Alla promenader är olika. Idag såg jag idioten som brukar lasta bira på sin tollare. Han var nästan nykter men klockan var inte mer än åtta så han hade kanske inte hunnit komma igång ännu. Det såg i varje fall ut som packåsnan hade fått tillfälligtvis ledigt.
En farbror som var så böjd att han nästan gick dubbelvikt sneddade över gatan vid Bysis parken. Jag trodde han skulle han dagens överlevnadsmål på Giffi där man kan få en bra frukost för en rimlig peng. Men han fortsatte stolpande framåt trottoaren mot Zinken. Det är inget roligt öde.
Annars var det lugnt.
Solen visade sig från sin roligare sida.
Spiken ville sitta och sola och när vi återvände in på gården så ville bestämt han inspektera som han brukar med jämna mellanrum. Jag antar att han ska kontroller ifall Elliot den ettårige Russeln försöker ta över. Men han verkade nöjd med en helt vätskefri passiv inspektionsrunda.
Powerpoppunk. Det kallas Destine en holländsk grupp vars låt In Your Arms fastnat rejält.
Min senaste spellista får mig att reflektera över vad det är som får en att välja en viss låt.
Fördelen med musik framför böcker är stereo. Med stereo menar jag att det finns två kanaler.
Dels musiken som i sig ger en upplevelse fylld av associationer.
Jag har de senaste månaderna dels gått tillbaka för att återskapa den tiden när man upptäckte musik för första gången. Nu är man mera rutinerad. Krävande. Kvalitetsmedveten. Men jag tror ändå att alla musikval görs efter något slags osynlig ryggrad. Det som skiljer när man nu hittar musik är att man bär med sig en relativt bred referensram som innehåller, kärlek, problem, bilfärder med Super 8, konserter, 60- och 70-talens diskotek, rökiga barer, transistorapparater, fester med AIWA rullbandsspelare och kassettlysning i parker eller på sandiga stränder.
Händelser, kläder, lukter, miljöer som man på ett eller annat sätt minns som positiva eller starka återskapas och extrapoleras i ens undermedvetna.
Den andra kanalen är texter eller fragment av texter som också fastnat av olika anledningar.
På så sätt kan jag tänka mig att Stephen Stills ”Love The One You´re With” från 1970 har helt olika betydelser för olika människor under olika tider men ändå finns kvar som musik och text där helheten, den totala upplevelsen stannar kvar oavsett tid och rum.
Jag minns många sådana musikstycken.
Som mitt förhållande till Enigma. Det var i Irak under den värsta tiden efter kriget. Folk blev sprängda i luften hela tiden. Det var ett helvete överallt. Folk kidnappades och blev av med halsarna. Det sprängdes överallt. En morgon var det hundratals liter människoblod i rännstenen och det var ingen filminspelning. En dag under den där sorgliga tiden åkte vi till Sulemaniya som ligger i norra Irak alldeles vid den iranska gränsen. Vi hamnade på en supermarket, dammig och det fanns just inget som vi ville köpa men det var en stunds avkoppling. Eller rättare sagt vi var glada att ingen sprängde skiten i luften med vi var där. I en skitig låda på musikavdelningen som till 90 procent bestod av kurdisk folkmusik såg jag plötsligt en spräckt kassett som det stod Enigma på. Jag nappade till mig den och satt i den på väg tillbaka till San Arbillo. Turen tog tre timmar drygt och vi höll på att krocka flera gånger som vanligt.
Men jag var någon annanstans, hade köpt några bira och fällde sätet och bara njöt av The Landing och en räcka låtar som sedan kröntes av en av världens bästa låtar ifall nerverna tillfälligtvis hänger lite utanför: Morphing Thru Time.
Om någon annan lyssnar kanske det bara känns som utflippad elektronisk musik.
Mitt drag i den svenska schlagerfestivalen var Emilia. Inte för att hon gjorde en speciellt komplicerad eller unik låt men den innehåller en fantastisk musikalisk stege som sitter som en smäck. Den är glad.
Det norska bidraget som vann skulle jag aldrig köpa. Men jag gissar att om tjugo år så är det några som hittar Rybak i en dammig låda i Jakarta och får en upplevelse som de inte kommer att glömma så länge de lever.
Så är det med musik. Som tur är.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar