Bullbak m m

e

Det tar antagligen ett tag innan julefriden sänker sig över mig.

Hoppas det sker innan juldagsmorgonen.

Först ska jag prata lite om samhället och tryggheten. En gammal tant fick halva skallen bortsliten av tre galna hundar och en ännu galnare ägare. Hundarna ska avlivas. Bra. Ägaren ska avlivas. Bra.

Så blir det inte. Men han borde åka dit för mordförsök. Det kommer han inte att göra och inom två år så har han en ny hund, gissningsvis av följde märke, Staff, Pitbull, Rottis, Kaukasian, Antatolian, Argentino och några till som jag inte kommer ihåg. Eller en käck blandning av samtliga.

Jag lånade ut min tidiga morgonrunda kniv till en kompis som blivit hotat till livet av ett gäng slödder som misshandlat honom helt oprovocerat på en krog vid Mariatorget medan ingen ingrep.

Nu hittade man idioterna.

Då tänkte de skrämma honom.

Istället har jag en liten behändig JSJ-609. 800 000 volt låter mycket tycker jag men det ska väl hur som helst räcka till en ilsken Pitbull antar jag. Ja, och till husse eller matte också ifall de har synpunkter.

Den ska jag i fortsättning ha med på mina nattliga rundor till dess samhället blir lite lugnare, vilket inte kommer att inträffa före jul.

Reinfeldt var i Agenda. Han fick berätta varför allt gick så dåligt, SAAB, opinionssiffror, sjukförsäkring, klimatmöte. Sedan skulle gamle sossepolitruken, numera mediatränaren Paul Ronge berätta hur politiker bör vara.

Reinfeldt har en intressant approach. När han får en fråga så svarar han oftast på frågan men ställer samtidigt själv ett antal frågor som han sedan besvarar. Just det faktum att han själv ställer frågor gör att utfrågaren hamnar på mellis.

Men Reinfeldt frågande och svarande med sig själv är självfallet inget annat än en strategi för att själv föra debatten och diskussionen dit han vill.

-Då kan man fråga sig: Vill vi att sjuka människor ska tvingas att arbeta. Nej, självfallet inte, men…

Min kompis håller på med ett projekt men påpekade härförleden att Åsa Linderborg inte var riktigt så skarp som jag trott.

Om jag är snål med hurraropen så är min kompis ännu snålare.

Faktum är att vi hade rätt argumentativa diskussioner om flera saker.

Men idag läste jag en krönika av Åsa som faktiskt stödjer min kompis uppfattning.

Nu gällde det Guillou och att ryssarna försökt värva sjuttonårige Linderborg på Världsungdomsfestivalen i Moskva i mitten av 80-talet. Den första frågan gäller såklart vad hon gjorde där? Att bara åka dit är ett politiskt ställningstagande för öststatskommunismen. Då hade vi redan sett ryssarna tumla in i Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan. Precis när unga Åsa reste till Moskva och det ska ha gjorts ett värvningsförsök så var Solidaritet i Polen illegalt och Polen under den ryska stöveln.

Så såg det ut för delegat Linderborg som redan varit kommunist i fem år vid den tidpunkten.

"Jag var 17 år när de ville inleda ”ett långsiktigt samarbete” med mig, en delegat bland tiotusentals på Världsungdomsfestivalen i Moskva 1985 – som inte visste någonting, men som för en svindlande sekund såg en möjlighet att göra mig märkvärdig och tjäna ihop pengar till ett par Levisjeans.

Så visst, jag förstår dem som just läst Guillous glimrande arbetsmemoarer Ordet makt och vanmakt och känner sig lite lurade; det finns en gräns för hur förtrogen han vågar vara med sina läsare. Men jag ger inte mycket för dem som nu vill devalvera värdet av IB-avslöjandet – eller till och med ser en chans att själva bli hjältar på kuppen. ”Jag har väntat på den här dagen i 40 år”, säger Gunnar Ekberg, mannen som medverkat till att 400 000 oskyldiga svenskar hamnat i SÄPO:s rullor och som i årets mest vämjeliga bok, De ska ju ändå dö, skryter om hur han lämnade uppgifter om palestinaaktivister till israeliska staten."

Antar att det blev mycket i huvudet på Linderborg redan 1985. Det var året efter ryska tullare snodde kassettband av oss som vi skulle ha och spela in reportage i Nicaragua med. Jeans?

Jeans tog man till Ryssland och sålde.

Tänkte Linderborg ta betalt av ryssarna för att köpa Levis jeans? Nu börjar det bli intressant. Förbereder Linderborg oss på möjligheten att ryssarna öppnar sina arkiv och Linderborg fick pengar för att köpa Levis i utbyte mot något.

Det intressanta med Linderborgs resonemang är inte att hon vid det tillfället när hon ”inte visste något” blev intresserade av den ryska modellen, vilket man eventuellt kan förstå utan att hon genast tänkte ta betalt för sin information.

Guillous bok är glimrande, säger Linderborg. Jaha, så ifall jag skriver om mitt judiska förflutna i ett koncentrationsläger och glömmer tala om att jag arbetade som kapo i samma läger så är det glimrande.

Linderborg har nu tjatat så mycket om det där värvningsförsöket att man måste fundera på ifall det möjligen finns något som hon också glömt berätta. I vilket fall är henne förhållningssätt till det hela och framför allt Guillous pyramidabla svek anmärkningsvärt.

Guillou jobbade för intressen som betalade på ett eller annat sätt. KGB, SAP, Säpo, CIA, FIB/K, KFML/SKP, Palestinagrupperna, Bathpartiet, Utredningsbyrån för Samhällsinformation…

Frågan är vilka han inte var villiga att arbeta för.

Om gamle IB-chefen Birger Elmér och Jan satt och sladdrade i Kivik och Jan berättade att han varit med i KGB för Elmér men inte för resten av hans gamla partikamrater så kan man bara spekulera vad han för övrigt berättade för sin nye eller möjligen gamle kompis.

”det finns en gräns för hur förtrogen han vågar vara med sina läsare” som Linderborg skriver är en omskrivning för att Guillou tar med allt som talar till hans fördel, skriver in lite brasklappar här och där som när han är lite klädsamt kritisk till sin ungdomliga naivitet. Det applåderade den sällabbade kritikerkåren åt. Oj, Jan kan vara självkritisk. De hade ingen aning om vad det egentligen betydde.

Nu vet vi. Eller rättare sagt vi har sett lite av förlåten.

Nu ska det filas på IB-affären. Men Åsa som var 17 år 1985 är passerade dubbla åldern 2002 och kan inte tas för ung och naiv längre. Ändå beter hon sig som om hon var 13 år eller yngre i denna fråga.

Åsa Linderborg vet nu en del av vad som inte stod i Guillous memoarer. Så är det samma IB-affär vi ser idag? Det är en öppen fråga tycker jag eftersom Jan Guillou drev ett till synes helt eget spel med Säpo, Thunborg och Pierre Schori. Varför har inte Linderborg gett sig ut med lilla bandspelaren för att fråga Pierre vad Guillou och han egentligen pratade om innan IB-avslöjandena publicerades. För då hade Guillou under lång tid redan berättat vad de skulle göra. Man kan ju fråga sig om Guillous insats som bland annat verkar ha varit att avslöjandet skulle vänta till efter valet, var en öppning för en ordnad reträtt. Vad hade hänt i valet ifall affären publicerats före valet och inte Guillou fikat så mycket med Thunborg och Pierre Schori.

Vi har ingen aning om vad Guillou berättade för ryssarna eller vad de berättade för honom om IB. Det är i varje fall helt klart att berättelserna går kraftig isär vad gäller vem som visste vad om IB.

När Linderborg som själv övervägde att bli betald informatör 1985 säger att ”It´s nine o´clock and all´s well” så stämmer det inte alls.

Vad i helvete gjorde Jan Guillou uppe på Utredningsbyrån för Samhällsinformation 1981och 1982.

Om Joakim von Braun var chef för näringslivet underättelsetjänst eller inte återstår väl att utreda.

Ur Aktuellt i Politiken nr 15 den 8 september, 1988:

I artikeln berättar Joakim von Braun om sitt intresse för underrättelsearbete och om hur han kom i kontakt med Utredningsbyrån:

”Han berättar själv om intresset för att samla uppgifter om olika politiska grupperingar och deras agerande vaknade hos honom redan i skolan. På universitetet fortsatte han sin kartläggning. Det var då näringslivet knöt honom till sig. Han fick arbete på den i näringslivskretsar skämtsamt kallade ”Hemliga byrån”… officiellt benämnd ”Utredningsbyrån för Samhällsinformation en verksamhet som så småningom gick upp i Timbro”

Vidare i samma artikel:

”-Jag började på Utredningsbyrån 1979, berättar Joakim von Braun. Det började med att jag gjorde en specialstudie över KFML(r). Den publicerades så småningom i den moderata tidskriften ”Svensk Linje”

-Sedan fortsatte samarbetet, förklarar Joakim von Braun vidare. En massa människor började lämna vänsterorganisationer som SKP och Clarté. Det var mycket lätt att få uppgifter från dessa.”

Att Joakim von Braun jobbade med före detta ledande SKP:are som Charlie Nordblom och Peppe Engberg har bl a konfirmerats av förre Säpochefen Tore Forsberg.

Senare bröts underrättelsedelen delvis ut från Timbro och drevs av Joakim von Braun i form av Research & Inguiries och som gav ut Focus Öst.

Att Joakim von Braun arbetade på ”Hemliga Byrån” 1981-82 är klarlagt. Han arbetade där samtidigt som Jan Guillou.

Jag antar att denna lilla deviation från den återgivna verkligheten inte heller får Linderborg ångra superlativer som ”glimrande”. För det är väl just vad den är. Ett glimrande nummer av manövrerande mellan grynnor och skär.

Joakim von Braun, Gunnar Ekberg och Svante Winqvist är idag initiativtagare och förgrundsfigurer i den nyligen startade ”Föreningen Sveriges Öga och Öra”.

Den 3-4 oktober höll man seminarium på Armémuseum.

Deras bekymmer idag är bland annat att de inte vet vad Jan Guillou gjorde på ”Hemliga Byrån”. För om de hade vetat det hade de basunerat om det bums sala bim.

Det betyder att Guillous uppdrag måste ha kommit ifrån högsta ledningen.

Så när Linderborg skriver om att Ekberg är en föraktlig person så stämmer det säkert. Ekberg har sett det som sin livsuppgift att nita kommunister och motverka sådant som han uppfattar som störande av den allmänna ordningen. Om han tar vägen över israelisk säkerhetstjänst för att uppnå sina syfte gråter han sig inte till sömns över det. Om denna ordning sedan vilar på demokratisk grund är inte så intressant för Ekberg. Frågan är vilken grund Guillous insatser vilar? Vilka av sveken var mest glimrande, Linderborg? Att du som tillhör Me-Me generationen inte tycker att sådant där krafs som lojalitet är av något bärande intresse kan jag förstå men för Guillous del som är en smula äldre, närmare bestämt 24 år är det mer komplicerat oavsett hur mycket röda flaggor du viftar med.

Till sist lite julglädje för Linderborg som viftade grönt för Boströms organartikel. Jag ska inte gå in i det eftersom min kompis håller på med saken men i dagens The Guardian finns det en intressant artikel i frågan som till och med Linderborg kan uppskatta.

Ja, och så gjorde Carina Lussebullar igår. 60 stycken. Sånt imponerar på mig! De räcker till påsk!

Jeans!!???