torsdag 15 januari 2009

Vad som gömdes i "Gömda"


Svartögda i Beirut dec 2008

Puh!

Nu har även jag sällat mig till den miljon som uppges ha läst Marklunds bestseller ”Gömda”. Jag har tidigare läst ”Asyl” som alltså är en direkt fortsättning på ”Gömda”.

De utgör i sanningen en särdeles bisarr historia.

På 70-talet var jag hade jag ett kortare förhållande med en kvinna som hade två barn med en man som misshandlat henne och som hon var rädd för. Jag såg honom aldrig men jag förstod att han var en plåga och att det var svårt för henne. Både kvinnan och hennes före detta var från Jugoslavien.

De hade två barn tillsammans var frånskilda men han dök upp från och till. Under tiden vi hade vårt förhållande satt mannen i fängelse. Jag minns inte om det var för att han misshandlat henne eller ifall det var något annat.

Jag pratade en gång med en vän som arbetat mycket med misshandlade kvinnor. Hon hade en lätt absurd teori om att de värsta kvinnomisshandlarna var de som hade Tensonjackor och terylenebyxor, alltså vanliga välklippta potatisskallar som öppnar dörren för gamla damer och aldrig får parkeringsböter. Hämmade kontrollfreaks med andra ord.

Om det stämmer vet jag inte.

Jag är ingen expert på kvinnomisshandel. Jag har aldrig slagit någon kvinna. Däremot kastat lite saker i väggen några gånger när det tagit slut på argumenten. Man är inte stolt över det men jag tycker det är mänskligt.

Däremot har jag stött på misshandel i relationer ett flertal gånger. Som sagt både bland människor från andra länder och bland svenska kompisar och bekanta.

Boken ”Gömda” beskriver en kvinnas helvete, som hon upplever sig vara oförmögen att ta sig ur. Om boken varit en sann historia så hade den varit den bästa möjliga berättelse för att beskriva problemet och engagera svenska folket. Den innehåller nämligen allt och då menar jag allt.

Hjälten i form av Mia som har en bra position på en bank, radhus och bra relationer med sina föräldrar och vänner, 4,8 i snitt och en stadig bas i sin hemstad. Dessutom har hon ork och vidsynthet att engagera sig i flyktingars problem på ortens stora flyktingförläggning.

Inte bara engagera sig utan stå upp när samhället sviker. I början av boken stöter hon på familjen G från Chile som ska utvisas. G som varit militär i Chile hade fått erbjudande om en bättre position som förhörsledare. Detta är under första delen av 80-talet med militären och diktatorn Pinochet vid makten. I Sverige på förläggningen sprids ryktet om att G är mördare och arbetat som hantlangare för Pinochet. De fryses ut och ska avvisas eftersom de inte anses ha skäl att stanna. De göms genom Mias försorg.

Dessutom har Mia en kristen tro. Det är i princip bara vingarna som fattas.

Liza Marklund kunde ju säkert inte i sin vildaste fantasi drömma om att böckerna om Mia skulle göra henne berömd och hjälpa till att göra henne en enkel norrlandstjej från Pålmark till ekonomiskt oberoende för resten av livet.

Nu säger hon att hennes deckare sålt mera än böckerna om Maria Eriksson. Jo, säkert men ifall hon sålt i miljon böcker av ”Gömda” så blir det ju lite över inte minst med tanke på att hon är delägare i förlaget.

Vad Liza kunde styra över i historien var nog en hel del. Mia alltså den kvinna som boken handlar om ville inte att hennes identitet skulle röjas. Liza och Mia ska alltså tillsammans skapa en berättelse som är sann men inte avslöjar detaljer som kan röja Mia. När man läser boken så tycker man att Liza och Mia gärna kunde fått gjort Mia till hobbit om det hade hjälpt till att hålla den galne före detta fästmannen och fadern till hennes första barn borta. Så sorglig är han som genom 381 sidor saknar namn. Han har alltså inte ens ett fiktivt namn. Det närmaste man kommer är att hon får reda på att hennes före dettas namn inte låter arabiskt.

Liza säger att hennes bok är en dokumentär roman och att sådana alltid funnit.

Det är inte sant. En dokumentär roman är t ex ”Med Kallt Blod”(In Cold Blood) av Truman Capote som av de flesta anses vara arketypen för den dokumentära romanen. Tidigt på svenska ska man också nämna P O Engqvists ”Legionärerna”som behandlade en skamfläck i svensk historia, nämligen den så skallade baltutlämningen.

Liza har i ”Gömda” tillsammans med den verkliga Mia skapat en historia som ska gälla för sann men där vissa detaljer ändrats.

Det är här problemen börjar. Det är inga detaljer som ändrats utan de har tillsammans skapat en historia som givet att väsentliga delar av det Monica Antonsson i ”Sanningen om Gömda” hävdar, stämmer innebär att en helt annan historia skrivits. Den nya historien har ett antal egenskaper som utan minsta tvekan gör att den säljer inte bara bättre utom varit grunden för dess framgång.

Marklund säger att hon inte bryr sig om var folk kommer ifrån med tanke på att hon och Mia valt att ända bakgrund och nationalitet på Mias nye man Anders som inte alls kommer från Norrland utan från Chile.

Det är inget fel att komma ifrån Chile. Men varför kom han inte från Argentina istället? Det hade fungerat perfekt. Två militärdiktaturer och tiden hade passat. 1973 i Chile och 1976 i Argentina. Men Liza fäster inte så stor uppmärksamhet på varifrån folk kommer. Faktum är att jag tror att det är precis vad hon gör.

För den här boken är en i detalj uttänkt aktstycke med en båge så perfekt att den bara kan var skapad med syfte att slå läsaren med en slägga i skallen.

Det är här jag tappar förtroendet för Liza en andra gång(den första var alltså hennes renoveringshistoria av östtyska ambassaden i intervju med K G Bergström) trots att själva ämnet möte mellan olika kulturer och kvinnomisshandel är viktigt.

Liza är född 1962. Hon är alltså sju år yngre än jag.

2003 intervjuades hon inför en deckarutgivning, ”Den Röda Vargen” av Ingalill Mosander. Hon berättade om sin uppväxt, malmtågens sakta lunk i Pålmark och inte ett öga var torrt.

Så här står det i artikeln 2003-06-01 AB

”I ”Den röda vargen” hittar Annika Bengtzon kopplingar mellan ett mord på en journalist i Luleå och ett attentat mot flygbasen F21 i slutet av sextiotalet. Då frodades en rad vänsterextrema rörelser som hyllade Mao, organiserade sig i små celler och uppträdde under olika kodnamn.”

Den här världen med kodnamn, celler och vänsterextremism intresserar Marklund. Nu är det ju Mosander som skrivit artikeln men jag gissar att Marklunds bok innehåller några små vänsterextremister för hon tillstår i artikeln att hon blivit tagen av den här världen under sin research för boken. Hon nämner människor vid namn, före detta vänsteraktivister som gjort karriär som Pelle Törnberg, Pelle Andersson m fl. Hon kunde också nämnt sin dåvarande och nuvarande affärspartner Jan Guillou men det passade inte in i hennes selektiva objektifiering av saken.

Så Marklund är en del av den gamla så kallade extremvänstern. Ingalunda och så uppfattar hon sig absolut inte heller. Linderborg har i en artikel diskuterat Marklunds klassperspektiv i böckerna. Det är intressant men jag tror att saken är mera komplicerad. I Mosanders artikel säger Marklund om sin återresa till 70-talets radikalism.

” – För mig var det som att komma till en annan planet, oerhört långt från den verklighet jag själv levde i som tonåring. Jag hamnade i egovågen på 1980-talet då man skulle satsa på sig själv.”

Den andra planeten var av vad man kan förstå den så kallade extremvänstern.

Jag tillhörde den där extremvänstern på 70-talet. Jag deltog i celler och ringde från telefonkiosker precis som Robert Aschberg och många andra. Det var inget konstigt med det . Vi tänkte delta i en framtida revolution och förutsatte att våra telefoner var avlyssnade. Nu får jag antagligen köpa den där boken också. Några attentat sysslade vi definitivt inte med och allra minst på en flygplats. Maoister på 70-talet var för ett starkt värnpliktsförsvar och emot Sovjetunionens politik.

Låt oss betrakta Mia och Liza som två tjejer som ville lyfta fram ett dolt problem och var mindre intresserade av politisk övergripande teori och mera av sina egna strävanden att lyckas få ut sitt budskap. Kosta vad det kosta ville.

”Gömda” är en roman som gör anspråk på att vara sann. Efter att ha läst igenom nästan fyrhundra sidor som till 80-90 procent består av dialoger ägnade att understödja romanens båge så måste varje människa ställa sig frågan; förde Mia dagbok under de här åren som i detalj beskrev vad hon upplevt. Så beskriver inte Marklund tillkomsten. Boken tillkom enligt innersidan av omslaget på den senaste versionen från 2000 på följande sätt. ”Mia berättade, jag skrev”.

Mia beskrivs som intelligent, smart. Till motsatsen bevisas menar jag att det är helt omöjligt att komma ihåg all denna dialog som inträffade mellan 1984-1993. Boken tillkom enligt Marklund och Mia vintern 1993-1994.

Finns det män som den demon som beskrivs i ”Gömda”?

Jag tror att de finns. Men på samma sätt som när Janet Cooke skrev om åttaåriga heroinister i Washington Post i början på 80-talet och hennes chef Bob Woodward fick be läsarna om ursäkt och dessutom förklara varför Cooke bluffat och på vilket sätt så finns det starka invändningar på hur invandrare och flyktingar beskrivs.

Det finns en klar rasistisk underton i boken som är direkt obehaglig.

Huvudtesen är att utländska män i princip är jättetrevliga till de har fått stoppa in den. Sedan ska de visa upp en för sina vänner och sedan börjar de kontrollera en och kräva anpassning till deras egen kultur. Protesterar man så får man en snyting så tänderna alternativt revbenen smulas sönder.

Hur mycket man än försöker; ”snälla, snälla” så driver den utländske mannen med de svarta, gnistrande ögonen igenom sin vilja och engagerar sitt psykopatgäng att jobba treskift med sin allt nyare och dyrare bilar. Svenska flickor får aldrig veta något om den svarte mannen utan namn som inte jobbar, stjäl, hälar och terroriserar omgivningen. De är mördare, kvinnomisshandlare, sjukligt svartsjuka och föraktar ens föräldrar som de inte vill träffa. De vill att man ska uppge allt, byta kläder, konvertera, läsa Koranen och de saknar intresse för barn.

Scenen där den svartögde och hans lobotomerade fyra polare slänger Mias och hans spädbarn emellan sig tvärs över rummet verkar på mig som hämtat från en annan planet. ”Han kastade babyn i en båge tvärtsöver rummet”. Jag har umgåtts och levt med kurder, araber, afrikaner, latinamerikaner med flera under nästan trettio års tid både i Sverige och utomlands. Jag har vidare bott i mellanöstern under tre års tid och bott hemma hos kurder där det i varje fall inte saknats småbarn. Dessutom har jag delat boende med en iranier i Sverige under något års tid. Någon babyvolleyboll har jag aldrig bevittnat.

Jag vet inte vilken historia Mia har smällt i Marklund eller om Marklund själv hittat på den där historien utifrån någon skröna om bollande med barn. Har det hänt så talar vi om ett gäng om fem lobotomerade idioter och då undrar man över Mias 4,8 i snitt. Sådana tendenser brukar man märka tidigt om man är smart som Mia.

Boken låter den svartögde försvara sig med att det är på skämt och ”Så gör vi i vår kultur”. I helvete heller. Så går det inte till i deras kultur. Det finns muslimer som slår sina barn, dödar sina döttrar precis som det finns svenskar som gör det. Luftfärden med spädbarnet var också enligt boken första gången som den svartögde överhuvudtaget höll i barnet och då framför sina kompisar.

Om den här scenen är autentisk så har Mia lyckats fiska upp de mest lobotomerade flyktingar som passerat vårt lands gränser. Om de gjort det i sitt hemland så skulle deras morsa eller farsa gett dem en fet smäll så de hade landat i Medelhavet. Var så säker.

Jag kan ofta bli förbannade på en del invandrare och även som svensk i deras hemländer. Vi är olika och har olika sätt att handskas med barn. Det stämmer.

Det kan handla om ungar som för ett jävla liv och klänger runt, skriker och lever om utan att föräldrarna gör ett skvatt. I Irak där jag levt så skämmer folk bort ungarna något kopiöst ifall de kan. Att män inte skulle ta i sina barn generellt är ren lögn. Däremot är den mindre vanligt att män är med när kvinnor föder.

Det händer att en förälder klippet till ett barn, drar det i en arm men det är verkligen inget man ser ofta. Då ska man komma ihåg att när detta utspelar sig så hade det varit tillåtet med barnaga i Sverige fem år tidigare.

En av bokens starkaste scener är när mannen med de svarta brinnande ögonen berättar lite om sin bakgrund.

Om den får vi inget veta och det verkar inte som om Mia frågat speciellt mycket heller. Men man är helt och fast övertygad om att den svartögde är muslim. Han använder muslimska termer och vill att Mia ska konvertera och uppmanar henne att läsa Koranen. Alla hans vänner har muslimska namn.

Döm om min förvåning.

Den svartögde är hemma på en av sina otaliga misshandelsrundor hos Mia. Då berättar han att han varit med och dödat en massa människor i flyktinglägren Sabra och Chatila i Beirut.

Han vill övertyga Mia om att han är kapabel att döda och berättar hur de gick in i lägren och skar halsen av folk, våldtog och sköt kvinnor och barn. I det första skyddsrummet sköt de nästan 300 personer.

Några axplock:

”Barnen sköt vi i huvudet. På babyn med blöjor försvann hela skallen.”

Han hittade några ”horor” i flyktinglägren. ”Vi sprättade upp dem med våra kukar”

”De var små och tränga och de skrek som små grisar, sa han och började andas tungt. Ögonen brann, tänderna glimmade i halvmörkret i min hall”

Sedan spöar han Mia för femtioelfte gången sönder och samman. Två knäckta revben m m. Ingen polisanmälan.

Någon dag senare tar Mia upp mordberättelserna från Sabra och Chatila med en bekant som undrar om den svarte verkligen är muslim.

Plötsligt vet inte Mia det. Bekanten upplyser om att han måste varit kristen om han deltagit i massakern i de palestinska flyktinglägren.

Massakrerna i Sabra och Chatila inträffade 1982. Precis som i boken och som den svarte berättar för Mia så stod israelerna och tittade på och spelade rockmusik medan den kristna falangistmilisen gick in och mördade ett antal tusen i lägren, de flesta civila.

Mia och libanesen med de svarta ögonen har då känt varandra under lång tid. Det här är några år senare. Allt går i islams tecken. De träffar andra muslimer och den svartögdes vänner. Skulle Sabra och Chatila undgått Mia och vem som skötte dödandet. Hon är själv kristen, troende framgår det. Skulle hon trott på historien? Knappast. Är det något som man sysslar med i samtalen på flyktingförläggningar vid denna tid är det att facka folk.

Eller ville Marklund helt enkelt få in en köttig massaker i sin berättelse för att krydda den. Maskerar hon en annan massaker, te x i Syrien Hama 1982 då syriska trupper slaktade muslimer. Det stämmer inte med Hama för det var helt andra förutsättningar i Hama som inte var ett flyktingläger.

Den här delen är helt sanslös i sin konsistens. Den svartögde som beskrivs som en sällsynt slipad typ skulle alltså byta religion för att försöka övertyga Mia om att han är beredd att mörda henne och barnet – vid behov.

Mia verkar inte ha en enda vän av stabilt manligt kön som kan tänkas ha några vänner som kan tänka klå upp de fem psykopaterna. Nädå inte förrän Anders dyker upp. Norrlands Anders som nu visar sig vara en chilenare. Chilenare är det gott om på förläggningen. Så om nu Anders som alltså i verkligheten var en chilenare bodde i stan. Varför kunde inte han samla sina muchachos och ge den svarte en rejäl omgång så han och de andra fyra höll sig på mattan.

I Antonssons bok påstår hon att Chile-Anders försökte köra över den svartögde. I boken är det tvärtom svartöga som försöker köra över både Mia, deras dotter Emma och Robin som hon får med Chile-Anders.

Familjen får fly kors och tvärs och alla myndigheter motarbetar dem eller sköter inte sitt jobb. Det gäller för alla inklusive psykologer, läkare m fl . Någon enstaka får nåd inför författarparets ögon men i princip så är alla idioter i det svenska samhället utom familjen själva.

Tolv nya hemliga telefonnummer får Mia skaffa eftersom den svartögde med sina begränsade svenskkunskaper alltid lyckas ordna fram hennes nummer.

Jag har själv följt ett sådant fall inifrån. Att var gömd är ingen lätt sak. Detta beskrivs på ett bra sätt. Problemet är att det är oerhört svårt att gömma människor. Dessutom var detta relativt nytt när denna bok skrevs. Därför var boken en väckarklocka.

Genom att uteslutna väsentliga fakta och helt göra om historien, och göra Mia och Chile-Anders till en svensk helyllefamilj jagad av svartmuskiga mördartyper som lever på att smuggla mat fran Danmark(sic!) och att slanga bilar i Falköping eller var de nu kommer ifrån så lyckades boken bli en pyramidabel försäljningsframgång liksom uppföljaren Asyl som behandlar tiden efter att paret gett upp Sverige. Frågan kom upp på dagordningen. Men till vilket pris. När svenska bokläsare för en gångs skull får en inblick i den kultur som Ali och Youneh kommer ifrån så får de en bild som är rasistisk och kraftig manipulerad för att passa Mias och Marklunds syfte.
Syftet? Att sälja så många böcker som möjlig så att budskapet når ut. Problemet var att det var flera budskap som nådde ut. Jag antar att BSS och Nationalsocialisterna brukar ha högläsning ur ”Gömda” innan de drar till Salem.

Sammantaget kan man verkligen fråga sig om inte boken skapat flera problem än den löst. Myrdal är glasklar: Hon har klantat sig.

Guillou snackar skit om att svenska folket inte fattar hur det går till i förlagsvärlden och svamlar om nätaktivister och Leif GW skular och visar försiktigt stöd. Han säger att en roman inte är en polisrapport.

Det har han lånat från Myrdal försvar då denne på 80-talet fick smisk av en del intressenter för sina minnesbilder av sin Barndom.

Skillnaden är himmelsvid. I”Gömda” påstår Marklund på eget delägandes förlag på tre ställen innan man ens har öppnat den att det rör sig om en sann historia.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har inte läst något av Marklund. Tappade intresset för henne överhuvudtyaget då hon i en intervju menade "att alla i norrland var bluffande sjukpensionärer som borde flytta till Stockholm och börja jobba", typ.

Att hon säger det som passar hennes syften bäst räknade jag ut för länge sedan.

Intressant att det verkar handla om den standardiserade svenska inställningen till muslimer i boken "gömda"

Man kan ju tycka vad man vill om vissa av de "nysvenskar" som "inflammerat" landet sedan början av 80-talet.

Jag har själv aldrig varit speciellt oroad av de som kom då. De flesta hade goda själ att komma hit och många har ju skaffat sig ett eget liv i Sverige.

Jag är mer bekymrad över "andra generationen" som står med fötterna i båda lägren och hittar på sina egna värderingar allt eftersom det passar deras syften, precis som Marklund.

Har heller aldrig haft problem med att umgås med invandrare. Även om jag inte känner så värst många muslimer.

Själv så har jag kallats för kosovoalban vid fler tillfällen än ett :)

När jag var yngre var jag väldigt intresserad av all möjlig politik och värderingar.

Med en Morfar som lyfte glaset med orden "skål kamrat" till ett fotografi av Stalin på väggen och en Farfar som "sa Björn, kom ihåg en sak; från höger har det aldrig någonsin kommit något gott för de som ingenting har",

så förstår du var mina sympatier ligger även om jag inte alltid levt som jag lär.

Nu mer har jag tappat både ork och lust att bry mig mer än sporadiskt om annat än trav och det som rör mina närmaste.

Därför är det bra och upplyftande att läsa dina bloggar som ger mig lite mer insikt i världsliga problem.

Tack för det.

Anonym sa...

Sedan ska ju naturligtvis "Skäl" stavas just så i det här fallet även om deras "Själ" säkert också påverkar.

Stefan Hagberg sa...

Till Björne: Bry diginte om stavningen Björne. Det här är inte Travforum. Där kan man få sig en rejäl på fingrarna om man inte har ordning. Här är vi lite slappare.

Jag tror du har rätt när du säger att andra generationen kan få problemn. Dom får sitt aoch höra alla fina historier om det gamla landet. Varje sommar när jag bodde i Irak kom det glada kurder och skulle visa sin 15-åringar Shaqlawa en turiststad i bergen. När föräldrarna var ung så var de en hit att åka dit så ungarna gäspade sig igen staden huvudgatan med lit ekrimskrams butiker och en gubbe som har en örn på en pinne. Ja, ja örnen lever. De tar max tio minuter for en normalsnabb 15-åring som tillbringat sin ungdom på Heron City.

För tjejerna är det värre. De flesta ungdomar tycker det är set i hemlandet om man säger så.

Å andra sidan kanske de inte blir fullt ut accepterade i Sverige även om det har betyg och vax i håret.

På planet hem så är pappa ledsen och barnen glada.

Det är svårt att stå med ett ben i varje kultur. Det finns många saker med Sverige som är bra för människor som kommer från något annat land. Det tror jag gäller för alla. Jag saknar bergen i Irak, den friska luften och att kunna blåsa i hundraåttio och tuta åt polisen att flytta sig i filen när ma blåser förbi. Så var det då efte kriget. Nu måste man ha bälte fast jag tror inte alla har det.

Därnere längtar man efter räkor, kräftor och att gå på Valla ibland.

Det är inte lätt det där.

Å andra sidan så är folk i grunden rätt lika världen över. Man blir glad och ledsen för samma saker tror jag.

När det gäller partipolitiken så har jag röstat blankt sedan 1979 om det nu var val då. Sedna brukar jag sprida lite på partierna i kommun och landsting. Jag är nog rätt kritisk. Litar inte på någon direkt. Det brukar mest vara att höja några hunda där och ta igen det på något annat håll och sedna är det lite skitsnack i mitten. Fast ibland kan det dyka upp en och annan fråga nån gång.

Tack för dina synpunkter Björne.

Det kom några mormoner till mig eller något i den stilen. Det var två amerikanska flickor och de hade olika bilder på världens utveckling med sig. Så jag bjöd in dom. De blev väldigt glada ändå till de fick syn på min bokhylla med Mao, Lenin och Marx. Jag hade nog också ett gäng bilder på vägarna när jag minns.

Ja, ja. Har vi någa säkra på lördag. Det ser lite spelbart ut. Commander Crowe borde väl vinna och den där Derby Clipper ser ut att vara i fin form i sista.

Men CC är en lat fåle. Kan somna och lukta på blommorna under korkeken. Garderar man i första så får man nog ta med Flintstone. Det var flera år sedan någon bättre kusk satt upp och den har bra form även med Flodin. Svanstedt är nog sugen. Det var ha på V4:an i varje fall. Men så länge inte Strålfors varslar så...

Anonym sa...

Hej Stefan
Vill bara säga att jag skrattade gott och länge när jag läste din blogg!
Har jobbat i Libanon och just beskrivningen av "mannen med de mörka ögonen" drev mig till vansinne när jag läste boken för länge sedan.
Funderade länge över sannolikheten
att någon som deltagit i den massakern skulle konvertera.
Lät fullständigt orimligt!
Skönt att den boken är punkterad.
Och Ja den har verkligen användts flitigt av SD med flera det är väl de enda som haft "nytta" av den.
Hoppas verkligen de drar tillbaks den från förlaget.
Tack för skratten
Carolin

Anonym sa...

Mycket trevlig läsning, jag antar att du är journalist? Marklund gömmer sig bakom en offerroll som inte klär henne; alla som vill ha ett vettigt svar pa varför människan ljugit alt en ursäkt är i hennes ögon mobbare. Elisabeth Hermon blev mobbad. Och hennes mobbare Liza Marklund fortsätter strö salt i saren genom att pasta att allt Elisabeth säger är struntprat för hon har ju psykiska problem (som Marklund skapat men det bortser hon fran). Jag har sällan skadat en mer kallhamrad kvinna. Ska vara Thatcher da.