Släpp in delfinerna!

Carina fick några fina delfinbilder i Oman. Jag undrar vad delfinerna skulle säga om världsläget.

Samtidigt pågick World Economic Forum i Dubai där kineserna försökte förklara varför de behöver alla världens råvaror.

Förklaringen var att de behöver dem för att vi behöver deras varor. Så släpp in delfinerna.

Annars har Assange och Wikileaks har dominerat debatten. Alla verkar ha fått sin lilla beskärda del av fluktandet.


I Sverige fick vi veta mer och hemliga fångtransporter, att norrmännen spelade under täcket om JAS och att Carl Bildt av USA anses vara en medelstor hund som uppträder som en stor hund.


Samtidigt pågår amatörernas afton på åklagarämbetet med de brott som Julian Assange anklagas för i Sverige och som handlar om olika typer av sexuella övergrepp.


Svensk media under ledning av Aftonbladet tycks vara mest orolig för Assanges hälsa och det är väl naturligt med tanke på att Helin knutit Julian Assange till sig som krönikör och chattare i samma veva som han hamnade hos polisen anklagad för våldtäkt.

Tidningen kämpar nu frenetiskt för att putsa och återupprätta sin egen Robin Hood. Men det går dåligt. Assange har genom Wikileaks olika avslöjanden blottlagt hundratals om inte tusentals människor som med stor sannolikhet kommer att råka illa ut och få sina liv förstörda genom de urskillningslösa avslöjandena av hemliga uppgifter.


Folk kommer med stor sannolikhet att mista livet på grund av Wikileaks avslöjanden. Det kommer Helins tidning inte att skriva en rad om.


Det hade stort allmän intresse, kommer Helin att försvara sig med.


Allmänintressen är den moderna brasklappen.


Om någon liten afghan blir av med huvudet och hittas död och stelfrusen i ett dike har inte samma allmänna intresse. Sån är nu en gång den mediala cirkusen inrättad.


För oss andra som sitter glöggfryntliga och petar i näsan har Wikileaks blivit en källa till förundran.


Jag är inte säkert på att Carl Bildt är road av att bli jämförd med en hund.


Möjligen en rottweiler.


Bilden av honom som en hund som iklätt sig en smula för stort skinn är i själva verket mycket passande i likhet med omdömena om många andra av världens ledare som beskrivit i den amerikanska diplomatiska korrespondensen.

Vad man kan undra är dock helt andra saker. Det här med diplomatins inre väsen verkar vara något slags tummelplats för karikatyrtecknandets virtuoser.


Man kan undra hur den amerikanska diplomaterna skolats och vilket syftet varit att skära ut gubbar ur den internationella politiken på det sätt som gjorts.

Utan att på någon sätt har läst igenom alla de hundratusentals sidor läckaget handlar om så måste man förundras över det språk diplomater använder.


Jag har från och till haft tillfälle att lösa både hemliga och mindre hemliga betraktelser från vår egen diplomatiska kår. Det som ofta slagit mig vid tillfällen jag själv haft viss insyn i de beskrivna skeendena är de inte alltför omfattande kunskaper man fläckvis författar sina så iakttagelseakter utifrån. Dock kan jag inte påminna mig om att jag sett något som liknar denna uppsjö av karikatyrer. Är det en speciell amerikansk uppfinning eller har jag läst fel diplomatisk post. Att Bildt påstår sig road och inte upprörd kan ju tyda på att Bildts eget lilla team av betraktare använder sig av samma approach.


Det som inte tyckts bekymra de amerikanska diplomaterna verkar vara det faktum att deras alster skulle kunna hamna i fel händer.

Nu har de gjort det och olika statsmän och kvinnor världen över har får sig en dos av det amerikanska diplomatiska språkbruket.


Man kan anta att det kommer att utgå något slags allmänt påkallad uppryckning efter det som hänt.


Ingen, inte ens Carl Bildt vill bli beskriven som en hund med för stort skinn. Tro mig.


Den lite större frågan som Assange och hans cyberanarkister framgent kan ha anledning av penetrera, är ifall deras dokumentsläpp gjort världen bättre eller sämre.


Om Carl Bildt och Sarkozy rister på axlarna och kan skilja på skitsnack och verklig diplomati(var nu den finns) så är högst troligt inte det fallet med en hel del andra beskrivna statsmän och aktörer som dagligdags fattar sina beslut baserat på bristfälliga informationer.


Alla vet att inget av detta skulle hänt ifall USA kunnat hålla reda på sina papper och det är verkligen inte Assanges fel att USA läcker som ett såll.


Ironiskt nog är detta gigantiska läckage förmodligen ett resultat av att Usa före den 11 september var en stat med tiotals olika underrättelseorganisationer som saknade ett fungerade samarbete.


George W Bush beskriver detta faktum mycket målade i sin nyligen utkomna bok “Decision Points” och han tog sig för att organisera om hela underrättelseverksamheten så att den högra handen visste vad den vänstra gjorde.


Hade detta system varit i drift innan den 11 september så hade det funnits en möjlighet att stoppa attackerna.

Ironin ligger i att den bredare information som sedan gavs de olika delarna av underrättelseapparaten också innebar att många flera hade tillgång till olika typer av underrättelsematerial.


Aftonbladet har redan pekat ut läckan.


Oavsett ifall det är en eller flera olika läckor så har modern teknik i kombination med ökat informationsutbyte i syfte att skaffa ett brett informationsunderlag med syfte att förhindra händelser som 11 september, skapat nya möjligheter för de som vill motverka kampen mot terrorism.

För ingen kan väl påstå att Wikileaks bekämpar terrorism.

Om man nu inte anser att det USA:s hela existens är baserad på terrorism förstås.