Åter till Paradiset och några lösa funderingar

Carina åkte tillbaka till Irak igår.

Så nu är det bara Spiken och jag fram till jul. Just nu ligger han och snusar bredvid. Han tycker inte heller det är roligt när Carina är borta. När man säger Spiken, Matte och Husse några gånger suckar han och ser sedan lite uppiggad ut.

När Carina åkte fyra på morgonen regnade det och blåste småspik.

Nu har den soliga hösten kommit tillbaka och det piggar upp en smula.

Carina ringde för en halvtimme sedan. Varmvattnet var borta. Om en timme ska hon till inrikesministeriet och ordna med visum för några gäster som ska komma. Hemen vår gamle livvakt jobbar nu för Carina. Han fick ett gäng skivor av mig den här gången och ett änglaspel med älgar. Han gillar Fleetwood Mac och den typen av musik.

Hans lillbrorsa är mer åt 50 Cent så jag skickade med lite sånt också.

Själv lyssnar jag för tillfället på filmmusiken till Baaria. Ennio M. kommer antagligen att få en Oscar för den i framtiden. Han har hunnit bli 82 år och fortfarande kommer det undersköna toner från hans penna.

Anouar Brahems, nya The Astounding Eyes of Rita, en finstämd jazzplatta med tydliga rötter i främre Orienten, förmedlar också ro för själen om man nu vill ha det.

Plötsligt ser jag att den svensk jazzmusikern Björn Meyer finns med på plattan. Jag blir alltid glad när någon landsman gör något som indikerar att vi är en del av världen snarare än små Besserwissrar som redan har svar på alla frågor.

En av de stora musikkillarna gick bort för några månader sedan utan att jag märkte det. William Borsey mera känd som Willy DeVille ”Minken” eller kanske mest känd i gruppen Mink DeVille.

Jag upptäckte att han försvunnit när jag köpte hans sista platta Pistola från förra året.

Nu blir det inga flera Willy DeVille plattor. Trist. Men de han hann med att spela in räcker en bra bit.

Förra söndagens Kalla fakta skulle handla om Ströberg, den spiondömde överstelöjtnanten som programmet tagit fram nya omständigheter kring.

Men det är som vanligt. Omständigheter. TV4 tuggade om ungefär vad de kommit fram till veckan före.

Att namnet Sven-Roland Larsson förekommit i en spionhistoria redan 1957.

Lite optimistiskt snack med advokaten Björn Hurtig från programmet Advokaterna som för säkerhets skulle också drivs av samma kanal.

Vi fick ta del av Säpos förre operative chef P-G Näss samlade minnesluckor och förre överåklagaren K G Svenssons samlade fräckhet.

De där två herrarna är härdade i stål och ljuger sig gröna utan att darra på manschetten. Då räcker det inte att sticka fram mikrofonen och vara snäll. Det hade undersökarna på Kalla fakta tydligen missat. P-G Näss vars inblandning i Ebbe Carlsson affären, PKK-spår mm klart vittnade om en kreativ syn på rätt och fel.

Svensson var den man alltid nyttjade i utredningar kring rikets säkerhet. Han kallades ”spionåklagaren” och hade förtroende. Dock inte mer än att han själv påstod sig vara avlyssnad i Ströbergsaken.

Så ifall TV4 ska komma nått längre i den här historien så ska de nog koncentrera sig på att forska vidare i Savemarkhistorien från 50-talet och vem eller vilka som kände till denna inom säkerhetstjänsterna. Att det har en betydelse att namnet förekommer två gånger är helt klart. Var finns den handskrivna lappen idag?

Både Savemark och hans handledare på Säpo är idag döda.

Det kalla kriget tog slut för tjugo år sedan. Med den verkar intresset för att skapa klarhet ha försvunnit.

Idag finns en del arkiv öppna.

Samtidigt är det troligt att eventuella dokument nu försvinner i papperskvarnarna.

Har det då någon betydelse ifall Ströberg är oskyldig eller inte.

För Ströberg har det utan tvekan betydelse. För honom och hans familj är det heder och upprättelse som gäller. För samhället i vår moderna historia är det lika viktigt att veta vad som egentligen skedde 1983 och kanske så långt tillbaka som 1957.

Uppgifterna om att namnet Sven-Roland Larsson förekom i samband med avslöjandet av en svensk spion som spionerade på ryssarna 1957 kan ha varit känt av andra västliga underrättelsetjänster. Den brittiske spionen Peter Wright berättar i boken Spy Catcher att han satt i Stockholms hamn med svenska underrättelsetjänsten och spionerade på ryssarna i början av 50-talet.

Så neutrala var vi alltså då.

Att det fanns de som föredragit ett amerikanskt eller europeiskt vapensystem efter Viggen kan ha spelat in.

En omständighet som jag heller aldrig kunnat frigöra mig från är det mycket breda kunskap Ströberg hade kring upphandlingen av JAS-systemet. Om Ströberg var sugen på att sälja information till öst, varför i hela friden blev han då fri bara några år senare. Han kunde enkelt sålt hela JAS till ryssarna och fått helt andra summor än de futtiga 25000 som förekom i brevet till polackerna.

Fortsättning följer som man brukar säga…