Ett lågtryck utöver det vanliga!

Överste Moammar Gaddafi sa i sitt senaste tal i natt att alla stammar borde bege sig till Tripoli.

Stammarna?

Mellan östern kännaren och New York Times kolumnisten Thomas Friedman varande i våras för frihetsrörelsen i Mellan östern egentligen är en omfördelning av makt mellan olika klaner och stammar.

Andra tonar ner stammarnas betydelse och kallas det ett nytt Gaddafi trick.

Med stor sannolikhet kommer Tripoli att falla helt idag eller inom några få dagar. Kanske kommer Gaddafi att göra något sista desperat utspel, spränga en atombomb som han ändå hade, gå till häst och möta döden med en sabel i hand, under utgjutande av mumlande referenser till sin gröna bok och personer som ingen hört talas om.

Men som ledare för Libyen är det över för hans del.

Gaddafi var en diktator fast han inte själv såg sig så. I min värld är han borta från makten. I sina tal som blivit alltmer introverta, självömkande talar han om den lugna fredliga staden Tripoli om alla ansvar gentemot det han och det libyska folket bytt upp och trott på.

Han har hamnat i samma fälla som så många ledare före honom och högst troligt efter honom. Maktens berusande effekt som långsamt äter upp alla uppror. När han för 42 års sedan genomförde sin militärkupp var han en hjälte, en nationalist som ville skapa ett Libyen för libyerna befriat från utländsk och framför allt brittisk inflytande över landets oljetillgångar.

Han har varit en förgrundsfigur i den alliansfria rörelsen, retat gallfeber på många av sina arabiska bröder, legat bakom terrordåd men också haft sannings ord att säga till diktatorer som Saddam, te x om dennes hantering av kurderna. Han har bidragit till många länder och befrielserörelser med ekonomiskt stöd, skiftat politik när man minst väntat det. Han avslöjade att Libyen hade ett långt gånget kärnvapenprogram som han frivilligt lade ner(får man hoppas) och har lät kompensera Lockerbie offren, visserligen under stark press men det är mer än vad många andra som aktivt stött terrorism klarat av genom åren.

Jag har ingen aning om vilken framtid som väntar Libyen. Gaddafi säger att oppositionen kommer att sälja ut landet till imperialismen. Det är klart att brittiska , franska och amerikanska oljebolag idag tror och hoppas att de ska få pumpa libysk olja och göra bättre affärer. Det är också klart att ingen idag vet om den frihet som idag manifesteras på gator och torg kommer att förvandlas till en demokrati där landet välstånd kommer att fördelas mera rättvist. Att bygga en demokrati ur askan av en diktatur har visat sig betydligt mer komplicerat än vad man kan tro. Det gäller Iran, Afghanistan eller för den delen Egypten.

 I Iran tog mullorna makten och har behållit den i 32 år. Irak kämpar med inre motsättningar och den demokratiska grund som lades med hjälp av utländsk hjälp är inte på något sätt säkrad eller befriad från olika gruppers maktambitioner där folkets väl står en bra bit ner på dagordningen. I Egypten har Mubarak försvunnit för att ersättas av en militär som kämpar för att behålla sina privilegier och inflytande. Vad som kommer ut av Yemen, Bahrein och inte minst Syrien vet vi inte.

Är det dags för NATO att agera i Syrien eller skiter vi i Syrien. Syrien har inga gigantiska oljetillgångar. Om vi struntar i den slakt som pågår där kan folk lätt få för sig att belackarnas teorier stämmer.

NATO har möjligen tänjt på FN mandatet. Men vad är alternativet när en brutal regim slår ner folkliga protester med vapen och folket sedan gör uppror. Ett brev till Amnesty. Personligen tycker jag att FN:s enda möjlighet är att sätta hårt emot hårt när det gäller regimer som Libyen och nu Syrien.

Regimer som brukar våld mot den egna befolkningen har förverkat sitt politiska mandat och det måste var ett gemensamt ansvar för det internationella samfundet. Det kommer att ta ett tag men om tio eller tjugo år kommer alla som ens tänker tanken på att slakta sina medborgare att tänka efter både en och två gånger innan de agerar i den riktningen.

Den senaste tidens folkliga protester och uppror visar hur folken i dessa länder värderar frihet i förhållande till att leva i länder som förtrycker sina medborgare. Friheten har ett högre värde än några tusen döda.

Det betyder inte att alla konflikter måste lösa med vapenmakt. Förmodligen kommer fler och fler odemokratiska regimer att välja förhandlingslösningar när de ställs inför hot om insatser från det internationella samfundet.

Gaddafi har missat det här tåget. Det har gått för länge sedan. Han har tappat bort tidtabellen och inte ens hittat till biljettluckan. Det rimliga vore att han döms vid ICC i Haag. Det borde skicka en rimlig signal till världens självhärskare.

Moussa Ibrahim, Gaddafis presstalesman tyckte igår i den libyska statstelevisionen medan den fortfarande fungerade att NATO bara bryr sig om är sina egna behov. Inte det libyska folkets!

Kommer ni ihåg Bagdad Bob?