Att inte göra något är också ett beslut

Kombinationserbjudande: Hålligång, Hassan Nasrallah och McDonalds

Carl Bildt är en rolig jävel.

När han inte behövs på plats då står han i Tbilisi knappt innan ryssarnas tanks slutat rulla i Sydossetien. SVT siar tårögda om att Bildt ska mäkla fred i området. Nej, det var bara ett propagandanummer om att alltsammans var ryssarnas fel som blivit ett kärt nummer nu sedan aktierna säkrats. Att Sydosseterna varit lojala med Ryssland i trehundra år glömde den annars så noggranne Bildt.

Han hade istället snabba patentsvar på komplicerade frågor som genast gjorde honom omöjlig.

Att det smällde i Gaza var ingen överraskning med ett israeliskt val runt hörnet. När raketfolket skickade iväg en större laddning in mot Israel där man i år firar den judiska högtiden Hanukkah ungefär samtidigt med den kristna julen kom vedergällningen som ett brev på posten. För på båda sidor finns starka krafter som vill ha en stabil konfrontation snarare än en stabil fred.

Det är då man inte behöver lama ankor som Carl Bildt vid ett lands utrikespolitiska roder.

Istället för att ta någon form av utrikespolitiskt initiativ, möjligen tillsammans med Frankrike och Tjeckien som vi delar program med inför Sverige ordförandeskap så skickar vår utrikesminister ett fullständigt menlöst uttalande om att han stödjer FN och att EU inte kan göra något.

Finländaren Martti Ahtisaari blev nominerad till fredspriset. Det var ingen tillfällighet.

Sverige har sedan länge förlorat sin ledande roll i norden när det gäller utrikespolitiska initiativ. Bildt är kanske den svenske politiker som vid sidan av Dr Hans Corel och möjligen Jan Eliasson haft mest internationellt inflytande i modern tid.

Norrmännen har sedan länge haft ledande inflytande i Palestina/Israel konflikten. Danskarna ställde upp i Bush koalition för att avsätta Saddam Hussein. Finland är väl respekterad för sina snabba och väl underbyggda internationella insatser.

Sverige så? Bildt ägnar dagens blogg åt att Fader Frost inte längre får finnas i skolorna i Sarajevo. Ett symtomatiskt uttalande i samma andetag som världens ögon riktas mot Gaza och den israeliska valkampanjen.

Är det Obama världen väntar på. Det börjar bli sent för Bushs Roadmap to Peace som snarare liknar ett Roadkill. Jag har personligen få förhoppningar att Obama ska lyckas. Hans team är alltför pro-israeliskt. Det lämnar dörren öppen för ett europeiskt initiativ men då går det inte att sitta och tjafsa om jultomten när det brallar i riggen.

Om man nu inte tror på tomten förstås?