Skällösa!

Svärmor ringde. Hon hade antecknat olika fakta ur ett radioprogram som handlade om Irak och tillbakasändande av flyktingar. Det gick i går morse på P1 och programmet heter Konflikt.

Svärmor var lite upprörd över hur vi behandlar flyktingar som bott här länge.

Så jag lyssnade på programmet. Först hade reportrarna Randi Mossige-Norheim och Julia Lundberg kontaktat 32 av de 45 flyktingar som skickade med det första avvisningsplanet till Bagdad.

Randi känner jag sedan min tid på Sveriges Radio.

Det framgick att de flesta i programmet inte tyckte det var så kul att återvända till Irak.

Det var en massa olika berättelser. Deras egna berättelser förstås. Varken mer eller mindre.

Efter intervjuerna så talade reportrarna som gjort inslaget till Konflikt också om att man inte haft möjlighet att kontrollera berättelserna och inte heller fått ta del av deras akter på Migrationsverket, trots att man inhämtat muntligt tillstånd från de berörda.

Dessa berättelser fyllde den första halvtimmen av programmet. Flera levde enligt sina egna uppgifter gömda av olika skäl. Någon hade lånat 20 000 USD av en smugglare och nu ville smugglaren ha tillbaka pengar. En man hade en handikappad son som fått avslag. En hade hamnat i en släktfejd och en annan i en kärleksaffär. Några hade jobbat med amerikanerna och var rädda för repressalier.

Ingen av de tillfrågade verkade dock ha angett några tyngre politiska eller religiösa skäl. Någon var dock från en kristen grupp.

Sverige har planer på att skicka tillbaka mer än 5000 irakier som fått slutligt avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige.

Det kan naturligtvis låta grymt och omänskligt att vi inte låter alla som vill stanna här göra det.

Sverige är annars det enskilda land inom EU som tagit emot flest flyktingar från just Irak. Cirka 70 000.

De vet Irak och det vet UNHCR. Alla vet det.

Har man inte skäl så ska också det land man kommer ifrån ta emot en när man skickas tillbaka.

Så är de internationella regler som undertecknats och som gäller alla undertecknande stater. De flesta som man nu planerar att skicka tillbaka från svensk sida kommer också från de norra delarna av Irak, irakiska Kurdistan. Där är det sedan länge ett helt annat och bättre säkerhetsläge än på många andra håll i landet. I norra Irak i de tre kurdiska provinserna Duhok, Erbil och Sulemaniya har man haft ett långtgående självstyre sedan hösten 1991. Samtidigt har säkerhetsläget förbättrats väsentligt i de centrala och södra delarna av landet. Det bekräftar också UNHCR.

I programmet intervjuas den kurdiska regionala regeringens ungdoms- och idrottsminister, Taha Barwary som också är den kurdiska regeringens representant i de nordiska länderna sedan många år.

Den regionala kurdiska regeringen har hela tiden vägrat att ta emot de som avvisats. Det kan den kurdiska regeringen göra eftersom den är just en regional regering utan vare sig makt eller status visavi omvärlden. Det är naturligtvis så att dess envetna vägran att ta emot avvisade inte direkt påvekar dess internationella förtroende i positiv riktning. Den kurdiska regionala regeringen är nämligen inte är Iraks regering. I princip kan den regionala kurdiska regeringen vägra vad den vill eftersom dess hållning är helt ointressant i ett internationellt perspektiv. Men förtroendet hade självfallet ökat ifall de hade respekterat avtal som tecknats av Irak.

Skälen är dock intressanta.

Enligt Taha Barwary tar de avvisade med sig en massa problem tillbaka och den regionala regeringen har ingen kapacitet, inga institutioner, det finns inga arbetstillfällen och som tröst säger Barwary att om vi låter flyktingarna stanna i Sverige så kommer de senare att åka tillbaka frivilligt.

Taha Barwary som en gång själv var flykting med skäl, har nu som makthavare förvandlats till en kameral megafon. Budskapet är klart. De vill inte ta ansvar för sitt folk. Sverige ska göra det.

Jag talade med Taha Barwary om det här för fyra år sedan. Mitt budskap den gången var att den kurdiska regionala regeringen skulle ta upp en diskussion med den svenska regeringen dels om sysselsättningsskapande åtgärder på plats för att minska flyktingtrycket, dels program för hemvändande och flyktingar som fått avslag.

Jag vet inte vad Taha Barwary gjorde med den saken och många andra frågor som borde varit prioriterade men av olika skäl tyvärr aldrig blivit det för den kurdiska regionala regeringen.

De senaste åren i de norra självstyrda delarna har präglats av en blandning mellan hybris, total anarki och avsaknad av planering och långsiktigt tänkande. Det är inget konstigt att politiker som alltid varit i opposition drabbas av en kulturchock när de plötsligt ska administrera och bygga upp ett samhälle. Till att börja med har de flesta olyckligtvis börjat med att bygga för sig själva snarare än för folket.

För mig och alla andra som följt det kurdiska bygget i norra Irak som omfattar cirka fyra miljoner i ett omväxlande bergigt och flackt slättlanskap med gott om naturresurser, är det i stort sett ofattbart att man inte velat eller klarat av att ens bygga de mest rudimentära grundstenarna i ett samhälle.

Så när Taha Barwary klagar lite på att det inte finns arbetstillfällen och institutioner för de avvisade så är det precis varför det kurdiska folket valde de politiska grupperingarna KDP som Taha Barwary tillhör och PUK att representera dem. De valdes för att bygga upp institutioner och arbetstillfällen. Nu vill Taha Barwary att Sverige ska ta hans om landsmän som inte har skäl att stanna i Sverige annat än att de inte tycker det är bra i Irak.

Det är faktiskt inte Sveriges uppgift att ordna det bra i Irak. Kurdistan Regional Government(KRG) som Taha Barwary är minister i är skyldiga att hjälpa till och underlätta för att de här irakierna ska kunna återvända. Inte sitta och kasa på rumpan baklänges.

Taha Barwary säger att deras hållning alltid varit klar och att de aldrig var inblandade i avtalet om återtagande, ett avtal där Sverige var först med att skriva ett sådant med den irakiska regeringen.

Taha Barwary får det att låta som om de blivit överkörda och inte haft någon möjlighet att påverka det som sker i Bagdad.

Nu här det till saken att den som skrivit under avtalet för Iraks sida, utrikesminister Hoshiyar Zebari är också precis som Taha Barwary kurd från de norra provinserna. Det var nämligen hårda förhandlingar i samband med att den tillfälliga amerikanska administrationen lämnade över vilka som skulle ha poster. PUK:s ledare Jelal Talabani fick bli president och KDP:s främste utrikespolitiske talesman Hoshiyar Zebari fick bli utrikesminister, en post som han också fick behålla efter senaste valet. Dessutom har Hoshiyar Zebari under tio år varit KDP:s utrikespolitiske talesman och under en länge period Taha Barwarys chef eftersom Taha Barwary var medlem av KDP och KRG:s representant i Sverige sedan början av 90-talet. Så Hoshiyar Zebari skriver under avtalet för Irak och Niclas Trouvé, Sveriges Irakambassadör skriver under det för Sveriges räkning.

De här två känner varandra mycket väl och har inga problem att diskutera vare sig det ena eller det andra.

Det fanns alla möjligheter för KRG att diskutera saken både med Zebari och den svenska regeringen innan avtalet skrevs under.

Men KRG har hela tiden vägrat med skäl som ovan angivits.

I praktiken handlar det om att de tycker att Sverige kan stå för kost och logi för deras landmän till de känner för att flytta hem igen.

Dessutom kan avtalet sägas upp av endera parten med trettio dagars varsel. Det är bara för Taha Barwary att be sin partikollega Hoshiyar Zebari att säga upp avtalet. Han har helt säkert Hoshiyars mobilnummer i sin telefon om Taha Barwary inte förändrats i grunden också på den punkten.

Det är kanske dags att börja regera lite.

Sedan kan man undra varför P1 ägnar en hel timme åt ett program om detta utan att ta rätt på att det just var en kurd som skrev under avtalet. Inte vilken kurd som helst. Hoshiyar sitter förutom i Iraks regering med i KDP:s politbyrå. Det vill säga han tillhör ledningen för det parti som är så kritiskt mot att de inte fått vara med och diskutera återtagandeavtalet.