Kyckling, Tuggummi och Potatissallad

Vi skulle göra kycklingsallad.

Hade just skrivit lite svar på förra postningen. Frågor som krig och fred och vårt personliga val i förhållande till den större världen for genom huvudet.

Då upptäckte vi att det saknades crème fraiche i kylen.

Kycklingfiléerna låg och fräste liksom skogschampisarna.

Jag kutade över till Jonnis lilla närköp eftersom jag bojkottar Konsum(självbetjäningskassorna) men den där slugisen Jonni har sorterat ut crème fraiche ur sortimentet.

Iofs så säljer han femtio procent cigg och affären är liten och han har en hel del grejer så OK, jag fattar. Det vara bara att köra ner huvudet mellan axlarna och gå bort till Vivo som ligger en bra bit bort.

Tog en crème fraiche och en avokado och ställde mig vid kassan.

Framför mig uppstod en konflikt. Två kvinnor lastade upp sina varor. Jag noterade att de köpte ”Gravid”. Jag har alltid fördomar mot gravida och nyblivna mammor. Nej, jag dömer inte alla efter en…

Lite inåtvända om vi säger så.

Jag vet inte ens om någon av kvinnorna var gravida. Kanske en av dem tänkte bli gravid. Eller köpte tidningen till en tredje kompis, sin man, två bögkompisar som tänkte skaffa barn eller också hade hon skrivit en spännande artikel i tidningen och hade inget intresse i graviditeter utan hade bara gjort korsordet eller rapporterat om senaste trenden när det gäller dopklänningar, silverskedar eller så hade hon en kompis som inte var gravid men hade en söt dotter som var modell och…

Så många möjligheter och ännu fler.

– Jag vill ha en påse tuggummi deklarerade den första kvinnan när allt var inslaget.

Vilka sorter finns?

Hennes kompis tittade på racket med tuggummipåsar och det var en hel del.

– Pepparmint, Icemint, Extra Strong, Smultron och citron…

Nu blev det tyst. Jag menar inte tyst utan väldigt tyst. Den första kvinnan övervägde sina valmöjligheter medan resten av kön, hennes kompis, expediten väntade… och väntade.

Sen när vi hade gjort det så väntade vi lite till.

Det gick trettio sekunder och det är lång tid i en stressad värld som vår.

– Jag tror att jag tar…

Nu sköt alla fram sina huvuden. Som attackfalkar ungefär.

Vi väntade spänt.

Vem skulle bli Kung Keno av de blanka tuggummipåsarna.

– Citron!

Hennes kompis/fästmö/mamma/syster som stod bakom och i bättre läge för att hämta ner en tuggummipåse sträckte sig blixtsnabbt mot citronpåsen… när…

– Nej, förresten. Jag…

Nu var läget riktigt spänt kan jag försäkra.

– Tar smultron.

Rafs!

Sedan flög påsen en ninjastjärna över gummibandet mot kassan.

Alla andades ut. Det var liksom Red Alert när befälhavaren just ska vrida om nyckeln till de kärnvapenbestyckade robotarna.

Jag ställer fram min crème fraiche och avokado på gummibandet. Expediten ser lättad ut. Plötsligt står det ett kilo potatissallad tillsammans med mina två varor.

Vet inte om ni sett Gran Torino. Clintan spelar en gammal gubbe vilket han också är.

Men han har vissa ljud för sig. Jag kan ha gett ifrån mig ett sådant ljud idag på Vivo eftersom vi såg filmen i förrgår.

Plötsligt hör jag en kvittrande röst bakom mig som säger:

– Har du lust att köpa den här till mig. Den kostar bara en krona.

Jag vänder mig om men hinner se en skymt av expeditens gapande mun.

Bakom står en ung flicka. Jätteglad.

I handen har hon en likadan jätteburk potatissallad och bakom henne står hennes kille med två burkar.

-För jag får väl inte köpa två, säger charmtrollet, lägger huvudet på sned och ler övertygande mot den gapande expediten.

Alla hade just överlevt DET STORA TUGGUMMIVALET.

Det finns många olika sätt att analysera den här händelsen på. Vi säger att de här två var utslagna människor som levt på T-Röd i några veckor och på darriga ben och en smula nedsatt syn försökte omsätta sina sista två kronor.

Nej, den saken hade jag accepterat. Men vi pratar om två käcka Södermalmsbrats på 23 år som tänkte spara lite efter semestern eller bara var genuint snåla.

Strategin visade sig vara hennes när expediten förklarade att man måste handla för 300 spänn så fick man en liter potatissallad för en krona.

De här två snillena hade inga andra varor över huvudtaget så det blev lite svårt att casha in ens en liter potatissallad.

Fyra kilo potatissallad som de dessutom tänkte låta andra betala hälften för eftersom tjejen läst så långt på skylten att hon fattat att bara fick handla en burk. Att hon skulle behöva handla för 1200 spänn för sina burkar hade hon inte registrerat.

Rättbra deal. Ett parandra kunder som aldrig kommer att bråka om tvåkronor betalar hälften av potatissalladskalaset.

Kan riktigt höra mig själv säga:

– Öh, får jag min krona nu.

Jag förstår att hon var glad. En glimrande strategi!

Men att det inte slog henne eller hennes lobotomerade kille på vägen genom affären med sitt kap att Hemköp/Vivo borde ha något slags idé, alltså typ affärsidé med att dela ut ett kilo potatissallad för en krona styck utan motprestation.

Egentligen var det inte de första två kilona som retade mig utan de där två som de skulle pracka på kunder i kön för att sedan kräva tillbaka.

– Du måste ha läst fel, flinade hennes kille och retirerade.

En riktig klippa att hålla i handen ifall det blåser.

– Du jag tror inte det spelar någon roll hur jag gör, sa jag leende åt charmtrollet. Jag kan inte hjälpa dig hur jag än gör.

Mina inköp gick på tretti spänn. Det saknades en nolla. Eller två beroende på hur man ser det.

Men kycklingsalladen blev ”smashing”.

Dock, titta inte på X-men The Beginning eller vad den nu heter. Den kan man vara utan i princip. Igår såg vi Slumdog Millionaire. Den är däremot en riktig höjdarrulle! Jag har bara plågat min omgivning med musiken hela våren men nu har jag sett filmen och den var en femetta.