Det krävs en ny Bob!

Snön rasar nedför takåsarna på söder. Stötte på Målaren på hundrundan. Han var också rätt less på det vita täcket.

Spiken spöade upp en hund i hundgården. Hunden en liten stridssugen typ, spände sig och sedan rök den på Spiken. Det tillhör ovanligheterna att det blir bråk. Spiken har tagit intryck av åren i Irak. Han brottade ner sin antagonist blixtsnabbt på rygg och la sig över honom som en matta, visserligen vilt morrande men inget blodvite uppstod, vilket husse var tacksam för.

Carina var lite trött igår efter tjohejet runt Bildts besök i Erbil. Carl Bildt själv verkade nöjd med det han upplevde och är idag redan i farten med Hariri i Beirut.

Valkampanjen är redan i full gång.

För första gånger har de två stora kurdiska partiernas koalition en stark opposition. Ändå sedan Gulfkriget 1990/1991 och det första demokratiska valet i de kurdiska provinserna Sulemaniya, Erbil och Duhok i maj 1992 har PUK under ledning av Iraks nuvarande president Jalal Talabani och KDP under ledning av Massoud Barzani ibland tillsammans, ibland i krig med varandra och nästan aldrig utan kontroverser styrt irakiska Kurdistan på sitt sätt.

Efter det senaste kriget som startade 2003 har Irak fått en konstitution och landet hållit allmänna och lokala val.

Landet är idag var man på fackspråk kallar en ”Emerging Democracy”, en demokrati i vardande kanske man kan översätt det med. Det betyder att många fundamentala grundvalar för en demokrati finns men att säga att landet är en demokrati i medborgarnas vardag är nog att ta i.

Ett problem har varit relativt diffusa politiska partier, knutna kring klanbildningar med vänner samt en historia av väpnad kamp.

De har varit lite som det gamla skämtet att den som har mest grejer när han dör vinner.

Vare sig PUK eller KDP verkar ha fattat den inneboende problematiken i detta synsätt. Men en åsnas envishet har de och deras ledare blandat ihop partiernas verksamhet med privata förmögenheter och landets väl och ve.

Jag har upprepade gånger varnat för detta beteende.

Understrukit vikten av klara boskillnader mellan ledarna, deras förmåner, partiernas tillgångar som rimligen borde baseras på medlemsavgifter och annan försäljning som rör partierna, samt utdelning av privilegier till olika släktingar och närstående.
Det är väldigt svårt att förstå meningen med detta förfarande.

Det är möjligt att ifall den nuvarande koalitionen bestående av PUK och KDP förmått gå vidare på ett synbart sätt så hade folk respekterat det.

Men när man för femtielfte gången hör att korruptionen måste bekämpas från ledarna och inget eller väldigt lite händer så måste man börja anta att ledarna också tycker att lite i fickan inte skadar när man nu kämpat så många år för folket.

Det här resonemanget har varit varje despots och diktators sätt att legitimera sig och de sinas fördelar genom historien.

Jag har träffat de flesta av de kurdiska ledarna genom åren. Inte bara när det gick bra utan också när de satt och häckade i exil i små hotellrum eller fick samla in pengar till biljetten.

Jag har hört alla de hjärtknipande historierna om hur de kom barfota och folket samlade ihop till skor. Nu har folket samlat ihop till palats, flygplan, stängda områden, utlandskonton till ledarna och armanikalsonger till ledarnas barn.

Hur gick det till?

Ska kurdiska eller för den delen arabiska ledare i Irak vara fattiga?
Nej, det är inte det saken handlar om.

Det är ingen som bråkar ifall ledarna åker i skottsäkra bilar eller har råd att skicka ungarna till Harvard eller Cambridge.

Men hur legitimerar de resten.

Utdelandet av land till de sina, ägande och kontroll av i stort sett alla väsentliga företag av betydelse.

Vem äger företagen? Hur fick de tag i kapitalet?

Det här är en orsak till att oppositionen högst troligt kommer att gå fram i detta val.

Jag satt med en av dessa närstående och drack öl för några veckor sedan. Hans familj har varit ”förenklare” så länge jag kan minnas. Medan politikerna har hållit tal och fört kamp mot varandra och Saddam eller vad det nu varit så har den funnits ett litet gäng som skött affärerna åt partierna.

De har smugglat olja, sålt bensin, tillverkat cigaretter, startat telekombolag, skött byggverksamhet, fixat oljekontrakt och hållit igång verksamheten.

Periodvis har en del av pengarna verkligen sipprat ner i samhället. Under den dubbla blockade från FN och Saddam på 90-talet cementerades en del av detta tänkande. Idag genererar en del av verksamheten miljarder dollar där principerna för dess kontroll knappast ändrats. Det startas hela tiden kedjor av företag och konglomerat som ingen verkar veta hur de styrs. Jo, att familjerna ligger bakom via ”förenklare”.

I vissa fall har ”förenklarna” dessutom gjort en del egna affärer. Ibland åker de in hos polisen för att systemet, dvs deras politiska överordnade vill veta hur de egentligen gör sina affärer eller var deras lojaliteter ligger.

Samtidigt väntar en hel generation unga människor på att få se undret alla pratar om. Ena dagen ska landets flygplats och huvudstad Erbil bli det nya Dubai andra dagen ska turismen blomstra i de minerade bergen.

Det bästa en ny politisk ledning kan åstadkomma är en klar uppdelning mellan stat, partier och det klanmässiga tänkande som fortfarande är ett avgörande hinder för den demokrati som jag trots allt hoppas är under utveckling och inte avveckling.

Men med en medelålder runt 20 år så krävs det mer än lite allmänt skitsnack och visionärt fabulerande för att skutan ska segla vidare.

Unga människor som inte har jobb kan omöjligt köpa mobiltelefonkort hos Korek eller Asiacell. Vad ska de göra när de varken kan ringa eller äta. Vem lyssnar de då på? Gamla Bathister, Imamer eller Barzani och Talabani.

Jag hoppas att den nya oppositionen Goran ska sätta avtryck hos KDP och PUK i de kommande valens kölvatten. Men det behövs en politisk revolution. Det räcker inte att hyra in PWC och prata lite allmänt om korruptionsbekämpning.

Irak har blivit av med Bagdad Bob. Nu krävs en Byggare Bob.

Jag kan ha fel men chansen är väldigt liten.