Liemannen och Den Flytande Yxan

Ingmar Bergmans schackspel som användes vid inspelningen av ”Det Sjunde Inseglet” ska nu säljas på auktion. Det vita kungen saknas, men enligt auktionsförrättaren går det att fixa. Hur då undrar man? Därvidlag sätts fantasin i våldsam rörelse.

Helgen höll på att börja dåligt eller hur man nu ska uttrycka saken.

Det kan bli så ibland när familjen ska äta middag och umgås. Carina är fortfarande hemma och gör lite mopping up. Så vi åkte ut på landet, som går under namnet Kungsberga City. Där bor både svågern och svärmor. Vi passerar byns senaste utvecklingsprojekt strax före Konsumbutiken. Där har några företagsamma invandrarkillar förvandlat den lilla nedslitna svenskägda kiosken till ett lönsam och uppskattad affärsrörelse.

En Pizzeria.

Nu, efter ungefär ett års succé, sökte pizzerian öl- och vinrättigheter. Men där var det stopp. Några barnfamiljer var rädda för… att barnen skulle få en traumatiskt uppväxt ifall en eller annan bybo tog ett glas vin eller en öl till pizzan.

Jag hoppas barnfamiljerna flyttar till en öde ö och man sedan kan gå och ta ett glas vin i Kungsberga. Det är inte ens säkert det beror på att några invandrare lyckats där andra misslyckats men det är inte otroligt. Alla som har något hum om restaurang vet att vin & öl kan var skillnaden mellan en bra rörelse och en rörelse som går ihop.

På pizzerian har det aldrig varit minsta lilla bråk. I byn har det väl hänt ett och annat om man ska vara noga men det är långt mellan förstsidesrubrikerna. Det mest dramatiska var nog när en av bröderna Alkis, eldade upp föräldrahemmet för femton år sedan. De tog den skyldige brodern med en bensindunk någonstans mellan Tappström och Kungsberga. Vissa säger att han hunnit ända till Brommaplan. Annars är det relativt lugnt i Kungsberga City. Visst, det kan säkert bli lite spänt i villaträdgårdarna på fredag eller lördag, men att ett par glas rött på pizzerian skulle förstöra livet för barnen i Kungsberga är lite troligt som att det finns liv på månen.

Jo, det här med någon som passerade utanför svärmors altan. En okänd.

Okända bilar, människor och till och med hundar väcker däremot uppmärksamhet i Kungsberga. Det är som en pjäs. Alla spelar sina roller. Jag är t ex en utböling som bör ses med misstänksamhet. Men eftersom Carinas föräldrar tillbringat en stor del av sina liv i bygden så finns det en viss acceptans. Nya aktörer ses alltså med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet.

Man har regler och beteenden som accepteras, sådant som kan tas under övervägande och sådant som inte kan accepteras.

Ryssarna är ett bra exempel 2009, liksom när Carinas och Svågerns familj flyttade till Kungsberga på 60-talet. Carina berättade att när hon kom till skolan blev det stryk direkt. Det gällde frågan vad hennes pappa gjorde. När hon svarade ärligt att pappan jobbade på SVT var det dags för utjämning mellan Mälaröarna potatisodlar barn och skrytmånsarna från Stockholm. Det blev stryk och mobbing under ganska många år. Kanske blev en förmildrande omständighet att Svärfar kunde hästar. En slags plåster mellan den obegripliga tevevärlden där lördagskvällarna bjöd på fester i lilla Kungsberga där riksikoner som Arne W. m fl syntes skvimpa runt ogenerat, inte helt skilt från det de lokalas eget skvimpandet efter en lång veckas arbete.

Jag minns själv från min egen barndom en sällsynt intensiv fäktning med grenbefriade julgranar på gränsen mellan Gotlandsgatan och Skånegatan i Helsingborg 1961. Jag och Sven-Arne hade varsin julgranspåk. Ivanhoe gick på teve och Sven-Arne som bodde i det gula hyreshuset hade rätt tjocka brillor. Det blev en tung kamp och Sven-Arne fick till sist in en fullträff eller miss kan man väl säga. En skalad julgranspåk med en två centimeter lång kvist i rakt in i pannan ledde till att min förskräckta farmor på väg från kyrkan fick se en ansenligt röd blodpöl följt av ett rätt tydligt spår av en blödande sexåring som retirerat tillbaka in i villakvarterens lugna skydd. Det fanns alltid olika regler som gällde bland cykelställen på Skånegatan och i våra kvarter. Exakt vad som skiljde oss vet jag inte . Vi lekte med varandra men det fanns kommunikationsproblem som uppstod alltemellanåt. Då som nu.

Pappa Ryss i Kungsberga är uppväxt i en av de baltiska staterna, Mamma Ryska från Sibirien.

I lördags var det vin hos Svågern. Ryssarna var där. De är Svärmors grannar efter Grekerna och en annan familj. Pappa Ryss är snickare. Jag tror att han egentligen har en annan utbildning. Han spelar också klaviatur. Mamma Ryska har jobbat en del på Hemmet medan hon studerade men nu är det för få timmar så hon jobbar på städfirma och städar lägenheter.

Pappa Ryss gör en massa renoveringsjobb med sin egna firma. Han jobbar bl a med Svågern kåk som ska tilläggsisoleras. En trevlig och duktig kille.

Svågerns yngsta, Minstingen och ryssarnas Flickan är bästa polare med Minstingen trots att Flickan är flera år äldre.

Vi pratar om världen, Ryssland, andra världskriget, Sverige och en massa som man pratar om när det är lördag och man vill koppla av.

Vi säger att vi är glada för att ryssarna flyttat in. Det är inte bara snack. Pappa Ryss snickrar bra och är en uppskattad hantverkare. Svågerns Minsta har fått en bra kamrat i Flickan. De är trevliga och uppskattade grannar.

Den ryska familjen är på väg att växa in i det som kallas det svenska samhället. Integreras som det så fint kallas. Ett samhälle på gott och ont, med fördelar, fel och brister.

Så vad höll på att gå dåligt?

Jo, det var det här med liemannen. En helt annan sak fast ändå inte.

Oavsett hur nära man står släktmässigt och känslomässigt så uppstår det så kallade situationer.

Svärmor är åttiotvå på sitt åttiotredje. Pigg som en mört. För en tid sedan skulle hon flytta. Hon ville planera liteförframtiden.

– Om tio, femton år kanske jag får svårt att gå upp för trapporna i huset.

I love that spirit!

– Om jag dör!

Det är ett annat av hennes bevingade ord.

Vi driver ganska friskt med varandra. Det pågår inte sällan små krig.

I fredags satt vi alltså på Svärmors trevliga altan och drack lite vin. Det Svärmor, Svågern, Carina och jag. Ja och Svågerns Minsta, nyblivna sjuåringen lekte med Spiken.

Plötsligt for Svärmor ut i köket. Hämtade cigaretter fast hon inte röker eller något i den stilen.

Plötsligt står hon i dörröppningen till altanen, vädrar och spårar.

– Jag tyckte någon gick förbi, säger hon konspiratoriskt när hon återvänder och pekar mot gräsmattan utanför de tomma altanfönstren.

– Det var nog liemannen, föreslog Svågern direkt.

Zipp!

Nu händer två saker i rask takt. Alla utom Svärmor skrattar och sedan försvinner Svärmor utan ett ord. Mingstingen hoppar glatt efter, jämfota med en tänkt lie i händerna framför sig. Exakt var hon fått just den bilden ifrån är det fortfarande ingen som vet. Barn ser på alla möjliga tecknade serier nuförtiden.

Minstingen kom emellertid snabbt tillbaka.

– Skrattade farmor, undrade Svågern med ett milt flin, fast han redan visste svaret.

– Nej, det gjorde hon inte, svarade Minstingen och skakade frenetiskt på huvudet.

Tio minuter senare var det fred igen. Men den glatt jämfotahoppande liemannen kommer för alltid att bli en liten kär historia i vår lilla krets. För vissa ska jag kanske tillägga.

Vad vill jag säga? Jo, att det alltid kommer att finnas konflikter och missförstånd mellan människor hur nära de än står varandra. Men så länge det finns en grundläggande ömsesidig respekt går det att lösa. Saker och ting jämnar ut sig.

I söndags var det alltså dags för revanschen.

Svågern är med i en deckare, en filmatisering av en roman av Marie Ljungstedt. Dock inte i avsnitt ett.

Men svärmor ville titta. Hon är för det mesta VÄLDIGT entusiastisk över Svågerns projekt.

Redan efter scenen med den snabbflådda hunden började vi bli misstänksamma.
Ett brutalt mord följde.

En yxa hittas i strandkanten.

Kriminalkommissarien:

– Någon har kastat den här eller också har den flutit iland.

– Flutit iland, hördes det torrt, från Svärmors hörna.

Svågern dök som väntat inte upp i första avsnittet. Han ska ha en sexscen med Regina Lund lite längre fram som vi alla ser fram emot att få analysera.

Nästa vecka kommer ett nytt avsnitt av ”Den Flytande Yxan”.

I förra postningen utlovades lösningen på förortsproblemen. Det var ironi för tydlighetens skull. Men jag arbetar på ett bidrag i frågan. Yxan då? Det har med dubbning, översättning och betoning att göra. Eller hörsel? Hörde vi fel? Sprider vi ett falskt rykte som leder till fördomar mot tyska kriminalkommissarier i största allmänhet eller svenska regissörer i synnerhet.

Liemannen var med största sannolikhet Vanja, grannen som speglas i altanfönstren när hon går i sin trädgård.

Hopp! Hopp! Hopp!