Jag minns...inte!

Jag hyste i likhet med de flesta i SKP och liknande vänsterorganisationer på 70-talet aldrig någon tvekan om att vi var avlyssnade, fotograferade och kartlagda.

Jag tillhörde i likhet med några tusen andra en liten revolutionär rörelse som satt sig för att arbeta för att när det svenska folket var med på noterna så skulle det genomföras en bred folklig revolution och det skulle införas verklig demokrati i landet.

Jag såg Säpo några gånger fotografera våra möten och vi tillämpade säkerhetspolitik i vår organisation inom partiet. Vi hade täcknamn i den interna partidebatten och vi skulle ringa från telefonkiosker eller att avhandla vissa frågor på andra ställen än partilokaler et c. Vi antog att vi var avlyssnade och högst troligt infiltrerade.

Säpo, IB m fl hade gjort detta sedan 1966. Fast det visste vi inte.

Vi var inte terrorister utan politiker som försökte påverka ett samhälle som vi såg djupa orättvisor i.

Vi bedrev samtidigt ett brett solidaritetsarbete på det internationella planet med folk som var satt under förtryck och orättvisor vare sig det gällde iranier, turkar, kurder, palestinier, vietnameser, sydafrikaner, eritreaner eller chilenare.

Jag har aldrig eftersökt ifall jag var registrerad eller ifall detta legat mig till last i min karriär. Jag är dock relativ övertygad om att mitt namns syns på ett eller flera ställen.

Dock aldrig som uppgiftslämnare åt någon utländsk underrättelsetjänst.

När nyheten kom igår om att Jan Guillou jobbat för KGB blev jag visserligen överraskad men inte väldigt överraskad.

Men det reser naturligtvis frågeställningar. Idag är det förstås julafton för personer som förre IB agenten Gunnar Ekberg. Men man ska noga komma ihåg att IB sysslade med direkta olagligheter där stöld och inbrott tillhörde rekvisitan.

Dessutom och viktigare sysslade de med bred åsiktsregistrering via 20 000 arbetsplatsombud och var en socialdemokratisk underrättelseorganisation som arbetade stick stäv mot lagens bokstav i Personkontrollkungörelsen från 1969. Det avslöjade Håkan Isacson, Peter Bratt och Jan Guillou 1973.

Det var den så kallade IB-affären som sträckte sig långt utanför landets gränser.

Om någon talat om för mig i mitten av 70-talet att Jan Guillou haft relationer med KGB i fem års tid mellan 1967-1972 och dessutom lämnat uppgifter till Anders Thunborg som var statsekreterare vid försvarsdepartementet om IB innan artiklarna publicerades 1973 och att samme Guillou var uppe på Säpo och snackade regelbundet samt skrev rapporter så skulle det med största sannolikhet väckt lika stor uppmärksamhet som hela IB affären i sig.

Personligen skulle jag antagligen i likhet med samtliga partikolleger i min avdelning krävt uteslutning av Guillou ur partiet.

Myrdal försvarar idag Guillou. Inte brinnande med dock. Guillou skulle ha varit emot Sovjet, för Kina o s v. Kanske, men min känsla av Guillou och det ska villigt erkännas är just en känsla är att han är en spelartyp, en aktör. Han älskar spelet för dess egen skull. För att spelet ska bli spännande skapar han en miljö som blir spännande vare sig det är att stjäla, hota personer, delta i konspiratoriska möten, lämna information till KGB mot betalning eller klämma på ett automatvapen i ett palestinskt flyktingläger.

Men ibland tar spelet tag i honom. Hans obegränsade självskattning överlistar honom. Det är mänskligt. Idag säger Jan Guillou 65 år gammal att det var KGB som hade honom på kroken och inte tvärtom. Det tyder antingen på viss insikt eller att hans enda chans att överleva är att visa viss insikt.

Dock, spion var han inte. Han vrickar med tungan. Han minns dock inte riktigt vad han lämnat. Han tror det var två rapporter en om Centern och en om Nordiska Rådets möte. Vem som helst kunde skrivit dem, säger Guillou. Ingvar Carlsson vill se en helt annan rapport. Den om socialdemokraterna. Finns det flera?

Anledningen att handlingarna avhemligats vet vi inte. Det kan vara imperiet som slår tillbaka för hans sällsynt vidriga karaktärsmord av levande och döda i sina nyligen utgivna memoarer där han inte med ett ord nämner sina vidlyftiga kontakter med KGB, SAP eller Säpo.

Men det faktum att den som skulle varit Guillous handledare KGB-översten Gergels avlidit tillsammans med att det kalla kriget är över gör för sig att beslutet kan ha fattats på just denna grund.

Då 1967 trodde han att KGB var som en Rotary klubb, Man blev invald fick träffa de andra spionerna och röka cigarr. Ungefär så. I det avseendet är Guillou en naiv pojke. Han skulle spräcka KGB och kamma hem hela potten!

Lemberg som då var 25 år gammal gick till Säpo chefen P G Vinge och biktade sig. ”Safade” för sitt umgänge med Guillou. Tolv år senare sköts Lemberg ihjäl på Victoriasjöns strand. Man undrar vad Lemberg tänkte när IB affären dök upp.

Nu ska det sägas att alldeles oavsett vilka Guillous motiv kan tänkas ha varit eller skiftat över åren så är han en av modern journalistiks främsta problemställare.

Jag tillhör de som ofta tycker att Jan Guillou skriver tänkvärda krönikor. Det är absolut inte så att jag håller med om allt. Långt därifrån. Men han har ofta ett problematiskt förhållningssätt till olika samhällsfrågor som gör honom extra läsvärd.

Den här historien haltar dock betänkligt och är bitvis direkt obehaglig.

Jag tror att Expressen öppnat Pandoras ask. Guillou försöker idag bagatellisera saken. Som ett journalistiskt pojkstreck ungefär. Andra hjälper till.

Det är inte många som skulle ens försöka försvara sig med fingrarna så långt ner i syltburken.

Men till att börja med verkar det som om man inviteras till någon av Hamiltonböckerna. Fast på riktigt. Eller Bill böckerna; ”Bill får en Idé!”

Sedan inser man att en intelligent 22 åring som vill bli en berömd journalist och det genast och omedelbart mycket väl kan komma på den befängda tanken att ”knäcka” KGB.

Eller?

Faktum är, som jag skrev i en tidigare postning och som gällde Guillous förhållande till IB chefen Birger Elmér, att Elmér var proffset och Guillou amatören. Så vem drev alltså vem därnere när de satt och sörplade hemkörd calva i Kivik. Likadant med KGB. Hade det handlat om en vecka eller tre månader. Men i fem år? Vad pratade de om under alla dessa år? Guillou och hans KGB-överste Vodkapriset? Han skulle skrivit två artiklar och sedan pratat skit i fem år.

Idag säger Guillou att han fick en ny handledare som han namnger. Ska vi slå vad om antingen är dennes akt är flortunn eller också lever han och avhemligandet kan innebära men.

Som jag sa inledningsvis så tror jag inte att många med min bakgrund är särskilt oroliga eller arga för att Säpo spionerade på oss eller t o m åsiktsregistrerade oss. Vad vi däremot skulle bli jävligt förbannade på är ifall det visade som att den som av allt att döma felaktigt pekat ut Peter Bratt som en golbög i själva verket tjallat i rätten, snackat för pengar med KGB, Tjallat på sina kolleger Bratt och Isacson för Thunborg och Pierre Schori. Skrivit och besökt Säpo ett flertal gånger under flera år.

Guillou har mycket mer att förklara. Det går inte att skylla på dåligt minne. Eller göra sig själv till offret och i vanlig guillousk ordning kasta lite skit på de döda i det här fallet Lemberg som skulle ha hittat på.

IB utredaren Lars-Olof Lampers beskrivning på Newsmill av hur IB-affären tog sin början visar att Jan Guillous roll till att börja med var av det modesta slaget:

”Faktum är att de(Guillou/Bratt min anm.) började med IB-avslöjandet på varsitt håll, båda utan att veta om det. Jan Guillou hade tidigt på våren 1972 fått tips om att det fanns någon form av spionage inom fackföreningsrörelsen med koppling till militären och han fick också några namn på personer som skulle syssla med detta, bland annat en mystisk man som hette Birger Elmér. Guillou lät skicka ut en fotograf för att smygfotografera denne, det lyckades och han satte ihop några sidor om det påstådda åsiktsspionaget utan att egentligen få någon riktig fason på det.

I det läget stövlar Bratt in på FiB/Kulturfronts redaktion med ett par reportage som väcker viss uppmärksamhet, båda rör militära förhållanden. Det handlar dels om den försvunna DC3:an, dels om att det förekommer åsiktsregistrering inom militären, då nyligen avslöjat vid en värnpliktsriksdag i Örebro. Alltså har då båda journalisterna en gemensam infallsvinkel. Guillou berättar om Elmér, visar foton för Bratt, denne säger sig ha en centralt placerad källa inom underrättelsetjänsten och erbjuder sig att visa bilderna för denne. Någon dag senare har Bratt fått det förbluffande svarat: Elmér är källans chef!”

Man ska förstås inte röja sina källor men det skulle vara oerhört intressant att veta vem som tipsade Jan Guillou om Birger Elmér.

Säpo bör ju haft ögonen på Jan Guillou sedan länge efter Arne Lembergs brev från den 14 april 1967 som Expressen hittat i den ryske spionhandledaren Gergels akt på Säpo.

Lemberg som var vän och kollega med Guillou angav nämligen Jan Guillou till Säpo just detta datum. Sedan detta datum finns Guillou kopplad till KGB-översten Jevgenij Ivanovitj Gergel.

Eftersom Gergels Säpoakt är på 700 sidor bör han varit väl bevakad och man får anta att Guillous journalistiska metod fick många andra svenskar att hamna i Säpos register. Om Guillou t ex träffade Gergels klockan fem och sedan åkte till en bekant direkt efter kan detta varit tillräckligt för att den personen uppmärksammats. En del av akten är fortfarande hemlig.

Så, den 3 maj 1973, avslöjades IB:s existens, med namn, bilder, organisation och inriktning. FIB/K ifrågasatte de olagliga metoderna (avlyssning, inbrott), åsiktsregistreringen av kommunister, att organisationen arbetade direkt under regeringen och inte var underställd riksdagen samt det neutralitetsstridiga samarbetet med västmakterna.

Två annars konkurrerande organisationer blev uppiggade av IB-affären. Säpo som ansåg att IB var en konkurrerande verksamhet som dessutom hade regeringens öra. Minns att förre Säpo chefen P G Vinge betraktade Palme som en säkerhetsrisk och fått av gå 1970. Vinge var f ö den som Lemberg vände sig till 1967. Men också för KGB var avslöjandet en höjdare. IB:s finska operationer avslöjades och framför allt hur det egentligen stod till med den svenska neutraliteten, samarbetet med CIA etc.

Om det visar sig att Guillou i något läge formaliserade sitt rapporterande som ju verkar ha varit flitigt åt olika håll så är nog tiden mogen att förklara exakt hur det hela gick till.


Gjorde Guillou en kovändning och fick IB serverat. Säpo tjänade på affären liksom ryssarna. Frågan är när sista rapporten lämnades och till vem?

En annan fråga gäller varför inte uppgifterna om Guillous kontakter med KGB kom fram under IB rättegången. Guillous kontakter med KGB sträckte sig fram till 1972. Hur kunde Säpo vara så säkra på att Guillous ”extraknäck” upphört? Ett av dessa kan ju rent av ha varit att på betald arbetstid avslöja IB.

För mig så finns det flera oredovisade kapitel i JG:s memoarer som nu hastigt börjar likna Tage Erlanders som gick under benämningen ”Tage Erlanders samlade minnesluckor”.

Jag vet inte om jag ska citera Tore Forsbergs bok ”Spioner och Spioner som Spionerar på Spioner”. Det finns nämligen frågetecken också runt Forsbergs historieskrivning.

Han skulle inte ha vetat något om IB förrän Bratt och Guillou avslöjade saken. Det låter som en fin saga. För fin.

Dessutom finns det en annan understödjande historia som Tore Forsberg levererar när han berättar om de förlorade åren.

Forsberg som var chef för kontraspionaget och arbetade på Säpo i mer än trettio år drar en linje mellan Gustav Möllers hemliga polis och den reformering som ska ha skett i slutet av 70-talet.

Det nya Säpo som Forsberg beskriver skulle vara öppnare och han sammanfattar den nya linjen i tre punkter:

• Man skulle tala om att Säpo finns och var
• För de andra lämna en beskrivning av hotbilden
• För det tredje mycket noga förklara att säkerhetstjänsten kan hjälpa en informationsbärare den dag han eller hon blir kontaktad av representanter för en främmande underrättelsetjänst

Det låter ju bra. Därmed har Forsberg förklarat eller snarare icke förklarat varför man inte gjort något åt Guillou. Det håller inte.

Dessutom vittnar uppgifter som rör fallet Ströberg och de nya uppgifter som rör en händelse som sträcker sig tillbaka till krigsåren att den svenska säkerhetspolisen hade en tradition att värva spioner snarare än motsatsen. Så när Lennart Savemark avslöjades av Gustav Möllers säkerhetspolis när han lämnade uppgifter åt ryssarna om nazister så övertalades han att jobba vidare på Sovjetiska Informationsbyrån och lämna informationer till den svenska säkerhetspolisen.

Det är här jag inte får det att gå ihop. Varför verkar Säpo ha varit så säkra på var de hade Guillou?

I den KFML/SKP värld Guillou rörde sig fanns det två supermakter, USA och Sovjetunionen som kämpade om världsherravälde. Den goda socialismens föredöme fanns i Kina och Albanien. Sovjetunionen var statskapitalistiskt. USA förde ett orättfärdigt krig i Indokina.

Att Guillou skulle sitta och föreläsa om den saken för sina KGB handledare under minst fem års tid är inte troligt och var inte vad som hände.

Guillous trovärdighetsproblem är att förklara sina kontakter med KGB, sin kontakter med CIA, kontakter med Thunborg och Schori, sina kontakter med Säpo, sin relation med Elmér och få allting att framstå som om han fortfarande var en marxist-leninist i själ och hjärta.

Alternativet är att han förklarar vad någonstans på vägen det bajsade ihop sig. Något mellanting finns inte.

Jag är t ex en av dem som undrar exakt vilka kort han bytte bort innan han satt där han nu sitter.

Med Svarte Petter.

Frågan är om det finns några flera kort att byta bort.