Riksbankens nya loggaSalem har lagt ut tandpetare mellan saltkaret, pepparkaret och ketchupflaskan. Den rutiga duken får representera svenska folket. Saltkaret är Carnegie, pepparn, riksbanken och ketchupflaskan är Mats O Sundqvists(MOS) numera havererade imperium.
Tandpetarna symboliserar samband och vi förstår det eleganta i modellen.
– Om fem år som kommer Sundqvist att berätta i DI om att han nu satsar friskt på nya affärer och tillbringar mer tid med familjen, säger Salem. Han har kvar en betydande personlig förmögenhet på flera hundra miljoner och svenska folket har fått stå för fiolerna. Det är inte kriminellt att göra dåliga affärer. Det är heller inte fel av Carnegie att låna ut pengar i riskfyllda projekt eller att täcka upp förlustaffärer med friska statliga pengar där svenska folket står risken. Motivering som Riksbanken anger är att alternativet är ännu värre. Är det så man ska förstå det?
– Ja, de kan nog vara så det är tänkt, nickade vi andra, tittar ner i ölglasen och är inte längre så väldans stolta över att vara svenska potatisskallar.
Men Salem som alltid är upprörd över något har rätt. Han tillhör kanske inte samhällets stadigaste stöttepelare men han har jobbat i hela sitt liv. Nu försöker talsyntesen som hör till Gudrun II övertala honom att omskola sig till väktare eftersom det anses vara ett framtidsjobb.
Det intressanta med den här krisen är att i en ny värld, mera sammansatt och mera internationell än någonsin tidigare så brandskattar regeringar och finansvärlden folken utan att blinka framför att låta företagen och bankerna ta ansvaret.
Om jag kommer till banken och vill låna en miljard så skrattar man åt mig. Men låt säga att jag ändå får låna en miljard. Då sker det mot uppvisande av affärsplan, garantier och en rekorderlig styrelse. Minst! Om jag sedan kommer tillbaka dagen efter och säger, ledsen men jag räknade lite fel så jag behöver fyra extra miljarder så annulleras det första lånet helt säkert och sedan sparkar de ut mig köksvägen. Men det var exakt vad riksbanken gjorde med Carnegie. Alltså inte det där med köksvägen. Helt riskfritt dessutom. I Sverige hade vi tidigare något som kallades tjänstemannaansvar. Det finns inte längre. Så vad riksbanken nu än hittar på så kan vi bara be i våra aftonböner att det går vägen. För om det inte gör det så kommer vi att betala för att riskerna flyttats från företag och banker till staten vilket är liktydigt med svenska folket under decennier framöver. Jag kan förstå tanken. Att alternativet är värre. Det låter ju värre att allt rasar samman. Men det kan också vara tvärtom. För den signal som världens regeringar och riksbanker nu sänder ut till skojarna är att förse er gärna för om det händer igen om tio år så finns staten där och sopar upp.
Borg talar om girighet.
Jag tror att vi bör lära oss att människor är giriga och inrätta lagar och förordningar efter detta. Man ska kunna ta risker som affärsman men också betala om man kalkylerat fel.
När förra bankkrisen inträffade sa politikerna att det aldrig skulle få hända igen. Svenska folket betalade, eller rättare sagt fick betala. Persson bröstade sig och sa att Sverige minsann aldrig skulle hamna i händerna på några 20-åringar på Wall Street. Är det inte just i händerna på 20-åringarna vi hamnat igen. Enda skillnaden är att det är nya 20-åringar.
På Dagens Industris diskussionsforum har rubriken "Bankrån" idag följande tänkvärda fråga
Vad är skillnaden mellan en lastare+Ak4:a eller Korsvisa blufftransaktioner???
Svar : Strafftiden
Gecco
Tandpetarna symboliserar samband och vi förstår det eleganta i modellen.
– Om fem år som kommer Sundqvist att berätta i DI om att han nu satsar friskt på nya affärer och tillbringar mer tid med familjen, säger Salem. Han har kvar en betydande personlig förmögenhet på flera hundra miljoner och svenska folket har fått stå för fiolerna. Det är inte kriminellt att göra dåliga affärer. Det är heller inte fel av Carnegie att låna ut pengar i riskfyllda projekt eller att täcka upp förlustaffärer med friska statliga pengar där svenska folket står risken. Motivering som Riksbanken anger är att alternativet är ännu värre. Är det så man ska förstå det?
– Ja, de kan nog vara så det är tänkt, nickade vi andra, tittar ner i ölglasen och är inte längre så väldans stolta över att vara svenska potatisskallar.
Men Salem som alltid är upprörd över något har rätt. Han tillhör kanske inte samhällets stadigaste stöttepelare men han har jobbat i hela sitt liv. Nu försöker talsyntesen som hör till Gudrun II övertala honom att omskola sig till väktare eftersom det anses vara ett framtidsjobb.
Det intressanta med den här krisen är att i en ny värld, mera sammansatt och mera internationell än någonsin tidigare så brandskattar regeringar och finansvärlden folken utan att blinka framför att låta företagen och bankerna ta ansvaret.
Om jag kommer till banken och vill låna en miljard så skrattar man åt mig. Men låt säga att jag ändå får låna en miljard. Då sker det mot uppvisande av affärsplan, garantier och en rekorderlig styrelse. Minst! Om jag sedan kommer tillbaka dagen efter och säger, ledsen men jag räknade lite fel så jag behöver fyra extra miljarder så annulleras det första lånet helt säkert och sedan sparkar de ut mig köksvägen. Men det var exakt vad riksbanken gjorde med Carnegie. Alltså inte det där med köksvägen. Helt riskfritt dessutom. I Sverige hade vi tidigare något som kallades tjänstemannaansvar. Det finns inte längre. Så vad riksbanken nu än hittar på så kan vi bara be i våra aftonböner att det går vägen. För om det inte gör det så kommer vi att betala för att riskerna flyttats från företag och banker till staten vilket är liktydigt med svenska folket under decennier framöver. Jag kan förstå tanken. Att alternativet är värre. Det låter ju värre att allt rasar samman. Men det kan också vara tvärtom. För den signal som världens regeringar och riksbanker nu sänder ut till skojarna är att förse er gärna för om det händer igen om tio år så finns staten där och sopar upp.
Borg talar om girighet.
Jag tror att vi bör lära oss att människor är giriga och inrätta lagar och förordningar efter detta. Man ska kunna ta risker som affärsman men också betala om man kalkylerat fel.
När förra bankkrisen inträffade sa politikerna att det aldrig skulle få hända igen. Svenska folket betalade, eller rättare sagt fick betala. Persson bröstade sig och sa att Sverige minsann aldrig skulle hamna i händerna på några 20-åringar på Wall Street. Är det inte just i händerna på 20-åringarna vi hamnat igen. Enda skillnaden är att det är nya 20-åringar.
På Dagens Industris diskussionsforum har rubriken "Bankrån" idag följande tänkvärda fråga
Vad är skillnaden mellan en lastare+Ak4:a eller Korsvisa blufftransaktioner???
Svar : Strafftiden
Gecco
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar