Ny tid kräver ny politik

Den här helgen har vi bland annat fått veta att det är fritt fall för Sahlin och att choklad är bra för hälsan. Såååå…

Nej, den var väl billig. Personligen tror jag att Mona Sahlin är helt fel person att leda ett sosseparti i nästa val. Skälet är den här ekonomiska krisens profil.

Varken Sahlin, Snömos eller någon i kretsen runt dem har kapacitet eller vilja att göra något radikalt i den ekonomiska politiken.

John Le Carré, deckarförfattaren sa angående läget i världen att man hade en möjlighet en kort tid efter Sovjetunionens fall en möjlighet, ett momentum där man kunde sagt stopp. Nu ska vi göra något helt annat.

Samma sak gäller ekonomin. Men redan börjar marknadens riddare att vässa lansarna i kulisserna och snart får vi höra att det inte var för mycket marknadsekonomi och avreglering utan tvärtom för lite som skapade den nuvarande krisen.

Om vi ska vara helt ärliga så har det som nu skett och vi inte ens sett början på en sådan djup betydelse för hur vi i framtiden måste inrätta en hållbar ekonomisk struktur att det krävs helt nya analyser av det hittillsvarande ekonomiska systemet och dessutom en ny ekonomisk politik. Det går inte heller att bara prata Keynes, Galbraith, Krugman m fl.

Att som Bush säga att vi lever i den bästa av världar hjälper ju knappast husägare i USA eller pensionärer i Sverige.

Dessutom, vilket är notabelt, så är det både i Sverige och USA svårt för politikerna att övertyga banker och finansinstitut om att de ska delta i rekonstruktionen av det ekonomiska systemet.

Odells omväxlande vädjanden och hot verkar hittills bara ha skrämt Swedbank så de måste ju ligga riktigt risigt till. SEB som har stora exponeringar mot Baltikum och Ukraina verkar svala till locktonerna från Odells panflöjt.

Alla vet också att ifall några går med i programmet och andra står utanför så snedvrids konkurrensen. Samma sak gäller på det europeiska planet. Det är detta rävspel vi nu bevittnar.

Om några rider ut stormen själva utan statliga ingrepp så gynnar det deras expansionsmöjligheter vilket ju är grunden för marknadens idé. Om sedan andra banker eller landets invånare drabbas genom olika dominoeffekter eller att deras genidrag inte fungerar och systemet brakar samman helt eller delvis är inte deras business så länge krisen inte når deras egna balansräkningar.

Så medan vi nu ser ett cyniskt spel mellan regeringar och finansmarknaden som egentligen utmynnar i att statliga insatser är bra så länge de inte behöver betala för dem eller de inte inskränker på deras frihet. Att det sedan är samma frihet som lett oss till den situationen där vi idag befinner oss har de redan glömt bort.

Den fria marknaden, kapitalismen såsom den utvecklats under de senaste hundra åren har givit världen en massa saker som vi inte skulle haft annars. Flygmaskinen, bilen och Ipoden. Men sedan finns det en massa gränsfall som den första rymdraketen som var rysk eller mobiltelefonin där ingen kan förneka Östen Mäkitalos storhet som anställd vid ett statligt bolag. Det första mobilsamtalet stod dock amerikanen Martin Cooper US patent 3906166 "Radio telephone system" den 17 oktober 1973.

Det finns andra exempel där privata bolag aldrig skulle klarat sig utan statliga bidrag eller kostnader för grundforskning. I Sverige är kanske SAAB:s 16 ventilers motor det bästa exemplet. Den motorn ville inte SAAB:s ledning satsa pengar på. Teknikerna tjatade och till sist fick bolaget stöd från Industrifonden. Resten är historia.

Det var också en sanning att ett bolag som Ericsson knappast kunnat bli så stort internationellt om man inte haft Telia som testbed och förstakund.

Så att säga att marknaden klarat sig själv är en mild överdrift.

På senare år har dock detta faktum överskuggats av andra frågor.

Det faktum att marknaderna i världen och de enskilda ekonomierna aldrig förr varit så avreglerade som de senaste tio-femton åren är förstås svårt att förklara. Speciellt i Sverige där vi sedan 1990 haft tre ordentliga nedgångar i ekonomin. En vet vi var en följd av avregleringar och finansmarkandernas operationer. Den andra som felaktigt kallats IT bubblan borde egentligen kallats Riskkapitalbubblan eftersom den skapades av banker, risk- och finansbolag som frångick alla rimliga bedömningar om affärsplaner och kalkylering därför att det var en ny del av ekonomin. Så fick vi lära oss namn som Stael von Holstein, Birgersson, Kajsa och Ernst.

Pratkvarnarna i samarbete med huvudlösa riskkapitalister gjorde att den boom som kunde fortsatt under tio-femton år framåt hastigt och lustigt förvandlades till sin motsats våren 2000. Den krisen hade vi just repat oss ifrån när ”sub-prime” krisen slog ner i våra vardagsrum för ett år sedan. Återigen var det den finansiella sektorn som stod för skådespelet.

Mönstren är desamma. En lite grupp fingerfärdiga ekonomer ordnar upp en lånekarusell utan motstycke, skaffar sig hundratals miljoner helt säkrade från eventuella bakslag och sedan rycker de uppgivet på axlarna när alltsammans smälter samman till en liten hög.

Det här hade väl varit gott och väl om bankerna stått riskerna. Om bankdirektörernas och fondmäklarnas löner och pensioner drabbats. Men istället är det dina och mina pensioner som drabbas och nu står vi bara en liten bit ifrån den så kallade avgrunden där pensionspengarna drabbas.

Vi kanske inte hamnar där men ingen kan säga att vi inte gör det. Och om vi gör det så är alla ledsna.

Jag kommer ihåg en intervju vi gjorde med Sven Grassman som dog alldeles för tidigt. Han gav sin i kast med att räkna på våra nationalräkenskaper. Jag skulle gärna se en ny Grassman ta tag i våra pensioner eller varför inte hela det ekonomiska systemet.

Efter Grassman följde Ehrenberg som höll på några år och var upprörd. Nu verkar han ha övergått till solpaneler.

Problemet är att det här samhället har en märkvärdig förmåga att suga upp alla friska fläktar och gör om dem till förstående förvaltare av galenskap.

Häromdagen satt jag och slöglodde på burken. Plötsligt såg jag en person som jag inte sett på tjugofem år. Fan, det är ju Ubbe, tänkte jag.

Min första reaktion var att, fan vad tiden går. Det var ungefär som när jag såg Pelle Ossler på teve. Det var inte så länge sedan han var en pigg tjugoåring. Jag minns inte om Lappen köpte hans PV eller om det var tvärtom. Jag var i varje fall med och bytte växellådan. Numera är vi alla grå eller vithåriga, det är omöjligt att byta växellåda på en Volvo och snart finns det kanske inga Volvo mera dessutom.

Ubbe, ja. Också där är minnena lite suddiga. Vi var ett gäng som försökte fatta varför vänstern delades upp i olika små sekter. Vi började från början och studerade Kapitalet. Sedan skrev vi in oss på universitetet och började läsa Nationalekonomi. Ubbe bodde i Solna och läste Nationalekonomi.

När jag nu ser honom så är hans vice sheriff på Konjunkturinstitutet och har just fått nytt jobb av regeringen som budgetchef på Finansdepartementet.

Jag är rätt så övertygad om att Ubbe en gång i tiden var övertygad om att Mao Zedong hade lösningen på de flesta problem.

För de flesta från den gamla vänstern på 70-talet så brukar det bli avdelning halt höger om. Jag vet inte hur det är för Urban Hansson. Men så mycket högre upp i näringskedjan kan man inte komma som ekonom än som Budgetchef för Finansdepartementet.

Så vad vi kan hoppas på är att det finns fler hjärnor som Ubbes som kan skapa något som vi inte sett tidigare. För dum är han inte den där Urban Hansson.

Ett råd. Vissa saker måste vara garanterade i en ekonomi. Det ska inte var så att landets pensionärer ska behöva få hjärtsvikt var femte år för att några glada laxar på Carnegie dragit lite i regelverket.

Dessutom måste en ekonomisk politik innehålla mindre av trolleri och mera av ingenjörskonst. Min svärmor kommer fortfarande ihåg viss löften när det gällde värnskatten. Det är ju inte hennes fel att ingen gjorde något radikalt efter förra bankkrisen.

Nu vet vi också att det inte spelar någon roll hur bra vår egen ekonomi mår när någon uppfinner nya finansieringsinstrument. Nu i USA, nästa gång i Kina eller Ryssland. Däri ligger utmaningen.