Smågodis och lite allmänt pladder!

 Förmiddag och jag sitter och slölyssnar på min Ipod modell T. Det är BBC1 och Chris Moyles Show. Gäster är bl a komikerna Andy Carr och Eddie Izzard. Inget slår egentligen ett gäng britter som är på hugget. Sju kronor kostar appen TuneIn(40 000 radiostationer)!

Som när Eddie får frågan vad heter din nya show:

-”Laughs in The Park”

Moyles(snabbt): -”Gloves in The Park”

Här tror nog Eddie Izzard att Moyles har fel på hörseln för han upprepar:

-”Laughs i The Park”

-”Gloves in The Park”…

Or it could be rehearsed...who gives the..

Ja, det är många komponenter som ska vara på plats för att man ska hamna på golvet men det var underbart för en lättroad typ som jag.

Som Andy Carrs franska version av hans Sean Connery imitation. Någon han nu tydligen ska ta vidare till arabiska.

Detta ledde till det franska temat.

-What is the best way to lure a Grizzly out of a cave?

-???

-Camenbert(Come on Bear).

Smashing! Man livas upp och dessutom har molnen lättat. Eller när den franska ostfabriken exploderade och det enda som blev kvar var ”The Brie”.

Less is more, eller hur? Åtminstone på en onsdag när vi kladdat för artontusen streck på V64. Det krävs lite kreativt tänkande och då är det en bra start att lyssna på lite stabila saker.

Minns ni Zerba G. Scary!

I första loppet kör både Paw Mahoney häst från bricka ett, Åke Svanstedts  från bricka två och sedan Carl Johan Jepsons från bricka nio. Vad förenar dessa tre? Jo, alla tre har samma pappa…

OK, jag ska kanske byta ämne.

T är orsaken till de långa och vindlande musikaliska och dramatiska vändningar jag upplevt de senaste dagarna.

T är en god vän till familjen. Han är som vi andra lite äldre än de som är lite yngre. På midsommaraftonen hade jag tagit med min Ipod till landet. Det är alltid lite trevligt med lite musik.

Min sedan många år tyvärr bortgångne vän och kollega Anders Johansson skrev en gång en rykande pamflett. ”Folket kan aldrig segra till fiendens musik”. Den är rätt berömd(eller ökänd) i sitt slag. Men det var den tiden.Way back! Jag vet ingen som hade så mycket musik av både vänner och fiender hemma hos sig som Anders och som kunde så mycket om musik. Anders hade också en annan teori som möjligen skakade omvärlden. Det gällde ”Backen”. Anders menade att de flesta människor hade en plastback med LP-skivor i sitt hem. I plastbacken som kunde vara gul, röd, grön eller möjligen blå förvarade människor den musik de växt upp med och som överlevt olika flyttar skilsmässor och där fanns essensen av musiken som man alltid tog fram när det vankades fest, nya relationer etc.

Idag har de flesta plastbackar ut mot de där höga smala CD-ställen, en Spotifylista på mobilen, en Ipod med ITunes låtar eller ett gäng ”Absolute Music” av olika årgångar blandad med några personliga favoriter. Eller… ?  Slår man musiksmak och svenska folket så hamnar man ofelbart på namn som Bert Karlsson och infekterade debatter som gäller Melodifestivalen.

Nåväl mitt bidrag till den Johanssonska ”Backen” var väl på midsommaren 2011 bland andra en låt som listats som en av världens bästa låtar alla kategorier. ”The Night They Drove Old Dixie Down”.

Jag har aldrig hört någon oavsett ålder säga: Stäng av skiten!

Den låten har enligt min uppfattning allt.

Just nu när jag sitter här och funderar på vad ”Old Dixie” egentligen representerar och betyder så sluts cirkeln. Jag hamnar på Levon Helms hemsida efter en snabbgoogling.

Men tillbaka till midsommarfirandet.

T är musiker.

Han började prata om ”Rösten”. Rösten han pratar om är Levon Helms.

Inspelningen av ”The Night They Drove Old Dixie Down” var hämtad från en av världens bästa live konserter “The Last Waltz”.

Jag talar alltså om ”The Bands” legendariska avskedskonsert från 1976.

I förrgår lyssnade Carina och jag en stund på rock. Slayer och lite i slutet på Metallica. Utan att döma ut hårdrockfansen(jag tycker om bra hårdrock) så har jag nog inte den rätta inställningen för efter att ha lyssnat på Slayer i trettio minuter sa jag till Carina(som inte protesterade nämnvärt) att nu skulle vi ordna vår egen livekväll med just ”The Last Waltz”.

Hur var det med T. och rösten då? Jo, T. framhöll Levon Helms storhet. Så igår när vi avnjutit ”The Last Waltz” och jag hunnit fundera allvarligt på ifall jag håller på att bli gammal genom att lyssna igenom Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath och Emerson, Lake & Palmer så började det klarna.

Såväl Slayer som Metallica påbörjade sina karriärer när "Backen” redan hade fyllt över alla breddar och dessutom hunnit  till total förskingring i olika flyttar och mellanlagringar som i sin tur hade skingrat skatterna.  Så försvann Titus Groan, Grand Funk Railroad, Uriah Heep med flera.

På min tid fanns det rock ”flat out” och jag är helt säker på att ifall Hendrix släppt ”Machine Gun” idag så hade den hamnat i hårdrock bagen.

Vi kan kalla det för musikalisk nyfikenhet. The Band gjorde saker ingen trodde var möjligt. De hämtade influenser från hela den amerikanska musikskatten och gjorde något eget av den.

De var under lång tid bandet Bob Dylan spelade med när han plockade fram elguran. De fick gå en hård skola och blev tillsammans med Dylan utbuade under den första turnén. Bob och därmed ”The Band” hade förvanskat det Dylan experimenterat med men aldrig börjat med. Elgitarren var ingen nytt för Dylan när han kom till New York om man ska förstå hans första del av memoarerna rätt.

Skit samma. Efter en härlig afton med ”The Band” och ”The Last Waltz” där stjärnor som Muddy Waters, Bob Dylan, Eric Clapton, Neil Young, Emmy Lou Harris, Ringo, Ronnie Hawkins m fl m fl medverkade började jag pussla lite.

T. hade också pratat om att om att Robbie Robertson och Levon Helm hade lirat ihop senare. The Band återförenades delvis på 1990 talet och gjorde några plattor.

Helm har inte heller gjort så värst mycket musik på platta sedan 1976. Han spelade en rad instrument men var väl mest känd för sitt innovativa trumspel och sin makalösa röst.

Robbie Robertson har gjort ett fåtal plattor genom åren och den senaste från 2011 ”How to Become a Clairvoyant” är strålande och där både Steve Winwood och Eric Clapton medverkar på några spår.

Robbie är en fantastisk gitarrist, låtskrivare och sången är det inget fel på. Han skrev alla de stora numren under tiden med ”The Band”. Klassiker som ”The Weight”, ”The Shape I´m In”, "Rag Mama Rag" och naturligtvis “The Night They Drove Old Dixie Down”.

När jag grottar lite i Levon Helms vidare öden så blir jag inte bara förvånad utan närmast förstummad.

Det visar sig att han nyligen släppt en platta och för ett par år sedan kom det två mycket uppmärksammade plattor. ”Dirt Farmer” och uppföljaren ”Electric Dirt”.

1998 drabbades Levon Helm av strupcancer. Han fick behandling men kvar av hans röst som klassats bland de hundra i världen alla kategorier var ett väsande.

Nu frågar vän av ordning. Vem sjunger på plattorna och på den nya(2011) som heter ”Ramble at the Ryman” som är en liveplatta med en massa duktiga musiker, bla gästspel av John Hiatt och Sheryl Crow.

Jo, det gör för det mesta Levon Helm, idag sjuttioett år gammal. Men han har gjort mycket mer än så.

När jag grottade i hans liv för att förstå vad som förevarit efter 1976 så kom en andra överraskning.

Ibland passerar saker och ting utan att man ser dem. En av mina absoluta favoritförfattare är Tom Wolfe, vars författarskap jag har tagit del av från sextiotalet och framåt. Han bok ”The Right Stuff” handlar om en av mina andra hjältar; Chuck Yeager. I filmen som på svenska heter ”Det rätta virket” spelas Yeager av Sam Shepard. Om ni kollar scenen på YouTube där Yeager ska göra ett försök att spränga ljudvallen dagen efter han ramlat av en häst efter en nattligt hästkapplöpning utanför Edwards med sin fru så spelas kapten Ripley som kör moderplanet som lyfter ”Ennis”, jetplanet till en lagom höjd, av ingen mindre än Levon Helm. Helm är också den som speakar inledningsvis.

Om Helm är värd att lyssna på fortfarande? Jag menar Jerry Lee Lewis börjar låta lite väl skakig nuförtiden.

Svaret är ja.

Och vad handlade “The Night They Drove Old Dixie Down” om? Något större än det amerikanska inbördeskriget.

Mer om detta finns att läsa på Helms hemsida där han också berättar att det var han som visar Robbie vägen till biblioteket för att läsa på om USA historia innan han började skriva låten.

Att återförena Robertson och Helm vore väl ungefär som att återförena ABBA fast svårare. Att återförena ”The Band” är inte heller möjligt sedan Rick Danko, en av de övriga förgrundsfigurerna i ”The Band” gick bort för ett antal år sedan.

Men man kan med fördel lyssna på Dankos, Robertsons och Helms fantastiska musikaliska genier ensamma och i olika konstellationer. Det är hursomhelst något alldeles extra.

Deras musik finns på ITunes, Spotify och säkert i en och annan välsorterad CD affär om det nu finns några kvar.

Chuck Yeager tog föresten med Sam Shepard upp i ett jetplan inför inspelning av ”Det rätta virket”

Kolla gärna på klippet, läs gärna Tom Wolfes bok och läs gärna Yeagers självbiografi ”Yeager” som jag tjatat lite om tidigare. Men det här var i varje fall en ny vinkel på "Backen".

Det är ju sommar och jag vill lämna lite modernare spår efter mig. ”Foster the People” har jag nämnt ”Pumped Up Kicks” som blivit en sommarplåga åtminstone i USA och Storbritannien. De kom för någon vecka sedan med sin första LP ”Torches”. Bandet som jag först trodde var brittiskt kommer i själva verket från LA. Av  någon orsak snurrar Beach Boys i huvudet. Inte för att musiken direkt påminner om varandra. ”Foster the People” är intressanta och det ska bli spännande att se vad de kan göra framöver.

För er som har så kallade intelligenta telefoner typ IPhone eller IPod Touch et c har ITunes en app som är gratis och erbjuder er son handlat något på ITunes någon gång en armada av live konserter via ”feletonen”. Det är bara att ladda appen till telefonen och sedan får man hela listan med band och artister. På torsdag kommer Adele som är på väg att bli riktigt stor. Jag lyssnade häromdagen på Seastick Steve. En flicka i tjugoårsåldern bjöds upp på scenen, fick sätta sig på en stol och sedan sjöng och spelade Steve och hans gästgitarrist John Paul Jones( Då i Led Zeppelin f n i Them Crookes Vultures) en liten söt kärlekssång till den rodnande unga damen.  Först ut av live konserterna var Paul Simon som var mycket bra och jag kan garantera att det är hög klass på tillställningarna som fortsätter under hela sommaren. Totalt sjuttiotvå konserter. Puh!

Beady Eye spelade också på ITunes Live för några dagar sedan. Vi satt och tog ett glas på Stenbecks gamla ställe där Vinnarpesten spelades in under sin glans dagar. Spike limmade på en Schnauzer och jag lät Carina lyssna på Beady Eyes ”The Roller”. Det låter spöklikt likt och hon klippte den vokala förlagan på typ tre sekunder. Lyssna gärna för låten är inte alls dålig heller.

Hm. Vill ni koppla av i hängmattan och för ett ögonblick slippa inköpslistor till grillpartyt, viktiga mail som måste besvars trots semestern etc så lägg på 2Cellos(Suliv & Hauser) som gjort covers för just vad namnet implikerar på ett attraktivt sätt. Den låt jag fastat för är ”Hurt” som gjorts av många olika artister men den är ett lugnt avbrott i en annars hektisk tillvaro.

Sen börjar grillen ta fart och då skulle jag satsa på att inleda med lite ”black shit”. Dorroughs senaste album ”Get Big” går finfint även när det regnar. Jag älskar den där Dallas accenten.

Maria Svala tror att Åke Svanstedt(Nettan Palema) inte kommer att släppa ut "Kickstart My Heart". Det kan ligga något i det och då… garderar man väl. Det rensar i varje fall bra. Jepson t ex som jag tycker bara blir bättre och bättre. En outsider tror han själv.

2,8,9,12? Vi får se. Ha det!