Regn i söder, sol i norr!

Jag märker ibland att jag inleder med att prata väder.

Vem fan är intresserad av om det regnar på Hornsgatan? Förutom de som bor där förstås. Men så är vi svenskar. Vi pratar väder. Det är ett slags socialt kitt som håller oss samman. När vi träffar någon frågar vi inte om de är friska eller ifall det går bra på jobbet, karriären, var de står i kärnkraftsfrågan utan vi kisar upp mot skyn och säger:

-Ser ut att bli regn!

Vi börjar med korttidsprognosen. Sedan kommer det.

-Fast jag tycker sommaren har varit rätt okey ändå?

Den som man talar med förväntas då säga ungefär som följer:

-Ja, det kan nog komma en skvätt och det har varit rätt torrt den senaste tiden så jorden behöver sitt. Men ungarna kan ju åka och bada. Nej, det har varit en ganska fin sommar tycker jag.

Där har Språk-Fredrik något att bita i. Varför? Varför pratar vi alltid om vädret. Är det för Sverige industrialiserades sent eller att vi egentligen innehåller en inbygd genetisk väderkod sedan vi asade oss upp från vattnet och som betyder: Jag tänker inte döda dig eftersom vi pratar om vädret.

I Irak var det påtagligt. Efter en lång het sommar och höst kom regnet. Då sken alla upp och regnade det länge på våren så var alla glada. Att bönderna var glada var ju ingen högoddsare men att folk som jobbade i elektronikbutiker eller med helt andra yrken var glada hade sin orsak i att de fortfarande var beroende av vad jorden och därmed djuren gav.

Men i Sverige bytte vi skepnad redan på femtiotalet, eller?

Har ägnat lite tid åt SuperHeavy för att tala om något helt annat, mindre traditionellt så att säga.

Hittade en låt med gruppen för ett vecka sedan.

Låten heter ”Miracle Worker” och har något slags västindiengung över sig. Plötsligt hör jag en röst som låter bekant. Mick Jagger. Sånt kräver alltid lite undersökning, som gamle Mao brukade säga. Eller han sa: ”Utan undersökning har ingen rätt att tala!” Strunt samma. Det var inte helt enkelt att rota reda på alla detaljer men så här är det om jag förstått saken rätt.

De som medverkar på låten är och sitt gärna ner för det är lite otippat här och där. Mick Jagger, Dave Stewart, Joss Stone, Damian Marley och A R Rahman.

Om man går till Joss Stones face book fan site eller vad det heter så finns en längre video från inspelningen. Eller inspelningarna för det här är tydligen en grupp och mig veterligen den enda som Jagger varit med i utanför Rolling Stones. Dave Stewart var ena halvan av Eurythmics(Annie Lennox den andra) och Damian Marley introducerade Hip-Hop Reggie för världen får man väl säga och visst det är Bobbans yngste son. A R Rahman då? Det ringer kanske inte någon direkt klocka. Men om jag säger ”Slumdog Millionaire” så kanske det lossnar. TVÅ Oscar fick han för den musiken! Jaha, Joss Stone så till sist. Född 1987. Hon släpper sin tredje eller fjärde skiva den 26 juli, ”Lp1".

Kolla gärna när hon sjunger duett med James Brown på tuben. Eller ”Son of a Preacher Man” på samma tub. En fantastisk röst. I september ska SuperHeavy´s album komma. Till dess får vi nöja oss med ”Miracle Worker” som är en helgjuten sommarlåt.

67 312 633?

Fick upp startlistorna till lördagens V75. Som av en händelse. Kan alla hästar vinna? Alla hästar kan vinna. När jag funderar på ifall jag ska lämna två hästar utanför tio garderingar ”för de har inte en chans” så brukar jag fundera över vad den som spikade Zerba G i förra vintern tänkte före loppet. Ett system på över 1000 kronor och man spikar Zerba G.

Efteråt vet vi.

Sverige tog brons i fotbolls VM, USA silver och Japan guld. Det var roligt att Sverige tvålade till Frankrike. Sverige borde vunnit men då får man inte klappa ihop mot ett gäng japanskor. USA borde vunnit men då måste man sätta straffar. Trist för Sundhage som var värd ett guld.

AB:s Anders Westgårdh har en helt obegriplig drapa idag om Sundhages engelska och engelska i största allmänhet. Om Westgårdh tänkt efter, vilket han undvek så hade han kanske insett att det talas många olika slags engelska i världen precis som svenska, arabiska och hindu.

Hur är det med ventilationen på AB:s redaktion i sommarhettan?

Det är för sent att önska sig en engelska sprungen ur någon cigarrdoftande brittisk herrklubb, Anders Westgårdh. Däremot kan jag glädja dig med att latinet är på väg tillbaka. Det borde värma.

När jag kom till Irak hade jag en livvakt, Hemen. Han kan hantera allt ifrån en nio mm Beretta till granatgevär. Jag fick veta att han inte skjuter folk i knäna. Hemen kunde en handfull ord på engelska typ, Yes och No. Jag kunde inte många ord kurdiska, typ Bashi och Bashi. Men jag insåg snabbt att det var bättre för Hemen att han lärde sig engelska än att han lärde mig kurdiska. Min kurdiska fick alltså stå tillbaka. För Hemen var engelska nämligen hårdvaluta. Jag och senare Carina lärde Hemen engelska. ”Learning-By-Doing”, först genom att själv prata något slags pidgin engelska och senare genom att fylla ut luckorna.

Jag pratade med Hemen för bara någon vecka sedan. Vi förstår varandra alldeles utmärkt nuförtiden. Han jobbar fortfarande i presidentens personliga vaktstyrka men är ledig halva månaden och då har han tillsammans med sin pappa startat en liten taxirörelse med en bil, där han har en massa reguljära utländska kunder. Idag kan Hemen uttrycka sig obehindrat även om han ibland bommar på he, she, it. Men det spelar ingen roll. Han kan försörja sin familj och han kan tala engelska så att alla förstår honom och det är det han behöver.

Westgårdh blandar ihop äpplen och päron i sommarhettan. Sundhage hade förmodligen aldrig tid att gå på universitetet i Oxford och frågan är väl relativt öppen ifall hon blev skickad på käcka språkkurser i Brighton dit den svenska medelklassen skickade sina telingar på 70-talet. Pia lyckades i alla fall förmedla ett budskap som räckte till en guldfinal.

Nästa halshuggning från Westgårdh gäller Joel Kinnaman. Joel hade säkert de möjligheter som Pia kanske saknade. Men vad efterlyser Westgårdh? I Kinnamans senaste Hollywoodfilm ”The Killing” spelar Joel en polis. ”Hans amerikanska är klockren, det vill säga sluddrig, slarvig och full av jargong”, skriver Westgårdh i dagens AB.

Två saker slår mig när jag läser Westgårdhs raljerande aktstycke. Det ena är att man brukar exemplifiera för ett syfte. Hur var det med Joel K:s engelska. Skulle han komma till brottsplatsen, kasa runt i rutig tweed, puffandes på en pipa mumlandes över liket: "Jolly complicated murdercase, this one – old chap!".

Det andra då? Jo, ifall Westgårdh orkar knappa lite på tangentbordet och själv inte varig så slarvig så skulle han upptäckt att Joel Kinnaman är amerikansk medborgare. Hur blir man det? Bl a genom att han en amerikansk pappa… som talar denne högst troligt amerikansk engelska.

Så Westgårdh får förmodligen eller rättare sagt helt säkert utsträcka sin folkbildnings vurm ännu en generation… tillbaka.

Det är inte lätt att vara kreativ i sommarhettan när alla kollegerna är på semester.

Ta ta…

Eller ”Jai Ho”!