Det hänger inte alltid på ålder och utseende!

Det är inte hälsosamt att ha fördomar

Esquires listor tillhör mina favoriter till skillnad från t ex Alex S. värdelösa listor.

Esquires listor är nästan alltid genomtänkta till att börja med. Man har lagt ner lite krut på att peta ihop dem. Mervärde utdelas generöst. Som en relativt färsk lista som handlar om 12 av musikhistoriens sorgligaste covers.

Denna lista toppas enligt mitt tycke mycket rättvist av Cat Powers version av Rolling Stones Satisfaction(I can´t get no….)

Esquire är verkligt trendkänsliga. Enda problemet är att en del av deras listor blir lite väl amerikanska. Ni vet isbjörnar på gatorna.

De är också ganska skoningslösa.

Precis som NYT Book Review. En del författare önskar nog att de väntat med att publicera sin bok när de läser recensionen. Det är sånt som får tänderna att skallra på en opublicerad liten ordpetare.

Läste att Sly Stones dotter som heter Novena Carmel och är 27 fått den gamle att piggna till. Hon kör en band som kallas Babystone och där brukar Sly ibland dyka upp.

För er som är yngre eller inte riktigt hängde med på den tiden så var Sly & the Family Stone ett kultband meden hel del stora hits som framförde bubbelbottnade texter till en jäkligt modern funkig musik, bl a på Woodstock, ja, ja den första förstås.

Sly& The Family Stone var före sin tid. De hade två vita killar i bandet och en svart tjej som lirade trumpet. Nu pratar vi 60-tal.

I Want to Take You Higher var en av deras paradnummer.

Vi får hoppas Sly som gjort sig känd för att fega ur ganska ofta från intevjuer m m får lite blodad tand och i varje fall lirar med dottern. Han är ju bara 66 år, vetja!

Jag vill också passa på att slå ett slag för en äkta pinuppa. Jodå, det finns sådana. Alltså nu menar jag ingen som… jag hoppar över det för den här tjejen hade liksom bara behövt öppnat munnen så hade man smält hur hon än såg ut. Som den där lilla krulliga damen, Susan Boyle som sjunger som en ängel. Men den här Julie London var en sådan som framför allt killarna hade på väggen på 50-talet och en bit in på 60-talet. Julie London som inte har några problem med covers. "Black Coffee" går bra att lyssna på även om kreatören av stillbildskavalkaden blandat ihop Ingrid Bergman med Julie London, utan att man får tråkigt en sekund eller ”There Will Never Be Another You” och en låååång rad andra.

London ligger ju i England och Madison Square Garden i New York. Det var där Ingo mötte Floyd Patterson. Den 27 juni 1959. En sommarnatt när Sverige plötsligt fanns på boxningskartan.

Förra vintern var det också fullt men säkert inte lika varmt. Då spelade Eric Clapton och Steve Winwood där. För er som gillade Blind Faith eller Cream eller Traffic eller bara bra blues och rock så skulle jag starkt vilja rekommendera en lyssning på ”Double Trouble” och en sexton minuter lång version av ”Voodoo Chile” som absolut inte går av för hackor. Men Double Trouble är så bra att killarna och då menar jag det kräsna gardet, hamnade i koma när jag lirade den låten från den konserten.

Finns på ITunes och säkert i välsorterade skivaffärer.

Det är bara att njuta. Eller inte. Smaken är som sagt...