-Isten

Hur underbart är det inte att vara en -ist. Identitet, vi mot dom.

Det pågår en 80-talistdebatt som verkar vara en blandning av att olika 80-talister gör reklam för sig och sina företag, hemsidor, föreläsningsturnéer, böcker et c.

Det är inget fel i det. Sedan undrar jag det jag alltid undrar. Vad i helvete är en 80-talist? Jaha, någon som är född på 80-talet. Me-Me folket.

Gud nåde den 50-talist som vågar byta jobb eller funderar över livets värde och eventuella nytta för en själv.

Det var dödsstraff på att lyssna på Elvis fredagen den första januari 1960. Då föddes sextiotalisterna.

Varför behöver vi facka runt folk? Snart kommer 90-talisterna. Oj, är de redan här.

Jisses! Vilken färg ska de målas i?

MEN. Man kan som lite äldre än de som är lite yngre lägga märke till en viss desperation hos FFWD gänget. Antingen de är födda 1979 eller 1991, eller för den delen däremellan. Unga människor snor runt så att de kommer att få magsår. Vad är bra för mig?

När det inte räcker med att vara relationskonsult, retorikkonsult, optimistkonsult, hjärndesigner eller publicimagekonsult… etc.

Då finns bara de så kallade skitjobben. Om man har tur. Torka bajs på långvården.

Sitta hemma hos en gammal tant och lapa kaffe med kanelsnurra fast man är laktosintolerant och bara dricker ekote från något juste odlingskollektiv i Sri Lanka.

När klottringsnotan passerat miljonen och man blivit straffmyndig.

Då kan man välja på att bli politiker eller torka bajs. Fjäska för chefen och pensionsspara järnet till nästa depression när man ändå ska förlora hälften.

Man gör eländet till en affärsidé, en politiskt bärande tanke.

De här unga börjar fundera på livet, framtiden. Ungefär som vi 50-talister gjorde 1980 och till och med 1982. Det är inget konstigt med det.

För oss blev revolutionen inställd. Men vi behöll kraften att ifrågasätta, värdera människan som hade ett värde tillsammans med andra människor och ett eget värde.

Om jag vill gå ner på gården i min morgonrock, sätta mig i Baden-Badenstolen och dra en bira eller bara sitta och frysa så kan jag det och jag skäms inte alls för den saken 54 år gammal.

Men jag uppfann inte individen. Jag fick ärva lite individualism och lite kollektivt tänkande. Sedan fick men peta ihop något som man trivdes med, stå emot behovet att vara en 50-talist.

Det fick 65-talister, 74-talister och 87-talisterna också. En liten pyts från olika.

Vårt behov av att facka människor tycks oändligt. Frågan är ifall vi blir gladare som Falkenbergaren av bacon.