Guillou snackar skit!

Jan Guillou tuggar om sitt tillfälliga favorittema i dagens Aftonblad.

Det har publicerats en längre artikelserie om den svenska insatsen i Afghanistan i Aftonbladet.

Den svenska enheten på några hundra man har varit inblandade strider och dödat några lokala banditer under den senaste tiden.

Den svenska kontingenten har varit i landet sedan 2002 och det är först nu inför de stundande valen som svensk trupp på allvar tvingats in i regelrätta strider.

Guillou tycker att detta är galenskap.

– Vad vill vi uppnå och hur många svenska liv är insatsen värd, frågar Jan Guillou.

Den svenske författare som kanske mest av alla hetsat fram vapenfixerad svensk militär utrikespolitik sedan andra världskriget genom sitt författarskap har nu lagt sig tillrätta på Hamiltonmiljonerna och predikar fredens ädla budskap.

Guillou ville bli elitsoldat en gång i tiden. Det fick han inte.

Sedan dess har hans förhållande till militären varit omvittnat ambivalent.

Guillou kommer från samma vänster som jag själv. En del av oss deltog aktivt i stödet för afghanernas frihetskamp mot den sovjetiska ockupationen från slutet av 70-talet och en bra bit in på 80-talet.

Sverige är ett litet land.

Vårt bidrag militärt är om inte försumbart så i varje fall litet. Snart ska vi öka insatsen med ett hundratal man till 500.

Våra soldater är stationerade i relativt lugna områden i de norra delarna av landet. Britterna har tex förlorat flera soldater i Afghanistan är i Irak. Men britterna har tusentals man där och är stationerade i de södra delarna där opiumodlingarna finns och talibanerna är starka.

Guillou förstår inte vad uppdraget går ut på. Första målet var det enligt honom att slå ut terroristbaser och hitta Bin Laden och sedan att rädda den afghanska kvinnan.

– Ingen förstår varför Sverige är i krig, trumpetar Guillou.

Jodå, Jan Guillou. Det finns en massa människor i Sverige som till skillnad från dig förstår att det inte alltid räcker med att skriva dramatiska pang-pang böcker om palestinier med atombestyckade ubåtar eller att enbart skjuta skarpt i krönikor i Aftonbladet om vikten att få slakta isbjörnar och sälar för överklasspojkar från Östermalm. De flesta i Sverige förstår att Sverige liksom alla andra länder är en del av en gemensam verklighet där det krävs gemensamma insatser på den internationella scenen.

Att det inte alltid räcker med en hård agent som ordnar biffen med ett par medaljer som belöning.

Så vem eller vilka är Sverige i krig mot. Ett lands regering, en diktator?

Först och främst är Sverige där för att stabilisera, snarare än motsatsen. Det vet vilken barnunge som helst, utom tydligen Jan Guillou.

Det var ingen diktators regeringsstyrkor som svensk trupp utväxlade eld med.

Det var inte Saddams regeringsstyrkor som försvarade en diktatur mot det internationella samfundet. Det var inte ens reguljära styrkor utan till motsatsen bevisats ett litet lokalt rövargäng som terroristerat omgivningen under flera års tid.

Så har saken framförts av befälhavare för de existerande reguljära styrkorna i Afghanistan.

Svenskarna för inget anfallskrig. Det framgår med all önskvärd tydlighet av alla rapporter som rör missionen.

Om andra skjuter, så skjuter svensk trupp tillbaka. Punkt slut.

Dessutom består större delen av uppdraget av patrullering och så kallade förtroendeskapande åtgärder.

Till skillnad från Jan Guillou så är jag helt övertygad om att det behövs en internationell styrka i Afghanistan om det landet ska kunna utveckla något slags form av demokrati i framtiden.

Om det afghanska folket vill ha tillbaka talibanerna står frågan i ett nytt läge.

Att det är oroligheter nu lite varstans i landet är inget konstigt. Det stundar ett viktigt val.

Guillou säger att försvarsminister Sten Tolgfors svamlar och säger att inte ens Tolgfors vet hur man ska vinna kriget.

Det stör mig lite, när en intelligent människa som Jan Guillou svamlar och det gör han nu i denna fråga. Rejält dessutom!

För frågan är inte att vinna ett krig utan att genom olika typer av insatser öka stabiliteten och på sikt få igång en politisk process som leder till respekt för ett fredligt demokratiskt bygge.

Om denna politik lyckas eller för närvarande är som bäst formulerad vet jag inte. Men alternativet är vadå?

Just det. Inget annat är kaos under ledning av en svag centralregering, tusentals klaner och lokala krigsherrar, etniska och religiösa grupperingar, drogkarteller, islamistiska extremgrupper.

Det är de som ska sköta demokratiseringen, enligt Guillou. Eller?

Ja, det är just svagheten i Guillous resonemang. Det saknas ens skymten av ett alternativ.

Eller rättare sagt alternativet är slakt och kaos.

När Guillou opportunistiskt ställer frågan hur många svenska soldaters liv vårt engagemang är värt så räknar han inte alla de afghaners liv som sparats med hjälp av den internationella insatsen.

Eller var det frånvaro av insatser som världssamfundet ska gratulera sig till i Rwanda och Bosnien, för att ta två relativt tydliga exempel.

För Guillou som ansåg att Saddams Irak var ett demokratiskt Shangri La på 70-talet, räcker det kanske med talibanerna, men svenskar i allmänhet önskar nog helt säkert afghanerna en lite bättre framtid med eller utan FN och NATO.