Med hjärtat på rätta stället!

I morgonens kvällstidning får man reda på att en amerikansk judisk advokat stämt Aftonbladet på 55 miljoner. I New York. Var annars?

Den senaste veckans inflammerade debatt om Donald Boströms artikeln i Aftonbladet har lett till en diplomatisk kris mellan Israel och Sverige, upprörda röster i alla läger och tja, möjligen en välbehövlig diskussion om yttrandefrihet, pressfrihet, bloggars status men knappast en enda artikel i sakfrågan.

Det är den ytliga, svepande, dagsländejournalistikens förbannelse.

Där ser vi kanske den största svagheten i dagens förkrympta journalistik.

Dagens media har helt enkelt varken tid eller lust att ta reda på något mer i fallet om organhandeln.

Finns det något att tillägga?

Absolut.

Jag har funderat rätt så intensivt på den här debatten ur ett journalistiskt perspektiv. Försökt att tränga in under skalet.

För det första. Får man ställa frågor i en artikel? Det får man.

Efter att ha gått igenom frågan en smula mer än svensk media, men mindre än vad som skulle behövas ut journalistisk synpunkt har jag kommit fram till följande:

Boströms artikel reste berättigade frågor som borde väckts direkt i samband med att FBI avslöjade New Jersey gängets verksamheter för pass en månad sedan.

Annars har Donalds bok "Inshallah"(Ordfronts förlag) funnit i bokhandeln under ett antal år nu och där fanns uppgifterna och frågetecknen klart och tydligt formulerade. Så varför var det ingen i den stora och delvis väl betalda journalistkåren som följde upp frågan.

När nu den israeliska lobbyn med Israels nuvarande utrikesminister i spetsen försöker ta heder och ära av Sverige på ett sällsynt pinsamt sätt med jämförelser till andra världskrigets velande kan man undra vad de har i sikte. Det finns ett samordnat grepp från israeliskt håll. Det som har hänt är att den israeliska högerregeringen har kommit på kant med halva världen, främst tack vare dess korkade utrikesminister Avigdor Liebermann, men i lika hög grad för deras totala ovilja att lösa den israelisk/palestinska konflikten.

Sverige ska som tillfälligt ordförande land i EU har sin släng av sleven. Det här är gammal klassisk Israel politik. Efter jul riktas ljuset mot något annat land.

Antingen ställer man upp på alla tokerier eller också ska man finna sig i att bli kallad antisemit. Där borde Sverige varit tydligare. Det är nämligen Sverige som anklagas för att stödja antisemitiska NGO.

Det proisraeliska NGO Monitor vars främsta uppgift varit att kritisera och misstänkliggöra organisationer som Human Rights Watch, Amnesty och nu senast det svenska biståndet till Palestina(Bland andra utfört av Diakonia), har nyligen publicerat en lång och mycket detaljerad rapport om svenskt bistånd.

Israel har vidare hoppat på Norge eftersom de vågat fira en av deras främsta författare Knut Hamsun(som bl a skrivit Sult(Svält på svenska)).

Men tillbaka till veckans kris.

Donald Boström skulle säkert inte skrivit sin artikel om inte New Jersey härvan exploderat mitt i sommarvärmen.

Hela historien är en enda röra av organhandel, bedrägerier, falska Pradaväskor och mutor. FBI arresterar 44 högt uppsatta samhällsmedborgare i fr a New Jersey,USA. Man kan få intrycket av att det är en amerikansk historia.

Men det är lite mer komplicerat än så.

I sju års tid har misstankarna funnit om att judar i USA varit inblandade i illegal organ handel med syfte att försörja framför allt judiska israeliska medborgare med organ.

Att judar misstänks driva detta har sin naturliga förklaring. Det har inget med antisemitism att göra. Eftersom organen inopererats i stort sett enbart på israeliska judar och verksamheten varit riktad mot att försörja israeliska judar i Israel med organ så är navet i organaffären inte New Jersey utan Israel.

Exakt hur det här gått till. Hur nätverken fungerat, vilka som varit inblandade har varit känt.

I Sverige har vi fått oss till livs bilden av FBI som initiativtagare till denna rekordlånga under cover operation i USA.

Så låt mig därför introducera Nancy Scheper-Hughes för er.

Hon är nämligen den som tipsade FBI om Rosenbaum och hans gäng.

Vem är då Nancy?

Hon är antropolog, amerikanska och en av världens främsta forskare kring organhandel.

Hon kontaktades 2001 av en person i Rosenbaums närhet, en jude som drabbats av samvetskval och som ansåg att det Rosenbaum höll på med var djupt oetiskt och kriminellt.

Men hjälp av denna källa lyckades Nancy Scheper-Hughes kartlägga ett omfattande internationellt nätverk av organhandlare. Detta utgick från Israel där mottagarna fanns. Genom att samla in organ i framför allt Israel, Moldavien och Brasilien och sedan utföra operationerna på toppsjukhus i USA som Mount Sinai och Albert Einstein eller i Sydafrika som har gamla och väldokumenterade relationer med Israel så bröt man visserligen mot en massa lagar och tjänade tiotals miljoner dollar men framför allt skaffade man organ till behövande och betalande judar i Israel.

Nancy Scheper-Hughes kontaktade FBI som sedan tog väldigt god tid på sig. Hon ville inte störa utredningen och har därför legat på stora delar av det material som ingår i en kommande bok.

Nancy Scheper-Hughes har tid, platser, personer som gett organ eller tvingats ge till den israeliska organringen samt namn på kirurger, sjukhus, flygbolag, företag etc.

Den hon anger som huvudmannen för hela denna israeliska ring av organhandlare en israel vid namn Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes säger i en radiointervju från den 24 juli i år att det finns ett land till i världen där det på går ett liknande organskördande och det är i Iran där staten anställt fyra organjägare som åker runt för att ragga organ.

Nu kommer jag till poängen.

Om jag slår Nancy Scheper-Hughes namn på Aftonbladet och Expressen under tidningarnas respektive sökfunktion på nätet så kommer hennes namn inte upp.

Om man gör samma operation på DN så får man tre sparsamma men intressanta napp. Dock inga aktuella klipp utan det senaste från 2008 som gäller en dokumentär visad på TV8 förra året ”Transplant Tourism”. I dokumentären intervjuas Nancy Scheper-Hughes.

En andra artikel i DN är från 2005 med rubriken ”Sydafrika jagar organhandlare”.

Artikeln handlar om en polisutredning i Sydafrika som alltså Nancy Scheper-Hughes initierat i samband med sina efterforskningar. Den som jagas är israelen Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes är i artiklen intervjuad av TT-AFP(rimligen AFP) i egenskap av ordförande i organisationen Organs Watch som just motverkar och informerar om illegal organhandel.

En andra och äldre artikel från 2003 gäller iransk organhandel där också samma Nancy Scheper-Hughes intervjuas i egenskap av ordförande för amerikanska Organs Watch. Hon säger då till de svenska journalisterna Knut Kainz Rognerud och Tommy Svensson att i Israel är det ett hundratal patienter varje år som köper njurar.

I SvD finns det två artiklar.En recension av ”Transplant Tourism” och nummer två en variant på artikeln som ovan nämnts rörande israelen Ilan Perry och det faktum att sydafrikanska myndigheter efterlyser honom för att han anklagas för att ha köpt 100 njurar från fattiga brasilianer som sedan opererats in på företrädesvis israeler som flugits till Sydafrika.

Nu är det så här.

Fyra stora tidningar i Sverige har debatterat Nancy Scheper-Hughes uppgifter till FBI som lett gripandena av bl a fem rabbiner och ett gäng skurkar och mutkolvar i New Jersey. Rabbi Levi-Itzak Rosenbaums inblandning var klar för Nancy Scheper-Hughes redan för åtta år sedan. Men i en färsk radiointervju som finns att lyssna på för vem som så önskar så var hjärnan hela tiden israelen Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes säger nu att Perry en tid flydde till Tyskland men att hon nu tror att han åter är tillbaka i Israel.

Den organhandel som Rosenbaum med flera nu anklagas för att ha sysslat med är illegal i USA. Exakt hur och varför berättar Nancy Scheper-Hughes på ett mycket trovärdigt sätt i intervjun.

Min fråga är enkel.

Varför har inte svensk media undersökt Ilan Perrys inblandning i organhandeln, intervjuat Nancy Scheper-Hughes eller andra.

I Sverige har vi fått intrycket att det varit ett litet gäng förvirrade rabbiner som tjänade pengar och kanske till och med gjorde detta av helt oegennyttiga skäl.

Menen israeliskbaserad organhandelsring med förgreningar över halva världen där rika israeler köpa sig välstånd och hälsa på fattigas bekostnad är en nyhet och verkligen inte antisemitism. Det kan ju till exempel ha handlat om rika araber bosatta i israel. Om den saken vet vi ingenting.

Utom Cordelia Edvardsson som tyvärr verkar ha blivit en aning disträ på äldre dar.

När hon skriver att det handlade om fattiga israeler och inte palestinier så blir man lite betänksam. Vad vet vi om sanningen? Eller menar hon att en kille som Levi-Itzak Rosenbaum är trovärdig, som enligt vittnesmål brukade sitta och vifta med revolvern mot donatorer som tvekade.

Så vad är fakta och vad är fiktion?

Just nu vet vi inte det. Vad den svenska journalistkåren skulle kunna gjort hade varit att ta Boströms artikel som utgångspunkt och snurra upp Ilan Perrys nätverk eller åtminstone undersöka om det fanns andra kopplingar till tveksamheter och organ. Då skulle förre israelske chefsobducenten Yehuda Hiss namn dykt upp som ett brev på posten.

Här finns bl a följande märkliga historia.

Den 14 april 1998 stoppades britten Alisdair Sinclair av den israeliska tullen när han skulle lämna landet efter ett sexdagars besök. Man hittade 9000 tyska mark i ett dolt fack i hans väska och han fördes till en polisstation där han enligt israeliska uppgifter hittades hängd. Vid återlämnandet av kroppen till de anhöriga i Skottland saknades såväl tungbenet som hjärtat.

Yehuda Hiss anklagades också för bristfällig hantering av avlidna soldater i IDF där organ mm saknades. Hiss avskedades 2007 av det israeliska hälsoministeriet. Han blev aldrig åtalad men utredningen visade att han använt organ från döda och sålt dessa vidare fr a som undervisnings material vid olika israeliska medicinska utbildningar.

Hiss var aktiv när Boströms fall dokumenterades. Hiss var dock av allt att döma inte selektiv utan snodde kroppsdelar och organ från alla oavsett religion eller etnisk tillhörighet.

Rosenbaum påstår att hans handel började kring 1999.

Frågan som är outredd är exakt hur Ilan Perrys hela nätverk såg ut. Om det är som Rosenbaum föreslår att fattig israeler bidrog så bör han ju också berätta vilka, var, när och hur dessa befriades från sina organ. Fanns det palestinier bland dessa eller fattiga arabiska alternativt judiska israeler.

Om man tog organ från fattiga israeler så varför inte från fattiga döda palestiner.

Om organ och kroppsdelar försvann på Yehudas institution, vilket är bevisat så var kan det mer ha försvunnit organ och kroppsdelar någonstans. Nu vet vi att det finns en pågående FBI utredning med ett stort antal arresterade som misstänks ingå denna illegala handel med organ.

Det är ingen som sagt att transplantationerna skett huvudsakligen för att ge organ till amerikanska judar eller amerikaner i allmänhet. Istället pekar alla tillgängliga data på att den läcka inom Rosenbaums verksamhet som vände sig till Nancy Scheper-Hughes i början av 2000-talet medverkar till att en stor och omfattande organhandel som syftat till att försörja välbeställda israeler med organ från fattiga brasilianer, fattiga filippiner, fattiga modavier, fattiga ryssar… så varför inte fattiga palestinier och/eller fattiga araber bosatta i det egentliga Israel.

Det tror inte Cordelia Edvardsson. Hon ifrågasätter inte Donald Boströms rätt att skriva utan publiceringen av artikeln. Om Donalds frågor hänger samman vet vi inte.

Men om Edvardssons uppkast att Rosenbaums vittnesmål att det skulle rört sig om fattiga israeler skulle bevisa att det inte rört sig om palestinier är rent nys innan rättegången är avslutad.

Vidare har Edvardsson synpunkter på att Boströmbeskriver en Coca Colaburk i sin artikel som rör mordet på den skjutne palestiniern som senare återlämnas uppsprättad och igen sydd .

Han var inte där, skriver hon. Alltså när det hände och skriver att det kunde var en 7-Up burk.

Cordelia har under en livstid rapporterat från Israel. Oftast bra, oftast sakligt. Jag har ofta med stort intresse läst det hon skrivit. Hon är en av svensk journalistiks mest intressanta nu levande reportrar.

Men när hon ger sig in i läskedrycksresonemanget så blir det pinsamt.

Ja, fast tänk om soldaterna verkligen hade en Coca Cola burk och någon berättade för Donald om den saken i efterhand.

Om ett ögonvittne beskriver att soldaterna kastade ifrån sig en Coca Cola burk och sedan sköt en palestinsk efterlyst pojke ska jag då be dem visa burken och sedan säkerställa via den israeliska militären IDF att soldaterna verkligen hållit burken i sin hand och att det är deras fingeravtryck på burken.

999 av 1000 reportrar antecknar vad vittnet säger och skriver det i sitt reportage.
Den tusende är inte Cordelia Edvardsson.

Så när ledande företrädare för den judiska enklaven i Sverige står i teve och sladdrar om Shakespeares Shylock undrar man ifall det finns några indianer kvar i kanoten.

Det kommer med stor sannolikhet att visa sig att israeliska medborgare och judiska rabbiner varit djupt inblandade i illegala aktiviteter för att skaffa organ till israeler. Om man dessutom raggat organ bland levande eller döda palestinier är inte bevisat. Men frågan kan och bör ställas och blir mycket mera förståelig mot ovanstående bakgrund.