Vem vill vara terrorist?

Malou von Sivers hade Jan Guillou i sin soffa i morse.

Han hade skrivit en mycket intressant bok om sitt liv som journalist och författare.

Sedan skulle Ranelid dyka upp och när moset toppades med Pelle Svanslös som numera har antagit en mix av Tommy Berggren som ung och August Strindberg så var det dags att kolla börskurserna.

Mehdi Ghezali.

Jan Guillou.

Jan Guillous senaste krönika handlar inte oväntat om att Ghezali inte är en terrorist. Ghezali är en politisk turist som utvecklat ett intresse för islamsk aktivism.

Enligt Guillou.

Som vanligt så väntar vi med spänning på de pakistanska myndigheternas och ett antal underrättelsetjänsters förhör med aktivisterna. En av deltagarna i aktivisttruppen tuggade enligt uppgift inte bara i sig utan också sönder sitt SIM-kort när de greps i en vägspärr. Det är lite udda beteende. Ville han inte att pakistanierna skulle ringa hans mamma?

”De västerländska medierna har helt enkelt blivit tokiga när det gäller terrorism, släppt alla hämningar och övergett alla vanliga kontrollrutiner. Precis som våra lagstiftare.”

Som exempel anför Guillou rättegångarna och de fällande domarna som rör förberedelse för att spränga flygplan i luften nyligen dömdes tre av trettio misstänkta för den saken i Storbritannien.

Guillou gör sig lustig över det hela som gått ut på att transportera flytande sprängmedel i nappflaskor. Enligt Guillou får vi aldrig reda på ifall de nu dömda var skyldiga. Detta har dessutom lett till följande:

”… flygtrafiken blev till kaos och sedan dess har trakasserierna mot flygpassagerare blivit nästintill outhärdliga med alla löjliga beslag av rakvatten och läskedrycker.”

Det här är vanlig ordinär Guillousk argumentationsteknik.

Guillous grundtes är att man inte ska kalla Ghezali och hans polare för terrorister. Det kan stämma. De är ännu så länge terrormisstänkta och arresterade på grund av detta.

Så: Kalla inte terrormisstänkta för terrorister!

OK.

Så hur var det med britterna. När Guillou gör något slags tio små neger pojkar av trettio misstänkta nappflaskbombare som smält samman till tre dömda så gör han sig till advokat för en suddig uppfattning:

”Sanningen(om de trettio.min anm) får vi aldrig veta. Och någon undersökande journalistik för att ta reda på sanningen kommer knappast att organiseras, vare sig i Storbritannien eller annorstädes.”

Jodå, Jan Guillou. Tre av de trettio är nu dömda. Så när det gäller de tre är de dömda till du eller någon annan bevisar motsatsen.

Med det resonemanget kan man säga att vi inte heller får veta sanningen om Keith Cederholms inblandning i det mord du friade honom för.

Temat är att man inte har rätt för man får rätt.

Så vad skulle britterna gjort? Släppt alla trettio?

Det är högst troligt att Guillous friande av Cederholm ledde till att Cederholm kunde begå ett antal grova brott som han annars varit förhindrad att begå.

Vad jag vet så har Cederholm fortsatt att begå brott.

Vad vi vet är att det inte kunde bevisas att Cederholm begått det mord han dömts för. Vad vi vet är att de tre i Storbritannien dömts och är skyldiga till motsatsen bevisats.

Så fungerar våra rättsystem och det verkar Guillou tycka vara fel och hånvärt liksom myndigheters strävan att förhindra flygplanssprängningar medflytande sprängmedel. En mycket märklig inställning.

Om Mehdi Ghezali och hans arrestering i Pakistan skriver Guillou:

”Dit skulle jag själv gärna resa om det gick att ordna praktiskt. Vilket dock tycks svårt eftersom till och med Mehdi Ghezali åkte fast i en vägspärr.”

Så här skriver en bara riktig idiot.

”…till och med..” Enligt JG är alltså MG något ”a priori” , i förväg i relation till JG. Det skulle alltså vara svårare för JG än för MG att passera en vägspärr. Man undrar av vilken anledning?

Jag har under resor i jobbet passerat tretusen vägspärrar och då tar jag inte i.

Ibland har jag blivit stoppad och bilen genomsökt, mina ID-handlingar kontrollerade etc. När jag arbetade Irak körde jag bil till jobbet varje morgon och passerade då sammanlagt fem vägspärrar och lika många tillbaka på kvällen.

Att MG åkte dit i en vägspärr betyder helt säkert att något inte stämde och att de som stod i vägspärren fattade misstankar mot de ”islamiska aktivisterna” som JG kallar dem för.

När vi skulle gå på en presskonferens när Sandinisterna i Nicaragua vunnit valet 1984 fick alla journalister komma två timmar tidigare och ställa sina väskor, kameror och bandspelare i ett rum. Där genomsöktes sedan varje väska innan presskåren fick identifiera sig och fortsätta in i det rum där presskonferensen med Daniel Ortega hölls.

Ingen protesterade.

Men Guillous rakvatten eller vad det nu är för vätskor han håller speciellt kära är bara trams om man får tro JG.

Jag antar att von Sivers inte ställde frågan om JG tänkte fria de tre i Storbritannien.

Det är bra om vi inte kallar Mehdi Ghezali för terrorist ifall han inte begått terrorhandlingar. Men det betyder inte att han inte kan vara en terrorist.

Jag är personligen väldigt glad för att flygplatspersonal, gränsposteringar och andra kontrollerar ifall jag är en terrorist. Jag påpekade en gång till och med för inrikesministeriet i Irak att de borde kontrollera oss potatisskallar noggrannare.
Det ökade min trygghet.