Filmer vi inte känner till, men måste se. men inte kan

Det är helt jävla vitt ute. Så det får bli en av Carinas fjärilar. Jag har ingen aning vad den kommer ifrån men den är fin tycker jag. Nu får jag lite information. Den kommer från vår trädgård i Sari Rash.

Medan Spiken småhatade mig i natt för jag inte gick och la mig så gjorde jag en lista som jag har kallat "Soft". Den är inte riktigt färdig. Just nu består den av 66 låter som finns i min dator och som är lite lugnare. Som själsligt frigolitemballage ungefär. Men den bli nog färdig och då ska jag återkomma. Nu blir det film. Bland annat.

Det sägs ofta att kultur har svårt att göra sin röst hörd.

Det stämmer säkert. Till viss del. Nu talar jag inte om konstnärer som skär av sig örat och aldrig säljer en enda tavla(Van Gogh). Eller om författare som skriver mästerverk som inte ges ut i deras hemland(James Joyce).

Kulturpersonligheter tycker ofta att den breda allmänheten är svårfångad och okänslig för storheter. Det kan så vara.

Ibland kanske storheterna är så stora att de inte längre ser hur det ser ut där nere i verklighetsträsket där resten av mänskligheten tvingas trycka på kvittoknappen i burkpanten och inte ens överväger att göra världen grönare. Söder i Stockholm är möjligen ett litet men blekt Greenwich Village i Sverige. Fläckvis i varje fall. Här finns en del människor som fikar i mössa och den sammanlagda Ipod sladdlängden liksom bokhyllemetrarna ligger nog över snittet per kvadratmeter. Märkliga udda affärer som säljer märkliga ännu mera udda filmer och kaffemuggar med svårbegripliga citat tycks frodas alldeles speciellt.

Det finns en hel del sköna original och en del rätt avslappnade typer på Söder.

De här människorna håller i bästa fall reda på saker och ting åt oss som vi inte får missa eller glömma bort. Så när Nobelpristagaren med det märkliga förnamnet Icmnzw presenteras nästa gång av Hr Englund så finns boken redan i vissa bokhandlar på Söder. Inte sedan en vecka men sedan decennier. Medan vi andra försöker hänga med via erbjudanden i kvällstidningarna om att köpa vissa böcker eller filmer så finns det människor som för små kulturella krig åt oss.

Man behöver inte läsa samma böcker eller gilla samma filmer men utan dem hade förmodligen välden varit betydligt fattigare.

En sådan liten pansarkryssare som avlossade en liten med kanske betydelsefull kinapuff i det kulturella världsaltet i veckan heter Richard. Inte Rikard som sålde bilar för SAAB och senare konverterade till reseledare eller möjligen var det tvärtom och nu… eller Drickard som deserterade till Lübeck. Nej, Richard Brody skriver i en amerikansk tidskrift som heter The New Yorker som jag brukar läsa ifrån och till. Den är lite småsnuggig men innehåller ett och annat. Brody är också filmredaktör för en tidning som heter ”Vad Händer i Stan”. I Näv Yårk asså.

Han är den borne cineasten, alltså en sådan där som löser kort eller snarare får kort gratis till filmfestivaler och sedan ser på femtio filmer på raken utan att flämta och bara rapar efter mer.

Som de där gamla stötarna som sitter med stoppur på Valla en måndag förmiddag när det blåser småspik. Där sitter de med sina Tensonjackor, rinnande näsor och kollar värmningar inför p-lopp och provstarter med bil. De gör sina upp och ner tummar till kuskarna och tvärtom och deras dröm är att sätta Vinsten, köpa en villa på andra sidan gatan och dö med en vinstbong i handen. Eller så har de passerat det stadiet. Så mycket gillar de travsporten att de inte ens tänker på att livet redan försvunnit i en allt immigare backspegel. De kan referera travlopp som gick för trettiofem år sedan med färg på vojlock och allt. De har ingen mersa bara ett stort bankande hjärta för sporten.

Richard Brody verkar vara en sådan kille fast inom filmkunnandets ädla konst. Han har också skrivit ett stort verk om film. Och en bok om filmregissören Jean-Luc Goddard som grädde på moset.

Han, Brody berättar att någon bad honom sätta ihop en lista inför millennieskiftet på världens tio främsta filmer under 1900-talet och ytterligare tio pretendenter.

Så Richard skrev ihop en lista. Det var ingen obehaglig uppgift. Kanske hade han redan listan färdig.

Nu återkommer han. Det har gått nio år in på det nya seklet. Plötsligt upptäcker han till sin fasa att något är fel. Riktigt störtfel.

Han ska gå och hyra en rulle från sin lista. Expediten skakar på huvudet. Nej, tyvärr den finns inte på DVD.

Han börjar svettas i händerna. Stirrar på henne.

-Ursäkta, men ni måste ta fel. Menar ni på fullt allvar att ni inte har Jean-Luc Godards; King Lear på DVD.

Expediten kontrollerar sin dator. Nej, och den finns inte överhuvudtaget på DVD. Inte i USA i region 1 i varje fall.

Ni förstår själva. I Region 1 bor eliten. Inga rostskadade typer från mellanvästern. Nej, här fikas det latte ordentligt och läses New York Times Book Review ungefär som andra läser Nöjessidorna i gratistidningarna.

Han stapplar ut med en Woody Allen film som han bara slitit ur hyllorna på ren trots utan att ens se vilken. Det är självklart en dubblett.

Hemma framför datorn påbörjar han det mödosamma och lika plågsamma arbetet med att undersöka vilka av världens främsta filmer som finns på DVD. Herregud, det har gått nio långa år på det nya seklet och till sin fasa upptäcker Richard Brody att fem av filmerna på första listan han sammanställde till millenieskiftet inte finns att köpa på DVD och dessutom tre till på pretendentlistan. Det är Wannabelistan. Han lägger till två filmer. Dels ”The Amazing Colossal Man” från 1957. Det är en atomskräcksrelaterad Sci-Fi rulle där Bert I. Gordon spelar Glenn Langan en strålskadad militär officer som växer okontrollerat. Den andra av tilläggen blir Miklós Jancsó’s, ”Wake up, Mate, Don’t You Sleep” från 2002.

Resten av listan ser ut som så här:

“King Lear” (1987, Jean-Luc Godard)
“The Devil, Probably” (1977, Robert Bresson)
“Voyage to Italy” (1953, Roberto Rossellini)
“Utamaro and his Five Women” (1947, Kenji Mizoguchi)
“The Truck” (1977, Marguerite Duras)
“The Mother and the Whore” (1972, Jean Eustache)
“Not Reconciled” (1965, Jean-Marie Straub)
“Chimes at Midnight” (1966, Orson Welles)

Brodys läsare är i allmänhet också sådana som har kort till filmfestivaler eller också våldsamt hängivna bioduken. Att Brody älskar Jean-Luc Godard vet vi eftersom han skrivit en bok om Godard.

Jag ska säga precis som det är. En del av de här filmerna har andra namn på svenska. De flesta har jag inte en hört talas om och en eller två filmer har jag sett.

Men Brody får mothugg. En av hans läsare på nätet påpekar att Orson Welles filmen finns distribuerad som ”Falstaff”. Till detta kan jag upplysa att många av filmerna finns att ladda ner på fildelarsajter, bl a Pirate Bay.

På sajten http://www.dvd.nu diskuteras nya releaser av gamla godbitar.

http://http://www.imbd.com/ och http://www.criterion.com/ kan vara roliga länkar för er som vill uppdatera sina filmkunskaper.

Så vad är sensmoralen eller åtminstone sentensen i denna lilla utvikning om filmkultur som en del av den stora skräckinjagande kulturen. Jo, dels att vi inte ska förakta konstiga typer som köpet tre utgåvor av Sergej Eisensteins "Pansarkyssaren Potemkin" eller ger 600 USD för en film.

De är som vinälskare, febriga, oberäkneliga och vi kan inte mäta dem med normala tumstockar.

Men de behövs.

Den andra sensmoralen har att göra med den pågående rättegången mot Pirate Bay. Jag hoppas dom får krypa in i finkan och får betala ett fett skadestånd. Men om jag inte missat någon väsentlig detalj så ser det ut som följer; En av världens främsta filmskribenter sätter ihop en lista av de som han uppfattar som världens främsta filmer genom tiderna inför millennieskiftet.

Listan publiceras. Nio år senare upptäcker han att hälften av de tjugo filmerna inte finns på DVD.

Men många av dem finns däremot att ladda ner gratis på fildelarsajter. Jag har inte sett filmerna som finns på Pirate Bay men om de inte gjort en Seinfeld, d v s filmat av filmen med kamera från en biosalong så har något tagit sig besväret att kopiera filmerna och lägga ut dem digitalt.

Nu pratar jag inte om "Mördartomaterna Anfaller Igen", utan om filmer som anses tillhöra de bästa som gjorts genom alla tider. Jag gillade faktiskt MAI men det är en annan sak.

Har jag sett någon av de andra?

Kanske en eller två. Men jag gillar människor som håller reda på sådant som jag kanske aldrig behöver veta. Sedan dyker det upp och då finns det där. Kulturlirare som Richard Brody är mästare på sådant som vi andra etiketterar som onödig kunskap. Men man kanske skulle åtminstone kolla en film. Om den nu kommer på DVD nån jävla gång.