Sedan Jan Guillou avslöjades har varit informatör åt KGB har det liksom inte varit helt lugnt i det svenska medie- och kulturlandskapet.
En del frågor som ställts kanske inte har varit helt berättigade. Andra har det definitivt. Den forna vänstern har just i kraft av att den i stort sett är vad ordet ”forna” indikerar ett dåtidsfenomen, delat sig i olika delar.
För, emot och mittemellan.
När det nu också visar sig att Jan Guillou arbetat för den yttersta högern på ”Utredningsbyrån för Samhällsinformation” under åren 1981 och 1982 mot faktura lär debatten knappast bli mera finstämd.
Där arbetade väl kända profiler som Joakim von Braun med att hålla reda på kommunister och andra som fortfarande kunde tänkas vilja störta det svenska samhället 1981. Där drog Hökmark, Unkel och Svegfors runt och diskuterade hur de skulle krossa löntagarfonderna, avreglera allt och minska skattetrycket.
Men vad gjorde Guillou där. Att han hade uppdrag är klarlagt. Frågan är vilket eller snarare vilka eftersom han fått betalt upprepade gånger.
En kritisk artikel om kulturrådet? Var finns den? Vad var det som var så dåligt med Kulturrådet? Är det inte dags för Jan att berätta hela sanningen.
Ingen verkar ha känt till vad Guillou sysslade med på Utredningsbyrån. Ungefär som när Guillou extraknäckade åt KGB. Ingen hade en aning om saken. Inte KFML/SKP i varje fall där han var medlem, ett parti som var djupt kritiska till Sovjetunionens form av socialism. Guillou hade inga direktiv att infiltrera KGB.
Exakt vad som ligger bakom det mediala kalsongrycket på Jan Guillou vet jag inte och frågan är i fall vi någonsin får reda på den saken. Var det innehållet i memoarerna som fick kitteln att koka över någonstans eller vad det bara ren tur. Det kan ha varit förre IB-agenten Ekbergs version som kom vid ungefär samma tidpunkt.
Så vad jag vill säga är att tonläget kanske blivit en aning högt men det finns alltså en förklaring till den saken.
Om nu Jan Guillou hade rett ut saken ordentligt så hade belackarna möjligen kunnat säga att det var jävligt korkat, men nu vet vi hur det hänger ihop och har inga flera frågor.
Guillou själv hanterade saken till synes galant. Han förnekade inget direkt om kontakterna med KGB.
Han till och med nämnde att det kunde röra sig om 20-25 gånger och han hade skrivit några artiklar och sen hade de pratat politik.
Han hade fått betalt av KGB. Oklart dock exakt hur mycket totalt men han nekade inte till saken och det fanns kvitton som han fick skriva under.
En gammal avhoppad rysk agent Gordievskij fick berätta att Guillous information haft betydelse och andra som rysslandsexperten och förre SKP:aren Stefan Lindgren fick betvivla saken.
Guillou gjorde en medial Eriksgata av sällan skådat slag. Han ställde upp på allt, svara på frågor till och med via chatt och internet som han annars gärna spyr över.
Det var väl i princip bara Bollibompa som han inte besökte under detta inre reningsbad.
Ur all denna information och hans nyligen utgivna självbiografi där hans ryska wallraffande vispades över på nio rader kom det en del nya frågor och Jan ställde åter igen upp och, ja det var väl ingen som direkt kunde klaga på hans vilja at förklara.
Men han kunde ju naturligtvis inte undanhålla sig rätten att sticka åt sina kritiker små tjuvnyp.
Var det inte i själva verket så att det pågick en kampanj för att förringa betydelsen av IB-avslöjandet.
Delar av den gamla vänstern ställde upp och försvarade IB-avlöjandena. Det talades på sina håll om att KGB-fraterniserandet istället skulle kunna vara grund för en resning i målet.
Själv hade Guillou arbetat ordentligt och målmedvetet under ett stort antal år för att förringa Peter Bratts och före IB-agenten Håkan Isacsons insatser.
Isacsson fick på vanligt guillouskt manér ta de värsta smällarna eftersom han är död. Isacson dog 59 år gammal, alkoholiserad 2002.
Jodå, Isacson var en simpel tjuv som fått foten och var missnöjd på IB enligt Jan Guillou. Bratt hittade honom och Guillou försåg Isacson med vin(eller möjligen vodka från ryska ambassaden) och sedan pratade Isacson loss. Men enligt Guillou sladdrade Isacson samtidigt för sin gamla arbetsgivare om att FiB/K var dem på spåren. Dock utan att nämna sin egen roll.
Här börjar det bli riktigt spöklikt.
Man kan undra hur Jan Guillou visste detta. Var det möjligen så att Birger Elmér förre IB-chefen också blivit supen under bordet av Jan Guillou ner i Kivik?
Enligt Jan Guillou så berättade han för Birger Elmér om KGB kontakterna och denne hade bara skrattat.
Men som sagt Birger Elmér är ju också död.
Var kommer all denna faiblesse att citera döda egentligen ifrån?
Få som inte var med på den tiden hade något färskt minne av vad som hände och knappt någon orkade rota rätt i smeten av utredningar och gamla odigitaliserade lägg, politiska åsiktsbyten och förändrat världspolitiskt läge.
Många av de forna stridskamraterna sitter idag och sörplar ur de bästa köttgrytorna precis som Jan själv som gärna korkar upp en glad röding för tusenlappen eller mer.
Det är dem väl unnat. Vi är inte bittra!
De skrockar väl lite gott åt saken. Jo, ja det var ju typiskt. Men så jäkla typiskt var det inte. Det var väldigt otypisk och det är just min poäng.
Ingen jag känner som var maoist skulle ens komma på tanken att sälja information till ryssarna. Än mindre att knäcka KGB genom att lämna information och prata politik med dem.
Guillou har hela tiden varit mycket noga med att påpeka att han inte varit spion.
Sålt uppgifter, artiklar, analyser, visst men fotat något olagligt, eller lämnat information om hemliga saker, inte alls. Han skulle avslöja KGB tillsammans med bäste polaren Arne Lemberg men Lemberg svek honom och knallade upp till Säpo.
Nu ska Guillou fundera på ifall det finns något mer han kommer ihåg från den tiden för det var länge sedan och han var ung och naiv och han trodde KGB var liksom en klubb så ifall man kom med så fick man träffa de andra agenterna.
Den tanken närde han i fem år till han fick nys om IB-affären. Då bröt han kontakten med KGB.
Jag har funderat åtskilligt på Jan Guillous hjärna denna höst.
Att den fungerar och bitvis briljant vet jag. Men exakt hur den fungerar är fortfarande historiskt outrett.
Det är inte alls så att jag har någon ”Mosa Janne” badge på rockuppslaget. Han har skrivit många viktiga artiklar i debatten och är som krönikör oftast läsvärd.
Han har skrivit en bok Ondskan som filmats och som exempel mot mobbing använts i undervisning i skolorna.
För några år sedan tog hans mamma bladet från munnen och berättade om sonens livliga fantasi. Dessutom har ett antal före detta klasskamrater berättat om att boken enligt deras uppfattning inte stämmer med verkligheten. Sådant är svårt att bevisa eller motbevisa. Morsor ljuger och klasskamrater håller ihop och konspirerar.
Men vissa uppgifter stämmer inte överens och Jan Guillou har inte heller försökt förklara dem vad jag känner till. Eller är det som Myrdal sa om sin barndomsskildring. Att den inte var ett polisprotokoll. Som när Jan G. skulle kommit hem från internatskolan Solbacka och spöat skiten ut sin styvfar. Enligt mamman var de redan skilda sedan flera år. Styvpappan fanns inte i hemmet. Eller som sista dagen på Solbacka. Applåderna. Enligt flera vittnesmål blev Jan relegerad och utkickad eftersom han rökte inte bara på skolan utan också inne på skolan som var tillverkad av trä. Vad är sant?
Eller var det så att den först var en roman och sedan blev verklighet.
Ljuger Jan Guillou? Ja, han ljuger ibland och han glömmer att berätta om vissa saker och andra förskönar han. Han kanske är som folk är mest. Hans mamma tror att han blandar ihop sina romaner och verkligheten.
Man vet inte. Ett rätt märkligt exempel är däremot den intervju Jan Guillou gav i sin ”Damage Control” kampanj efter Expressens avslöjande.
Jag läste artikeln som var skriven av Oisin Cantwell på Aftonbladet. En gammal bekant.
Oisin fick ett namn under intervjun på den handledare från KGB som efterträdde KGB residenten Gergel som lämnade Sverige 1970. Det var ju bussigt av Jan Gulllou och jag kan riktigt se Oisins hand bli så där lite lätt fuktig runt bandspelaren som den kan bli när man får med något lite extra när Guillou slänger ut sig att:
– Boris Tjivarsevsketj. Han var yngre, mer intellektuell. Inte andra världskrigsveteran som Gergel. Han var mer västerländsk, mer modern. En kul typ, helt enkelt, sa Jan.
Det har jag grunnat på en hel del varför Guillou sa så.
Alltså vem den här killen var och varför det inte stått en rad om honom. Varför har ingen försökt intervjua denne åtminstone för svensk samtid rätt intressante man som möjligen vill eller inte vill bli intervjuad, möjligen lever eller inte lever.
Jag tror att det finns en rätt stark möjlighet att det beror på att den personen inte existerar.
Pär Jansson satte mig på spåret när han påpekade att han mindes att det fanns en rysk agent i Fiendens Fiende som hade ett liknande namn. Jag har inte läst den boken liksom de flesta av Guillous böcker men i boken heter han Jurij Tjivartsjev(jmf: Boris Tjivarsevsketj)
Likheten är slående. De som tillfrågats hittills om dessa namn säger att killen i boken är påhittad som namn betraktat och det som Guillou levererar till Oisin Cantwell inte heller verkar riktigt.
Jaha, vad göra.
Nu finns det flitiga typer som la ner krut på att hålla reda på namn på ryska KGB och GRU agenter. Så det finns en förteckning över vilka agenter som var verksamma i Sverige på den tiden. Uppgifterna kommer från väl kända KGB avhoppare som Jurij Nosenko, Pjotr Derjabin och andra underrättelsekällor, te x utvisade diplomater m m.
Gergel finns med bland dessa men han utvisades aldrig.
Men någon med det namnet Guillou uppger finns inte. Så antingen var Gergels efterträdare helt okänd för Säpo med flera andra underrättelsetjänster. Eller också var han så känd att man behövde inte föra upp honom på en lista. Gergel lämnade Sverige i god ordning 1970 och Jan Guillous nye handledare blir då eller möjligen tidigare en för svensk säkerhetspolis helt okänd rysk handledare från KGB alternativt GRU som var den militära ryska säkerhetstjänsten.
Enligt Guillou pågick kontakterna med KGB mellan 1967 fram till 1972. Gergel åkte hem 1970.
Det är där jag inte förstår Guillou riktigt. Eller är det så att Oisin skrivit fel namn. Jag tror inte Oisin skulle skriva fel namn om Guillou var källan och han har säkert bett Jan att bokstavera för säkerhet skull.
Annars är listan rätt omfattande:
Venjamin Vasiljevitj Antipin 70-72
Ivan Konstantinovitj Baranov 71
Jevgenij Ivanovitj Gergel -70
Vladimir Jevgenevitj Golanov 70-71
Lev Gusev 71
Viktor Vasiljevitj Ivanov(GRU) 67-69
Michail D Jakovlev, ambassadör i Sverige 71-
Anatolij Gregorevitj Jegorov (GRU) 71-
Michail Borisovitj Kosov Sverige 71-73
Nikolaj Ivanovitj Kuzminitj 71
Alexander Georgevitj Lopatin 1967-72
Georgij Alexandrovitj Motjalov 72-
Jurij Poljakov 71
Nikolaj Fjorodovitj Poseljanov 68-72
Leonid Alexandrovitj Rjabovol 68-72
Igor Jelisevitj Sinitsyn 62-69
Jurij Konstantinovitj Sjebanov 69-71
Jevgenij Sjumilov 70
Mark Nikolajevitj Sokolov 70-
Lev Filipovitj Sotskov 69-71
Nikolaj Viktorovitj Satskevitj 71-73
Dmitrij Andrejevitj Svetanko 70-
Igor Alexandrovitj Tjekalkin 72
Anatolij Chrisanfovitj Tjurilin 68 och 72
Marat Vasijevitj Zubko 71
Det finns ett namn Satskjevitj som flyktigt påminner om det som Jan Guillou uppgett till Oisin och som Guillou uppger i Aftonbladet.
Nu undrar jag följande. Vad hette Guillous handledare på riktigt mellan 1970 och 1972? Finns han på listan här ovan, var det en hon och varför i hela friden ljög Guillou. Att han skulle tala sanning betyder att inte bara svensk säkerhetstjänst utan även andra skulle missat Boris Tjivarsevsketj som Guillou hade kontakt med under flera års tid mitt i maoiströran och kalla kriget. Dessutom och kanske ännu viktigare: Varför uppger Jan Guillou det namnet han gör till Oisin Cantwell i intervjun ifall han bara skulle avslöja KGB. Håller han på fortfarande?
Det finns säkert en både rimlig och enkel förklaring till detta men nu vill nätbuset gärna höra på en förklaring som håller från KGB över SKP till Timbrohögern. Fanns det tre uppdragsgivare, en eller möjligen en helt annan?
Vilket anställningsnummer Guillou hade på Utredningsbyrån? 570! Googla efternamnen på killarna ovan på bild. Har ni tur kanske det dyker upp en gammal jaktbild med Janne i Sibirien:
Utdrag ur Boktips för boken Fiendens Fiende av Jan Guillou:
”Han ger sig iväg till Sibirien för att jaga tillsammans med ryssen Jurij Tjivartsjev och får veta skrämmande saker.”
Motivet?
Det som slår mig när jag läser Lembergs angivelse är hur glad Guillou verkar vara åt det faktum att försäljningen av information till ryssarna ger pengar. Alltså inte typ att han är glad över att de snart ska sätta dit KGB. Men det är ju Lembergs tolkning såklart. Ja, att Guillou pratar om pengar 1967.
Faktum är att Guillou själv berör ämnet i den beskrivning av hans karriär som ligger som ligger på Piratförlagets webbplats.
Han sålde en artikel till Edgar Antonsson 1966 som handlade om hans värnplikt. Med 5000 i handen tog han sig till Paris och där satt Anderz Harning som också gillade ett glas eller två. Antonsson telegraferade deg när Jannes 5000 mot all förmodan tog slut och Janne fattade inte att det var riktiga pengar som skulle jobbas av.
Så här skriver Guillou på hemsidan:
"Resultatet av denna sommar(1966 min anm.) blev att jag kom hem med en ekonomisk skuld till Bonniers som åtminstone motsvarade något decenniums studielån*. Dels hade jag inte begripit att de pengar jag fått var förskott som räknades av mot det som eventuellt skulle införas i tidningen. Dels hade jag inte sparat några verifikationer, som vanligt hyggligt folk ju inte har anledning att göra.
Jag var alltså, uppenbarligen som planerat, fast på FiB/aktuellt, fjättrad med en stor ekonomisk skuld. Plötsligt hade jag blivit journalist. "
Då kan man förstå han glädje över de ryska pengarna bättre.
*Guillou har högre upp på samma sida uppgivit att 5000 motsvarar 60 000 i dagens penningvärde. Han var alltså skyldig Bonniers och FIB/Aktuellt 10 studiebidrag som han också förtänksamt uppgivit till 3500 kronor, alltså 35 000 = 7 x 6 = 420 000 kronor.
Det blir många flaskor champagne, absint eller vad de slankade i sig därnere.
Inlägg
4 kommentarer:
Jan Guillou är nog en mycket vilsen person. Han påstår sig vara mouist men jobbar stark åt kapitalismen.
Han jobbar med ett förlag som heter Piratförlaget men är den största hataren av fil-pirater.
1979 anklagade han i sommar program i P1 gamla sossen Per Albin Hansson för att ta mutor.
Sten Andersson har jag för mig gick ut och dementerade det hela. Det slutade med att Jan fick ta tillbaka det hela. Han minne är kort och det framgår ganska bra om man läser hans memoarer. Där medger han vid minst
fyra tillfällen att hans minne inte stämmer med hans anteckningar.
Kan det vara så att han inte mins om han jobbade för KGB? I alla kan han ju inte veta att det var just 1972 som han slutade med dessa kontakter, när det är mera troligt att det var 1973.
"Sannolikhet va, det betyder väl nåt som är likt sanningen. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Nu har vi tydligen inte råd med några riktiga sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det fördom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före KGB så var det ju ytterst osannolikt att det som händet skulle hända, men så fort det hade hänt blev det plötsligt så hundraprocentigt sannolikt så att det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände Jan Guillou var så otroligt osannolikt så egentligen så har det nog inte hänt.
Sen är det också det att om det som hände med Jan Guillou verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände Jan Guillou hände, om det nu gjorde det. För jag menar, då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer att hända igen. I varje fall inte med KGB. Troligen inte, i vart fall. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite... ”
Tror att Guillou fick reda på Isacssons dubbelspel eftersom det kom fram i IB rättegången (om jag inte minns fel från JG:s samlade minnesluckor).
Vad som gör en gammal maoist som jag heligt förbannad är känskan av svek, att vi fotfolk slet för att samla pengar till folk som förtrycktes av både USA och Sovjet, samtidigt som det satt en slags elit på olika vänstertidningars redaktioner och kunde vänslas med KGB eftersom man i kraft av någon slags frälse hade rätt till detta.
Att förre chefredaktören på Gnistan, Stefan Lindgren, som var så anti-sovjetisk på sin tid att han menade att moderaterna var riksdagens progressivaste parti (pga av sitt sovjetmotstånd), nu hävdar att kontakter med KGB var helt OK är intressant.
Att det enligt honom var mycket spring mellan redaktionerna och sovjetiska ambassaden och att det var helt OK är också intressant, på något kväljande sätt.
Så på något jävla vis så sprang vi och slet för att stödja det tjeckiska, afganska och andra folk som led under den ryska stöveln och så satt det ett maoist-frälse i Stockholm som tydligen stod över sådant gnabb och kunde vänslas med KGB utifrån sina egna grumliga motiveringar som aldrig behövde redovisas.
Jag är stolt över att jag deltagit i en rörelse som jag trodde bekämpade all imperialism och krigspolitik, slogs för dom svaga och utsatta i samhället och kämpade för en mer fulländad demokrati. Verkligheten motsvarade inte alltid våra fina ideal men jag är stolt över att jag i god tro kämpade för dessa ideal.
Jag är däremot inte stolt över att ha funnits i samma organisationer som folk som vänslats med den värsta reaktionens spionorganisationer och ideologifabriker, folk som satt och trendriktigt fes på redaktionsstolar och som nu i de flesta fall öppet sålt sig till reaktionen eftersom det är vad trenden kräver idag.
Därför fördömmer jag deras handlande eftersom deras smutsiga agerande skitar ner allt gott arbete som jag och många andra utfört under gott uppsåt och med förhoppningen om en mer rättvis och fredlig värld.
Det är nog tur för dessa människor att aldrig det krig som vi trodde skulle komma aldrig bröt ut, motståndsrörelser i alla tider har aldrig lagt fingrarna emellan när det gällt sådana människor.
Till Anonym: Hej! Minnet är komplicerat. När vi minns skeende så formas minnet också av det vi förväntar ska ske. Detta är delvis men inte helt omedveten process.
Falska minnen är antagligen det som JG talar om. Han har skrivit ner något men i minnet kommer han ihåg det annorlunda.
Sedan finns det minnen som vi medvetet förtränger och sådant som vi omedvetet förtränger.
Dessutom finns det ren lögn och konstruerad sanning på gränsen till lögn.
Om JG:S minne har hans forne stridbroder Peter Bratt skrivit en lång srtikel i Newsmill den 12 december. Jag tyckte den var läsvärd:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/13/peter-bratt-om-guillou-och-kgb-0
Till Anonym: Hej!. En bra sammanfattning av varför många har rätt att vara inte bara frågande utan också rätt förbannade på Jan Guillou.
Det hela börjar likna den där japanska filmen som jag glömt namnet på där man sitter under ett tak och det regnar som fan. Var och en berättar om en händelse från helt olika utgångspukter och det blir helt olika historier.
Efter att ha läst PB:S senaste genomgång på Newsmill så blir jag ännu mer betänksam.
Speciellt PB:S tidslinje är intressant för 1972.
Det måste ha varit snärjig för Jan att hålla reda på alla linjer och upplägg. KGB, möten med Thunborg och Schori,Säpo, KFML, FIB/K , Palestinagrupperna och allt vi inte fått höra om ännu.
Om JG var den smartaste i varje kontakt blev det ju inga problem, men han var ju så naiv på den tiden så det kanske var flera av ovan nämnda som spelade på honom snarare än tvärtom.
Att Guillou jobbade utanför alla ramar som åtminstone fanns uppställda för en genomsnittlig maoist 72/73 är helt klart.
Sedan håller jag med om resten.
Guillous tilltag med KGB, Schori och vad han nu gjorde i Irak och uppe på Valhallavägen 66 ett par år senare. Det går liksom inte ihop. Min hjärna säger att han bara var en poltiskt förvirrad kille med hybris.
Min näsa säger något annat och den brukar ha rätt.
Borys Kesow ”Masspåverkan i Sverige – från KGB till araberna ... 17 okt 2010 ... Borys Kesow ”Masspåverkan i Sverige – från KGB till araberna”. Så jag börjar nu, alltså del 1. Som del 2 kan du sätta ovanstående kommentar ...
https://gotiskaklubben.wordpress.com/borys-kesow/ - Cachad
Skicka en kommentar