När mailboxen tystnat

Sitter och läser Micke Nybrinks senaste skapelse.

Eftersom vi inte spelade Nybrinks tips i förra veckan så rann det in lite spel. Om det är Nybrinks ständiga speltorsk eller något annat som nu mitt i värmeböljan fått det att koka över fullständigt eller inte är svårt att säga. Men mitt i dessa funderingar slår det mig plötsligt att Micke är ett geni.

Eller ja, geni och geni.

Snabbt rasslar jag iväg till bokhyllorna och letar i de bakre regionerna. Jodå, till sist hittar jag förlagan. "Det Stora Avslöjandet"(1974) av journalisten och författaren Jan Guillou. Det är faktiskt fortfarande den enda bok av Guillou som jag haft riktigt stort nöje av att läsa. Den utspelar sig någon gång i början av 70-talet. Lätt maskerade i romanens form får vi följa det strävsamma paret  Erik Ponti(Jan Gullou) och Malmberg(Arne Lemberg) genom en förbluffande värld av journalistiska bedrifter(och avdrifter).

Jag bläddrar febrilt och till sist på sidan 41 i pocketutgåvan hittar jag stycket jag letat efter.

Så här långt i handlingen har Erik Ponti som nyligen kommit in på journalistbanan efter mer eller mindre lyckade juridikstudier. Han har just stött på ”Mäster” Malmberg. Så här beskriver bokens huvudperson(Erik Ponti)  det aktuella händelseförloppet:

”En förtvivlad insändarredaktör hade tagit honom(Malmberg) i flykten mitt i sommarstiltjen och bett honom hitta på någonting, han hade sagt ”visst” och satt sig vid en maskin och skrivit i rasande fart i exakt femtiofem sekunder och därefter överlämnat följande:

”Ibland undrar man om hårt och hederligt arbete lönar sig. Här har jag gått och läst extra på kvällarna i tre år för att bli ingenjör, Ibland har jag varit så trött att jag kräkts på mornarna. Men nu när jag äntligen lyckats vill f. d. kompisar på jobbet inte tilltala mig med min titel, utan envisas med att fortfarande dua mig. Varför kan inte folk ha lite respekt för en som vill höja sig lite över mängden”

Texten var undertecknad med ”Besviken ingenjör”

”Det kom 836 brev till insändarsidan. Mitt i sommarhettan väckte stormen sådant uppseende att man placerade delar av insändarna på förstasidan. Upplagan ökade.”

Så långt Guillou.

Så här är det naturligtvis. Micke har legat i hängmattan och funderat på hur han ska balansera saker och ting. Är man en usel spelare kan man alltid balansera det med att vara en lysande krönikör. Vad bestämmer om man betraktas som lysande tänker Micke. Jo, om man hörs och uppmärksammas.

Vilka uppmärksammas? Är ni med? Ett bestämt namn, Guillou dyker upp i Mickes huvud. Micke är med alla mått mätt för ung för att ha något direkt förhållande till Arne Lemberg och 60-talets journalistiska grepp som vart förlaga till Guillous bok. Men efter ett dammigt besök på ett närliggande antikvariat finner han sin bibel.

Sen är resten ”easy peasy”.

Rubriken är smått genialisk ”Åke och Kari vill bara ha och ha!”

Sedan skriver inte Micke:

”Det var en gång två små pojkar som ville bli journalister. Båda tyckte mycket om att skriva. De skrev och skrev och fröken tyckte att de var riktigt bra. Inte så bra som Pelle men fröken sa att ifall de bara jobbade på skulle de säkert också få någon slags välförtjänt uppmärksamhet eftersom de var så ihärdiga. Micke och hans kompis Olle satt och tittade på avslutning efter avslutning när Pelle fick applåder och pris för sina essäer och noveller.

Olle och Micke lovade varandra högtidligt att en dag skulle världen minsann få se på deras storhet.

Micke och Olle bestämde sig för att lyckas. Kosta vad det kosta ville. De insåg att Pelles alster attraherade publiken mer än deras egna texter. De diskuterade saken ingående och ägnade en hel semester åt att läsa Pelles första diktsamling som redan kommit ut trots att Pelle inte fyllt tjugo.

De läste och begrundade.

Micke ringde upp Pelle och frågade honom vad han menade på ett par ställen där de hade kört fast och inte förstod vad han menade. Pelle sa att det fick de väl själva lista ut och något om att alla har olika sätt att förhålla sig till verkligheten.

Nu brann det ordentligt i huvudet på Olle och Micke. Inte nog med att Pelle fått en massa uppmärksamhet som han om sanningen skulle fram inte var ett dugg förtjänst av utan nu skulle han verka svåråtkomlig och fin i kanten.

Men både Micke och Olle hade ett trumfkort kvar i rockärmen. De hade några gamla bilder från en skolresa där alla killarna badat nakna efter att ha druckit några starköl som Micke skaffat av en äldre kompis. På en av bilderna har Pelle stoppat in snoppen mellan benen så att det ser ut som om han är en tjej.

Perfekt säger Olle när Micke visar bilderna.

Olle jobbar med copytexter på en reklamyrå och Micke på Morgonståndet och nu säljer Micke bilden till Aftonhoran för en rejäl slant. Han förser dem också med ett telefonnummer till Olle som snyftande bekräftar för reportern på Aftonhoran att de varit skolkamrater och att Pelle egentligen är en flicka som fötts med fel kön och att detta egentligen är orsaken till Pelles framgångar. -Alla tyckte synd om Pelle i skolan, säger Olle med allvarlig och bekymrad min på Kultursidans mittuppslag och tillägger – En sorglig historia det här. Det kunde blivit en stor författare av Pelle.

En vecka senare sätter både Olle och Micke kaffet i halsen när Pelle kommer ut med sin nya diktsamling som redan innan den kommit ut beställts i astronomiska upplagor. På omslaget står Pelle naken och gör propellern med en snorre som påminner både Olle och Pelle om varför många var lite avundsjuka på högstadiet.”

Mickes sista rader i krönikan påminner starkt om vad som hände lite senare på hösten i Guillous bok ”Det Stora Avslöjandet”.

Så här skriver Micke i dagens Aftonbladet: ”Hur kan man bara vilja ha ha ha och aldrig ge något tillbaka. Sådant brukar straffa sig – förr eller senare.”

Jo, enligt Guillous sagofigur Erik Ponti så var ingenjörsinsändaren en riktigt lönsam och välbehövlig fläkt i sommarstiltjen.

Men senare på hösten frågade samme redaktör på skämt Malmberg om han inte kunde skriva något nytt för insändarsidan. En minut och tio sekunder senare hade Malmberg smattrat ner följande:

”Egentligen kan jag inte alls förstå varför signaturen ”Fram för renare trottoarer” är så irriterad på hundar. Jag tycker det är alldeles utmärkt med hundar. Varje gång jag är på dåligt humör går jag ut och sparkar en hund. Kanske någon är lite grym när jag säger att jag tycker det är skönt när foten träffar en mjuk hundkropp. Men jag blir fullkomligt lugn efteråt – och det är ju mycket bättre än att man ger sig på fru och barn. Jag är säker på att världen skulle bli mycket bättre om folk använde den här metoden. Vi skulle bli vänligare mot varandra och leva i ett lyckligare samhälle. Ja, man kan undra om inte världen skulle slippa många krig och världens statsmän sparkade en hund då och då."

Undertecknat: ”Låt hundarna vara kvar”.

Så långt den fiktiva världen.

Tänk bara på en sak. När ni nu skyndar iväg till kiosken eller surfar ut på nätet för att läsa vad Micke Nybrink skrivit i sommarstiltjen 2011 efter känd förlaga så är det bara Aftonbladet och Micke som skrattar hela vägen till banken.

Sensmoral. Kan man inte bli känd för det ena så får det bli det andra.

Kärnan då? Ja, det är väl att man kan anklaga en sosse för att vara kapitalist men aldrig en kapitalist för att vara en kapitalist på samma sätt som man aldrig kan anklaga en slasktratt för att vara en dålig journalist.