
6,35 cm skärm 5,59
Skal 2,35
Batteri 1,47
Kamera 1,32
Tangentbord 0,88
Förpackning 0,74
Laddare 0,59
Hörlurar 0,44
Högtalare 0,29
Mikrofon 0,29
Antenn 0,29
Vibrationsmotor 0,29
Annat 4,41

Summa 39,56 USD( 353,72 SEK)

Som alla förstår talar vi om en ”Shanzhai” eller kopia av en märkes mobiltelefon.

Det nya är att man inte längre behöver en stor fabrik. En exakt kopia av en Iphone heter HiPhone eller Meizu M8 och kostar 100-150 dollar att köpa. En sådan tillverkas med 10 anställda i en källare. Så vad händer när de här börjar säljas i stor skala eller som ett eget märke.


Vem blir mobilens IKEA? Nobody get´s out of here alive. Packa! Fyll Badkaret!

Det enda som kan öka skakigheten en dag som denna är en mexikansk fläskkotlett!

Hela artikeln finns här:

http://www.nytimes.com/2009/04/28/technology/28cell.html?_r=1&hpw