Jag såg en dokumentär igår som handlade om den argentinske fotografen Leonardo Henrichsen som blev skjuten, högst troligt av en chilensk kuppkorpral som försökte störta Chiles folkvalde president Salvador Allende.
Henrichsen jobbade för SVT och var den svenske utrikeskorrespondenten Jan Sandquists fotograf.
Det unika med Henrichsen förutom att han var en otroligt skicklig nyhetsfotograf var att filmen när han skjuts tas av honom själv medan han dör.
Dokumentären visade vänner och anhörigas kamp för att få upprättelse och ställa den skuldige korpralen Bustamente inför rätta.
Så blev det inte. Bustamente dog 2007 i väntan på rättegången. Han försökte låtsas att han inte var han och gömde sig i sitt röda hus.
När jag ser Sandquist inser jag att tiden går. Sist jag träffade Jan Sandquist var 1975 eller möjligen 1976 när han var uppe på Sandöskolan och föreläste. Jag minns hur Jan berättade hur han smugglade ut inspelningar av Victor Jara, den chilenske musikern som dödades av Pinochets militärer. Det fanns också en härlig historia om Tupamarosgerillan som Sandquist berättade den gången.
Någon detalj kan kanske vara fel eftersom detvar mer än trettio år sedan men det var i varje fall en viktig fotbollsmatch mellan Uruguay som Tupamarosgerillan verkade i och ett annat latinamerikanskt land.
Domaren var till vardags polischef. Stadion var smällfull och på den tiden brukade folk ha med sig små radioapparater med sin favoritkommentator som sände från en viss radiostation. Plötsligt mitt under matchen blev det oroligt på läktarna.
Istället för favoritkommentatorn som försvann kom det in en ny röst som berättade om domaren och polisens brutala verksamhet i Uruguay. Till sist fick matchen avbrytas och domaren skyndade iväg.
När polisen nådde radiostationen så hade tupamaros minerat stället. Det var åtminstone vad man trodde och mitt i sändningsrummet satt journalisterna fastbundna, med tejp och där snurrade ett band som gick ut i etern och berättade om de olika övergrepp som begicks mot befolkningen i landet. Det tog polisen flera timmar att konstatera att alltsammans var attrapper och sedan skrattade folk skadeglatt åt det hela.
Idag sitter Tupamaros i regeringen i Uruguay.
Själv var jag 20 år den gången. På helgerna stod jag som ensam elev och slog golfbollar över idrottsplanen på Sandön medan andra planerade stoppa matcher i Båstad och diskuterade Freire och Marcuse. Några få år senare tog en hel del av matchstopparna över golfspelandets ädla konst och slutade stoppa matcher.
Jan fick en bra karriär, tv-chef, informationschef på SIDA, mm. Det han berättade gjorde intryck på mig den gången och säkert många andra. Igår förstod jag lite bättre var hans hjärta låg.
Ibland får vi tillfälle att bidra, att göra något som på engelska uttrycks som ”make a difference”, ett bra uttryck. På senare tid har jag tvingats avbryta en del vänskapsförbindelser med människor som jag trodde var inne på den linjen.
Som jag trodde ville något utöver att räkna pengar. Räkna pengar är kul men det kan knappast vara meningen med livet.
Jag tror inte att Leonardo Henrichsen räknade pengar. I fickan när han dog hade han en biljett till Sverige. Han ville gärna se sina inslag som han aldrig sett eftersom han aldrig varit i Sverige och efter att ha jobbat för SVT under fyra års tid i olika krig och militärkupper skulle han slutligen åka till Stockholm och se de färdiga resultaten av sina ansträngningar.
Istället dog han.
Hans sista meter film blev unika och skapade historia.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar