När jag växte upp för länge sedan så fanns det gudar eller åtminstone gudsliknande varelser som man beundrade.
Det är lite annorlunda idag.
Idag är folk upptagna. Vanligtvis. Det är kanske bättre. Vad vet jag.
Led Zeppelin var gudar för oss grabbar när vi var tonåringar. Det fanns en massa bra musik men Led Zeppelin, Deep Purple och Pink Floyd hamnade alltid i en speciell hög. Untouchable. Kom det nån idiot på en fest och undrade vad det var för skit som låg på så…
Det var liksom både pampigt och vackert, så nära religiös upplevelse man kunde komma på sextiotalet. Tror jag i varje fall.
En del av de där killarna för de var för det mesta killar har kommit lite vid sidan av. Eller så har de gjort exakt vad de ville.
Idag är de flesta 60 plus. Därför blir man glad när man lyssnar på något nytt som funkar.
En sådan platta som kom för två år sedan tror jag det var. T-Bone Burnett producerade Raising Sand. Han fick en Grammy för det och det var han värd. Han fick till ett unikt sound, ungefär som Phil Spector, ABBA eller Bernard Butler m fl. Det hände för länge sedan men här passar det sällsynt bra. Konstellationen Robert Plant, sångaren i Led Zeppelin och Blue Grass stjärnan Alison Krauss blir inte bara bra, utan väldigt bra. Ungefär som när Mark Knopfler och Emmylou Harris gjorde en skiva tillsammans. Man undrar varför de inte gjort det för länge sedan.
Så har ni tråkigt i skivstället…
Alison Krauss och Robert Plant, Por Favor!
Inlägg
3 kommentarer:
Knofler och Emmylou Harris samarbetet var sanslöst bra. Har slitit ut "This is Us" :)
Till Björne: Den är också en riktig höjdare. När det gäller den här Plant/Krauss så är tycker jag speciellt om Polly Come Home, Rich Girl och Through The Morning Through The Night.Första och sista två rikigt bra rock/country ballader och den i mitten lite mera upbeat.
När vi ändå är inne på samarbeten av det mer enkönade slaget så tänker jag på The Highwaymen:
Chris Cristofferson,Waylon Jennings, Johnny Cash och Willie Nelsson.
Oops, should be "Nelson";-)
Skicka en kommentar