Memory Lane

Livet kan vara som en påse, sa Hans Alfredssons och Tage Danielssons pastor Jansson.

Man kan antingen fylla det med något eller också han det lätt bli tomt och innehållslöst.

Av olika skäl så har jag börjat gräva i mitt förflutna. Det litet regnprojekt kan man säga.

Jag har alltid tyckt om musik. Man kan tycka om musik på olika sätt. Jag pratade med en kompis som tyvärr dog för en massa år sedan och alldeles för tidigt. Han gillade musik och hade en enorm samling CD och vinylskivor. Jag har en annan kompis som är likadan.

De där killarna och tjejerna putsar och fejar med sina skivor. Sån är inte jag. Mina skivsamlingar har försvunnit i olika flyttar, utlåningar och förhållanden. Många av dem var kraftigt sönderspelade. Mina Dean Martin skivor hade jag spillt kletig Martini(sic!) under en kletig fest.

Andra hade någon berusad typ kvaddat genom att ta stöd på pick up:en.

Ett par av mina polare har grejer med rör och grejer som man inte ens kan stava till och man får inte ens vistas i närheten av deras tabernakel.

Jag säger inte att mitt slappa sätt är bättre. Jag gillar musiken när den är där och jag vet när en bit musik är bra, när den pratar med mig. Så har det alltid varit. Jag rotade upp band som ingen annan visste fanns och tyckte det var outsägligt spännande.

Men under många år så följde jag mest med. Man flyttade ihop och de blå, gröna och gula läskbackarna som man förvarade sina skivor i blandades och när det tog slut skingrades skivorna för vinden och det blåste inte åt mitt håll. Antagligen sa jag; ta skivorna! Jag vet inte, minns inte. Jag hade inget förhållande till skivor som föremål.

Nu efter femtio blir det förflutna lite mer intressant. Med modern teknik blir det också tillgängligt. Alla tusentals musikskärvor är nu på väg att trilla på plats. En före detta var övertygad om att jag gillade amerikansk rock mest av allt.

stämmer till viss del. Men inte helt. Det är mer komplicerat.

Idag hittade jag en gammal bekant. En av de som få kände till av mina kompisar på 60-talet. Märkligt nog ledde det mig vidare både framåt och tillbaka.

Sam Moore. Inte Some More utan Sam Moore.

ITunes som jag pratat mig varm för är en sorts musikkatalog. Jag gillar ITunes för det applikationen eller programmet om man så vill är gjort av kärlek till musik. Apple så klart. Apple gör saker med kärlek. Om tvåhundra år kommer vi att älska formen av det grafiska gränssnittet i en Appleprodukt lika mycket som de gamla husen i vårt kvarter som byggdes för hundra år sedan. Konsumhuset som byggdes på sextiotalet eller möjligen femtiotalet kommer att vara rivet då precis som ingen gråter sig till sömns över Windows som hela tiden gör sitt bästa för att skutta ifatt Apple.

Steve Jobs och Bill Gates, genier men på olika sätt. Det rör sig i olika delar av deras hjärnor.

ITunes är tillverkat för att man ska kunna gå visslande nedför Memory Lane. Nynna på en låt och vips hittar man en liknande artist, eller en samling med artister från samma tid eller som påminner om den man tycker om. ITunes och Wikipedia fungerar bra tillsammans.

Plötsligt stannar jag till. Det är jag som är de två svarta prickarna på den bögrosa vägen.

Delaney & Bonnie. Det låter som Bonnie & Clyde. I slutet av 60-talet och början av 70-talet gjorde det då äkta paret ett antal fantastiska inspelningar med Stax Records där de blev de första vita artisterna. Där fanns redan Rufus Thomas, Carla Thomas, Sam & Dave, Booker T & The MG:s med flera , turnerade med Eric Clapton, spelade med Lennon, Hendrix, Allman Brothers, Janis och sedan plötsligt blev det tyst, helt tyst.

Deras egna mest kända låt från den tiden är nog Soul Shake. När man lyssnar på framför allt Bonnie Bramlett så har man väldigt svårt att tro att vi pratar om en vit blondin från Illinois. It´s all BLACK.

Bonnie körade från början bla bakom Fontella Bass och Ike & Tina Turner, Albert King m fl.
Ja, det som hände var väl att jag hittade annan musik bytt skivback eller så. Hade jag haft det väl ordnat som en del av mina katalogförande kompisar så hade jag förmodligen undrat långt tidigare vad som hände. Men idag gjorde jag det.

Paret för de var ett par, fick en dotter 1968 som de döpte till Bekka. Hon har inte spelar in så mycket själv och det hon spelat in hittar jag inte på ITunes, men gästspelade tidigare nämnde Sam Moores platta ”Overnight Sensational” från 2006 som i alla fall finns där.

Bonnie & Delaney är skilda sedan många år. Delaney dog tyvärr förra året 69 år gammal och hade innan dess givit ut sammanlagt fyra plattor sedan 1978. Den senaste ”A New Kind of Blues” kom i slutet av 2007 och där hör man tydligt varför de en gång fastnade i min hjärnas musik avdelning. Bonnie idag 65 år ung får man väl säga, har också gjort fyra plattor sedan 1978 kom i början av 2006 med Roots, Blues & Jazz som är en väldigt bra platta. På den körar också Bekka.

Sam Moore var för de som minns ena halvan av Sam & Dave. För en gångs skull får man höra Bekkas Bramlett ordentligt.

Hon har annars körat för så många artister att jag kan rekommendera en titt i Wikipedia.
Men om ni tror att äpplet inte faller långt från päronträdet så lyssna på Bekka Bramlett. Det står att hon körar i Wikipedia men det är snarare så att hon sjunger skjortan av Sam i låten ”Don´t Play That Song” från ”Overnight Sensation”.

Men lyssna gärna på Bonnie Bramletts skiva ”Roots, Blues & Jazz. Hennes platta från 2006 går inte heller av för hackor. Den sitter.

Ibland är det så trevligt här på Memory Lane.

Idag hittade jag också tack vare Delaney & Bonnie de gamla underbara låtarna” Time is Tight” och ”Green Onions” med Booker T & The MG:s(dom kunde krångla till namnen på den tiden också). De gjorde också ledmotivet till filmen ”Hang ´em High.

Ahhh, vilken lyckad förmiddag. Soul Shake!