Caféernas visdom

Al Jazeera har ett program som kallas Café. Det är ett program som sänds från olika länder där man samlar olika människor framför allt unga människor men också äldre för att diskutera framtiden och möjligheterna.

Dagens program sändes från Bosnien.

Det var intressant.

En bosnisk minister ”for something”, Salman Kaplan, 30,  fick berätta att han minsann inte var priviligierad.

-Jag har minst tjugo kompisar som tjänar mer än jag, uttryckte ministern, liksom för att understryka den saken.

En äldre journalist, 44, påpekade att landet saknar strategi och att  60 % av ungdomarna vill lämna landet.

-Jag pratar om de andra 40 %:n, tyckte ministern som vidhöll tesen att alla kan få det bra. Det verkade handla om att jobba på i skolan så skulle resten lösa sig.

Nu var gruppen, ett tiotal bosnier(ocskå bosniska serber) handplockad men om man tittade mellan raderna så verkade de i stort sett alla ha liknade problem oavsett etnisk tillhörighet. De som av olika skäl klarat sig och fått ett jobb verkade inte tycka att problemen rörde dem utan att det var upp till var och en att kämpa på.

En man i slutet av trettiåren sa efter debatten slutat att han tyckte att man borde ha sådana här diskussioner i bosnisk teve.

Jag bara gapade.

 Det gör jag faktiskt fortfarande.

Jag var i Bosnien för sju år sedan. Vi skulle importera vatten och öl till Irak hade vi tänkt. Vi besökte olika producenter. Det var på vintern strax före jul. Man hade ännu inte byggt upp biblioteket i Sarajevo och många ställen bara fortfarande spår av krypskyttarnas kulor.

Idag sju år senare är det kanske värre i Bosnien. Då fanns i alla fall hoppet.

Idag verkar det mest finnas arbetslöshet och korruption.

Libyerna har snart rökt ut Gaddafi. Hur ska det bli om tio-femton år. Ska libyska ungdomar sitta och säga samma sak som den bosniska ungdomarna. Här finns utmaningen för de frihetsrörelser som nu exploderar runt om i världen.

Den bosniske journalisten som till skillnad från ungdomarna sett några löften svikas och en del vatten rinna under de raserade och återuppbyggda broarna talade om ”strategi”.

Det är egentligen bara ett ord men jag tror att han är nyckeln till lösningen på spåren.

Strategi, inte bra för sig själv, sin familj, klan eller etiska och religiösa grupp utan en strategi som syftar till att lyfta hela landet.

Vare sig vi talar om Bosnien, Egypten, Syrien, Tunisien, Libyen eller Yemen så krävs det ett helt nytt tänkande. Jag pratar inte om kapitalism eller marxism utan om politisk vilja att göra något annat än det vi har gjort under 1900-talet och fortsätter med under 2000-talet.

För det vi hittills gjort vare sig vi befinner oss i lagom Sverige, Bosnien eller Irak har inte fungerat.

Ungdomar har inte jobb. Om det sedan är tjugo eller fyrtio procent är oväsentligt.

Ungdomar som inte får jobb trots att de studerat, ofta under svåra förhållanden och ändå inte får jobb som är fallet för de flesta av de 100 miljoner ungdomar som idag lever i Mellan östern tänker inte tro på något mindre än politiska löften som levererar.

Det kan bli ett smärtsamt uppvaknande för politiker i vår del av världen när ungdomar i Sverige, Storbritannien, Frankrike och andra länder inser att deras situation inte skiljer sig så förskräckligt mycket från det vi ser på andra håll i världen.

De kanske ställer sig frågan:

-Om vi har demokrati här, varför omfattar den då inte våra liv och villkor?

Det finns förmodligen en sista gång som varje medborgare, oavsett ålder och kön låter sig nöja med att världsekonomin är skakig, att politiker gör så gott de kan, att utgiftstaket är nått eller att framtiden blir bättre efter nästa val.

Det hjälper inte alltid att uppmana unga människor att ta sig själv i kragen. Ibland har det precis motsatt verkan.