Minnenas parad, knappast en parad...

Den 26 oktober 2004. Vad hände då?

Om du fyller år den dagen så kanske du kommer ihåg den dagen. Eller ifall du vann en miljon på Lotto så kommer du säkert ihåg det eller ifall din son eller dotter föddes just den dagen. Det finns säkert andra skäl att komma ihåg just den 26 oktober 2004.

Men de flesta svenskar har ingen aning om vad de gjorde den där dagen. Det är inget konstigt med det.

I veckan som kommer ska ett antal vittnen berätta vad som hände ungefär vid samma tid i det så kallade Svanstedtfallet.

Själv har jag inte en aning om exakt vad jag gjorde den 26 oktober 2004. Jag kan ha varit i Sverige. Det var omtumlande tid för Leif, Carinas pappa gick tyvärr bort på hösten 2004 och vi förberedde oss och Spiken på att bosätta oss permanent i Irak.

Men jag är däremot säker på att många som arbetar inom flygindustrin tydligt kommer ihåg den dagen.

Det var nämligen just precis den dagen som den amerikanska flygsäkerhetsmyndigheten NTSB publicerade sin stora rapport om American Airlines Flight 587.

Det var många som spekulerade världen över i vad som egentligen hände med den Airbus 300 som just efter att ha lyft den 12 november 2001 klockan 09:16 lokal tid från JFK flygplatsen i New York plötsligt störtade i havet.

Jaha, var det den där som någon sköt en missil efter?

Nej, det var TWA800 och det klarlades aldrig exakt vad som hände med TWA800 som störtade i Atlanten 1996, alltså fem år tidigare än American Airlines 587.

Missilteorin uppkom efter att ett mail skickat av en f d haveriutredare hamnat på nätet där sedan Pierre Salinger före detta pressekreterare hos John F Kennedy sedan förfäktade möjligheten att planet kunde skjutits ner av en Stingerrobot i samband med en amerikansk flottövning i närheten.

Men det var som sagt ett annat plan. Utredningen slog slutligen fast att den troliga orsaken var en explosion i planets tank till följd av en felaktig dragning av en elledning.

Vad har då den tragiska olyckan med American Airlines 587 med den kommande veckans rättegång att göra?

En hel del faktiskt.

En väsentlig skillnad är att det fanns hundratals vittnen då American Airlines störtade. Det var trots årstiden ljust vid niotiden på morgonen och under 93 sekunder såg vittnen vad som hände med planet.

Det var himlen, planet, människorna på marken och deras upplevelser och minnesbilder.
New York Times skrev en intressant artikel den 23 juni 2002 kallad; For Aircrash Detectives, Seeing Isn´t Believing.

Artikeln diskuterar de problem haveriutredningen brottades med trots det faktum att det fanns många vittnen.

När artikeln skrevs hade just National Transportation Safety Board(NTSB) publicerat en rapport där de sa att de hade sammanställt vittnesrapporter från inte mindre än 347 olika vittnen.

52 procent av vittnena sa att de sett eld från planet medan det befann sig i luften.

22 procent av dessa uppgav att de sett eld från själva flygplanskroppen, medan majoriteten uppgav att elden kom från andra ställen som vänstra motorn, högra motorn, vänster vinge, högra vingen eller bara en ospecificerad vinge eller motor.

Ett av fem vittnen uppgav att planet gjort en vänstersväng. Lika många hävdade att det var en högersväng. Nästan 60 procent sa att något föll av planet och 13 procent sa att det var en vinge.

Det innebär att ungefär lika många som nu ska vittna i Svanstedträttegången såg en vinge falla av planet. En vinge på en A300 är på 130 kvadratmeter. Den del som verkligen föll av var några kvadratmeter stor. Skillnaden är alltså som mellan en hallmatta och en femrummare.

Vad som egentligen trillade av var en vertikal del av bakre rodret som används att stabilisera planet.

När slutrapporten kom den 26 oktober 2004 slog haverikommissionen fast att orsaken var ett handhavandefel. Piloterna hade råkat ut för turbulens och försökt kompensera detta på ett felaktigt sätt, varvid den vertikala delen av bakre rodret(rudder fin) lossnat. Men NTSB säger också att ett sådant fel kan uppstå om skador på rodret blir oupptäckta. Denna del av planet är tillverkad av kompositmaterial vilket gör att skador är svårare att upptäcka. Kemikalier kan också skapa korrosion. På en A300 som användes av FedEx upptäcktes skador på just denna del ett år efter slutrapporten som rörde American Airlines 587. Då hade hydraulolja läckt in i sektionen.

Men tillbaka till haveriutredningen som följde på olyckan med American Airlines 587, som var den värsta i USA historia. Samtliga ombord dog, sammanlagt 265 passagerare.

Utredningen visade att det överhuvudtaget inte fanns några bevis för att brand utbrutit ombord under den tid planet var i luften. Eldsflammor kan ha synts men under sista ögonblicken under den 93 sekunder långa tiden, när motorerna slets loss i samband med att planet slog i vattnet.

Detta skapar ”trick of memory”, vilket är väl känt inom vittnespsykologi och modern rättsvetenskap. På svenska kallas det ”falska minnen”.

Dr. Charles R. Honts, professor i psykologi vid amerikanska Boise State University uttalade sig i New York Times 2002 ett år efter olyckan och sa då:

-"The biggest mistake you can make is to think about a memory like it's a videotape; there's not a permanent record there."

Benjamin A. Burman före detta utredningschef för ett antal stora haveriutredningar i USA uttalade sig i samma artikel sa att piloter är de värsta vittnena. I kraft av sin tekniska kompetens leder detta dem till att snabbt hitta möjliga tekniska problem som kanske inte inträffat.

Andra komplikation som Burman pekade på är hur man ställer frågor. En haverikommission syftar till att öka säkerheten och hitta den verkliga orsaken medan t ex FBI som letar terrorister börjar ställa ledande frågor när ett vittnesmål visar minsta steg i riktningen att något föremål kan ha träffat planet. Speciellt när ett plan exploderar som TWA800 finns det en risk för att minnet börjar spela spratt.

När Lauda Airs Boeing 747 kraschade utanför Bangkok i Thailand i maj 1991 hörde vittnen en bomb explodera och såg hur planet tog eld medan orsaken i själva verket var ett mekaniskt problem.

På 80-talet höll jag på och skrev om ett antal rättsfall. I samband med detta stötte jag ihop men en yrkesgrupp som inte var direkt på modet då men som fick allt större betydelse. Vittnespsykologerna.

Nestorn var Arne Trankell och i de som gick i hans fotspår var den då alltmer anlitade vittnespsykologen Astrid Holgersson m fl.

Vittnespsykologers analyser kom senare att användas flitigt som expertutlåtande i olika kniviga rättegångar där det var klent med teknisk bevisning.

Så till den grad att någon kom på att vittnespsykologer i själva verket kom att utgöra en rätt i rätten. Det är också möjligt att domstolarna kände sig en smula besvärande och oroliga av det faktum att flera uppmärksammade rättegångar både utomlands och i Sverige där man anlitat psykologisk expertis, visade sig vara behäftade med komplicerade sammanhang snarare än enkla.

Dessa rättsfall gällde framför allt övergrepp på barn.

Men samtidigt började den internationella forskningen intressera sig för vad som verkligen gällde ifråga om vittnen och deras tillförlitlighet.

Medan man gjorde detta så kom experter generellt att bli mera sällan anlitade eller fick en mera undanskymd plats i rättsprocessen. Ett annat skäl var också det faktum att det började utkristalliseras olika skolor. Så när ena parten dök uppmed en expert på incest- eller våldtäktspsykologi så sök försvaret upp med en annan expert som uttalade en i stort sett diametralt motsatt uppfattning.

Idag har den juridiska debatten åter börjat diskutera vittnen och hur våra domstolar ska hantera vittnesmål.

Man ska veta att domstolar är en levande organism.

Förr i tiden samlades man vi så kallade ting där olika tvister avgjordes. Den typen av domstolsprocesser är helt olika jämfört med dagens.

Det förs ständigt en diskussion om hur de olika delarna i rättsprocesser vare sig de gäller civilmål eller brottsmål kan göras säkrare ur rättssynpunkt. På 80-talet framfördes t ex kraftig kritik i en utredning gjord av Domstolverket som rörde hur domstolarna författade sina domar. En del av den kritiken gick ut på att de var ”svepande” och var dåliga på att motivera domsluten.

Förhör är en annan del som diskuteras ständigt. Det gäller både den tekniska sidan, förhörsteknik och hur förhör presenteras.

Inte sällan har det inom rättsväsendet liksom inom andra områden i vårt lätt förvirrade samhälle ställt ut förbättringar genom besparingar.

Vid genomläsning av det nu aktuella Svanstedtfallet kan man se något slags hybrid eller för den delen schizofreniskt förhållningssätt i den polisiära delen.

En del förhör är utskrivna med frågor och svar. Andra har en inledande fråga-svar-teknik som snart övergår i ett sammanfattande förhör. Detta kallas på fackspråk för ”blandade förhör”

Ett blandad förhör ställer i allmänhet mycket högre krav på den som skriver ut förhöret än när man t ex skriver ut hela förhöret exakt som det avhandlats med frågor och svar till ett vittne eller en misstänkt.

Förhören är också i allmänhet korta och inte speciellt ifrågasättande. Den gamla tidens litterära ikonpar; snäll polis/elak polis har för tillfället ersatts med en mjuk kognitiv slinga där den förhörde själv i stort sett får berätta vad den anser vara väsentligt.

När det gäller vittesförhören finns det alltså här inget ifrågasättande. Det gäller upplysningsvis både förhören med de misstänkta och de vittnen som vittnar för eller emot dessa.

Så om ni ser framför er en rytande Perbrandttyp som vrålar ”Men va Faaaaaaaaaaan!” i örat på någon i den aktuella utredningen så går det inte till så längre om det nu över huvudtaget gått till så annat än i böcker, filmer och tevedeckare. Det är en historiskt delvis outredd fråga.

Det här fallet kommer som jag ser det att handla om trovärdighet. Vilka talar sanning?

Ljuger barn, Ljuger vuxna?

Frågan är fel ställd. Åtminstone om man får tro den moderna rättsvetenskapen som växt fram ur den historia som jag tidigare berört. Grunden är att vi har svårt att komma ihåg vad som skett. Det finns självfallet människor som ljuger av orsaker. Men det som kommit att i allt större grad intressera de som forskar kring människors minne oavsett ifall det gäller det handlar om brott eller i största allmänhet är att det är oerhört vanligt att vi producerar det som kallas falska minnen(trick of memory). Falska minnen är nämligen inte lögner i strikt mening.

När det gällde American Airlines 587 så inträffade den olyckan bara några månader efter 9/11 vilket i sig kan ha skapat förväntningar och tolkningar av vad vittnena trodde sig sett.

I Svanstedtfallet spelar det enligt min uppfattning oerhört stor roll att det under rättegången blir utrett kronologin i vittnenas olika minnesbilder. Vem berättade för vem vad de sett eller trott sig se och i vilken ordning.

Barn har t ex ett annorlunda förhållande till sanning och lögn. Forskningen har inget stöd i att barn aldrig/alltid talar sanning. Ett tag hävdade en ledande psykologer att barn alltid talade sanning om trauma som incest och misshandel.

Forskaren Stephen Ceci gjorde i början av 90-talet en rad uppmärksammande forskningsförsök som både innefattade barn och barnexperter.

I ett försök lät forskarna ett stort antal förskolebarn barn få frågor om sådant de inte varit med om. T ex om de någon gång fastnat med fingret i en råttfälla och fått åka till sjukhuset eller åkt varmluftsballong.

I 7-10 intervjuer under tio veckor fick sedan barnen sedan föreställa sig hur det varit. Genom intervjuer med barnens föräldrar tog man reda på att de aldrig varit med om händelserna.

Efter tio veckor kunde barnen berätta sammanhängande och utförliga historier om hur det varit.

T ex:
“My brother Colin was trying to get Blowtorch from me, and I wouldn’t let him take it from me, so he pushed me into the wood pile where the mouse trap was. And then my finger got caught in it. And then we went to the hospital, and my mommy, daddy, and Colin drove me there, to the hospital in our van, because it was far away. And the doctor put a bandage on this finger [indicating which]. ”

Dessa försök har sedan upprepats. I en studie gav 58 % av barnen falska minnen av en eller flera av de påhittade händelserna. I en annan studie återgav 25 % av barnen falska minnen av majoriteten av de påhittade händelserna.

Det här växelspelet mellan barn och vuxna har skapat problem inom såväl barnpsykologi som rättsväsende.

Exemplet med Sam Stone är klassiskt och visar med all önskvärd tydlighet om problematiken med ”falska minnen” och tolkning av vittnesmål.

Forskaren Ceci lät 1000 barnexperter titta på videofilmade intervjuer med barn om vad som hände när Sam Stone besökte deras skola.

I själva verket gjorde Sam Stone ingenting alls. Han kom till skolan, sa ingenting och gick. När man sedan frågade barnen vad den ”knasiga” Sam gjorde på barnens skola började en del av barnen berätta om olika saken Sam hade gjort. Kastat tårtor på barnen och annat som inte skett.

De flesta av experterna pekade ut fel barn som de mest sanningsenliga. De som hade de mest detaljerade historierna pekades oftare ut som sanningsenliga.

Det är inte så att minnet är digitalt och att när vi sett en sak eller haft en upplevelse så läggs det på en hårdisk där vi sedan kan plocka fram det ograverat efter ett antal år eller månader. Minnet förändras hela tiden.

En grupp som ingick en amerikansk undersökning fick frågor om hur ofta de borstade tänderna eller sportade.

Sedan informerades av hälsoexperter om att för mycket tandborstning inte var bra liksom för mycket sportande.

I den efterföljande undersökningen uppgav samma personer att de inte alls var så flitiga tandborstare och sportare som de gjort under den första frågeomgången.

I en annan undersökning fick försökspersonerna se en film där de sedan manipulerades att minnas en stoppskylt. En del av försökspersonerna fick sedan frågan; Kommer du ihåg stoppskylten? Andra fick frågan; Minns du en stoppskylt? Betydligt fler svarade ja på frågan ”Minns du en stoppskylt?”

De höll noga fast vid sin falska minnesbild när de en gång lurats till att tro att det fanns en stoppskylt i filmen.

Modern minnesforskning föreslår att minnen först lagras i ett korttidsminne som sedan relativt långsamt övergår i ett stabilt långtidsminne. Under den första perioden är minnet påtagligt instabilt och kan påverkas. Inte bara intryck, diskussioner, förstärkningar utan också av t ex mediciner.

Så idag vet vi att just minnen och iakttagelser, d v s det som vittnen levererar kan vara riktiga, i stort sett riktiga eller kraftigt förvrängda. Det kan handla om direkta lögner som är mycket svåra att upptäcka eller om falska minnen, förvrängningar som görs över tiden.

Det är också svårt att avgöra vad som är sant eller inte för en domstol. Det har därför föreslagits att domare i större omfattning ska utbildas i psykologi som rör just vittnes trovärdighet vid rättsförhandlingar, förundersökningar m m.

Så ifall man kommer ihåg vad man minns så är inte det alltid detsamma vad som hänt och det behöver inte betyda att man ljuger vilket inte betyder att folk ljuger och dessutom kan de som ljuger påverka andra att minnas saker som inte hänt eller också talar folk sanning.

Frågan är bara vilket som är vilket.