Läppglans och nyfikenhetens gränser

Jag är en människa som är rätt så nyfiken. Det gör inget om folk tycker jag är en idiot. Jag börjar inte gråta hejdlöst för det. Tvärtom har det varit en tillgång många gånger ungefär som för tjejer som inte vill vara jämlika med fälgkorset i hand utan plockar fram läppglansen när det blir dags att byta däck på bilen och det är tjugotvå minus ute.

Fördelen för de där tjejerna är att de slipper att frysa så länge det finns bensin i bilen. Nu får jag kanske ”Gender”-mobben i nacken men det skiter jag i. Det finns sådana exemplar och de är faktiskt förebilder i min begränsade värld.

Nu handlade det om fördelen med att uppträda som en idiot.

En gång i tiden skrev jag både ekonomi och teknik och försökte lösa Palme mordet dessemellan.

Jag ville att de där artiklarna skulle innehålla lite heta nyheter så jag sög tag i kvarkar och global warming, grisars känsloliv, HIV, satelliter och allt mellan himmel och jord. Det säger sig själv att ingen vettig människa utom någon med en efternamnssjukdom kan kunna allt som krävs för att ställa bra frågor till en professor i astronomi, ifall man har så vitt skilda områden på sin journalistiska lyra. Så jag började med att säga att jag läst den och den artikeln, gärna från England eller USA och blivit intresserad. Kunde professor si och så upplysa mig om ifall det fanns någon forskning på detta område i Sverige som ungefär handlade om samma område. Nu visste jag att den där professorn just jobbade med det och sa att det närmaste jag kunde komma var professorn ifråga. Sedan tog jag rygg på mina läsare som kunde vara kemiingenjörer, fysiker, väg- och vattentyper, polymergubbar eller vad som helst.

Kunde professorn ta det lite enkelt?

Efter att ha skrockat åt idiotens fackkunskaper så började han eller hon berätta som för en femåring. I universum finns det många planeter. Planeter bildas…

Man fick ta lite förnedring och sedan hade jag ett vetenskapligt korrekt men pedagogiskt galant upplägg för min artikel. Därefter började jag fylla på med godis, andra teorier et c. Professorn hade förklarat ämnet för mig.

Så att spela dum är ingen könsbunden sak och dessutom så försvarade jag ju läppglansgänget.

Eller?

Vad jag egentligen vill komma till är att jag hamnade i en situation där bensinen tagit slut:

"A minor scale in music theory is a diatonic scale with a third scale degree at an interval of a minor third above the tonic. While this definition encompasses modes with the minor third, such as Dorian mode, the term may more usually refer only to the natural minor, harmonic minor, and melodic minor scales, described below, which are in most common use in western classical music (see major and minor). The natural minor scale is the same as the 6th musical mode of the major scale (the Aeolian mode). For example, the white notes of a keyboard give a major scale from C to C. If the notes are played beginning from the sixth step of that scale, which is A, then a natural minor scale (the "relative minor" of C) is heard. "

Saken är den att jag skrev till en gammal kompis som jag inte sett på trettiofem år. Vi brukade lyssna på en låt medan vi provade lite naturprodukter för att stärka Afghanistans handelbalans, Det är preskriberat sedan länge. Jag lovar. Jag har till och med turnerat i skolorna. So, pls get off my back!

Låten hade ett konstigt namn och ska man skriva så bör det vara korrekt eller så. Dessutom hade jag en tanke att eventuellt kunna förstå vad låtens titel betydde. Då spelade det ingen roll. Jag fick veta en hel del om låten genom ovanstående text. Det var en så kallad ”minor scale”, ett genomgående tema. Efter att ha läst igenom ovanstående förstod jag att det finns områden som inte ens jag skulle vara villig att tränga in i även om jag kunde.

Låten då?

In-A-Gadda-Da-Vida med Iron Butterfly. Liveversionen som är 19.51 är lite längre än studioversionen på 17.05. Det är bara att välja.

Vad det betyder? Enligt WikiAnswers följande: It comes from a drunken misinterpretation of 'In the Garden of Eden'

Då var vi inte så korkade ändå!