Skivpyssel

Tisdag och våren kom av sig IGEN!

Under helgen när vi var på landet har det mesta slagit ut. Ekarna, hagtorn och slånbären ligger och lurar. Syrénerna uppe på Skinnarviksberget har vecklat ut bladverket och blommorna är gröna.

Sitter och sorterar låtar.

Det är märkvärdigt vad kul man kan ha.

När jag var fjorton eller så var vi några grabbar som skötte fritidsgårdens lilla disco i källaren. Det var ett riktigt litet disco men gröna manchesterkuddar, spegelvägg och dämpad belysning. Jag antar att de trodde att vi inte skulle supa, sniffa lim och knarka så mycket ifall vi fick ett eget disco.

Dom har ungefär femtio procent rätt.

Men musiken var något som alla gillade. Det var inte så många som dansade. Man satt mest och lyssnade snackade. Pojkarna spanade på tjejerna och tvärtom. Sedan klämde man lite på varandra i bordtennisrummet och hoppades att Betty inte skulle dyka upp. Betty var den som hade nyckelknippan och jobbade på fritidsgården.

På den tiden lyssnade man på all musik. När jag snackar om den tiden så är det mitten av sextiotalet fram till mitten av sjuttiotalet. Sedan var det i stort sett helt annan musik som gällde.
Sedan har det gått i perioder.

För några månader sedan tog ett par gamla polare kontakt med mig. Vi har inte pratat med varandra på trettio plus några år. Men vi växte upp tillsammans. I Helsingborg. På Kurirgatan och Fäladsgatan. Någon bodde på Hammarbergsgatan och sedan fanns det en gata till som jag glömt bort namnet på.

Kadettgatan? Nä..?

I alla fall var vi antingen på skolans fritidsgård, riktiga fritidsgården eller hemma hos någon som hade skivspelare.

En skivspelare på den tiden var en hopfällbar plastspelare där locket också var högtalare. De fungerade för tre hastigheter. 78 varv, 33 varv och 45 varv per minut. 78 var för föräldrarnas gamla stenkakor med Louis Armstrong och Vera Lynn.

33 varvarna kallades LP skivor och de små rackarna Singlar eller EP.

En del hade många skivor. Antingen fick de pengar av sina föräldrar eller också hade de äldre syskon som köpte åt dem. En klasskamrat hade både och. Hans skivsamling var enorm. Hans föräldrar var tandläkare och pengar var inget problem. Dessutom hade han en eller två äldre brorsor som hade näsan ute efter ny musik.

Det var hur häftig som helst att sitta hos honom och lyssna på den enda efter den andra.

På den tiden fanns inget ITunes eller Pirate Bay. Man gick till Hefoma där det jobbade en liten man. Han var verkligen knappast över en och femtio. En riktig gubbe i kostym. Det var något med hans näsa och han hade glasögon och underbett. Ingen publikmagnet i sig men jävlar vad han visste om musik. Sen höll han skivorna så galant som om de vore av kristall. Den fanns en skivbar där man kunde få lyssna på ett para låtar i vita telefonlurar som fanns nedstoppade i två hål i disken.

Många gick ju bara ner till Hemfomagubben för att lyssna så jag vill minnas att han införde en del men inte allt för hårda restriktioner.

Senare började andra sälja skivor, Domus, Tempo, ICA, men Hefoma och musikaffären Strandqvist var nog de första.

Sedan var den en gubbe uppe på Stattena som vi kallade ”Juden på Tirza”. Han sålde gamla skivor och porrtidningar i en affär som hette ”Tirza”. Jag vet inte om han var jude. Troligtvis inte. Men där shoppade vi i alla fall en del skivor…och tidningar.

Bland annat köpte jag en EP med Tyrannosaurus Rex. Det var en mycket speciellt platta. Mac Bolans märkliga röst var väldigt dominant och jag fick tjata på en av de äldre killarna som gärna såg sig som lite boss över skivvalet. Men till sist fick jag lira EP:n. Jag vill minnas att One Inch Rock var ett av huvudnumren.

Alla hade sina favoriter. Vi killar bråkade om vilka som var bäst av Stones och Beatles. De som hade äldre syskon hade tagit över striden från dem. På den tiden gällde det Tommy eller Elvis.

Men allt eftersom sextiotalet fortskred så kom det in nya band i våra hjärnor.

Tjejerna hade nog en något annorlunda smak. De gillade i större utsträckning svenska artister som Tages, Fabulous Four, Hounds, Hep Stars, Ola & Janglers, Slam Creepers, Lenne and The Lee Kings et c.

Jag vet inte exakt hur mycket, men det var skillnad på tjejer och killar. Jag tror att tjejerna läste poptidningar som Bildjournalen på ett annat sätt. De hittade konserter. Mina gamla kompisar påminde mig om att grupperna ofta spelade på Idrottens hus eller i Folkparken.

I Stockholm lirade Hendrix på Konserthuset.

Beatles på en liten skitrestaurang på Gröna Lund.

Så tjejerna som inte sällan var förälskade i Danne och Tommy och vad de nu hette. Dom kände till vad varenda kille i banden hette och några hade legat med en del av dem. Så var det inte för oss. Vi tyckte Brigitte Bardot var så jävla häftig men hon kom ju aldrig till Idrottens Hus och vi hade garanterat inte fått ligga med henne. Sådan orättvisor fanns det på den tiden.

Janis, Grace Slick, Mama Cass och en del andra kom vi att beundra senare men det var av andra skäl.

Men det var tjejerna som höll ordning på saker och ting. Då som nu.

Dom fixade skoldanser. Eller Hippor som utspelade sig hemma hos någon, oftast en av tjejerna. En tjej som hade föräldrafritt och det hände förvånansvärt ofta. Då var vi inte äldre än elva eller tolv.

Av äldre syskon hade tjejerna lånad en rullbandspelare som hette Philips eller Tandberg.
Där fanns en utstuderad mix av låtar.

Dom visste ju att vi killar hade julgransfot. Däremot tryckare var vi världsmästare på. Så tjejerna dansade med varandra, buggade och hade kul, medan vi satt och väntade på låtar som Whiter Shade of Pale med Procol Harum, Julia med Ola & The Janglers, Sunny Girl med Hep Stars, Sleep Little Girl med Tages.

Sedan fick man glass och gick hem. Ungefär.

Så var det fram till 1967 på en höft.

Året efter 1968 var det helt annorlunda. Glassen var försvunnen. Man drack, tjuvrökte och vi grabbar hade spottat upp oss lite.

Nya band kom in i bilden. Man konfirmerades i blommig slips.

När jag nu sitter och gör en lista på låtar är det sådana som jag verkligen gillar nu och då. Så blir det en märklig samling.

Den första skivan innehåller Moi je joue, ett litet kvitterstycke med just Brigitte Bardot. Men också en betydligt farligare kvinna från den tidens rockvärld, Anisette med den häftiga klassikern Evening´s Child som fanns i ett konvolut av guld och svart som Hemfomamannen fått tag i. Var hade han hittat den.

På min andra skiva är det en massa nostalgi. Speciellt glad blev jag över att hitta To Love Somebody med the one and only Mr Eric Burdon & The Animals. Sådana låtar tillverkas inte längre.

En del artister gjorde en låt. Norman Greenbaum´s Spirit in The Sky var en sådan liksom holländska Shocking Blue´s Venus. Två låtar i samma andra.

På trean hittar jag bara Janis Cry baby men det räcker.

Sedan blir det mer Janis på nästa. Piece of My Heart. Men här finns också Beatles Nowhere Man. Sitting in his nowhere land making plans for nobody…

Jefferson Airplane´s White Rabbit, Crosby Stills Nash & Young´s tidstämpel Our House och Joe Cocker med nio minuters hjälp från sina vänner.

På min sista skiva som nu snurrar lyckas jag också peta in några gamla. Men det märkliga är att gammalt och nytt går att para ihop.

Ett band som jag gillar högt och rent är skotska Glasvegas. Så först petar jag Go Your Own Way med Fleetwood Mac. Sedan Glasvegas Geraldine som följs av en annan låt som inte skäms för sig Yardbords Heart Full of Soul.

Så kan Nicolai Dunger ligga tillsammans med Bob Dylans nya I Feel A Change Comin´ On.
Vad gjorde man utan musik? Allvarligt!