Festminne som klickade!

Min gipsade sambo och min allt magrare hund har övergett mig.

– Hej, sa de och gick.

Så kan det gå.

När jag tänker närmre på saken så skulle de nog till landet och hälsa på Svågern, Svärmor, Erika, Andrea, Totte och några till.

Jag hade utlovat något slags vimmelreportage från Mickes Fiesta Grande men av olika skäl så. Totte, klippan i bandet blev lite trött i mitten av spelningen och försvann i skogen. När Spiken och jag skulle leta efter honom svimmade Spiken.

Själv gick jag sist av alla. Så ni ska inte ta mina intryck för de bästa.

Ett tag spelade jag lite hits på Carinas Ipod medan Totte(som återkommit från ett helt annat håll)vilade upp sig efter en hård sejour med Johnny Cash.

Burning Ring Of Fire trummade på och nu ska grabbarna ta över Ölsta.

Svärmor dansade och jag tror inte att Carina var gipsad så hon dansade och det gjorde jag också. Det var en hel del dans och annat.

Det var ganska mycket folk och vi hade våldsamt trevligt. Grillen och Micke höll sig på benen fast Mickes ögonbryn försvann på slutet. Dock inte på grund av grillen!

Men Micke var på hugget redan dagen efter och snackade om kräftor.

Olle Lindström och hans brorsa var på festen en sväng tillsammans med Marianne och Leffe. Vi pratade lite gamla minnen. Deras häst Triton Sund skulle springa borta på andra sidan Atlanten senare på natten. Dom hade visst beställt länk så det lät spännande. Nu galopperade Triton tyvärr i just det loppet men det visste vi inte då. Han är hur som helst en av mina absoluta favoriter. Den som slår honom på medeldistans får vara bra.

Jo, snacket gled in på media via kundtidningar. Då kom jag ihåg en historia som jag tyvärr glömde berätta första delen på den kvällen. Konstigt vad de där dunkarna försvinner fort på sommarkvällarna.

Så här var i varje fall hela historien.

På 80-talet satt vi ett gäng på Bysis på Söder. Ovanför Målarmuseet närmre bestämt.

Det var en blandad hög frilansjournalister.

Vi jobbade med allt möjligt. Skrev artiklar för en massa olika tidningar. En dag ringde en snubbe som höll på med en kundtidning för SAAB.

– Kunde någon åka till Värmland.

Jag sa att det kunde jag.

Jag skulle få en fotograf med mig som vi kan kalla för Nisse Brogren. Han skulle möta upp om det nu var vid flygplatsen eller tåget och sedan skulle vi åka till SAAB:s nya automatiserade lager.

Stefan som nu är kriminalreporter på DN jobbade den tiden en hel del för Kamratposten. Jag nämnde väl den här fotografen Nisse Brogrens namn i förbifarten.

Stefan som är en cool kille och sällan hetsar upp sig blev nu lite upprörd.

Det hör till saken att jag aldrig jobbat med den här Nisse. Det hade Stefan däremot gjort. Det gällde ett bygge av en flotte vid en Norrlandsälv. Stefan skulle skriva om hur vanliga människor deltog i en äventyrsresa som innebar att de skulle åka till Norrland, bygga en flotte av timmer som de sedan skulle åka med nerför älven en bit.

Det var lite blandat folk. En del var kanske inte direkt snickare eller vildmarksexperter.

Men det gjorde ingenting. Brogren var expert. Han plåtade visserligen en och annan rulle under veckan men annars gick han mest runt och hånade folk, förklarade att de var värdelösa på flottbygge, hopplösa storstadsbor med tummen mitt i näven och gav kubikmeter med "goda" råd. En del blev deprimerade och hotade med att åka hem och några började gråta. Stefan som förknippades med fotografen hade seriösa svårigheter att få sin del av jobbet gjort och hade väl mest av allt velat slita skallen av den här fotografen.

– Ska du jobba med Brogren, sa Stefan och flinade. Grattis!

Ja, sen fick jag då ovanstående historia berättade för mig. Ungefär så.

Det var något med Gotland också som jag inte minns. Men när jag landar eller rullar in i Värmland, vilket det nu var, så står Nisse Brogren där och väntar med bilen på slaget. Han ser inte alls kaxig ut och en halvmil utanför stan började han gråta när en hästtrasport passerar i motsatt riktning.

Jag får veta att hans häst skulle till slakt och att vi passerat transporten. Det var inte svårt att förstå traumat även om jag inte själv hade häst på den tiden. Jag försökte trösta honom och han slutade faktiskt att gråta innan vi kom fram till SAAB:s lager. Jag var då helt övertygad att Stefan tagit fel på person. Den översittartyp som Stefan pratat om, hade möjligen haft ett liknande namn helt enkelt. Troligen Bogren.

Min fotograf var en känslig och fin kille. Ingen mobbare som fick barn att börja gråta och folk att åka hem från flottbyggen i den norrländska vildmarken.

När vi kom fram hade Nisse samlat sig något, men såg rätt risig ut om jag ska vara ärlig. Lagerchefen kom och mötte oss och vi gick till hans kontor där jag skulle ställa lite frågor och sedan skulle Nisse ta några bilder på lagerchefen ute på lagret plus lite bilder på lagertekniken. Det var så det hela var upplagt.

Lagerchefen var en trevlig kille. Lite äldre men en vänlig sort. Han var dock en smula osäker. Väldigt samlad och skicklig inom sitt fack men jag tror att en del av osäkerheten berodde på att det var något med hans näsa.

De flesta människor har någon del av sin kropp som de inte är helt till freds med.
Jag har t ex väldigt små ögon. I småskolan kallades jag för Kinesen och det var rätt mycket slagsmål kring det namnet. I femman blev jag rätt stark och spöade de flesta som andades om Kina och sedan kom det en annan kille som nog hade asiatiskt påbrå som fick heta Kina och man kunde inte ha två o s v så hela den biten föll.

Men den här killen hade en näsa som dels var som en världsdel och dels var röd på gränsen till blå.

Men nu var det inte hans näsa vi var där för att dokumentera utan SAAB:s lager. Det berättade han mycket utförligt om på sitt kontor. Han talade om hur det var uppbyggt och styrtekniken bakom. Under tiden hade fotograf Brogren piggnat till och skickade lagerchefens sekreterare efter mjöl och annat till sitt kaffe. Det där sidosamtalet störde lite men jag var tacksam att fotografen inte började gråta under intervjun.

Så kom lagerchefen in på vilka delar som monterades.

– Bakaxlar, sa lagerchefen och nämnde någon modell.

– Nej, inte bakaxlar, kom det bakom min rygg från Brogrens håll.

– Jo, sa lagerchefen och såg förvirrad ut.

– Nej, växellådor.

Sedan fortsatte debatten ett bra tag mellan min fotograf och den här lagerchefen som tidigare berättat att han jobbat på SAAB i tjugo år. Till sist gav sig fotografen motvilligt bara för att återkomma lite senare. Nu var han på krigsstigen. Hästen var glömd.

Så när jag till sist lyckades avrunda på kontoret så hände två saker. Dels nästan släpade fotograf Brogren ut den stackars lagerchefen utanför huset där en stark och avslöjande vårsol härskade. Medan lagerchefen desperat sökte sig mot något ställe där hans ledfyr till näsa inte syntes så släpades han obönhörligen ut i solgasset av Nisse Brogren.

– Kom ut i ljuset så man ser hela ansiktet vetja, trumpetade Nisse Brogren och brände på med motorkameran allt vad han orkade.

När den smått chockade lagerchefen till sist lyckats befria sig och retirerat in på lagret började Nisse korsförhöra truckskötarna om svagheter i systemet som han sa sig ha hört på stan.

Den som hade våldsamt roligt var Stefan Lisinski när jag återvände lätt utmattad till Stockholm och Bysis.

Så roligt hade han inte haft sedan flörtkulorna dök upp framför nosen men det är en annan historia.

Det enda som retar mig är att jag inte minns vad det var med Gotland, vilket påminner mig om att skulle ordna en ölkväll för två år sedan där Stefan skulle vara inblandad.

Det borde jag gjort så kanske han hade friskat upp minnet på den punkten.

SAAB ville att vi skulle utveckla texten lite och skriva att ”SAAB var en fräck och sportig bil”. Det var kanske där det började.

På onsdag ska Carina ta bort gipset på sin Go Kart-arm. Grattis! Jag har svårt att släppa det där med Go Kart-armen.

Spiken är mest tekniskt intresserad av skadan.

Nu ska jag sova!

I morgon ska jag börja skriva om slutet på av romanerna så då blir det tunt med inlägg är jag rädd.