tisdag 27 oktober 2009

Gärna medalj men först en rejäl kontakt!




Leif G W Persson skriver idag i Expressen ett brinnande försvar för sin vän Jan Guillou.

Jag förstår honom. Två gånger i mitt liv har jag varit med om att mycket nära vänner skadat mig respektive ljugit och bedragit på ett oförlåtligt sätt.

Den första reaktionen är naturlig och ryggradsmässig. Förnekelse.

Man söker skäl och orsaker. En person man känt i halva sitt liv, delat sina innersta tankar och bryderier med kan inte göra si eller så. Det måste finnas förklaringar.

Om inte Leif G W Persson har andra starka skäl så lär han piggna till om ett tag och börja ställa sig en del frågor. För det finns en hel del.

G W:s slutsats är att JG aldrig skulle gjort detta av politisk övertygelse eller av ekonomiska skäl.

Nej, nu vittnar vännen Leif om Jans pojkaktiga lynne(Bill får en Idé) och hur grejerna liksom tar tag i honom ungefär som för Bill eller Emil. Sedan kommer IB affären emellan och resten är historia.

Ungefär.

Det är så vispigt och yvigt att man verkligen förstår att Leif G W Persson som rimligtvis själv anser sig som en av Sveriges främsta experter på kriminell aktivitet, skvimpade ut halva kaffemuggen när Expressens reporter ringde upp och meddelade mindre smickrande fakta om kamrat Jan i lördags morse.

Vad som sedan flugit genom Perssons skalle kan man gissa. De har skrivit, levt och jagat tillsammans.

Umgåtts och befruktat varandras karriärer. Suttit i de djupaste jaktskogar runt lägerelden och ätit och druckit till dess elden falnat. Talat om livet, döden, värden, absolut om värden. Vi inom vänstern talar alltid om värden. Det som betyder något i livet människor emellan. Men de är inga snyftpellar, Guillou och Persson så när de lagt ner rösten en smula framför den rykande kolhögen så vet båda att det betyder något vad som sagts.

Så när nu Persson får reda på via media att hans gamla buddy och vapendragare Jan jobbat åt ryssarna mot betalning samtidigt som Sovjetunionen körde in i Tjeckoslovakien men aldrig ens med ett pip nämnt saken, så förstår jag hur det känns. Jag har varit där. Det svider ordentligt mellan skinkorna efteråt.

När Guillou dessutom i ena mungipan låter undslippa sig att han berättat om hela saken för förre IB chefen Birger Elmér så antar jag att det känns som att hälla grovsalt i ett öppet skoskav under älgjakten.

Jo, Birger skrattade gott åt det hela. Enligt Guillou alltså.

Absolut.

Det som från lördagen den 24 oktober och framgent kommer att spöka I G W:s hjärna är inte bilden av Janne i kortbrallor med en slangbåge i bakfickan utan den ultimativa frågan:

”-Vad är det mer han inte berättat!”

När Jan Guillou nyligen publicerade sina memoarer ”Ordets makt och Vanmakt” fick han överlag bra kritik. Det som allmänt förvånade var viss ödmjukhet till sig själv som ung.

Nu vet vi att Expressens Micke Ölander ställt frågan till JG för sex månader sedan: Hade han stött på en viss Gergel? Innan JG:s memoarer gick i tryck.

Så JG formulerade sig inför vad han visste var en tickande bomb.

Han var ung, naiv och ville knäcka KGB. Göra Scoopet!

Jag går tillbaka till mitt eget liv mellan 23 år och 28 år. Skulle jag skrivit PM om svensk politik, sammanställt rapporter och tagit bilder av amerikaner jag trodde var CIA agenter och sålt till ryssarna. Aldrig! Till kineserna då? Aldrig!

Skulle jag gjort olagligheter? Absolut!

Gjorde jag olagligheter? Absolut! Jag hjälpte till att organisera en vild strejk, jag affischerade, utgav mig för att vara journalist och intervjuade sossar i Fabriks som ville införa partival i Fabriks. Jag fotograferade på min skyddsklassade arbetsplats Boliden Kemi när vi gick och vadade i arsenikslam upp till knäna och dessa bilder publicerades intill en artikel där jag förekom på bild och reste arbetsmiljöfrågor.

Senare i livet har jag varit i kontakt med underrättelsetjänster några gånger och det är förordningens skull kanske bäst att gå igenom dessa nu.

Jag har någonstans hemma en bild på mig i en ryskfallskärmsjägaruniform. Vi var i Ryssland när Sovjetunionen höll på att trilla ihop i slutet av 80-talet. Där stötte vi på ett par unga killar ur ett elitförband som varit dels i Afghanistan och dels satts in mot de ”egna” republikerna. Vi skrev om saken i en finsk tidning Suomen Kuhvalehti, gjorde ett reportage för SR:s God Morgon Världen. Uppgifterna killarna berättade var häpnadsväckande. Det handlade om hur det fungerade i de ryska elitförbanden. Om nedbrända byar, hur de skar av kvinnobröst som de torkade och använde som askkoppar, drog ut guldtänder i Baku, stal och skövlade och en hel del annat. Vi berättade för den svenska militära underrättelsetjänsten vad vi kände till och överlämnade bandkopior av intervjuerna. Vi behöll dock grabbarnas identitet eftersom de var våra källor.

Anledningen var att vi var svenskar och att vi ville informera vår egen underrättelsetjänst om vad vi fått ta del av. Vi tyckte att det var rätt eftersom det i det läget var allt annat än klart hur utvecklingen skulle gestalta sig på andra sidan Östersjön.

Jag ångrar inte det för en sekund. Det var inte heller någon hemlighet för underrättelsefolket att vi var gamla SKP:are. Vi ville att svenska försvaret skulle få reda på de värderingar och motsättningar som rådde bland de ryska elittrupperna under denna period.

Sen var det upp till dem att hantera informationen. Det var ett besök och inget mer.

Två gånger har jag blivit arresterad av turkisk säkerhetstjänst MIT. En gång på gränsen till Iran och en gång nära den irakiska gränsen. Båda gångerna under journalistiska uppdrag. I båda fallen släpptes jag efter ett enkelt förhör om mitt ärende. I ena fallet drog jag en vals och i det andra var det uppenbart efter som det var den tredje april 1991.

Ett år senare sker min tredje kontakt med underrättelsetjänsten, denna gång den svenska. Under en arbetsresa i norra Irak sprängs restaurangen jag besöker i bitar. Jag klarar mig.

När jag återvänder till Sverige finns det ett dödshot av en svensk röst på min telefonsvarare hemma i Stockholm. Jag går till polisen och lämnar bandet. Två dagar senare avskrivs ärendet. Jag har framfört att det bl a kan ha att göra med artiklar jag skrivit och ett nyhetsinslag i TV4 om ABB och deras export av dual use(högisostatpresser) till Saddams Irak.

Eftersom jag fortfarande känner mig hotad ringer jag upp min far och ber honom ordna ett vapen. Han har i vanlig ordning inte ordning på sina papper och vill inte heller låna ut ett vapen. Jag kollar runt lite och tar reda på att en ”piece”kan fås runt 2 500 kronor. Under tiden beväpnar jag mig med en närstridskniv, vilket ger visst lugn för stunden. Då ringer plötsligt min gudfar som jag inte sett på 20 år. Jag vet att han haft eller har något med den militära sidan av säkerhetstjänsten att göra.

Vi träffas på Östermalm. Jag drar min historia från Irak och lägger till att jag varit och skruvat på oljekranen mellan länderna Irak och Turkiet där det är gott tryck i flödet. Jag ger honom en bakgrund om vad som kan ligga bakom.

Han säger att det finns en grupp som han tillhör och framställer det som en Rotaryklubb av gamla vänner och kolleger. Jag får klart för mig ett par saker. Jag ska inte skaffa vapen för de som är efter mig är bättre på att skjuta än jag. Nummer 2. Säpo kommer inte att göra något. Innan vi skiljs ger han mig en lapp med ett namn och ett telefonnummer.

På lappen står det för mig obekanta namnet ”Tore Forsberg”. Om det blir problem kan jag ringa honom.

Efter några månader med den obekväma närstridskniven innanför västen lägger jag bort den och inget mera händer.

Idag vet jag att Forsberg på den tiden var chef för kontraspionaget på Säpo. Jag ringde aldrig det numret och har aldrig träffat honom personligen. Jag har inte heller träffat min gudfar sedan den gången eller haft någon kontakt med honom.

Tretton år senare befinner jag mig i Irak.

Jag slutade arbeta som journalist 1996. Sedan dess har jag arbetat som IT konsult med inriktning på internetlösningar och delvis som rådgivare(Senior Advisor) åt den kurdiska regionala regeringen i norra Irak.

2003 blev jag ombedd av en gammal vän att komma ner och delta i uppbygget av en affärsverksamhet. Vi hyrde ut några hundra bilar till de amerikanska trupperna i Kirkuk och Balad och drev en större databutik, konsultverksamhet m m.

Inte sällan kom amerikanska befäl och amerikaner och besökte oss på kontoret. De skulle handla eller äta lunch. De flesta tillhörde US Air Force eller US Army, några var säkert CIA eller militära underrättelsekillar. Jag tror det mest avancerade vi gjorde var att trycka upp några färgbilder på Ali Hassan Majid och hans kolleger.

Ali Hassan Majid var ansvarig för hundratusentals kurders död och ytterst gasmassakern i Halabja 1988. Han var på fri fot och greps senare och ställdes inför rätta.

Jag och Carina flyttade upp till ett mindre samhälle i norra Iraks som heter Salahaddin 2004. Utanför samhället ligger Sari Rasht stängt område uppe på ett berg. Dit kommer ingen utom den kurdiska eliten och deras förtrogna tjänstefolk,säkerhetsstyrkor et c. Carina fick ett uppdrag och vi bodde där i ett par år. Carina undervisade elitens barn och vi fick inte berätta var vi jobbade vilket vi inte heller gjorde. Inte ens för våra närmaste. Så det spreds rykten att jag jobbade för CIA, svenska underrättelsetjänsten m m. En del så kallade vänner trodde tydligen på den saken.
Jo, sedan har jag forslat en och annan CD rom mellan Irak och Sverige som gällde terrorverksamhet. Men det har varit sanktionerat.

Med detta sagt tror jag att jag kan säga att jag inte ser några som helst ursäkter för vad JG gjorde. Inte ens om han varit tolv år gammal.

Guillous jävla korkade tilltag skapar bilden av 70-tals vänstern som en samling brottslingar, kriminella typer som med alla medel ville skapa oordning och kaos.

Så var det inte.

Gunnar Ekberg och de som lever ur den generationens skurkar framstår i skuggan av det nyss avslöjande gällande JG som något slags extrasnutar som trots allt behövdes.

De kan ha gjort en och annan god insats. Men de var kriminella. Bröt mot lagen, drev stat i staten.

G W Persson är sosse. Han berör inte med ett ord Guillous kontakter med Thunborg och Schori där hela effekten av IB mildrades. Papperskvarnarna gick och saker och ting lades till rätta.

Det är här det intressanta i den här historien finns. Vi vet att Säpo visst vad JG sysslade med redan från 1967. De försäkrade sig om att Lembergs iakttagelser var korrekta eller åtminstone hade viss substans. Sedan var det bara att följa John och kartlägga inte bara Jan utan så mycket mer. Personer hamnade i register och färglades eftersom de umgicks med JG.

Man undrar om kaviaren och vodkan smakade bra när förtvivlade tjecker försökte rädda Dubcekregimens demokratiseringssträvanden i augusti 1968 eller när den tjeckiske studenten Jan Palachs flammande kropp vred sig i lågorna den 16 januari 1969 på Vaclavplatsen i centrala Prag.

Men JG, liksom G W verkar stå över sådana petitesser.

Guillous karaktärsmord i sina memoarer ”Ordets Makt och Vanmakt” på DN:s kriminalreporter Massi Svensson framstår i de senaste dagarnas avslöjanden som ett tydligt svar på att gud finns.

Svensson hade fått tag på en dagbok från en besättningsman ur den försvunna DC 3:ans besättning.

Utdrag ur Guillous spridda minnen:

”1972 kunde en journalist fortfarande vara stolt över att han hade hindrat en sanning från att komma ut och dessutom vara så stolt att han skrev om det i sina memoarer.

Kriminalreportern på Dagens Nyheter, Massi Svensson, fick nys om den nedskjutna DC3:an och hans första tanke var: ’Detta får för helvete inte komma ut’. Sedan ställer han sig på DN:s bakgård tillsammans med en överste Westin från försvarsstaben och eldar upp bevismaterialet!"

Guillou har under lanseringen av sin bok turnerat i morgonsofforna och kastat skit på Massi Svensson för denne inte publicerade innehållet.

Nu vet vi att ifall Guillou hade fått tassarna på Massis dagbok hade han tag hissen ner, gått tvärs över gatan och högst troligt sålt den sedan och ringt upp Lemberg på festavdelningen. För mig är den versionen en helt öppen fråga.

Det är möjligt att Massi skulle agerat annorlunda.

När Guillou satt i sofforna för någon månad sedan och skroderade om Massis efterblivenhet följde det en linje som nu blir tydlig. Dels är Massi borde avslöjat innehållet i DN, dels att Guillou själv bröt mot denna förkastliga tradition i IB affären året efter.

Problemet var att under den tid han skriver om Massis dåliga yrkesheder så har JG själv sedan fem år regelbundna förbindelser med KGB, och springer benen av sig uppe hos Thunborg och Schori samtidigt som han underhåller samma Säpo som han nu säger att han borde kontaktat.

JG hade vid den här tiden dubbla medborgarskap. Ett svenskt och ett franskt. Det kan man fundera över.

Varje journalist hamnar förr eller senare i moraliska överväganden. Borde jag göra si eller så.

När vi undersökte Ströbergfallet i mitten av 80-talet och hittade tipexade uppgifter om militära hemligheter på JO, höll vi självfallet upp papperet mot ljuset läste in alltsammans på ett fickminne innan vi ringde upp överåklagare K G Svensson som höll på att skita ner sig. Sedan tog det trettio minuter innan papperen var utbytta nere på JO.

Omslaget till Arbetaren pryddes av en flaska Tipex. Skulle vi skrivit vad vi sett mot ljuset. Nej, det skulle vi inte. Inte då och inte 1967och inte nu.

Jo, Tore Forsberg som jag först på senare år haft tillfälle att läsa skriver på ett ställe i en av sina böcker att man nästan skulle kunna tro att Guillou var "agent för en främmande underrättelsetjänst" att döma av Boris Grigorjevs beröm i ett sommarprogram för något år sedan.

"Men enligt min mening… var han inte agent utan möjligen en ”omedveten källa” för hela underrättelsesamhället. En sådan källa kallas vanligen på spionspråk för ”nyttig idiot”, skriver Tore Forsberg.

Forsberg dog för något år sedan. På hans begravning kom hela underrättelsesvängen. Till och med Bergling tänkte gå men ångrade sig.

Forsberg kände med hundra procents säkerhet kände till vad vi sedan i lördags vet om Jan Guillou och hans kontakter med KGB och mycket, mycket mer därtill. När Forsberg skrev sina böcker var de tillrättalagda men inte för vad som hänt nu.

omedveten källa”. Glöm det. Nu gäller frågan inte om Jan Guillou träffade Säpo utan när och i vilken omfattning?

-Jag borde ha sökt upp Säpo, säger Guillou idag.

Det kanske han inte behövde. Någon sökte kanske upp honom.

5 kommentarer:

Anonym sa...

JG gör idag 29/10 ett generalangrepp på Gunnar Ekberg med redan kända angreppspunkter däribland att arbeta för Mossad osv. Men .... jag fattar ingenting.... var inte Gunnar Ekberg också under 28 när han gjorde det? Men då är det väl Ok? Eller han kanske bara ville avslöja Mossad med stora scoopet?

Stefan Hagberg sa...

Till Anonym: En helt riktig iakttagelse. Läs gärna dagens postning ifall du har tid och lust.

Anonym sa...

Hej igen, fortsatte på samma linje med en annan Stefan, se http://stefanlindgren.blogspot.com/2009/10/gefundenes-fressen.html

Stefan Hagberg sa...

Till Anonym: Det enda man kan säga om SL är att han verkar väldigt övertygad om sin sak. Men så har det väl alltid varit.

Sammanfattningvis är JG höjd över alla misstankar och förebråelser enligt SL eftersom det fanns folk på DN och SvD som kutade över gatan i Marieberg. Charming!

Varför anmälde inte SL dom? Sen det här med Lemberg. Så var jobbade JG någonstans. Vadb exakt var det som gjorde att hans trovärdighet på samma tidning var så mycket större. Jesus!

Det Lindgren säger är häpnadsväckande.

Som maoist kunde man skriva för en rysk nyhetsbyrå? Har han fått en stroke?

Anonym sa...

Bara en kommentar så här när vågorna lagt sig, var tvungen att läsa JG:s bok. Tog rikligt med anti-kräkmedel och satte igång att läsa denna fiction-roman. Blev något förvånad när jag såg att JG faktiskt lagt in en brasklapp på 9 rader om att han höll på att avslöja KGB men att det inte blev något av. Alltså Expressen intervjuar JG om en KGB agent i Sverige, JG blir nervös och lägger till en brasklapp att ta till om Expressen faktiskt skriver om det. Expressen slår sen upp det stort och gissa vad JG gör, exakt, hänvisar till sina 9 rader i boken (i Aftonbladet). Smart, tyvärr så drunknade nog allt i stormen och JG:s hänvisning till de 9 raderna kom försent. Skulle Expressen inte publicerat storyn så hade 9 obegripliga rader stått kvar i boken utan att någon frågat vad karln menade. Som sagt, smart, även om JG visar en obegriplig okunskap i hur nyhetsmedia fungerar.