Ekdal och sextiåttorna!

Jag känner inte Niklas Ekdal. Jag har sett honom i TV och jag har väl möjligen också läst någon artikel av honom.

Nu har han skrivit en artikel på Newsmill.

Hans bakgrund är förutom journalistiken, underrättelsearbete på Försvarsstaben.
Ungefär så.

Nu skriver Ekdal lite docerande och lätt raljerande om något som han kallar sextioåttorna och åttioniorna. Det enda som stämmer i hans inlägg är att stavningsprogrammet protesterar kring benämningen åttioniorna.

Men, det borde väl enligt NE:s nomenklatura vara en enkel marknadsföringsfråga i ett kapitalistiskt samhälle.

Dålig marknadsföring alltså.

Sedan är det ju rätt lustigt att en kille som mot betalning och för det svenska försvarets räkning sysslat med analys är så djupt okunnig om vad som i grunden skiljer det som hände på 60-talet och det som hände 1989.

Några av kommentarerna till Ekdals artikel har redan berört det faktum att 68 var helt olika saker för olika människor. I Ekdals till synes förtvinade värld var och är 1968 års generation enbart en samling förvirrade drömmare som ”inte lämnade något bestående resultat” till skillnad från åttioniorna där det är ”tvärtom”.

Ekdal tror till och med att 89 års händelse kan vara ”kanske den allra lyckligaste” av tilldragelser i historien.

Men det var kanske så man höll på därute på Försvarsstaben, jämförde olika årtal. Fiffigt!

Först och främst så får man nog se det som hände inte just som det hände enbart då -68, utan som en utveckling efter andra världskriget, något värdefullt och betydligt mera långdraget och sammansatt än att några studenter gav sig ut på gatorna i Paris eller Prag eller råkade i bråk med polisen om USA:s krig i Vietnam.

Det fanns efter andra världskriget dels genom televisionens framväxt en snabbt ökad kunskap hos den enskilde medborgaren kring vad som hände i världen. Efterkrigstiden präglades av en framtidsoptimism och en förtröstan att länder tillsammans kunde lösa problem.
Kvinnorna hade i ökad omfattning kommit ut i arbetslivet och Sverige genomgick inte en utan två revolutioner efter kriget. Först en omvandling från jordbruks- och brukssamhälle till en allt starkare exportindustriell utveckling där vi genom att först hålla en femma på Tyskland och senare i andra världskriget en femma på de allierade, kunde ha en intakt industri och infrastruktur när resten av Europa låg i ruiner.

Senare under sextiotalet och sjuttiotalet när andra lite mer hungriga stater som Portugal, Tyskland och Japan började få igång sina industrier så fick vi konkurrens inom stål, varv och annan industri.

Innan hade ungdomar konfirmerats och sedan byttes kortbyxorna kjolen ut mot kostym och dräkt och man blev en ung gubbe alternativet ung dam.

Efter kriget växte det upp en helt ny generation, teknikvänliga och alltmer självständiga ungdomar som började klä sig annorlunda än tidigare generation. De skapade ny egen musik, lyssnade på annan musik, läste nya böcker etc.

Mycket av influenserna kom från Frankrike, Storbritannien och USA.

Den gemensamma nämnaren var att man ville skapa en annorlunda och bättre värld. Det var inte så att alla stod och citerade Mao. En del var emot Vietnamkriget och åt bara grönsaker medan andra käkade biff och demonstrerade mot kärnvapenmakterna.

Dessutom var, som Ekdal mycket väl vet 60- och 70-talets politiska liv ingen enhetlig rörelse.

Den rymde alla möjliga olika politiska och idémässiga riktningar. Jag skulle vilja påstå att efter krigstidens politiska omvälvningar som kulminerade under 60- och 70-talet i väst men först tiotalet år senare i öst, var en betydligt mera komplex politisk omvälvning och dessutom inte alls helt skiljt från det som hände 1989.

Jag skulle vilja påstå att Ekdal totalt har missuppfattat vad som egentligen hände på 60-talet och 70-talet i Sverige.

Då grundlades följande icke oväsentliga förändringar: skola och utbildning, mode, verkligt medlemsinflytande i fackföreningsrörelsen, syn på tredje världen, orättfärdiga krig, antirasism, ökat inflytande för kvinnor, ifrågasättande och kritiskt tänkande, en stärkt uppfattning att varje människa betyder något i ett samhälle. Att vad en varvsarbetare säger kan få konsekvenser för ett helt land.

Dessutom en bred politisk debatt om att Sovjetunionen och senare Kina trots yttre epitet kanske inte var arbetarklassens dröm.

Jag säger inte att allt började 1968. Det var en process som ledde framåt mot Sovjetunionens upplösning.

1989 var kvalitativ förändring av ett långvarigt motstånd mot överheten i öststaterna och Sovjetunionen.

Det motståndet fortsätter vare sig det handlar om utnyttjade ungdomar på callcenter eller politiska omvälvningar det forna öststaterna.

Eller var oligarkerna och Putin vad ryssarna drömde om när någon nämnde ordet ”demokrati”?

Frihet för hundratals miljoner. Ja, absolut. Mina kamrater ur 1968 års generation hade inget till övers för öststatskommunismen.

Jag antar att man inte direkt gick man ur huse och demonstrerade på Ekdals gamla arbetsplats när ryska trupper dundrade in i Prag i augusti 1968.

Så vad är det vi ska vara så glada för. Frihet från socialismen? Säker som den då gestaltades. Men jag är helt övertygad om att även en glad applådåska över kapitalismens lov som Ekdal, inser att när man trängt sig igenom muren och druckit ett par bira med västtyskarna så återstod problem som möjligen är annorlunda men inte obetydliga. Samma problem som idag tjugo år senare. Man kan inte äta frihet nämligen.

Så när Ekdal lite föraktfullt talar om ”nästa gäng” så ska han nog vara en smula ödmjuk. Det kan ju tänka sig att ”nästa gäng” precis som sextioåttorna har en och annan god idé till skillnad från den före detta analytikern och redaktören själv.