Den sorgliga rödblåa röran

Idag ska Wanja Lundby-Wedin peppa arbetarrörelsen.

På LO:s hemsida tackar hon alla som skällt på henne. 600 mejl har hon fått. Hon tillstår att många inte var så glada.

Första maj-talet skulle präglas av vad LO-folket ville att hon skulle ta upp i sina mejl.
Man kan dra två slutsatser.

Om 600 personer mejlar av ett par miljoner medlemmar så betyder det att majoriteten skiter i vad Wanja Lundby Wedin tar upp i sitt tal.

Dessutom har de som hört av sig mestadels varit förbannade. Det hade ju varit roligt att läsa några av kommentarerna men där går gränsen för Wanja och LO.

Gärna demokrati men först en rejäl censur.

Så vilka är slutsatserna av hennes sorgliga insatser.

”Det viktigaste är att prata om politiken och dess konsekvenser. Många pekar i mejlen på ökade klyftor, på behovet av en bättre fördelningspolitik och på vikten av att hålla samman för att bygga ett rättvisare Sverige. Jag kommer i mitt tal att visa på den tydliga skillnaden mellan vänster- och högerpolitik.

Jag har också bestämt mig för att ta upp det som hänt den senaste tiden på något sätt. Jag kommer att framhålla vikten av att företrädare för LO och förbunden inte stiger åt sidan, utan också i framtiden finns med i viktiga organ för att hävda medlemmarnas intressen. Gör vi inte det, så lämnar vi över makten till andra intressen.”

Wanja Lundby-Wedin gör en Pitbull.

Medlemmarna som krävt en ursäkt för Förbundets totala genomklapp i AMF och det faktum att LO:s ledning fått frikostiga pensionsavtal som inte skiljer sig i sak från de som delats ut av den partssammansatta styrelsen i AMF, kan känna sig blåsta när de lyssnar på Wanjas första maj-tal
Wanja ska visa på den tydliga skillnaden mellan höger- och vänster politik.

Problemet är att hon inte bara är LO:s ordförande utan också sitter i socialdemokraternas verkställande utskott. Sådana är reglerna. Partiet vill ha koll på vad deras socailsdemokratiske ordförande har för sig.

Att en LO ordförande skulle var någon utanför partiet är otänkbart.

Det är i denna korporativistiska anda Wanja idag ska förklara skillnaden mellan Reinfeldts allians och den rödgröna så kallade alliansen som redan ser ut att spricka.

Hon ska inte driva medlemmarnas berättigade irritation över a-kassor och sjukkassor som inte fungerar, varsel och uppsägningar, flata fackföreningar som Metall, den finansiella kris som hon ser ut att själv vara en del av och där medlemmarna nu får sänkta pensioner medan hon får en mångmiljonpension om tre år. Sådana är reglerna inom LO har de som sitter närmast grytorna mumlat som ett mantra. Inom LO-ledningen går man nämligen i pension vid 60. I politiken talar hennes partikamrater att jobba längre än 65. Men då är det realpolitik och utgiftstak de talar om.

Wanja ska förklara sitt eget partis bleka oppositionspolitik med en totalt osynlig Mona Sahlin som dessutom när hon vid sällsynta tillfällen då hon framträtt inte haft något av värde att säga.
Hon ska förklara att hon som inte kan läsa ett pensionsavtal ska analysera en väg ut ur den nuvarande krisen den svenska ekonomin. Dels som medlem av socialdemokraternas högsta organ, verkställande utskottet(vu) och dels som LO:s och dessutom som den europiska fackföreningsrörelsens ledare.

Det går inte. Det inser vem som helst.

Jag menar inte att man inte kan göra det. En pitbull alltså. Det är precis vad Wanja Lundby-Wedin håller på att göra.

Mona fick rassla iväg in i skamvrån för några Toblerone. Wanja vill ha tillbaka tjugo miljoner av förre VD:n Christer Elmhagen. Miljoner som hon själv varit med och beslutat om att han skulle fått. I femton år satt hon i styrelsen.

Det här är nytt. Förr fick man gå och blev landshövding eller åtminstone sitta i karantän några år. Nuförtiden rider man ut media stormar, spottar i nävarna och håller slampiga tal.

Det kan man bara göra i en värld där det inte längre finns några gränser.

Den LO-ledning som hade förtroende för sin LO-ordförande efter AMF-skandalen ska idag stå och se sina medlemmar i ansiktet.

Jag tror inte att de skäms. Det är det som är problemet.

Lee Iaccoca, f d vd för Ford Motors vände på Chrysler på 80-talet. När han tog över var företaget under isen för att uttrycka saken lindrigt.

Jag läste en bok han skrev om den saken för många år sedan. En sak jag minns mycket tydligen var att Lee Iaccoca tog en dollar i lön under det första året.

När Stefan Löfven sänkte metallarnas löner kunde han kanske tagit en krona själv och föreslagit killarna på andra sidan bordet detsamma. Som ett slags gest att under svåra tider står vi tillsammans. Typ!

Det kommer aldrig att hända Sverige. Sådana killar eller tjejer heller för den delen, tillverkas inte på löpande band.

Så om ni inte ska ut och demonstrera mot LO-ledningen och Wanja Lundby-Wedin så ta gärna en pick nick i det gröna för det ser ut att bli en fin dag. Jag menar det finns annat än politik.