Det personliga och det allmänna

Gårdagens politiska förhör med Rupert och James Murdoch samt förre styrelseordföranden för News International, Rebekah Brooks kunde inte slutat bättre – för tabloidpressen och Murdochs.

Man skulle nästan kunnat tro att Murdoch själv hyrt in den komiker som tvålade till honom med raklöddret mitt i förhöret som sedan snabbt avslutades.

Idag kunde också de svenska ”vill bli” blaskorna AB och Expressen koncentrera sig på raklöddret.

Contentan var dock att Murdoch skyllde på de han litat på eller de han litat på och som litat på andra som tydligen då inte gått att lita på.

Kvalificerat skitsnack!

Även om man tagit fel på en tiopotens och det är 3-400 människor som blivit hackade istället för som man nu tror 3-4000 under en lång följd av år så kvarstår fakta. Människor har blivit avlyssnade.

Dessutom har stora belopp betalats ut för att Murdochs bolag skulle slippa rättsliga efterspel när det hela avslöjades.

En fråga som svensk press borde diskutera lite mer ingående är var pressens gränser går. Det är nämligen inte helt klart. Inte ens för mig som arbetat som journalist och i stor utsträckning med så kallat undersökande journalistik.

Jag har själv begått lagbrott för att komma över uppgifter.

Jag kan på rak arm säga att jag syftat till att kränka privatlivets helgd och i ett annat fall hämtat ut uppgifter rörande en privatperson som jag inte haft rätt till.

Journalisten, författaren och IB avslöjaren Peter Bratt berör frågan idag på Newsmill.

Av kommentarerna att döma så är svenska folket rätt kluvet i frågan.

Bratt säger att det News of the World gjort är avskyvärt men försvarar det han och andra gjort i olika specifika sammanhang.

Bratts ställningstagande bygger i IB fallet på att staten via IB och Säpo och den politiska makten begick övergrepp mot demokratin genom att åsiktsregistrera och spionera på svenska medborgare genom en olaglig organisation.

I bägge fallen handlar det om att ta saken i egna händer. Det är högst troligt att höga vederbörande var mycket väl medvetna om att de begick olagligheter. De drevs av övertygelse om att deras sak var värd lagöverträdelser precis som Guillou, Bratt m fl var övertygade om motsatsen. Så vad är skillnaden?

När en enskild journalist eller en redaktion bestämmer sig för att överträda lagen och att sätta sin egen övertygelse ovanför de regler som samhället ställt upp är det just precis ett personligt ställningstagande.

När jag och en kollega åkte ut till en kvinnlig chefredaktörs privatbostad med en kamera och ett bra teleobjektiv för att försöka fotografera henne gärna naken i sovrummet gjorde vi det för att vi ansåg att den typ av snaskjournalistik som hon legitimerade vecka efter vecka var ett övergrepp på hundratals svenskars privatliv. Hade hon tagit sig ett fullt legitimt skjut där hade vi fångat henne på bild och jag är säker på att bilden blivit publicerad och bevarad för eftervärlden. Hur hade hon och den övriga pressen reagerat? Jag tror inte hon hade tagit det med en klackspark.

I det andra fallet lyckades jag få ut ekonomiska uppgifter från en av de som förekom i Palmeutredningen och det så kallade ”Polisspåret”. Genom att beställa uppgifterna till min egen hemadress och sedan genom lite övertygande prat på postkontoret fick jag polisens uppgifter.

I båda fallen tycker jag att det var rätt.

Peter Bratt berättar om hur han kom över hemliga uppgifter om en motor till JAS planet som sa att motorn var för svag och inte kunde mäta sig med de ryska i en krigssituation. DN publicerade.

Rätt eller fel.

Rätt.

Men som sagt. Det är ett personligt eller redaktionellt ställningstagande. Det kräver mycket av den eller de som tar ställning.

I WikiLeaks fallet är det mer komplicerat. Att USA m fl inte lyckas hålla reda på sina hemliga papper är inte WikiLeaks problem. Men när WikiLeaks bestämmer sig för att publicera har de liten eller begränsad kompetens när det gäller att överblicka vad hundratusentals dokument kan tänkas få för konsekvenser.  Vissa uppgifter om informatörer eller uppgifter om vissa händelser kan skada och rentav döda människor i en konflikt. Där menar jag att WikiLeaks brast i omdöme å det grövsta.

När Christer Nordin, Anders Johansson och jag själv hittade topphemliga uppgifter på JO som rörde Ströbergfallet skrev vi av alltsammans och ringde sedan överåklagare K G Svensson. Vi skrev om saken men publicerade aldrig de platser som förekom i dokumentet.

News of the World historien är en helt annan sak. Den har inget med försvaret av demokratin att göra. Den är så långt man kan förstå saken och med reservation att rättegångarna fortfarande väntar de ansvariga, enbart till för att sälja intima detaljer runt olika kända människors liv. Att rota reda på skit om folk som man sedan kan använda för att ställa de drabbade i något som mer eller mindre liknar en utpressningssituation.

Eller vilket syfte hade illegala avlyssningar av olika offer i terrordåd för allmänt intresse.

Vad jag vill säga är att varje överträdelse av lagen är ett personligt ställningstagande där nyttan ska vägas mot skadan.

Det så kallade allmänintresse som pressen så gärna talar om är en flytande och delvis illaluktande smet där tidningsledningens privatmoral inte sällan dagtingar med vad som kan anses försvarbart med alla andra övergripande moraliska mätinstrument.

Jag tror inte för ett ögonblick att tabloidpressens död alternativt inre rening är nära förestående. Att New of the World skandalen skulle få den effekten är som att tro att Tahirtorgets uppror kommer att förändra Egypten i grunden. Så länge människan huvudsakligen förblir en liten egoistisk samlare inte helt olikt Tolkiens bleke, halvt genomskinliga Gollumkaraktär som förblindad kravlar runt efter ”My precious” så är det svårt att se något ljus i tunneln så att säga.

För övrigt vill jag rekommendera Peter Kadhammars lysande krönika om ”Babblarna” i dagens AB.Den handlar inte om det här vill jag tillägga.

Så det finns kanske hopp ändå?

Appropå det så var det väldigt vad det dröjer med handläggningen av spioneridömde Bertil Ströbergs resningsansökan. Han fick beviljat resning i målet i december 2009, alltså för tjugo månader sedan. Men sedan dess har det varit tyst. Vill man vänta till hans 80-årsdag den 30 mars 2012? Eller hoppas man att Bertil Ströberg ska hinna gå ur tiden så man slipper röra i en gryta som av allt att döma sällan skådats inom rättsystemet. Hoppas verkligen att man inte glömmer att vrida om öronen på K G ”Minnesluckan” Svensson och P G Näss. ”I hastigheten” tänkte jag skriva, men det är det ju verkligen inte frågan om i det här fallet.

Till sist utan  jämförelse.

News of the World avslöjaren Sean Hoare hann lägligt nog dö häromdagen. ”oförklarligt” men polisen misstänker inget brott.

Då är det väl bra att den saken utretts ordentligt till skillnad från misstankarna mot News of the World. Om jag inte minns fel var det några höjdare på Scotland Yard som låtit hyllorna värmas lite för länge och som mot alla odds tvingades avgå häromdagen.

Så kan det gå i den bästa av världar.